Fråga Folkhemmet

Jag antar att jag inte tillhör målgruppen, men jag kollar på Fråga Doktorn ändå. Och jag lär mig så mycket - om impotens, inkontinens och felmedicinering av dementa.

Inget ämne är för litet - eller för stort. Framförallt är det inget att skämmas för.

Programledaren Suzanne Axell är tydlig, nyfiken och galet positiv. Doktorn Gunilla Hasselgren är om möjligt ännu tydligare och extremt hurtig.

I varje program läser Suzanne Axell upp brev från tittarna. De har olika problem, en gång var det en som hade springmask. Man fick se ett foto på hur det kunde se ut, utan att känsliga tittare varnades. Och varför skulle vi varnas, det är ju inget att skämmas för!

Och när Gunilla Hasselgren svarar på frågorna är hon pedagogisk på ett nästan uttröttande sätt. Det går liksom inte att värja sig, när hon förklarar hur sjukdomarna fungerar. Hon spänner ögonen i en så att man verkligen förstår att nu är det något viktigt.

Det jag tycker är fascinerande med det här programmet är att det har en så seriös framtoning, och att det samtidigt innehåller så mycket komik. Det är så mycket UR att det blir som en parodi på sig självt.

Jag gissar att komiken är ofrivillig, men om jag skulle vara programledare för Fråga Doktorn skulle jag få skrattanfall varannan minut.

Men inte Suzanne och Gunilla inte! De tar sitt uppdrag att upplysa medborgarna om sjukdomar, hälsa och friskvård på enormt stort allvar.

Gunilla Hasselgren utstrålar dessutom en trygghet som invaggar mig i en falsk säkerhet om att vi fortfarande lever i ett folkhem.

Tio budord för Journalistisk produktion

Det är härligt att gå Journalistisk produktion på JMK! Förutom att lära sig det journalistiska hantverket, får man också lära sig en hel religion. Blattealibit har alla tio budorden!

1. Du ska inga andra gudar hava än traditionell journalistik.

2. Du ska icke hävda att det finns några intressekonflikter mellan olika grupper i samhället.

3. Du ska vara journalistiskt objektiv. Det stavas: L-I-B-E-R-A-L.

4. Du ska icke komma dragande med något genusperspektiv.

5. Du ska lämna den marxistiska analysen där den hör hemma: på 70-talet. (Och möjligen på Journalistikvetenskapen).

6. Du ska inte vara arg. Om du ska vara arg - var arg på rätt saker och på rätt sätt!

7. Du ska inte höja din röst och säga din mening, såvida du inte vill bli nedtystad av valfri lärare född på 50-talet.

8. Du ska beskriva människor som inte håller sig inom lagens råmärken, det vill säga kriminella, som paria och utan någon respekt.

9. Du ska fördöma den utomparlamentariska vänstern.

10. Du ska exotisera invandrare.

Hemkunskap

Jag hade bara hemkunskap i tvåan på lågstadiet. Jag har vaga minnen därifrån.

Hemkunskapslokalen låg i en annan byggnad en bit bort från skolan. Vi fick gå förbi brandstationen och den andra skolan som var mycket större för att komma dit. Fritidspersonalen som annars mest drällde runt följde med oss.

Första gången vi var där fick vi laga till en macka med skivbar leverpastej och äpple. Jag tyckte det var en äcklig blandning. Nästa gång vi hade hemkunskap fick vi baka scones. Efteråt fick vi äta upp maten.

Läraren minns jag helt vagt som en figur i brunt. Första gången vi var där visade hon oss det inre rummet i hemkunskapslokalen. Där fanns det en säng, en bokhylla och ett nattygsbord. Jag förstod att man skulle öva på att bädda sängar där, men jag hann aldrig vara med och göra det innan jag började i Franska skolan.

I Franska skolan hade vi franska istället för hemkunskap. Det är därför jag fortfarande inte bäddar sängar så bra. Jag har också den skolan att skylla för att jag aldrig fick lära mig att laga fisk i folie.

Ska det vara på det här viset?

Säker i förvissningen om att jag kommer få rätt, går jag tillbaka till affären och reklamerar olika saker jag köpt som gått sönder. Jag vet redan att ju säkrare och myndig man låter, desto större chans att butiken kommer laga prylen, ge mig en ny eller pengarna tillbaka. Jag vet också att när man klagat på grejer som gått sönder tillräckligt många gånger, slutar man tycka att det är jobbigt.

Istället känner jag mig väldigt duktig. (Det står nästan i paritet till hur det känns att handla på Apoteket.)

Men vad jag inte visste är att det finns ett annat samband. Ju mer jag klagar på grejer, desto fler saker jag köpt tenderar att gå sönder. Bara den senaste månaden har jag reklamerat en värmefläkt, ett par handskar, en diktafon och en adapter till mobilen.

