I mina ögon har Petter har ryckt upp sig rejält nu. Jag har haft lite svårt för honom förut, men nu har jag istället svårt att sluta lyssna på senaste singeln "Goda dagars magi". Vart kommer slingan ifrån, vart kommer slingan ifrån, VART kommer slingan ifrån? Jag googlade fram svaret så ni slipper; det är the Embassy med "It pays to belong". Eftersom jag har klinisk allergi mot indiepop förstår jag inte varför jag börjar gilla Petter just när han börjar sampla indiepop. Men det kanske är mitt undermedvetna som talar.
lördag 17 maj 2008
torsdag 15 maj 2008
Jag är den de söker
Jag letar i mig själv. Tanken svindlar till en början, men sedan ser jag mig själv framför mig, i en ny och oväntad, och samtidigt så självklar roll. Och allt går på några sekunder.
Det är jag som är den "Arabisktalande datatekniker" de söker. Kan jag arabiska? Javisst! Är jag datatekniker? Alltså, jag har kanske inte utbildning, men absolut kompetensen. Jag kan se mig själv på mitt nya jobb - jag säger "Salamaleikoum!" i dörren och frågar vad folk har för problem med sina datorer. För att laga dem har jag till exempel med mig mina miniskruvmejslar från Clas Ohlson, i ett sånt där hantverkarbälte runt höften.
Sedan byter jag om. Nu är jag "Husfru på deltid" på Mornington Hotel. Jag har på mig ett stärkt, vitt förkläde med spets runtomkring och en svart klänning under. Där ansvarar jag för tvätt, inhandling av städredskap samt har ett visst personalansvar. Jag ser mig själv bakom ett stort tungt skrivbord från 40-talet, med två beigea telefoner med snurrskiva på. Det ringer hela tiden, jag är spindeln i nätet; jag svarar i två telefoner samtidigt, hela tiden springer det omkring folk och fixar olika grejer och viker nystruken tvätt i högar.
Eller? Jag kanske kan vara "Pizzabagare" istället. Jag har minst två års erfarenhet av pizzabakning (Varifrån? Hemifrån kanske? Men jag bakar ju aldrig pizza? Fast jag kanske kan lära mig?) och jag har lite mjöl i pannan och av någon anledning en kockmössa. Jag har också en sliten t-shirt och pizzerian heter "Adnans pizzeria", och jag skyfflar in pizzor på löpande band med den där stora trägrejen. Jag är lite svettig, jag knådar pizzadeg och hälsar på kunderna.
Helt plötsligt är jag istället "Modersmålslärare i wolof/mandinka". Jag kommer från Gambia och har wolof/mandinka som modersmål. Jag jobbar på skolor runt om i Stockholms kommun, jag har med mig läroböcker i min läderportfölj och när det är sista dagen för terminen har jag med mig godis till barnen.
Jag är en som en klippdocka, jag är som en Barbiedocka med olika kostymer, jag är den de söker.
Det är jag som är den "Arabisktalande datatekniker" de söker. Kan jag arabiska? Javisst! Är jag datatekniker? Alltså, jag har kanske inte utbildning, men absolut kompetensen. Jag kan se mig själv på mitt nya jobb - jag säger "Salamaleikoum!" i dörren och frågar vad folk har för problem med sina datorer. För att laga dem har jag till exempel med mig mina miniskruvmejslar från Clas Ohlson, i ett sånt där hantverkarbälte runt höften.
Sedan byter jag om. Nu är jag "Husfru på deltid" på Mornington Hotel. Jag har på mig ett stärkt, vitt förkläde med spets runtomkring och en svart klänning under. Där ansvarar jag för tvätt, inhandling av städredskap samt har ett visst personalansvar. Jag ser mig själv bakom ett stort tungt skrivbord från 40-talet, med två beigea telefoner med snurrskiva på. Det ringer hela tiden, jag är spindeln i nätet; jag svarar i två telefoner samtidigt, hela tiden springer det omkring folk och fixar olika grejer och viker nystruken tvätt i högar.
Eller? Jag kanske kan vara "Pizzabagare" istället. Jag har minst två års erfarenhet av pizzabakning (Varifrån? Hemifrån kanske? Men jag bakar ju aldrig pizza? Fast jag kanske kan lära mig?) och jag har lite mjöl i pannan och av någon anledning en kockmössa. Jag har också en sliten t-shirt och pizzerian heter "Adnans pizzeria", och jag skyfflar in pizzor på löpande band med den där stora trägrejen. Jag är lite svettig, jag knådar pizzadeg och hälsar på kunderna.
Helt plötsligt är jag istället "Modersmålslärare i wolof/mandinka". Jag kommer från Gambia och har wolof/mandinka som modersmål. Jag jobbar på skolor runt om i Stockholms kommun, jag har med mig läroböcker i min läderportfölj och när det är sista dagen för terminen har jag med mig godis till barnen.
