Samantha hela veckan

Så jag har börjat kolla igenom första säsongen av Samantha Who?. Serien handlar om hur Samantha, spelad av Christina Applegate, vaknar upp med minnesförlust efter att ha varit i koma i drygt en vecka. Och eftersom jag ju är svag för töntig Vänner-humor, gillar jag den - även om det finns ett stort men.

Att kolla på Samantha är lite som att träffa ett gäng gamla vänner från förr. Och det är ju såklart ingen slump att Applegate spelar huvudrollen och att hennes ex spelas av guy next door-snyggingen Barry Watson jag minns från 7th Heaven:



Som de flesta andra komediserier jobbar Samantha Who med stereotyper. Med andra ord är det heller ingen slump att hennes töntiga kompis spelas av Melissa McCarthy från Gilmore Girls. Att hon är töntig förstås av att hon är överviktig, singel och bor med två stora hundar.



Samanthas coola kompis spelas av Jennifer Esposito, som jag personligen är väldigt svag för. Att hon är häftig förstås likaledes av att hon är smal, bitchig och fixad upp till tänderna:



Förutom det härliga typecastandet, har Samantha Who? också lyckats få in en svart person, som spelar Samanthas dörrvakt. Samantha har också en sekreterare med asiatiskt utseende, som hennes häftiga kompis gärna gör narr av.

Serien saknar pålagda skratt, istället är det Samanthas berättarröst som ska föra handlingen vidare. Och det tar bara två avsnitt innan man fattar vad det hela handlar om - dualismen, kampen mellan ont och gott.

För Samantha är precis som 90-talsklassikern Måndag hela veckan (Groundhog day) med Bill Murray. Där vaknar Bill Murrays karaktär varje morgon och inser att han återupplever en och samma dag gång på gång, bokstavligt talat. Gradvis går det upp för honom att han har varit en självisk, elak och burdus person som inte brytt sig om människorna i sin närhet. Och det han måste göra för att bryta förbannelsen med att återuppleva samma dag i evigheters evighet, är att göra bot och bättring! (Det vill säga inleda en seriös kärleksrelation med Andie MacDowell.)

På samma sätt vaknar Samantha upp efter koman och inser vilken självisk, elak och burdus person hon varit tidigare. Hon har inte brytt sig om sina nära relationer, shoppat för mycket, haft för sexuellt utmanande kläder, varit otrogen mot sin supergulliga kille, inte brytt sig om sina föräldrar och gjort karriär på andras bekostnad när hon jobbat som hänsynslös fastighetsmäklare. Och när hon inser det vill hon ändra på sig! Efter koman vill Samantha bli en god människa.

För att tala klarspråk: det är dags för bot och bättring, gott folk. Om ni vill lära er mer om vad som är viktigt i livet - om hur man ska ta hand om familjen, vännerna och Kärleksrelationen med stort K på ett bra sätt - är det bara att slå på fyran på tisdag kl 23.10!

Alternativt damma av den här gamla rullen. Sensmoralen i den tycks ju vara lika gångbar idag som för sexton år sedan.

Ja, när jag tänker efter är det är nästan som att vakna upp och inse att inget har hänt sen 1993. Istället är vi utelämnade till att återuppleva samma dag, om och om igen.

Fullt upp

Det finns ett ideal som jag har svårt att förhålla mig till. Och det är det här med att ha "fullt upp".

Och att det ställs för höga krav på människor i dagens samhälle har jag hört till leda i tidingar och tv-program - det här med att vi ska ha så perfekt jobb, perfekt fritid, perfekta relationer, perfekt kropp och så vidare.

Men trots att det mantrat upprepas är det som att diskussionen avstannar innan den tagit fart. Sällan eller aldrig följs konstaterandet om att det finns en hets kring att ha ett perfekt liv, med någon strukturell analys eller något riktigt ifrågasättande. För varför i helvete ska man ha så fullt upp? Var ligger egenvärdet i att alltid ha ett pressat schema?

Om jag ska vara ärlig känner jag inte särskilt många människor som på riktigt tar avstånd från det där. Jag lyckas inte direkt heller med det. Jag och mina vänner må ha hur mycket strukturanalys som helst, sedan sitter vi ändå där och mår dåligt för att vi inte gör mer. Alternativt är helt utslagna för att vi gjort för mycket.

Det är inte menat som en diss mot någon. Man gör så gott man kan och jag är den första att erkänna att det är sjukt svårt att bryta mot normerna i samhället.

Men ändå. Det är ju faktiskt helt stört. Och det säger jag framförallt för att för mig är det fysiskt omöjligt att hålla det tempo som många i min närhet gör.