Till slut kommer det bli så att för varje grej jag får ny, kan jag vara säker på att en annan ger upp. Det blir en slags dominoeffekt, och den har bara börjat.

Jag har också börjat fundera på var gränsen går för vilka produkter man kan reklamera. Snart, jag säger snart, är jag redo att kontakta Pfizer och säga att deras antidepressiva medicin inte direkt håller vad den lovar. Om det inte är för mycket besvär skulle jag vilja ha cirka tiotusen kronor tillbaka. Och en alternativ behandling på det, tack! (Ett årskort på valfri yogastudio skulle sitta fint!)

Fast det är klart. Om jag klagar på deras antidepp kommer ju något annat gå sönder. Jag kanske får astma eller så kanske huvudvärkstabletterna slutar funka.

Jag måste nog fundera lite till på det här.

Provocerande naiv sexsymbol (spoilervarning Mammut)

Igår såg jag Mammut. Det visar sig att Gael García Bernal spelar samma roll i den som i de andra filmerna jag minns honom från.

Det är som vanligt. Hans rollkaraktär utstrålar samma naivitet, samma uppsluppenhet och samma aningslöshet som förr. Jag får känslan av att Gael García Bernal spelar ett barn om och om igen. Ett barn som följer sina impulser och sällan eller aldrig behöver ta ansvar för konsekvenserna av sina handlingar.

Han spelar ett barn som förföljer granntjejen i The science of sleep tills hon inte vet vad hon ska ta sig till. Till en början ursäktas allt han gör, han ursäktas tills man griper efter skämskudden. För hur långt får killen gå innan någon reagerar - i själva filmen eller i verklighetens filmrecensioner?

Han spelar ett barn i Mammut som bara har råkat hamna i businessvärlden fastän han kommer från en hippiefamilj. Och nu vantrivs han där litegrann - stackars honom! I samma film spelar han ett barn som betalar den prostituerade tjejen i Thailand för att inte jobba mer just den kvällen, han vill att hon ska ta hans pengar och lova att gå direkt hem. Kvällen därpå har han ändå sex med henne, sticker innan hon har vaknat och lämnar lite dyra grejer som tack. Och trots det har jag svårt att frigöra mig från känslan av att hans rollkaraktär ändå är så sympatisk.

Istället för att bli provocerad ligger det mycket närmare till hands för mig att tänka: "Han vet ju inte bättre!" "Han FÖRSTÅR inte!" "Han är så liten och naiv, låt honom hållas!" "Han menar ju bara VÄL!"

Det måste vara för att Gael García Bernal så trovärdigt upprepar rollprestationen som det kreativa, påhittiga, lite galna barnet. Samtidigt är det där barnet gömt i en manskropp så förlåtande snygg att man förstår att han aldrig kommer behöva ställas till svars.

Men - det kanske inte är hans fel, det kanske är regissörernas och manusförfattarnas. Men å andra sidan, det kan inte vara en slump att de väljer just honom till just den här typen av roller.

Jag tycker också Bernal är snygg men jag börjar faktiskt undra vad vi ska med honom till? Har man sett en film med honom, har man sett hela hans skådespelarregister. Och det är som följer: sex utan ansvar, naivitet och ingen som helst impulskontroll.

Musik som får tyst på mig

Jag är tydligen känd för att prata sönder filmer och tv-program. Men det finns saker som får tyst till och med på mig, och det är etiopisk och eritreansk musik. Vardera land har varsitt program på Öppna Kanalen, och så fort de kör igång en musikvideo är jag fast. (Risken att avslöja mig som etnokulturtant tar jag.)

Lägenheten

Jag blev erbjuden en lägenhet av en ung jurist jag kände. Lägenheten låg på en ö med både lummig grönska och den perfekta blandningen av låg- och höghus. Husen klättrade över gröna kullar och backar och det fanns fina förortstorg i betong. Ön hette Lidingö, men i drömmen var allt mycket bättre där än i verkligheten. Det var lite som att vara utomlands.

9-våningshuset jag bodde i när jag gick på gymnasiet var rivet. I dess ställe stod ett stort komplex med nya, dyrare lägenheter. Men lägenheten jag blev erbjuden var nästan oförskämt billig - någonstans mellan 2500 och 3000 kronor i månaden skulle jag få betala.

Lägenheten växlade i storlek, men var ändå alltid minst tredubbelt så stor som de 22 kvadrat jag bor på nu. Den hade flera våningar, och en smal trappa i bambu eller något liknande ledde upp till övervåningen. Ju längre man gick omkring i lägenheten, desto mer växte den.

Det fanns en balkong där man kunde titta ut på grönskan och husen som badade i sol. Utsikten var milsvid. Jag tittade ut från balkongen och kände ett lugn och en lyckokänsla jag inte känt på länge.