Jag är en som en klippdocka, jag är som en Barbiedocka med olika kostymer, jag är den de söker.
onsdag 14 maj 2008
Akademiska bekännelser
På universitetet blir det privata inte bara politiskt, utan också helt öppet för allmän beskådan. I seminarierummen pratar man om egna erfarenheter och relaterar det till ämnet för dagen. På föreläsningen tar man ut sina aggressioner på föreläsaren; på raster och oändliga timmar för grupparbeten och uppsatser pratar man om privatlivet.
Och inget är för privat för att offentliggöras här. Vi pratar om stress, oro och ångest; till en början svävande, efter ett tag mer detaljerat. Vi diskuterar kärleksproblem och vådan att inte ha några sådana. Vi vänder ut och in på våra hjärtan; vi låter kursböckerna ligga den här timmen också och navelskådar oss själva istället. Inget ämne är för privat, inget är för personligt; vi har basgruppsmöte, stödgrupp och gruppterapi istället för grupparbete.
Det är så långt ifrån hur snacket gick på de kommunala jobb jag har hängt på. Där pratades det om vädret, nästa personalmöte, förkylningarna som barnen drog på sig. Det pratades lite om mannen som hette Kjelle, det talades om huset och semestern och om hur snabbt lönen tog slut när den äntligen kommit in på kontot - alltid på en ofarligt allmän nivå.
Undantaget som bekräftade regeln var min kollega Aliya som efter min andra vecka på jobbet berättade om sina traumatiska upplevelser från kriget i hemlandet, och depressionerna hon kämpade med här. Hon kom till jobbet med solglasögon när hon hade sovit dåligt, sjukskrev sig varannan vecka och pratade öppet om hur uppstressad och hon var och hur mycket ångest hon hade.
Alla andra höll tand för tunga, det mest laddade ämne som snuddades vid i fikarummet var bantning och lite skitsnack om någon som hade sagt upp sig. Och kanske är det logiskt att man inte lämnar ut sig själv hur som helst för några personer man är tvungen att hänga med större delen av sin vakna tid under de närmsta åren. Det är skillnad om man går en humaniorakurs på universitetet där ens klass kommer splittras inom mindre än en månad.
Och inget är för privat för att offentliggöras här. Vi pratar om stress, oro och ångest; till en början svävande, efter ett tag mer detaljerat. Vi diskuterar kärleksproblem och vådan att inte ha några sådana. Vi vänder ut och in på våra hjärtan; vi låter kursböckerna ligga den här timmen också och navelskådar oss själva istället. Inget ämne är för privat, inget är för personligt; vi har basgruppsmöte, stödgrupp och gruppterapi istället för grupparbete.
Det är så långt ifrån hur snacket gick på de kommunala jobb jag har hängt på. Där pratades det om vädret, nästa personalmöte, förkylningarna som barnen drog på sig. Det pratades lite om mannen som hette Kjelle, det talades om huset och semestern och om hur snabbt lönen tog slut när den äntligen kommit in på kontot - alltid på en ofarligt allmän nivå.
Undantaget som bekräftade regeln var min kollega Aliya som efter min andra vecka på jobbet berättade om sina traumatiska upplevelser från kriget i hemlandet, och depressionerna hon kämpade med här. Hon kom till jobbet med solglasögon när hon hade sovit dåligt, sjukskrev sig varannan vecka och pratade öppet om hur uppstressad och hon var och hur mycket ångest hon hade.
Alla andra höll tand för tunga, det mest laddade ämne som snuddades vid i fikarummet var bantning och lite skitsnack om någon som hade sagt upp sig. Och kanske är det logiskt att man inte lämnar ut sig själv hur som helst för några personer man är tvungen att hänga med större delen av sin vakna tid under de närmsta åren. Det är skillnad om man går en humaniorakurs på universitetet där ens klass kommer splittras inom mindre än en månad.
lördag 10 maj 2008
Musik för morgonen, kvällen och när som helst
I utkanten av en musikkultur förstår man hellre än bra. Smala koder går mig förbi, breda koder träffar mig med en hårsmån. För mig är det här som mest påtagligt med arabisk musik. Låttexterna förstår jag för det mesta inte alls, men då och då ett enstaka ord eller en hel mening. Jag frågar mig, vad ska jag göra med den här informationen? När det är en riktigt bra låt kanske jag försöker sjunga med, och känner mig som när jag som sexåring roade mig med att sjunga "på engelska".
Men det är inte bara texterna som skapar frågetecken, utan också själva konsumtionen. Jag och en kompis har nämligen från två oberoende källor fått veta att när man lyssnar på de klassiska arabiska artisterna Oum Kalthoum och Fairuz, sker detta vid speciella tider på dygnet.
Man lyssnar på Fairuz på morgonen, och på Oum Kalthoum på kvällen och natten. George Wassouf, en mer nutida arabisk artist som i mina öron låter typ likadant, kan man däremot lyssna på till exempel i bilen, eller lite när som helst under dagen.
Men varför? har vi frågat. Vad är anledningen till detta? Förklaringen är att Fairuz "passar bra" på morgonen. Om man lyssnar på henne på morgonen så får man en bra start på dagen:
Ungefär samma förklaring fick vi med Oum Kalthoum; hennes tårdrypande, sentimentala musik
"passar bäst på kvällen".