Det är en sak när man är tvungen att ha mycket att göra, för att man måste försörja sig. Det är svårt att klara sig på CSN, och måste man jobba så måste man, det är självklart och jag har all respekt för det.

Men. Ofta gör folk så mycket mer än det. Det är engagemang i något, det är fritidsintressen, det är träning och det är det ena med det tredje. Jag räknar och räknar och förstår inte var de får de där timmarna ifrån. När gör de allt det där? Och framförallt, när vilar de upp sig?

Själv har jag svårt att ens hinna med skolan. Och när jag hunnit med den, är jag så slut i huvudet att jag inte orkar göra så mycket mer.

Hur fan gör folk? Har de kanske två kroppar som de alternerar med? En som sover och hämtar krafterna hemma, medan den andra flänger omkring utan rast och utan ro.

Med största sannolikhet inte, men i vilket fall som helst har jag sedan länge förlorat kampen om att nå upp till idealet. Jag antar att jag är född i fel tid.

Fråga Folkhemmet

Jag antar att jag inte tillhör målgruppen, men jag kollar på Fråga Doktorn ändå. Och jag lär mig så mycket - om impotens, inkontinens och felmedicinering av dementa.

Inget ämne är för litet - eller för stort. Framförallt är det inget att skämmas för.

Programledaren Suzanne Axell är tydlig, nyfiken och galet positiv. Doktorn Gunilla Hasselgren är om möjligt ännu tydligare och extremt hurtig.

I varje program läser Suzanne Axell upp brev från tittarna. De har olika problem, en gång var det en som hade springmask. Man fick se ett foto på hur det kunde se ut, utan att känsliga tittare varnades. Och varför skulle vi varnas, det är ju inget att skämmas för!

Och när Gunilla Hasselgren svarar på frågorna är hon pedagogisk på ett nästan uttröttande sätt. Det går liksom inte att värja sig, när hon förklarar hur sjukdomarna fungerar. Hon spänner ögonen i en så att man verkligen förstår att nu är det något viktigt.

Det jag tycker är fascinerande med det här programmet är att det har en så seriös framtoning, och att det samtidigt innehåller så mycket komik. Det är så mycket UR att det blir som en parodi på sig självt.

Jag gissar att komiken är ofrivillig, men om jag skulle vara programledare för Fråga Doktorn skulle jag få skrattanfall varannan minut.

Men inte Suzanne och Gunilla inte! De tar sitt uppdrag att upplysa medborgarna om sjukdomar, hälsa och friskvård på enormt stort allvar.

Gunilla Hasselgren utstrålar dessutom en trygghet som invaggar mig i en falsk säkerhet om att vi fortfarande lever i ett folkhem.

Tio budord för Journalistisk produktion

Det är härligt att gå Journalistisk produktion på JMK! Förutom att lära sig det journalistiska hantverket, får man också lära sig en hel religion. Blattealibit har alla tio budorden!

1. Du ska inga andra gudar hava än traditionell journalistik.

2. Du ska icke hävda att det finns några intressekonflikter mellan olika grupper i samhället.

3. Du ska vara journalistiskt objektiv. Det stavas: L-I-B-E-R-A-L.

4. Du ska icke komma dragande med något genusperspektiv.

5. Du ska lämna den marxistiska analysen där den hör hemma: på 70-talet. (Och möjligen på Journalistikvetenskapen).

6. Du ska inte vara arg. Om du ska vara arg - var arg på rätt saker och på rätt sätt!

7. Du ska inte höja din röst och säga din mening, såvida du inte vill bli nedtystad av valfri lärare född på 50-talet.

8. Du ska beskriva människor som inte håller sig inom lagens råmärken, det vill säga kriminella, som paria och utan någon respekt.

9. Du ska fördöma den utomparlamentariska vänstern.

10. Du ska exotisera invandrare.

Hemkunskap

Jag hade bara hemkunskap i tvåan på lågstadiet. Jag har vaga minnen därifrån.

Hemkunskapslokalen låg i en annan byggnad en bit bort från skolan. Vi fick gå förbi brandstationen och den andra skolan som var mycket större för att komma dit. Fritidspersonalen som annars mest drällde runt följde med oss.

Första gången vi var där fick vi laga till en macka med skivbar leverpastej och äpple. Jag tyckte det var en äcklig blandning. Nästa gång vi hade hemkunskap fick vi baka scones. Efteråt fick vi äta upp maten.

