Ett medborgarskap extra allt, tack!

Vi lärde oss på mellanstadiet om den svenska modellen. I vårt land Sverige hade alla rätt till ersättning om de blev sjuka eller arbetslösa. Detta kallades "det sociala skyddsnätet". Det fanns fabriker där man kunde få jobb. Floder i Sverige kallades älvar, och det fanns industrier som höll på med pappersmassa och metall. Det fanns något som kallades hyresrätter där man kunde bo, och dessa fick man tillgång till genom bostadsförmedlingen.

Företag och stat var de två pelare på vilka vårt samhällsfundament vilade. Illustrativt nog hade vi övningsböcker där man skulle känna igen olika Volvo-modeller och färglägga dem.

Men samhällsintegrationen som hade känts så viktig och självklar under skoltiden, blev efter gymnasiet till ett frågetecken som växte. Vi gick till Arbetsförmedlingen och sökte jobb, och fick samtidigt lära oss att A-kassa kunde man bara få om man hade kvalificerat sig för den. Det betydde att man måste ha jobbat, för att få ersättning när man inte hade jobb. Om vi blev sjuka hände samma sak. För att ha rätt till ersättning när man blev sjuk och inte kunde jobba, krävdes det att man hade ett jobb att vara sjukskriven från. Och sist men inte minst, för att komma i fråga för en hyresrätt krävdes en årsinkomst på minst tre gånger årshyran.

Det blev lite svårt att relatera.

Vi blev så illa tvungna att revidera de gamla lärdomarna från OÄ-boken. Det där mytomspunna sociala skyddsnätet verkade helt enkelt inte vara till för alla svenska medborgare. För att kvalificera sig för det krävs ett medborgarskap extra allt, mer känt som "fast anställning".