Det är just den här typen av kryptiska förklaringar som man får nöja sig med. Jag är inte uppvuxen med den här musiken, och det enda jag kan säga säkert är att det verkar handla om att få till rätt känsla. Jag har lyssnat på Fairuz och Oum Kalthoum och försökt förstå, men jag inser att jag inte kommer närmare svaret än såhär. Jag befinner mig i cirkelns utkant, jag trevar i mörkret.
Intressant nog omgärdas inte populärmusik som Khaled eller Cheb Mami med den här typen av tidsmässiga förhållningsregler. Men här handlar det ju å andra sidan om raï från Nordafrika, och inte finkulturell musik från Egypten och Libanon:
Men det är inte bara texterna som skapar frågetecken, utan också själva konsumtionen. Jag och en kompis har nämligen från två oberoende källor fått veta att när man lyssnar på de klassiska arabiska artisterna Oum Kalthoum och Fairuz, sker detta vid speciella tider på dygnet.
Man lyssnar på Fairuz på morgonen, och på Oum Kalthoum på kvällen och natten. George Wassouf, en mer nutida arabisk artist som i mina öron låter typ likadant, kan man däremot lyssna på till exempel i bilen, eller lite när som helst under dagen.
Men varför? har vi frågat. Vad är anledningen till detta? Förklaringen är att Fairuz "passar bra" på morgonen. Om man lyssnar på henne på morgonen så får man en bra start på dagen:
Ungefär samma förklaring fick vi med Oum Kalthoum; hennes tårdrypande, sentimentala musik
"passar bäst på kvällen".
Det är just den här typen av kryptiska förklaringar som man får nöja sig med. Jag är inte uppvuxen med den här musiken, och det enda jag kan säga säkert är att det verkar handla om att få till rätt känsla. Jag har lyssnat på Fairuz och Oum Kalthoum och försökt förstå, men jag inser att jag inte kommer närmare svaret än såhär. Jag befinner mig i cirkelns utkant, jag trevar i mörkret.
Intressant nog omgärdas inte populärmusik som Khaled eller Cheb Mami med den här typen av tidsmässiga förhållningsregler. Men här handlar det ju å andra sidan om raï från Nordafrika, och inte finkulturell musik från Egypten och Libanon:
tisdag 6 maj 2008
Men tänk så fel jag hade
Jag har just insett att smaken av citronyoggi ju är smaken av 90-talet och absolut inget annat. My mistake. Jag måste ha hört brus i kanalerna eller något. Jag menar; citronyoggi - man tänker kalorier, man tänker light-produkter, man tänker minicalls, man tänker TV5 Nordic, man tänker Magnus Uggla och Killinggänget. Att jag misstog 90-talet för 80-talet vad gäller denna smak skyller jag på att alla andra gör det.
Så smakade 80-talet
Jag tror att den smak som bäst representerar 80-talet är smaken av citronyoggi (500g i plastburk, fetthalt 2%). Sötsyrlig, len i smaken, samtidigt som den sticker till lite på tungan. Att dyka ner i en burk citronyoggi är som att åka på en tidsresa tillbaka till en värld där snö på vintern fortfarande var vardagsmat, och Kjell-Olof Feldt befolkade teverutan.
fredag 2 maj 2008
Världens paradox
På arbetarrörelsens dag 1:a maj sänder TV4 en välgörenhetsgala vid namn "Världens barn". 100 kronor, får jag veta, är inte mycket för mig, men mycket för ett barn land i tredje världen där Unicef verkar.
För att fler ska ringa in och ge 9:90 till Unicef, pågår olika utlottningar i programmet. Här kan man till exempel vinna en bil. En som har ringt in vinner bilen, och tackar Kristin Kaspersen för "en bra show". Bilen presenteras i ett kortare inslag. Dum som jag är tänker jag "det måste ju i alla fall vara en miljöbil de lottar ut". Det är det inte.
Okej. Vilka är det som drabbas av klimatkatastrofer orsakade av utsläpp från fossila bränslen? Jo, tredje världen. Vilka drabbas hårdast av alla typer av katastrofer? Jo, barn.
Men personen som ska åka omkring i den där bilen bidrog i alla fall med 9:90 till Unicef! Det kanske räcker till ett paraply åt valfritt barn som skydd mot den globala uppvärmningen?
För att fler ska ringa in och ge 9:90 till Unicef, pågår olika utlottningar i programmet. Här kan man till exempel vinna en bil. En som har ringt in vinner bilen, och tackar Kristin Kaspersen för "en bra show". Bilen presenteras i ett kortare inslag. Dum som jag är tänker jag "det måste ju i alla fall vara en miljöbil de lottar ut". Det är det inte.
Okej. Vilka är det som drabbas av klimatkatastrofer orsakade av utsläpp från fossila bränslen? Jo, tredje världen. Vilka drabbas hårdast av alla typer av katastrofer? Jo, barn.
Men personen som ska åka omkring i den där bilen bidrog i alla fall med 9:90 till Unicef! Det kanske räcker till ett paraply åt valfritt barn som skydd mot den globala uppvärmningen?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
