Möbelpsykos

Jag sitter just nu vid ett skrivbord som jag hittade på gatan utanför skolan. Det är lite för lågt, så jag kommer med tiden antagligen bli permanent kutryggig. Jag hittade det när Östermalms stadsdelsförvaltning skulle göra sig av med hela sin gamla inredning en vacker dag för ungefär ett år sedan. Till mina möbler hör också ett soffbord jag har hittat i en container, ett sidobord med tidningsfack som jag har ärvt av en kompis mamma, en gammal stol (dock av känt märke) som min mamma har gett mig, en pall jag hittade i grovsoprummet, en soffa köpt på blocket samt Kungsängens absolut billigaste säng. Enkelfjädrande. Hård. Sjukt obekväm.

Detta har jag kompletterat med valda delar av Ikeas billigaste sortiment, som en cd-hylla och en tv-bänk. I mina köksskåp trängs förutom ärvda pastatallrikar som min mor köpt på UFF i Västra skogen, också några dricksglas från samma container där jag hittade soffbordet.

Jag har inget köksbord. Jag äter i soffan, oftast framför teven. Man får lite ont i ryggen av det också.

Det har däremot min kompis som hyr en möblerad lägenhet av soc. Först var lägenheten helt tom på möbler. Sedan kom alla möblerna på en gång, med en samling Ikea-möbler och ett gäng möbler som min kompis tror har samlat damm i ett lager någonstans ganska länge.

Där finns alltså ett stort vitt köksbord, med fyra svarta stolar. Detta har min kompis kommenterat med följande: "Alltså det är helt sjukt ju. Jag skulle aldrig köpa ett stort köksbord och fyra stolar, det är helt galet. Vem gör det? Det måste var helt psykotiska människor. Jag känner ingen som har köpt köksbord och stolar. Alltså man måste vara i alla fall 40 år eller psykotisk om man har sånt. Men det är rätt schysst att ha nu ändå, jag gillar det."

Den inredningsansvariga på soc valde att kombinera köksbordet och stolarna som ju gick i någon slags schacktema, med en Ikea-soffa i mörkblått jeanstyg med röda sömmar. Jag visste inte att Ikea hade denim i sitt sortiment, men det kanske är en ny trend som soc har snappat upp men inte jag? Min kompis säger att soffan kommer vara skitsnygg om tio år när den blivit blekt och sliten. Nu får han hålla sig för att inte behandla den med klorin för att den ska bli snygg direkt.

Fast egentligen borde man kanske följa soc exempel. Köpa allt på en gång, jättenytt, jättepraktiskt, jätteblankt och - jättekonstigt. Sluta dyka i containrar och grovsoprum, sluta ta emot "gåvor" från folk som egentligen bara vill ha mer plats i sina förråd. Man kanske borde få in ett nytt "tänk" när man möblerar? Sluta tänka "jag är pank och går dagligen och inventerar grovsoprummet". Börja tänka "normalitet!" och "sms:a låna" och handla allt på närmaste möbelvaruhus. Inklusive ett psykotiskt köksbord med fyra stolar.

Kortvarig lycka

Det här med att ha gratis kabelkanaler blev inte långvarigt. Idag beställde jag fast telefoni från samma företag som står för kabel-tv:n, och någonstans där måste det ha gått snett. De kanske kom på mig? För nästa gång jag satte på teven var trean, femman, sexan, MTV, ZTV med flera försvunna. Kvar var endast kanal 9, TV4+ och Eurosport, och jag får dessutom in Nickelodeon. Om detta är ett tecken, vad är det i så fall ett tecken på?

Freudian slip

Jag har aldrig bott i ett hus som detta. Jag tror att jag känner mig som hemma. Jag kan inte minnas att jag har gjort det förut. Är det såhär det känns att passa in?

Att bo här får mig att tänka på det här med kontakt. Jag har en granne som väldigt gärna vill hänga med mig. Jag vet inte om han vill hänga med någon vem som helst, eller om han tycker just jag verkar trevlig. Hur som helst är han ganska ihärdig. Detta får mig att bli lite fundersam och avvaktande, om inte direkt avvisande.

