Jag vill tacka alla 70-talister!

Idag fattade jag det. Jag förstod, och det var idag. Jag insåg att min åldersnoja, förutom att vara allmänt jobbig och deprimerande, också är helt felaktig.

Min rädsla för att inte ha hunnit med vad det nu borde vara vid alla olika åldrar jag har passerat, saknar helt relevans. Och det har inte att göra med att jag har lyssnat för mycket på Prem Rawat eller Deepak Chopra, slutat noja i övrigt eller gudbevars börjat ta livet med en klackspark.

Anledningen till att jag inte behöver noja mer är att jag har förstått grejen med 70-talister. Detta efter att ha gått dubbelt med en kille på min praktikplats. Han är nästan tio år äldre än mig men snackar typ som en tonåring och har mer häng på byxorna än jag.

Han har visserligen mer erfarenhet än jag, kan köra bil och programanställning på SVT. Men. Han lever ungefär på samma sätt som mig, och har inte bytt sina sneakers mot vinterskor fastän det är december.

Och nu ser jag det överallt. När jag tidigare haft ångest för att folk blir så vuxna och stadgade, kan jag nu se mig omkring i min bekantskapskrets och inte vara lika rädd för att fylla typ 32. Jag kan till och med tycka att det verkar lite trevligt

Jag som brukar spy galla över min föräldrageneration (ja, jag tycker fortfarande att 40- och 50-talisterna har jävligt mycket att vara tacksamma för) har äntligen hittat en generation att se upp till.

Det är något visst med 70-talister. 60-talisterna må ha bra smak på inredning, men de har en tendens att tycka att jeans ska sitta "i midjan" och att ett yrke är något som man "är". I allra värsta fall tycker de att artister ska skriva sina låtar själva för att ens kallas artister, och att hiphop inte är något annat än låtstöld.

70-talisterna däremot, vet att uppskatta såväl bra musik som dåliga skämt. Tack vare dem kommer jag aldrig behöva bli lika vuxen som mina föräldrar såg ut på 80-talet.

I alla fall inte de närmaste åtta, nio åren. Och hade jag haft turen att födas till man, hade det stadium och den klädstil jag befinner mig i nu kunnat vara typ, livet ut.

En nära relation till Go'kväll

Det sanna värdet av att ha nära relationer är när man inte behöver göra saker tillsammans. Man kan hänga i samma lägenhet, vistas i samma rum men göra olika saker. Någon lagar mat, någon annan kollar på youtube-klipp, en tredje hänger i soffan och stör sig på nyheterna. Och samtidigt är man tillsammans och tycker om varandra. Med risk för att låta blödig och religiös är det i sådana sammanhang jag känner någon slags tacksamhet, oklart till vem eller vad.

Det där har jag egentligen vetat länge, utan att formulera det i ord. Förrän ikväll, framför teven. Jag är hemma och sjuk i influensa, och har isolerat mig från alla mänskliga relationer med tanke på pandemirisken. Efter att ha sovit halva dan och mått allmänt överjävligt kollade jag under en stunds vakenhet på SVT:s Go'kväll.

När jag hade tittat på dagens avsnitt på ettan, och gårdagens på SVT24, förstod jag vad programmet försöker efterlikna. Det är just den där varma, mjuka känslan av att vara nära andra människor i ett avslappnat tillstånd där man känner sig trygg.

Det är därför programledaren sitter i ett mysigt hörn med den gästande författaren, och när kameran byter vinkel får man se kocken som lagar kvällsmåltiden i förgrunden. Mjuka kockhänder steker köttbitarna till precis lagom stekyta, medan programledaren ställer mjuka men ändå journalistiska frågor till författaren. Mjuk belysning över stylisten som gör om kvinnan i 55-årsåldern, och så vidare till ett klipp till Go'kvälls svar på Mannen som kan tala med hundar, där en man får hjälp med sin hund som skäller i bilen.

Så tillbaka till studion igen. Nu reser sig programledaren ur fåtöljen och får instruktioner av kocken hur han ska hjälpa till. Mortla lite pepparkorn här, röra ihop en dressing där. Så hjälps de åt att röra ihop salladen och lägga upp köttbitarna. Och titta så gott det blir!

Det är något fint och till och med lite trösterikt med det här konceptet, men samtidigt något väldigt sorgligt och deprimerande. Här sitter jag i min totala ensamhet medan SVT försöker inkludera mig i någon slags gemenskap. Om det nu är det de försöker göra.