Bakom köket, som var helt perfekt förutom att en ratt på spisen satt lite löst, fanns flera rum. Fler och fler rum dök upp, det var som att få flera lägenheter på en gång. I alla rum stod obäddade sängar. Det var lite stökigt, och lite grus på golvet här och där, men sammantaget var det väldigt fräscht.

Till slut vaknade jag upp i min säng igen och allt var som förut.

Nysvenska

Det finns ett antal nysvenska ord och uttryck som får nackhåren att resa sig på mig. Sannolikheten är stor att de orden används frekvent i TV4- produktioner som nyligen avslutade "Made in Sweden" eller "Bonde söker fru". Vi har halva listan!

1. "Ladda batterierna" (Används av nyliberaler, Andreas Carlsson och kanske även dina kollegor på dagiset.)

2. "Egentid" (Se ovan)"

3. "Att ha en dialog med sig själv" (Används av folk som röstar på alliansen)

4. "Unna sig" (Används av dina kollegor på dagiset)

Balsamvinäger

En kock i min närhet steker champinjoner i balsamvinäger, och gör sedan pastasås på dem. Eftersom det blev väldigt gott, tog jag genast efter. Jag lagar den där pastasåsen igen, och igen.

Mitt problem är att jag får en impuls att steka allt i balsamvinäger. Linser, broccoli, lök, vitlök, kanske även paprika och blomkål. Jag får svårt att hejda lusten att tänja på gränserna och experimentera trots bättre vetande.

Det är då jag inser att det går en fin linje mellan en lyckad smakbrytning och en misslyckad, ganska äcklig kombination.

Lika fin som linjen mellan att njuta av och missbruka balsamvinägern.

Gymkontakt, del 1

En gång i tiden tränade jag på gym. Jag gick dit och drog i spakar och snören och lyfte olika delar på maskiner. Jag tränade mest styrketräning så jag blev måttligt svettig, vilket passade mig utmärkt.

Eftersom gymmet var billigt (Friskis&Svettis) och låg på nära avstånd från söderförorterna, var det fullt av andra med invandrarbakgrund. Det passade mig också utmärkt. Jag brukade se ungefär samma killar på gymmet som på de klubbar med svart dansmusik jag gick på vid denhär tiden.

Nu har det öppnat ett nytt Friskis&Svettis-gym där jag bor. Jag var där idag och insåg att stället saknar själ. Medan mitt förra gym på söder hade en tydlig prägel som jag kände mig hemma med, är det här bara blankt och förvirrat. Det beror ju såklart mycket på att det är nytt.

Men det beror också på att Friskis&Svettis är övertygade om att de kan attrahera "alla smaker", vilket märktes på spellistan de hade till musiken i gymmet. Det var allt från schlagers till rnb-hits från förra året, vidare över någon låt med Robyn och sedan en rocklåt. Det skapade dock ingen igenkänning för mig, bara förvirring. Jag kände heller inte igen en enda av människorna som tränade där.

Inte nog med att det nya gymmet gör mig förvirrad. Stämningen där får mig också att än en gång inse att jag bor på fel sida av stan.

Myndig, myndigare, myndighet

Det slår aldrig fel. För varje ämne jag skriver en artikel om, finns det en myndighet som har just det ämnet som specialitet. Och om det inte skulle finnas just en myndighet, finns det en institution på universitetet eller liknande. Statistiken hämtar jag från SCB, och där deras statistik tar slut tar Stockholms stads utrednings- och statistikkontor AB vid.

Så också för mina käpphästar bostadspolitik och segregation.

Det är inte utan att jag känner mig uppgiven. För det finns hur mycket forskning som helst på vilka konsekvenser bristen på bostadspolitik får: man bygger bara för medelklassen. Jag intervjuade en professor i sociologi som rakt ut sa "Man har tappat tron på att man kan styra bostadspolitiken och bostadsproduktionen. Och det beror till stor del på den nyliberala kritiken mot miljonprogrammet, för efter den har allt som har med reglering att göra fått en dålig klang."

Det absurda är just det att det finns myndigheter som ska syssla med saker som regeringen inte bryr sig om längre - oavsett färg. De forskar hur mycket som helst på hur det ligger till, de kartlägger i all oändlighet, och ingenting händer.

Men full koll och kontroll på läget har de, genom ett otal myndigheter och statligt finansierade institut. Jag förstår inte riktigt vitsen med det. Om nu inte vitsen är övervakning och kontroll för sakens egen skull, och det är ju alltid intressant för regeringar - oavsett färg.

It's gonna take a lot to drag me away from you

Jag har en grej för Totos "Africa". Som tur är jag inte ensam, för det har JoJo också.