Ursäkta mig, medelklassen

En gång när jag gick på gymnasiet var jag politiskt aktiv. Då träffade jag vänsterradikalerna och de vänsterintellektuella. Jag märkte ganska snart att folk som jag träffade i de här sammanhangen hade dåligt samvete för att deras föräldrar tjänade pengar. De verkade skämmas för att de bodde på Söder och inte i förorten, och skämmas ännu lite mer för att de trivdes med det. Det blev lite omvända världen - hög status var i dessa sammanhang att komma från Akalla och ha föräldrar som jobbade på Posten. Men eftersom de som kom från arbetarklassförhållanden var i klar minoritet, blev normen här liksom på de flesta andra ställen att vara medelklass.

Jag upplevde det som ett tyst antagande om att "här kommer vi alla från samma medelklass". Och sedan kom ursäkterna. Ursäkta, ursäkta, här kommer jag, jag är från Södermalm och är vit och har pengar på banken och akademikerbakgrund, ursäkta ursäkta. Ursäkta ursäkta, jag är glad och tacksam för min priviligierade ställning i samhället, förlåt förlåt att jag inte är mer ghetto.

Jag förstod att det i de här sammanhangen förutsattes att också jag skulle skämmas för att jag var medelklass. Problemet var bara att jag varken då eller nu har förstått hur jag ska känna mig hemma i medelklassen. Jag vet att jag per definition tillhör den samhällsklassen, jag är inte barn till "ej facklärda arbetare" utan till två akademiker. Men istället för en medvetenhet om min ställning i medelklassen, har jag blivit uppfostrad med en härlig underdog-mentalitet.

Jag har implicit fått lära mig att jag och min familj är och förblir arbetarklass. Jag har fått lära mig att det är några andra som har privilegier och bildning, och att man samtidigt som man ser upp till dem ska vara avundsjuk på dem. Jag har fått lära mig att det inte går att utbilda sig bort från arbetarklassen, och att ett försök till klassresa slutar i misslyckande. Och slutligen har jag har fått lära mig att det bästa man kan göra av situationen är att sälja sin arbetskraft dyrt.

Jag tror att jag måste ursäkta mig. Ursäkta mig medelklassen, för att jag inte känner mig som en i gänget. Ursäkta om jag någon gång låtit påskina att jag skulle vara det, jag gjorde det bara för att passa in. Ursäkta och förlåt, men jag förstår faktiskt inte vad det är jag ska skämmas för.

Oprah

Jag tittar på Oprah Winfrey. Varje program är nytt, men ändå så likt alla de andra. En ny gäst i soffan i samma softade belysning och samma nedtonade kläder. Och Oprah har höga klackar på sig, hon ler ett naturligt leende. Hennes make-up är följsam och mjuk, hennes ton seriös och skojfrisk på en och samma gång.

Och Oprah frågar, gästen berättar. Samtalet är förtroligt och på samma gång sedelärande. Det kommer applåder från publiken och kameran gör en close-up på Boken som gästen har skrivit. För gästen har alltid skrivit en Bok. Och Oprah har läst Boken och rekommenderar den varmt. På omslaget ler gästen lika naturligt som Oprah, ovanför står titeln i versaler och heter kanske ”Winning After Losing” eller ”Coping With Criminals” eller ”The One”. Och alla böcker heter olika men alla böcker är samma.

Det är inget konstigt med att Oprah är lika hårt mallad som vilken annan tv-serie som helst. Det är inget konstigt med att samma saker händer i dendär studion om och om igen. Problemet är att jag inte får det hela att gå ihop.

Det är meningen att jag ska lära mig något. Lektionen upprepas och upprepas, ett budskap ska nötas in. Och precis när jag tror att jag fattat, inser jag att det är något som fattas. För man ska älska sig själv, men samtidigt vara sträng mot sig själv. Och man duger som man är, men bara om man uppför sig enligt normen. Och man ska jobba med sig själv, men för att göra det bör man köpa Boken. Gästerna delar med sig av det mest privata, ändå följer ingen analys. Det privata har blivit offentligt utan att bli politiskt.

Att titta på Oprah Winfrey är för mig som att lyssna på en låt jag gillar som plötsligt börjar hacka. Just när jag har kommit in i Oprahs rytm känner jag hur rytmen haltar.

Varje program är nytt, men också precis som de föregående. Oprahs klackar är för höga för att gå i, men ser bra ut när hon sitter. En gäst kommer och delar med sig av sin insikt. Och jag sitter i min soffa och hänger inte med.