Det är kanske snarare så att om man saknar nära relationer, kan man som substitut titta in i SVT:s konstruerade gemenskap.

För en konstruktion är den ju, om än en väldigt proffsig sådan.

Alternativa alternativ

När Cinderella Man, boxningsfilmen med Russell Crowe, gick på tv i somras var jag inte sen att haka på. Där och då kändes det som en lämplig utväg - jag behöver en alternativ karriär och precis som Russell Crowe skulle jag kunna satsa på boxning.

Jag tillhör nu inte 30-talsdepressionens arbetarklass, jag behöver inte stå och hänga på låset för att få dagjobb i hamnen. Jag har dessutom tillräckligt med högskolepoäng för att gå med i Akademikernas A-kassa för 90 kronor i månaden.

Ändå vaknar jag i gryningen, alternativt kan inte sova alls för att jag är så jävla orolig för att allt ska gå åt helvete. Jag har en känsla av att när jag snart har läst sex år på universitetet, och i allra bästa fall lyckas få till en fil kand, kommer jag vara tillbaka på exakt samma plats som innan jag började plugga.

Det kommer gå åt helvete. Jag bara vet det. Jag vet det för att jag har valt fel inte en eller två utan tre gånger. Vad detdär jättehemska som skulle kunna hända är rent konkret, har jag visserligen ingen klar bild av. Eller jo jag vet. Jag bävar för att betala tillbaka studielånet på samma inkomst jag hade innan jag började låna pengar av CSN.

Det värsta vore att börja jobba på dagis igen, precis som min mamma slutade som dagmamma efter många års studier. Men egentligen vet jag inte varför jag tänker att det skulle vara så hemskt. Det kanske skulle vara helt okej. Soft, till och med. Mindre stress än att jobba som inhoppsvikarie på random nyhetsfabrik tills man blev utlasad eller inte pallade med pressen.

I alla fall. Om jag inte ens försöker, kan jag ju inte misslyckas. Därför är det bra att ha en backupplan, och en backup till backupplanen. Problemet är att det slutar med att jag inte gör någonting fullt ut. Varken det som är min huvudsysselsättning för tillfället, eller det jag tänker är min alternativa karriär.

Och precis just nu har jag gått varvet runt, på ett sätt som blir lite absurt. Jag började med att plugga till socionom, var avundsjuk på alla som pluggade journalistik och jobbade hårt för att sälja in några texter till tidningar. Sen hoppade jag av socionomlinjen och började på JMK. Och så handlar mitt första inslag på praktiken om att fler får försörjningsstöd, och nästa handlar om att fler söker sig till natthärbärget och Frälsningsarmén.

Och när jag intervjuar personalen på natthärbärget får jag dåligt samvete. Här ska jag göra ett nyhetsinslag om det som de jobbar med på riktigt. 20 sekunder av 10 minuters intervju kommer höras i radio, och jag kommer bara bekräfta den bild som jag stör mig på att andra nyhetsmedier repeterar till leda.

Insikten som drabbar mig har drabbat mig tusen gånger förut: jag är på fel plats. Jag måste härifrån, och det fort. Folk som säger att jag gör bra eller helt okej ifrån mig vet inte vad de snackar om. Jag vet inte vart jag ska, bara att jag måste bort.

Jag står och svajar på ett sätt som inte är okej. Det skulle vara lätt att säga 80-talist, javisst, jag kunde dissa mig själv och säga att det är inte synd om mig, en person från medelklassen med lite för många val. Det står var och en fritt att dra den slutsatsen av det här, men för mig är problemet att jag har så jävla svårt att se det som just val. Att jag skulle kunna välja mellan dethär eller detdär och att det skulle vara okej. Jag är alldeles för övertygad om att det enda jag kan göra är att välja fel. Det finns något som är rätt, något som jag borde göra, och om jag bara kunde komma på det så skulle allt ordna sig till det bästa.

Boxning har jag för övrigt tränat sammanlagt tio gånger, senast för en månad sedan. Det kanske inte är min grej när allt kommer omkring, jag tror jag måste hitta ett alternativ till alternativet som var mitt alternativ, en plan D för plan C när plan B inte funkade.

Sötebrödsdagarna är över

Vaknar först halv fem, klarvaken, orolig, lyckas somna om tills klockan ringer klockan sex. Onsdagar går jag upp först tio i sju och det tycker jag numera är sovmorgon. Alla andra dagar äter jag min yoghurt som i dvala och sedan har jag ett system. Jag gör en termos med kaffe och eftersom jag inte orkar bre mackor har jag köpt Den skrattande kon-ost som jag lägger i en påse tillsammans med det torra brödet som är kvar.

