"Vi fick alltid veta att vi var arbetare"

"Du vet, vi fick alltid veta att vi var arbetare där", säger min mormor. Hon berättar om när min morfar köpte en tomt i Domsten utanför Helsingborg på 1950-talet, och själva byggde ett litet hus. En liten stuga i ett plan, med två rum och kök och toalett och dusch.

Vi sitter i min mormors kök i Halmstad och dricker kaffe. Snart går mitt tåg hem till Stockholm, innan jag åker är det dags att prata om det gamla. 

"Han var modig, Jolle", fortsätter min mormor och syftar på min morfar, "som vågade bygga där. Jag fattar inte att vi orkade, men vi var ju så pass unga då."

När de kom var stället fortfarande en badort. Men redan då tillhörde de flesta andra som bodde där en annan klass. En klass som kanske inte byggde sina hus med sina egna händer, som kanske inte hade börjat jobba när de var 14 år, som inte hade behövt andas in dammet på fabriken eller höra på dunkandet från maskinerna där. Oavsett vilket var de i vart fall inte arbetare, som min mormor och morfar, och grannarna lät dem aldrig glömma att de var just det.  

Sedan, berättar min morbror, blev Domsten till en liten förort - precis som så många andra badorter blev i Sverige på 70- och 80-talen. Husen permanentades och vinterbonades, och den övre medelklassbefolkning som redan var där på somrarna började stanna året om. De tog bilen in till Helsingborg för att jobba. Områdets status höjdes undan för undan.

Kvar fanns min mormor och morfar, i huset som var som ett lapptäcke av gammalt och nytt virke. Den andra våningen, som de tänkt bygga, blev aldrig av. Deras hus var en udda fågel i sammanhanget med de allt finare villorna; knappt ens en rest från en svunnen tid, egentligen alltid malplacerat.  

Men utvecklingen i Domsten är alltså inte unik. Det är däremot min släkts historia. Eller, är den verkligen det? Den är väl unik som alla andra, antar jag.

Precis som så många andra minns också jag min mormors trädgård. Den var enorm, i ett slags naturlig stil med en liten vildvuxen äng på ena sidan, köksträdgård bakom huset och rabatter och rosenbuskar framför huset. Trädgårdsbord omsorgsfullt utplacerade på olika ställen - ett ställe som var bra att fika på till elvakaffet, ett annat ställe att fika på efter lunch.

Min mormor bodde kvar i huset på Kulla, som det heter, långt efter att min morfar gått bort. Men för femton år sen, när hon var i 80-årsåldern, orkade hon inte mer. Hon sålde tomten och huset för att kunna köpa nytt och mer praktiskt närmare min morbror i Halmstad. För pengarna, en rejäl slant på den tiden, köpte hon ett radhus där hon bor kvar än i dag.

De som köpte tomten skulle bygga nytt hus, och de sålde i sin tur vidare själva stugan. Enligt uppgift ska det ha forslats iväg till Torekov eller Båstad, men när det gäller hur det gick till går meningarna i sär: min mormor kan inte förstå hur de kunde köra iväg med hela stugan bara sådär. Min morbror å sin sida säger att det är klart att de fick plocka ner huset, bit för bit.

Mormor säger att hon skulle gärna åka dit och leta efter själva huset någon dag, hon undrar var det står och hur det ser ut idag. Min morbror håller inte med; "nä, det har jag inte lust med", säger han.

Jag frågar om de tycker det är tråkigt att huset på Kulla inte finns kvar i släkten. Det är svårt att få reda på vad de verkligen tänker om det, jag vet redan innan att allt handlar om förutsättningar; eller snarare, förutsättningar som inte finns.

"Om vi hade varit mer förmögna, någon av oss", säger min morbror. "Då hade något av syskonen kunnat köpa ut mormor och det andra syskonet, och så hade det kunnat vara kvar".

Men så var det inte. Jag får erkänna att jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Jag tänker på min morfar, som dog innan jag föddes, som jag aldrig fick träffa. Jag undrar vad han hade velat.

Så vitt jag vet har min mormor inte saknat något under min livstid. Hon har kunnat bo i ett eget hus, fått vara frisk och inte haft ont om pengar.

