Black Sheep - The Choice Is Yours (This Or That)

Jag träffade på en kanadensisk independentrappare på promotionturne. Han pratade om hur han inte gillade gangsterrap och kommersiell hiphop, utan mest bara Talib Kweli och Mos Def. Jag vågade inte outa hur jag gått på Lil'Wayne-hypen. Istället namedroppade jag De La Soul, varpå han började han rappa en rad från Black Sheeps "The Choice is yours". Jag ska villigt erkänna att jag inte hört talas om dem förut. Den kanadensiska rapparens egen musik föll mig inte helt i smaken, men den här låten förtjänar inte att bli bortglömd. Det var länge sen den var en hit på MTV.

Jag hade en gång en kaftan

Jag hade en gång en svagt ljusgrön kaftan. Den var utan huva, hade korta ärmar och broderier och små mjuka knappar runt öppningen vid halsen. Jag var fem år och ville ha på mig kaftanen när vi skulle gå till Solna Centrum.

Min mamma sa att det inte gick för sig, att det skulle se jättekonstigt ut. Jag minns det som att jag inte insisterade.

Nuförtiden äger jag ingen kaftan. Om jag hade en skulle jag teoretiskt sätt kunna ha på mig den på väg till Solna Centrum, eftersom min mamma inte längre bestämmer vad jag ska ha på mig.

Problemet är bara att nu vill jag inte ha på mig kaftan, för jag vet att jag skulle känna mig utklädd och uttittad. Slutsatsen är att jag borde ha fått chansen att ha på mig kaftanen i Solna Centrum när jag var fem, eftersom jag var lyckligt ovetande om detta då.

Varför heter min blogg så konstigt?

Det är för låten med samma namn med De La Soul, "Talkin bout hey love". Det var Eazy-E som kom på namnet innan hon lämnade byggnaden, så att säga.

Avslappningen efter gympan

När jag gick på mellanstadiet hade vi en gympalärare som hette Roger. Han är fortfarande den enda gympalärare jag haft som inte har varit direkt ond. Roger var ganska snäll faktiskt, ett lysande undantag från en lång rad av despoter som inte kunde begripa varför jag inte kunde hänga i ringar eller varför jag inte ville ge mig på att snurra 360 grader runt den livsfarliga barren.

Roger avslutade varje gymnastiklektion med avslappning. Det betydde att vi fick ligga utspridda i en nersläckt gympasal och känna eftersvetten klibba mot golvet och lyssna på kärleksballader. Men Roger var nu inte bara snäll, han hade också bra musiksmak. Vi fick höra klassiker som
Mauro Scoccos "Tess" och Whams "Careless Whisper", men inget kunde gå upp mot följande tre storverk; för evigt inristade i mitt minne.

Nummer 3: Chris De Burgh - Lady In Red



Nummer 2: Tommy Nilsson - Öppna din dörr



Nummer 1: Mariah Carey - Without you

Hangup på "Brudens far"

Jag har nyligen berättat om hur Wahlströms-boken "Monica 15 år" har format min syn på personlig utveckling för mig som tjej. Det är nu dags att outa nästa populärkulturella hangup från mellanstadiet - filmen "Brudens far" med Kimberly Williams-Paisley, Diane Keaton och Steve Martin från 1991.

Även om jag inte minns "Brudens far" lika kristallklart som "Monica 15 år", så innehåller den en scen som återkommer i min hjärna vid de minst oväntade tillfällen.

Det är en scen när Steve Martin inser att dottern verkligen ska gifta sig, och därmed flytta hemifrån; från honom. Han håller något anförande om att det är såhär det går till och yada yada, och att han måste acceptera det, och att det är något mycket positivt för familjen också eller nåt sånt. Och här vill jag att vi stannar upp.

Det förhåller sig alltså så att dottern inte har flyttat hemifrån ännu, ändå ska hon gifta sig. Först i och med giftermålet skulle hon flytta hemifrån - att överhuvudtaget kunna flytta hemifrån inbegrep ett bröllop först. För mig verkade det här lite märkligt. Jag förstod inte riktigt - var det såhär det skulle gå till?