Sedan plankar jag in på tunnelbanan klockan tio i sju, tänker att jag ska köpa ett SL-kort imorgon för jag åkte ju fast förut, tar blå linjen till Fridhemsplan, byter till gröna på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan och på T-centralen går jag av.

Detta är första etappen. Andra etappen består av att betvinga känslan av att jag är ute på långresa, jag är ju inte det, jag gör det här varje dag: jag går upp till Cityterminalen och tar ERSÄTTNINGSBUSSEN till den där staden en timme från Stockholm för tåget går inte på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan.

Detta är andra etappen: jag går på bussen, hittar en ledig plats och sätter i ett par öronproppar. Jag försöker sova. Bussresan tar drygt en och en halv timme. När vi väl är framme känns det som att det har varit morgon två gånger, jag har vaknat en gång hemma hos mig och en gång på bussen och båda gångerna vill jag inte vara med. Det är då jag dricker upp kaffet och eventuellt äter på det torra brödet.

Detta är tredje etappen: jag går till min praktikplats. Hur det är där ska jag inte gå in på men tanken har slagit mig att jag valt fel yrke, fel bransch och överhuvudtaget fel liv.

De bjuder på automatkaffe. Jag dricker mycket av det. De bjuder på frukt. Jag äter av den.

När klockan blivit två är läget kritiskt. Jag befinner mig inuti Office Space, jag räknar timmarna, jag har tre chefer, jag är ny och superdålig på allt. Allt jag kunde glänsa med förut har liksom runnit av mig, jag vet inte hur man gör det här jobbet, jag antar att det är meningen att jag ska lära mig men det är så svårt.

Detta är fjärde etappen: klockan är tjugo i fem och jag går till en speciell korsning där jag möter en man som också pendlar från Stockholm. Jag åker i hans bil och betalar lite bensinpengar, jag har hittat honom på Internet.

Första gången jag åkte med honom var jag rädd att han skulle vara en skummis, men det visar sig att han är mycket trevlig (peppar peppar). Det visar sig också att han har spelat med ett band som uppträtt på en mycket central allmän plats i Stockholm. Gruppen var något av lokala kändisar, men de fick problem med polisen, mycket böter och nolltolerans. Nu har mannen jag åker bil med gått en högskoleutbildning och skaffat sig en säkrare jobb, jag avundas honom att han gjort rätt val men kanske inte jag.

Jag är så trött så trött men vi börjar prata om samhället och Reinfeldt och papperslösa och bostadspolitiken och Mona Sahlin och radion och körkort och svartjobb och planka.nu och vart tog solidariteten vägen eller egentligen, vi pratar om socialismen.

Detta är femte etappen: jag blir avsläppt vid en tunnelbanestation cirka klockan 17:55 i en närförort, jag åker tunnelbana, jag plankar in på fyrans buss enligt ett särskilt system, jag går till mitt hus.

Om jag har tur funkar hissen när jag kommer hem. Annars går jag tolv trappor upp. Sedan är det tre timmar tills jag ska gå och lägga mig igen.

Tillgängligt tillstånd

Första delen av sommaren tillbringade jag i det där tillståndet. Det där tillståndet av att vara mottaglig för visdomsord, aforismer, andra människors insikter och - allsköns dravel och plattityder. Det de säger till mig på tv, i tidningen, i boken, i tunnelbanan och i radion fastnar. Eftersom jag längtar efter en fras som ska förklara meningen med allt, vill jag tro på varje ord och gör det också. I ungefär en kvart, tills jag byter kanal och nästa människa talar till mig med emfas.

Och det är inte första gången. Någon gång i våras satt jag med tårar i ögonen framför Preem Rawats program på Öppna Kanalen och kände på fullaste allvar att "han har så rätt". Det höll på att hända igen med Deepak Chopra, i programmet med honom och Mike Myers på SVT förra veckan (programserien Iconoclast lyckas med de mest märkliga konstellationer).

Eftersom jag har hört en del kritik mot honom, hade jag en mycket mer skeptisk inställning till honom än till Preem Rawat. Men jag försökte ändå lyssna på hans aforismer och låta dem sjunka in.