Ändå ringer hennes ord i mina öron: "vi fick alltid veta att vi var arbetare". Jag, som ju nu inte är det, förstår ändå att det finns släkthistoria som blir värd att bevaras därför att släkten har haft råd, och så finns det släkthistoria som säljs och fraktas till Båstad – bit för bit eller i ett stycke, vad vet jag.

När jag tänker på Marcus Schenkenberg

Det var när han var med i ett avsnitt av ”Berg flyttar in” för ett par år sen som jag började tänka på det: hur det är att känna sig som Marcus Schenkenberg.

Det är länge sedan han var på affischerna i Okej, länge sedan de pratade om honom i mitt 90-tals mellanstadiekorridorer – även om han ser typ likadan ut nu som då. (Det är lite som med Jared Leto – när jag sa till en kollega till mig att Leto skrämmande nog inte ser ut att ha åldrats en dag sedan typ 1995 sa min kollega träffande nog att ”han har ett porträtt på vinden som åldras”.)

I alla fall. I det här gamla avsnittet av ”Berg flyttar in” är Marcus Schenkenberg cirka 43 år gammal. Berg hänger med i hans vardag, bland annat är han på gymmet och underhåller musklerna, bland annat tvättar han kläder i sin inte så spartanska lägenhet i New York.

Så kommer Berg in på ämnet relationer. Det visar sig att Schenkenbergs bästa vän tragiskt nog har dött. Berg ställer någon fråga om ifall Marcus inte skulle vilja träffa en ny vän; en ny bästis, men istället för att säga att det vore möjligt gråter han och säger att visst har han vänner men, han vill inte kalla någon ny person för bästa vän. För det var ju just den kompisen som var hans bästa vän. ­­

Avsnittet igenom får jag en stark känsla av att Marcus Schenkenberg, denna ärkehunk, verkar vara ganska ensam. Han säger att de flesta han känner, vännerna i hans ålder, har börjat stadga sig, de har familj, kanske barn. Han har ju också pratat om att han vill stadga sig nu sen han var med i Let’s Dance. Han pratar om att han tänker på hur det hade varit om han och Pamela Anderson hade skaffat barn. Men, säger han till Berg, att det är som att han inte blir kär längre. Han har svårt att bli det, numera.

Det är ganska längesedan det här avsnittet gick, men jag har haft svårt att släppa det. Jag tänker på Marcus Schenkenberg, jag tänker på mig själv. Jag tänker: gud vad jobbigt det måste vara för folk som blir intresserade av honom, dejtar honom och hoppas på och vill ha en relation med honom: de kammar noll.

Han blir inte kär längre – det han gör, det är att bygga sin kropp, tvätta sin tvätt, tänka på sin döde vän och barnet som aldrig blev av med Pamela Anderson. Han är ensam och verkar egentligen varken nöjd eller missnöjd med det – det är bara så som det är.

Jag tänker på Marcus Schenkenberg och jag tänker på mig själv. Jag tänker på att vara 22 och inte vilja något hellre än att ha rätt skor så jag kunde komma in på Halv trappa plus gård; jag tänker på killarna jag blev intresserade av där och då: de såg enligt mig ut ungefär som Marcus Schenkenberg och jag kammade, just det; noll. En kväll kanske, ett telefonnummer, på sin höjd två dejter och sedan tre missade samtal från mig till dem. Sen, stendött.

Då trodde jag att jag verkligen ville bli ihop med dem, och att problemet var att de inte ville bli ihop med mig. Nu tänker jag att de var precis som jag; de ville väl inte ha någon relation, eller de hade inte lust, eller de kunde inte; kanske av exakt samma anledningar som jag eller helt andra, jag vet inte.

Jag antar att de där killarna jag dejtade helt enkelt inte blev kära. Och det blev väl inte jag heller, även om jag säkert trodde det. Det var bara så som det var, och det förstår jag nu när jag tänker på Marcus Schenkenberg.

Jag känner en bot

Som singel 30+ är det alltså i princip obligatoriskt att dejta på internet. Blev därmed tvungen att skaffa dejtingappen Tinder. Där poserar manspersoner med stora kattdjur och lägger upp tänkvärda citat i kategorin: "Difficult takes a day, impossible takes a week".

