Nostalgi är en ideologi

Från tidig ålder blir vi uppfostrade i nostalgi. Det var bättre förr och yada yada. Man lär sig att det är rätt att tycka att gammalt är bättre än nytt och att förändring per definition är dåligt. Det är därför som klubben Soul på Fasching utan att skämmas det minsta kan fortsätta köra 60-tals-soulklassiker kväll efter kväll.

Jag är inte neosoulens största fan, men varför ska gammalt vara lika med "kvalitet"? Varför är det just den gamla musiken som ska kallas "genuin"? Ja, det är fint med Solomon Burke och Aretha Franklin, men hur kul är det för 365:e gången? Det slutar att vara musik och blir en kuliss.

Ännu värre än sönderspelade soullåtar är att bli utsatt för jättegammal reggae. Bob Marley ger mig spänningshuvudvärk. Det räcker med att höra: Said - said - said: I remember when a we used to sit Inna the government yard in trenchtown så är det kört. Eller gamla Lee Perry-låtar som bara skramlar och för oväsen. Roots ger mig helt enkelt rysningar, och det är inte av välbehag.

Det är dags att sätta ner foten. Det ligger nämligen till så att ny musik per definition är bättre än gammal. För det första för att den säger något om tiden vi lever i. För det andra för att den inte låter sådär jobbigt skramlig, eftersom folk har lärt sig mastra och mixa. För det tredje så slipper man också den där enerverande live-känslan.

Sist men inte minst så finns det nuförtiden en jättefin effekt som kallas autotuner.