Läraren minns jag helt vagt som en figur i brunt. Första gången vi var där visade hon oss det inre rummet i hemkunskapslokalen. Där fanns det en säng, en bokhylla och ett nattygsbord. Jag förstod att man skulle öva på att bädda sängar där, men jag hann aldrig vara med och göra det innan jag började i Franska skolan.

I Franska skolan hade vi franska istället för hemkunskap. Det är därför jag fortfarande inte bäddar sängar så bra. Jag har också den skolan att skylla för att jag aldrig fick lära mig att laga fisk i folie.

Ska det vara på det här viset?

Säker i förvissningen om att jag kommer få rätt, går jag tillbaka till affären och reklamerar olika saker jag köpt som gått sönder. Jag vet redan att ju säkrare och myndig man låter, desto större chans att butiken kommer laga prylen, ge mig en ny eller pengarna tillbaka. Jag vet också att när man klagat på grejer som gått sönder tillräckligt många gånger, slutar man tycka att det är jobbigt.

Istället känner jag mig väldigt duktig. (Det står nästan i paritet till hur det känns att handla på Apoteket.)

Men vad jag inte visste är att det finns ett annat samband. Ju mer jag klagar på grejer, desto fler saker jag köpt tenderar att gå sönder. Bara den senaste månaden har jag reklamerat en värmefläkt, ett par handskar, en diktafon och en adapter till mobilen.

Till slut kommer det bli så att för varje grej jag får ny, kan jag vara säker på att en annan ger upp. Det blir en slags dominoeffekt, och den har bara börjat.

Jag har också börjat fundera på var gränsen går för vilka produkter man kan reklamera. Snart, jag säger snart, är jag redo att kontakta Pfizer och säga att deras antidepressiva medicin inte direkt håller vad den lovar. Om det inte är för mycket besvär skulle jag vilja ha cirka tiotusen kronor tillbaka. Och en alternativ behandling på det, tack! (Ett årskort på valfri yogastudio skulle sitta fint!)

Fast det är klart. Om jag klagar på deras antidepp kommer ju något annat gå sönder. Jag kanske får astma eller så kanske huvudvärkstabletterna slutar funka.

Jag måste nog fundera lite till på det här.

Provocerande naiv sexsymbol (spoilervarning Mammut)

Igår såg jag Mammut. Det visar sig att Gael García Bernal spelar samma roll i den som i de andra filmerna jag minns honom från.

Det är som vanligt. Hans rollkaraktär utstrålar samma naivitet, samma uppsluppenhet och samma aningslöshet som förr. Jag får känslan av att Gael García Bernal spelar ett barn om och om igen. Ett barn som följer sina impulser och sällan eller aldrig behöver ta ansvar för konsekvenserna av sina handlingar.

Han spelar ett barn som förföljer granntjejen i The science of sleep tills hon inte vet vad hon ska ta sig till. Till en början ursäktas allt han gör, han ursäktas tills man griper efter skämskudden. För hur långt får killen gå innan någon reagerar - i själva filmen eller i verklighetens filmrecensioner?

Han spelar ett barn i Mammut som bara har råkat hamna i businessvärlden fastän han kommer från en hippiefamilj. Och nu vantrivs han där litegrann - stackars honom! I samma film spelar han ett barn som betalar den prostituerade tjejen i Thailand för att inte jobba mer just den kvällen, han vill att hon ska ta hans pengar och lova att gå direkt hem. Kvällen därpå har han ändå sex med henne, sticker innan hon har vaknat och lämnar lite dyra grejer som tack. Och trots det har jag svårt att frigöra mig från känslan av att hans rollkaraktär ändå är så sympatisk.

Istället för att bli provocerad ligger det mycket närmare till hands för mig att tänka: "Han vet ju inte bättre!" "Han FÖRSTÅR inte!" "Han är så liten och naiv, låt honom hållas!" "Han menar ju bara VÄL!"

Det måste vara för att Gael García Bernal så trovärdigt upprepar rollprestationen som det kreativa, påhittiga, lite galna barnet. Samtidigt är det där barnet gömt i en manskropp så förlåtande snygg att man förstår att han aldrig kommer behöva ställas till svars.

Men - det kanske inte är hans fel, det kanske är regissörernas och manusförfattarnas. Men å andra sidan, det kan inte vara en slump att de väljer just honom till just den här typen av roller.

Jag tycker också Bernal är snygg men jag börjar faktiskt undra vad vi ska med honom till? Har man sett en film med honom, har man sett hela hans skådespelarregister. Och det är som följer: sex utan ansvar, naivitet och ingen som helst impulskontroll.