Tinder är som en jättemärklig blandning mellan chatt-roulette och mIRC – idén är att chatta upp/låta sig chattas upp av okända personer baserat på om man gillar deras bilder på sig själva eller ej. Om jag gillar citatet/bilden på duden med kattdjuret kan jag alltså trycka på ett grönt litet hjärta på skärmen. Om jag inte gör det trycker jag NOPE, eller sveper med fingret åt vänster och så var den personen borta från appen för en överskådlig framtid. En vän som jag "tipsade" om denna app uttryckte sig såhär om hela grejen: "det känns som att man kastar folk i papperskorgen!"

Well, vad ska en Bridget Jones eller två göra liksom.

Före dess blev jag tvungen att skaffa Mazily, som utger sig för att vara en sofistikerad dejtingsajt för kulturintresserade.

Med Mazily uppstod dock genast en uppsjö av problem. Det första, och kanske mest akuta, är att jag inte direkt kan sägas vara så särskilt kulturintresserad. Min nuvarande kulturkonsumtion består för närvarande i att jag har försökt läsa ut Easy-E:s exemplar av the Game under cirka tre månader (är nu på sidan 323), är dödsförälskad i the Walking Dead och fast i Fargo. Tv-serierna är väl ok, men när jag på en direkt fråga från en person på Mazily svarade att min senaste konsert var Bruce Springsteen två kvällar av tre i fjol dröjde det tre dagar innan han svarade att "du borde gå lite oftare på konsert ; )".

Det andra, och eventuellt ännu mer akuta, är att jag blir lite nervös av hipsterkillar. Jag läser inte the Economist på lördagsmorgonen, jag går sällan på utställningar och jag förstår inte varför någon skulle vilja brygga sitt eget öl?

Det tredje, som egentligen borde diskvalificera mig helt från nämnda dejtingsajt är att jag varken 1. är pysslig eller 2. gillar att laga mat. Vad gäller punkt 1. så har jag alltså en borrmaskin hemma som jag köpt för typ två år sedan men inte ens packat upp ur lådan. Är typ rädd för att borra. Jag har grävt en grop på min uteplats för att plantera en buske men inte kommit längre än till gropen och funderar nu på att använda gropen som "fälla" för potentiella inbrottstjuvar istället.

När det kommer till punkt 2. så bävar jag för frågan "vad gillar du att laga för mat då", vilket blir lite problem eftersom jag gärna ställer den frågan till killar som jag hoppas ska vilja laga mat till mig. De brukar svara något entusiastiskt om lammläggar eller grönsakssoppor. Sedan bollar de tillbaka frågan till mig och jag tvingas krysta ur mig nödsvar som "marockansk linssoppa" (3 ggr/vecka) och "köttfärslimpa" (3 ingredienser, 2 ggr/vecka) men jag förstår ju hur tomt mitt svar ekar.

Easy-E förstår inte vad jag gör på Mazily eftersom jag enligt hen egentligen vill träffa en lagom svennig mellanchef på Microsoft som älskar att gymma. (Därmed borde jag alltså dejta på Match.com istället eller (so help me God) Parship.se). Easy-E säger också att det är mycket "snack" om nätdejting från min sida men mycket lite verkstad. Till mitt försvar kan jag nu säga att jag faktiskt har VARIT på två (första) nätdejter.

Det blev inte så mycket mer än så och kanske är det för det bästa?

Å andra sidan vore det ju verkligen soft att träffa någon. Problemet nu är att vi börjar tro att de flesta på Mazily och Tinder är botar. Jag undrar, kan en människa vara så mycket hipster som killarna på Mazily eller har de bara skapat sig en avatar som flyter runt och skriver statusar om Trädgården och Fotografiska?

Easy-E å sin sida har samma misstanke om killarna på Tinder. Kan det verkligen finnas så många män som heter "Ryan", ser ut som Ridge i Glamour och befinner sig 8 kilometer bort?

Jag antar att jag aldrig kommer få veta. Jag fortsätter väl svepa då, eller "spela" som Tinder själv kallar det.

Insikten om Hugh Grants handlingsutrymme

Jag ser att folk producerar saker. Jobbar. Någon postar en viktig artikel på facebook. Det produceras barn. Barn kommer ut och blir till bilder i flödet.

Det väntas nya barn och det postas bilder på magar.

Min granne dammsuger. En annan granne spolar i rören halva nätterna. Ett litet barn skriker superhögt, en mamma skriker ännu högre tillbaka. Samma grannar flyttar möbler sent på kvällarna.