Till exempel sa han något i stil med att livet består av tillfälligheter. Bara tillfälligheter, en lång rad, slumpmässiga. Och slutsatsen var, något underförstått, att man skulle acceptera och omfamna detta faktum. Jag ska erkänna att jag tyckte det lät så sant, och så trösterikt.

Tills jag prövade att vända på hela resonemanget. Och så insåg jag att han hade lika gärna kunnat säga motsatsen till det han sa. Typ: "livet är inget annat än en lång rad av förutbestämda, meningsfulla, logiska händelser. Det gäller bara att upptäcka det och omfamna det!"

I mina öron låter det precis lika trösterikt. Vilket innebär att Deepak Chopra och hans gelikar i praktiken skulle kunna säga nästan vad som helst och det skulle låta lika bra.

För min del betyder denna insikt att andra delen av sommaren kommer att tillbringas i någon slags bakfylla, eller ett slags uppvaknande. Jag kommer ödmjukast och något skuldmedvetet försöka avvisa andras oönskade visdomar överbord, en i taget. Och när jag har gjort mig av med allihop, ska jag vänligt men bestämt säga hejdå till min mottaglighet.

Fruar och flickvänner i DN

Po Tidholm gör en strålande sågning av Tomas Ledins konsert på Skansen. Det är en mycket bra text, särskilt om man har svårt för Tomas Ledin. En formulering fastnar dock i halsen på mig och det är denna: Sommarlediga män med seglarskor och babyblå lammullströjor över axlarna står och kramas med sina piffiga fruar.

Det är givetvis MÄN som har "piffiga fruar" och inte tvärtom. Såklart. Och jag skulle kanske inte ha reagerat så mycket på det här om det inte vore för att samma, vad ska man kalla det, tema, återkommit i DN hela sommaren. I en artikel om Stockholmsveckan på Gotland skriven av Johan Åkesson kan man läsa följande mening: (...) de nätta, bikiniklädda tjejerna som dansar likt sprattlande sillar uppe på båten ser glada ut trots trängseln.

I den artikeln fanns det också en ganska märklig vinkel. Åkesson tycks vid en första anblick ifrågasätta att det, i hans ögon, var killarna som hade pengarna och resurserna och därmed styrde på Stockholmsveckan. Han gör det med frågor som: Finns det inga tjejer här som beställer champagne och har med sig egen båt? Denna fråga ställer han dock till en man och svaret blir, föga förvånande: Det är killarna som styr, det går fem tjejer på en kille, och det är killarna som sätter i gång festerna, tjejerna hakar mest på. Så är det inte i Frankrike, där finns det många rika tjejer som betalar för sig själva, förklarar Nicklas.

Om det nu är så som Nicklas i artikeln beskriver, så är det ju bara att beklaga. Men om Johan Åkesson hade bemödat sig om att ställa denna fråga till en kvinna, hade svaret kanske blivit annorlunda. Därmed hade han också på riktigt ifrågasatt det han såg, genom att ge röst åt dem han tycker sig se vara bifigurer. Istället fortsätter kvinnorna vara just bifigurer och objekt genom hela Åkessons artikel. Hela artikeln känns liksom unken på något sätt, och jag tror knappas att det bara går att skylla på att det är så "verkligheten" ser ut på Stockholmsveckan. Det handlar snarare om vad man väljer att se, hur man tolkar det och framförallt vilka man intervjuar och därmed gör till subjekt.

Samma gäller för DN:s riktiga bottennapp: "Kvinnorna bakom männen i Volvo Ocean Race", en artikel i DN Söndag från 21/6 i år (finns tyvärr inte på nätet). Den handlade om sambos och fruar till manliga kappseglare som reser jorden runt på farliga kappseglingar.

Ja, detta är sant. Dessa fruar finns och därför kan man ju, om man vill, skriva en artikel om dem. Det finns en historia att berätta om dem, och det har DN Söndag uppenbarligen valt att göra. MEN man skulle ju också, hör och häpna, kunna tänka sig att skriva en artikel om kvinnliga kappseglare, kanske eventuellt..? Eller om män som följer sina partners runt världen..? Tyvärr är nog detta förslag som aldrig har yttrats på redaktionsmötena på DN Söndag. Alldeles för progressivt!

Att beskriva oss som flickvänner och fruar känns så otroligt 50-tal så jag saknar ord. Vid det här laget, sommaren 2009, har vi ändå kommit längre än så. Och att DN fortfarande beskriver oss så, är ett val de gör som kanske inte är så förvånande men i mina ögon extremt provocerande.