Och samtidigt, på något skumt sätt, förstod jag det som att jag skulle uppfatta detta som naturligt. Det som Steve Martin verkade vilja inpränta i min hjärna var någon slags ofrånkomlig familjeevolution där man för det första ALLTID lever i kärnfamilj, för det andra ALLTID flyttar från denna kärnfamilj i och med att man ingår ett ÄKTENSKAP. Därmed startar man en ny KÄRNFAMILJ och det är detta som är LIVETS NATURLIGA GÅNG OCH UTVECKLING.

Det är ju nu så med myter och normer, att det är meningen att vi ska uppfatta dem som naturliga. Som mellanstadiebarn, och tyvärr fortfarande idag, hade jag dock svårt att greppa att det är såhär det förhåller sig. Det är ju inte så kul att inse att man är lurad.

Med jämna mellanrum får jag alltså upp den här scenen i huvudet, och inser att det är något fel på mitt liv. Det har ju inte alls gått till som i "Brudens far".

Finns gud?

Som jag varit inne på tidigare så har jag sagt upp min kabel-tv. Men efter flera månader utan kabelbolagets basutbud hände något mycket märkligt.

Igårkväll när jag slog på teven hade kabelkanalerna kommit tillbaka! De är till och med organiserade i samma ordning som innan jag sa upp dem. Och detta helt utan att jag har beställt något. Är detta tecknet jag har väntat på? Finns det en gud trots allt? Eller är det helt enkelt så att någon på kabelbolaget har råkat trycka på fel knapp?

Nu vågar jag inte stänga av teven av rädsla för att kanalerna ska försvinna. Teven står på tjugofyra sju. Needless to say är jag lyckligare än någonsin förut.

Whitney Houston-komplexet

För ett tag sedan fick jag en tvångstanke om att permanenta håret. Jag har tjockt hår, något som anses åtråvärt, men när man har det är det inte direkt nån fest. Då tänkte jag att det vore ju roligt att ha krulligt hår så skulle det i alla fall bli jättestort.

Jag berättade för en kompis om min tanke, och försökte förklara hur jag ville ha håret; typ smålockigt, sa jag. "Jaha", sa min kompis, "det handlar om ett Whitney Houston-komplex det här". Och det var först när hon sa det som jag insåg att det var precis vad det handlade om. Shame on a wigga!

I skrivandes stund undrar jag också om jag kanske har ett Kinky Afro-komplex, eftersom jag skriver om det här? Men jag är alldeles för rädd för att inte vara politiskt korrekt. Jag har läst Oivvio Polites "White like me" och insupit vartenda ord, ändå undrar jag om det är rasistiskt av mig att vilja ha krulligt hår?

När jag åker till Marocko berömmer de mitt hår för att det är så rakt. Men när jag var hos min frisör senast försökte hon mycket snyggt att övertyga mig om att rakpermanenta håret, "så att det inte ska expandera så mycket". Inte ens som vit med hyfsat rakt hår är det tillräckligt rakt, alltså. Det kan alltid bli rakare!

Men okej. Jag åkte till Berlin och permanentade håret. Det är något med momsen där, det är billigare att gå till frisören. Vi slog upp vad permanenta håret heter på tyska - "dauerwellen machen". Sedan gick jag till ett dyrt ställe i Prenzlauer Berg (tänk Nytorget fast size XXL, hypat kvarter i före detta Östberlin) och var sjukt nervös innan.

Men jag hade nog inte tänkt igenom det tillräckligt. Det föll sig så att jag sa till frisören att jag ville ha "stora, naturliga" lockar. Jag vet inte vad som flög i mig. Jag menar, som att det skulle vara mer naturligt med stora lockar?! Sedan pekade jag på ett par bilder med några vita tjejer med Hollywood-frisyrer. När jag låg bakåtlutad över handfatet och frisören plockade bort spolarna ur håret på mig, ekade India Aries "I am not my hair" i mitt huvud som en tvångstanke, fast jag generat försökte få stopp på den. Och jag kände mig så töntig, och liksom skyldig på något sätt.

Jag kom ut från frisersalongen 94 euro fattigare, och med lite vågigare hår än förut. Lite större, med en liten aning mer potential att expandera.