En till två gånger om dagen kommer brevbäraren.

Vad gör jag? Jag sitter visserligen fast i mina flöden men jag tror att jag slappnar av lite för första gången i typ hela mitt liv.

Jag slappnar av. För första gången i mitt liv.

Jag producerar alltså inget. Jag jobbar inte. Jag bakar inga barn. Jag lägger inte upp några bilder på barn.

Jag dammsuger inte. Jag spolar inte i rören halva nätterna. Jag skriker inte på ett barn. Jag är inte ett barn med en mamma som skriker jättehögt på mig; längre. Jag flyttar inga möbler sent på kvällarna.

Jag är inte brevbäraren som kommer en till två gånger om dagen.

Jag slappnar av, för första gången någonsin. Jag lagar ungefär samma mat idag som igår.

Min hjärna är tillräckligt tom för att den ska påminna mig om gamla märkliga låtar som jag måste googla upp.

Min hjärna är uppenbarligen tillräckligt vaken för att bygga ihop dagdrömmar sent på kvällarna när jag inte kan sova eller tidigt på eftermiddagarna när jag inte orkar gå ut.

Dagdrömmarna är jättefåniga men ganska trevliga. Harmlösa. Jag drömmer om livet lite som en romantisk komedi där jag kan regissera allt som ska hända.

Jag gissar att det är ungefär exakt det jag har saknat: Hugh Grants handlingsutrymme, friheten att ha ett grabbigt kroppsspråk, Jennifer Anistons sätt att aldrig förarga patriarkatet och att ha två tofsar och en vaniljparfym utan att känna sig fånig; deras universum där ingenting egentligen är ett problem. Lyxen att ramla in i en partner utan meningslösa timmar på valfri nätdejtingsajt, att ha ett mål och en  mening i livet ELLER att uppleva avsaknaden av mål och mening men att det inte spelar någon roll.

Men grejen är att det inte spelar någon roll längre, hur de har det; vad jag har saknat, vad jag inte hade jämfört med vad de har. Jag vaknar ur dagdrömmarna och är faktiskt helt nöjd ändå.

Det är en ny och märklig känsla.

Dawn of the utbränd

Det är märkligt att ha en sjukdom som får mig att känna typ; det mesta. Inte hela tiden, men då och då.

Stressymtomen avlöser varandra, det ena byts ut mot det tredje.

För ett par veckor sedan glömde jag bort mitt postnummer. Varje dag glömmer jag bort vad jag tänkte på, vad jag tänkte att jag skulle göra. Vad jag tänkte att jag skulle tänka på. Vad jag tänkte att jag skulle komma ihåg. Sedan glömmer jag bort det jag skulle komma ihåg.

Varje vecka glömmer jag bort lösenordet till något. Min blogg. Apple-kontot. Namnet på någon på jobbet.

Alldeles nyss glömde jag bort vad jag skulle skriva här. Kommer fortfarande inte ihåg det. Blir så rädd att det händer, att det fortsätter hända. Minns en kompis som kallade sin glömska som berodde på stress för "mini-Alzheimers". Skulle säga att det jag har i sammanhanget känns som "medium-Alzheimers".

Nu, under den senaste vändan, är mina topp två stressymtom... Vad var det nu igen?

Just det. För det första, ljuskänslighet. När nu solen visar sig någon gång känner jag mig som en liten vampyr.

Och för det andra: den starka känslan av att vara helt nedbruten. När jag nyss satt och försökte bena ut vad det handlar om förstår jag att det är känslan av att det känns överjordiskt svårt att koncentrera mig. Tröttheten är liksom inte som ett varmt täcke utan som en ogenomtränglig skog.

Läkaren och terapeuten säger att allt detta är stressymtom. Även overklighetskänslan, den starka känslan av ångest, den enorma ansträngning det kräver att hitta till nya eller även gamla platser, huvudvärken, att jag blinkar oftare än förut, att jag blivit motoriskt orolig och att jag ramlar in i min inredning hemma – allt detta är alltså symtom på mitt tillstånd.