Önskvärd uppväxt

När Alicia Keys möter Ruby Dee i ett program på SVT förra veckan, får vi höra den igen: historien om maskrosblomman som sprängde sig igenom betongen. Det tar inte många minuter av programtiden förrän Keys är just där, tillbaka i uppväxten i Hell's Kitchen i Harlem.

Hon berättar med emfas, något sammanbitet men samtidigt känslofyllt, historien om sin uppväxt. Hon berättar om sin ensamstående mamma, som inte hade någonting men jobbade som en slav för att ge Keys det bästa hon bara kunde ge. Och så får vi se ett kort på mamman och Alicia Keys, tätt intill varandra, leende. Efter det ett par klipp från Keys framgångsrika karriär, sjungandes i ett par tre videor bakom pianot.

Detta är historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten. Den är upphöjd för att man, framförallt ur ett amerikanskt perspektiv, gör helt rätt om man lyckas mot alla odds. Den berättar om hårt jobb, föräldrar som offrar allt för sina barn och framgångssagan som blir sann och sensmoralen är "alla kan ta sig ur gettot bara de jobbar hårt".

Den är önskvärd, för att den berättar en fin och passande historia om en mammas kärlek till sitt barn. En mamma som jobbar dygnet runt för att barnet ska kunna förverkliga sina drömmar, för att sedan berätta historien om det för världen på tv. Detta är den ultimata uppväxthistorien, eftersom den kombinerar den amerikanska drömmen med idealbilden av en mamma.

Och vi har hört den här uppväxthistorien förut. Vid det här laget har vi hört den så många gånger, att den har vuxit till något större än sig själv. Det är den här historien kvinnorna som var gäster hos Ricki Lake förgäves försökte återberätta om sina egna liv när de argumenterade för att "I got two jobs, I pay my own bills, I raise my children to respect God and America".

Men historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten är, i de allra flesta fall, inget annat än en önskedröm och en lögn. Bakom Alicia Keys återhållna tårar och korten på henne och hennes mamma på röda mattan, döljer sig inte bara alla dem från Hell's Kitchen som blev kvar och som inte lyckades få skivkontrakt trots att deras mammor jobbade som slavar. Då och då skymtar antitesen till Alicia Keys uppväxthistora fram, och den personifieras av Eminem.

Det är den besvärande och icke önskvärda uppväxten, som berättar om bitterhet, våld, ilska och mänsklig misär istället för försoning och kärlek. Den här uppväxthistorien är icke-önskvärd för att den berättar vilka fruktansvärda konsekvenser som sociala och psykiska problem kan få för ett barn. Den är besvärande för att den berättar om en mamma som föraktar sitt barn, istället för att visa kärlek.

Den här historien höjs inte upp till skyarna, för den berättar fel historia om familjen. Möjligen kan den tjäna som lite halvskandal eller freakshow, en pinsam teater med offentliga bråk mellan honom och hans mamma. Det är också tydligt att den besvärande och icke önskvärda uppväxthistorien är besvärande även för den som berättar om den, inte bara för de som lyssnar.

Eminem är antagligen väl medveten om att berättar fel historia. I "My Mom" från i våras, rappar Eminem om hur hans mamma är orsaken till hans eget drogmissbruk, men han måste samtidigt ursäkta sig. Han gör det i rader som: I know you're probably tired of hearing 'bout my mom och sorry mom, I still love you though. Och tidigare, i "Cleaning out my closet", börjar en vers med Now I would never diss my own mama just to get recognition, take a second to listen for you think this record is dissin'

Medan Alicia Keys uppväxthistoria växer till något större, blir historier som Eminems mindre än sig själva. Vi kan glädjas med Alicia Keys, det har vi lärt oss. Vi kan få tårar i ögonen av det hon berättar och det är meningen att det hon berättar ska ge oss kraft och mod att ta oss ur vårt eget personliga getto, vilket det än må vara.

Men när vi hör Eminem rappa om sin mamma, blir vi istället illa till mods för vi vet inte var vi ska placera in hans historia. Historien om fattigdom och kriminalitet är en sak, men att till det lägga en historia om en mamma som föraktar sitt barn blir bara för mycket. Och när det kommer till kritan spelar det heller ingen roll hur sant eller falskt det han säger om henne är.

Det som spelar roll är att hans historia är besvärande och inte önskvärd. Dels för att den berättar fel historia om mammor, och dels för att den vittnar om att man inte alls måste ha en mamma som offrar allt för att ta sig bort från misären och in på MTV.