Jakten på underordning

En massa folk har sagt till mig att "Jakten på lycka" med Will Smith är bra. Bland annat Aftobladet som ger den fyra plus på omslaget. Vad man missade att berätta för mig är att filmens sensmoral är underordning.

Filmen igenom spelar Will Smiths karaktär Chris rollen som den perfekta houseniggern, ursäkta uttrycket. Han slickar röv till höger och vänster, är genomtrevlig mot sina otrevliga vita chefer och andra i överordnade positioner och varje bakslag får honom bara att jobba ännu hårdare, bara för att mötas av ännu större otacksamhet.

Handlingen kretsar kring Chris strävan efter att bli en av tjugo obetalda praktikanter på en börsfirma. När han blivit det är det som den enda svarta i sammanhanget, och därför är det också honom hans chefer vänder sig till när de behöver få kaffe eller donuts serverade eller behöver någon som parkerar deras bil eller betalar deras taxi. Och Will Smith accepterar utan knot; han sväljer förtreten, ler ett ännu större leende och strävar vidare. Och det lönar sig också till slut; han får det han vill ha, men inget sägs om vad han förlorar på vägen.

Och hela filmen går jag och väntar på att han ska få nog, ställa sig upp på kontoret och hålla ett solidariserande brandtal eller åtminstone säga emot en enda gång. Jag vill att hans frustration ska utmynna i uppror. Det gör den inte.

Filmen är en enda lång reklam för den amerikanska drömmen och det provocerar mig. Men som den pessimist jag är kan jag, fastän jag inte vill, ändå tänka att man tjänar på att villigt acceptera sin underordning, slicka vit röv och väja för politik och strukturella analyser. Dessutom blir politiskt uppror så fånigt och otrovärdigt i Hollywood-version. Kanske hade en sådan sensmoral varit en ännu större lögn än den om att alla kan jobba sig uppåt och bli rika och därmed lyckliga.

Problemlösning

Alla dessa program som jag följer har en rak historieskrivning. En spänningskurva som börjar med en deltagare med ett problem, introducerar en problemlösare och fortsätter med en handling som leder fram till den befriande upplösningen. En upplösning där deltagaren befriats från sitt problem, och ordningen blivit återställd: Dr Phils patienter mår mycket bättre nu, barnen i Nanny-programmen är så mycket mer välartade och hundarna i "The Dog Whisperer" ("Mannen som talar med hundar" i svensk översättning) promenerar lugnt och sansat bredvid sin rakryggade husse.

Och just i "The dog whisperer" på TV4+ är det här så övertydligt. Programmet börjar med att man får se en hundägare som har problem med sina hundar. Oftast allvarliga problem med aggressivitet och att hundarna vill bitas och attackera sin ägare eller andra. Helst ska de vara nära avlivning. Sedan kommer Cesar, som titeln refererar till, och styr upp hela situationen. Han svingar sitt trollspö över hundarnas ägare och hundarna själva, och innan man vet ordet av har han "rehabiliterat" hundarna som plötsligt är fromma som lamm. Jag ska erkänna att jag blir imponerad.

Men nu börjar jag undra om det verkligen är nya problem som presenteras i varje episod av de där programmen. Snarare verkar problemen cirkulera i teves universum, de hoppar från den ena deltagaren till den andra, löses av den ena problemlösaren för att sedan introduceras för nästa. Och det som jag trodde var en lycklig upplösning visar sig istället vara upptakten till nästa avsnitt i ett annat program i en helt annan kanal.

Ring ring ring

En gång träffade jag en kille som jag var säker på sålde hasch ur garderoben. "Tror du att jag bäcknar? Klart jag inte gör", sa han. Jag var inte helt säker på vad bäckna betydde, men nu vet jag att det betyder sälja saker; oftast knark. Jag tror han fattade att jag inte trodde på honom, så han fortsatte: "Alltså, jag håller inte på med sånt. Jag har haft samma mobilnummer i tio år, och mitt nummer finns på eniro och allt".

En annan gång hyrde jag ut en lägenhet till några som visade sig vara på dekis. Det var svårt att få tag på dem, men när jag någon gång gjorde det var de snabba att berätta att de just bytt mobilnummer, och här var det nya numret om jag ville ha tag på dem igen. Nästa gång jag hade ringt hade de bytt nummer igen.