Sedan började den snygga kulturarbetartjejen på min våning konversera med mig när vi väntade på hissen. Jag blev jättenervös. Hon var så snygg, och verkade så cool. Jag började stamma. Vi bor vägg i vägg tror jag.

På en helt annan våning bor en snygg kille som aldrig säger hej till mig. Jag säger hej till honom. Han svarar, lite surt. Han vill inte småprata om att hissen alltid är trasig.

Och en gång när jag gick hem från tunnelbanan sent på natten fick jag följe av en utbytesstudent, från Island. Han var full och sa att han var glad att träffa någon att öva svenska med. Jag var rädd att han skulle antasta mig i hissen. Det gjorde han inte.

För övrigt har jag också ett span i huset. Jag träffar på honom i tvättstugan ibland. Vi har hälsat. Sist sa han inte bara "hej" till mig utan också "läget?" Det tråkiga är bara att jag har börjat få tunghäfta när jag ser honom.

Jag vill inte skriva någon på näsan, jag tror att min poäng har gått fram. Men ändå. Det här med att någon söker kontakt, och blir avvisad. Och så vidare. Jag har börjat se kontakten mellan människorna i mitt hus som en crash course i mänsklig psykologi.

Black Sheep - The Choice Is Yours (This Or That)

Jag träffade på en kanadensisk independentrappare på promotionturne. Han pratade om hur han inte gillade gangsterrap och kommersiell hiphop, utan mest bara Talib Kweli och Mos Def. Jag vågade inte outa hur jag gått på Lil'Wayne-hypen. Istället namedroppade jag De La Soul, varpå han började han rappa en rad från Black Sheeps "The Choice is yours". Jag ska villigt erkänna att jag inte hört talas om dem förut. Den kanadensiska rapparens egen musik föll mig inte helt i smaken, men den här låten förtjänar inte att bli bortglömd. Det var länge sen den var en hit på MTV.

Jag hade en gång en kaftan

Jag hade en gång en svagt ljusgrön kaftan. Den var utan huva, hade korta ärmar och broderier och små mjuka knappar runt öppningen vid halsen. Jag var fem år och ville ha på mig kaftanen när vi skulle gå till Solna Centrum.

Min mamma sa att det inte gick för sig, att det skulle se jättekonstigt ut. Jag minns det som att jag inte insisterade.

Nuförtiden äger jag ingen kaftan. Om jag hade en skulle jag teoretiskt sätt kunna ha på mig den på väg till Solna Centrum, eftersom min mamma inte längre bestämmer vad jag ska ha på mig.

Problemet är bara att nu vill jag inte ha på mig kaftan, för jag vet att jag skulle känna mig utklädd och uttittad. Slutsatsen är att jag borde ha fått chansen att ha på mig kaftanen i Solna Centrum när jag var fem, eftersom jag var lyckligt ovetande om detta då.

Varför heter min blogg så konstigt?

Det är för låten med samma namn med De La Soul, "Talkin bout hey love". Det var Eazy-E som kom på namnet innan hon lämnade byggnaden, så att säga.

Avslappningen efter gympan

När jag gick på mellanstadiet hade vi en gympalärare som hette Roger. Han är fortfarande den enda gympalärare jag haft som inte har varit direkt ond. Roger var ganska snäll faktiskt, ett lysande undantag från en lång rad av despoter som inte kunde begripa varför jag inte kunde hänga i ringar eller varför jag inte ville ge mig på att snurra 360 grader runt den livsfarliga barren.

Roger avslutade varje gymnastiklektion med avslappning. Det betydde att vi fick ligga utspridda i en nersläckt gympasal och känna eftersvetten klibba mot golvet och lyssna på kärleksballader. Men Roger var nu inte bara snäll, han hade också bra musiksmak. Vi fick höra klassiker som
Mauro Scoccos "Tess" och Whams "Careless Whisper", men inget kunde gå upp mot följande tre storverk; för evigt inristade i mitt minne.

Nummer 3: Chris De Burgh - Lady In Red



Nummer 2: Tommy Nilsson - Öppna din dörr



Nummer 1: Mariah Carey - Without you