Nu har jag lagt ihop ett och ett och insett att första tecknet på att man är ute på hal is är att man börjar byta mobilnummer ofta. Ju mer på dekis man är, desto oftare måste man byta nummer. Och motsatt, ju mer uppstyrd, laglydig och drogfri man är, desto längre kan man ha samma nummer.

Frågan är dock vad som kommer först. Börjar man byta nummer för att man hamnat på glid? Eller är det kanske så att man hamnar på glid för att man börjat byta mobilnummer varje vecka? Skulle jag också börja knarka och supa och slå sönder saker om jag köpte nytt kontantkort kontinuerligt?

Vem rappar åt rapparen?

Jag såg Adam Tensta igår, och insåg då att han övertagit platsen som "Sveriges mest underskattade hiphop" från Ison&Fille. Jag är säkert sent ute, men nu vet jag i alla fall det. Dessutom ser han full i fan ut på samma sätt som Timbaland. Han vet något som vi inte vet, och han har jävligt roligt åt det.

Sedan hade han såklart ett gäng gästrappare med sig, och det är alltid lika roligt. En av dem blev riktigt uppeldad över att publiken var så entusiastisk och laddad, och uttryckte något om det. Och Adam Tensta svarade lite drygt att gästrapparen själv verkade på i alla fall. Han tryckte till honom lite, tyckte jag.

Vilket fick mig att tänka på det här med gästrappare... Det här med att leva sitt liv lite i sidan av rampljuset, som indianen i Black Eyed Peas och som alla utom Beyoncé i Destiny's Child, vad är det egentligen som lockar med det? Ett liv på scen helt i skuggan av någon annan.

Man kan fråga sig varför, men också hur det blir så. En kompis hade följande teori om det: ett gäng rappare gör hiphop tillsammans, en av dem är grymmare/snyggare än alla de andra tillsammans. Det är den som blir "huvudrapparen" i sammanhanget. Sen när den personen ska ha spelning frågar den om de andra vill haka och backa upp på scenen. Det är de som blir gästrapparna.

Samma kompis tänkte sig att gästrapparna hade egna sidoprojekt, där de själva var huvudrappare, och i sin tur hade egna gästrappare... Och det är här det börjar svindla för ögonen. Vem rappar åt gästrapparen? Det verkar röra sig om samma eviga fråga som; vem städar åt städaren?

Öppna Kanalen

I hård konkurrens med TV4+ vinner Öppna Kanalen Stockholm priset som min favoritkanal. Här samsas frireligiösa kyrkor med olika organisationer baserade på etnicitet eller intressen som schack, prostatacancer, Miljöpartiet och falun gong.

Öppna Kanalen är demokrati när den är som bäst, och för etnicitetssuckers som mig är kanalen en outtömlig källa till glädje. Fredag- och söndagkvällar kl 23:00 sänds det persiska programmet "Hamsafar" (betyder något med resa). Tyvärr förstår jag inte ett ord eftersom det är helt på farsi, men programledarna brukar se väldigt bra ut och ha roligt. De verkar prata om aktuella nyheter och diskutera dem lite lättsamt. Programmet varvas med persiska musikvideos, som ser ut ungefär som arabiska musikvideos fast lite mörkare i tonen.

Ett annat bra program som jag tyvärr inte vet namnet på är med en pastor med mustach som pratar spanska. Han ser både sträng och förtroendeingivande ut och brukar ha med sig ett ungt snyggt par som någon slags gäster eller religiösa förebilder. Han pratar mycket om Jesus och Gud.



Det finns också många program där folk dansar, det är väldigt många som dansar i grupp i hemlandets kläder och de dansar väldigt länge. Annars är det mest studioprogram på olika hemspråk som jag önskar att jag kunde.

Det farligaste programmet är ett med en man som ser ut som Buddha. Han glänser av svett, är lite tjock och pratar inför en väldigt stor publik. Han pratar om andlighet, det verkar pågå någon slags väckelsemöte men trots att jag sett honom flera gånger har jag inte förstått vilken religion han förespråkar. Han är i alla fall väldigt karismatisk och man tror på allt han säger.

För intresserade kan jag berätta att vem som helst kan köpa en timmes programtid på Öppna Kanalen Stockholm för 3000 kronor, alternativt bli medlem i kanalen för 9400 kronor per år. Då får man 52 sändningstimmar på köpet. Ärligt talat, vad väntar vi på?