Det jag inte förstår är vad den informationen ska ge mig? Lättnad? Jag känner mig inte lättad. Jag vet inte när det kommer sluta vara såhär. Jag vet faktiskt inte heller vad jag ska göra för att bli frisk. Det känns lite som ett experiment. Nu på senaste tiden känns det som att vad jag än gör, är det fel sak. Det som inte tröttar ut mig gör mig nedstämd och vice versa. Det som varvar upp mig gör mig inte nödvändigtvis glad.  

Försäkringskassan godkänner min sjukpenning men meddelar samtidigt lite olika tidsgränser i sjukförsäkringen som jag börjar närma mig.

Jag förstår att det betyder problem men jag kan inte sätta mig in i vad det är det handlar om "rent konkret". Men något sånt här typ: vid ett visst datum måste jag alltså jobba 100% igen, annars blir jag utförsäkrad. Alltså, jag får inga pengar om jag inte lyckas bli frisk till 2014-xx-xx.

Ja. Det skulle kunna hända mig, att bli utförsäkrad. Dig med, du som läser det här, om det inte redan hänt dig. Eller din mamma; om hon inte redan är utförsäkrad. Din granne. Din kompis. Din facebook-flört. Din chef. Ditt barn kan bli utförsäkrat.

Jag hör rösterna som säger åt mig: "A men, gå tillbaka och jobba då. Du måste inte vara sjukskriven. Du som har ett jobb. Som verkar bli deprimerad av att vara hemma och inte träffa folk."

Jag gick faktiskt tillbaka och jobbade. Sedan vaknade jag av mardrömmarna som följde mig ända in på dagen. Jag var rädd och grät halva dagen på jobbet. Och när jag kom hem. Jag kände mig så totalt sabbad, som i ett undantagstillstånd. Det upphörde inte under helgen, eller under lunchrasten heller för den delen. Mentalt kändes mitt liv ungefär som i the Walking Dead (obs; mentalt, inte faktiskt eller fysiskt). Frågan är inte om, utan när någon kommer och biter mig i nacken och äter av min kropp, typ.

Det är inte mer synd om mig än någon annan. Jag kommer fortfarande ihåg hur man lagar mat och hur man öppnar en dörr. Ibland tar jag en promenad. Ibland går jag och tränar; i den där ogenomträngliga skogen. Tränaren pratar om höger och vänster och steg hit och dit. Jag står som en IDIOT och måste höra instruktionen 3-4-7-11-14 gånger innan jag gör något som känns rätt.

När min läkare skulle beskriva mina symtom i sjukintyget läste hon upp det hon uppfattat och frågade om hon hade fått med allt. Jag vred på mig i stolen och sa "skriv pantad; nedsatt intelligens". "Mmm det är koncentrationssvårigheterna du menar, det har jag skrivit".

Men det är så det känns. Som om jag har blivit pantad.

Nu när jag är sjuk är det just the Walking Dead som är den bästa serien jag kollar på. Alla karaktärer riskerar att dö hela tiden, det är som en mardröm. De kan inte bli friska heller, alla är redan smittade av zombieviruset: oavsett om de blir bitna eller inte, kommer de vakna från de döda med en ny dödslook, bortblåst personlighet och en omättlig aptit på levande människokött.

Själv undrar jag om, eller när, jag kommer bli frisk. Risken finns att det inträffar efter det där datumet som Försäkringskassan informerat mig om: "du kan längst få sjukpenning på normalnivå till och med..."

Det är väl det datumet då jag slutligen förväntas resa mig från de döda. Wish me luck.

Gästfriheten och det obetalda hemarbetet

Det pratas mycket om gästfriheten i Marocko. Den är omtalad och innefattar ungefär följande: du kan träffa en person typ på gatan som bjuder in dig i sitt hem, bjuder dig på mat och låter dig bo där flera dagar i rad.
 

Det pratas mindre om vad, eller vem, det är som möjliggör den här gästfriheten. Det är lite som en kompis till mig skrev i en låttext med versen: ”vem är det som ser till att det finns toalettpapper på toaletten?” och refrängen: ”vem är det som ser; och vem är det som syns?”. 

Alltså. Det är det obetalda hemarbetet som möjliggör gästfriheten. Vem är det som utför det här obetalda hemarbetet? Självklart kvinnor. Det går såklart att leja bort det obetalda hemarbetet i Marocko (precis som i Sverige) och ha ett hembiträde. Hembiträdet är självklart även här också en kvinna. I många fall får hon visserligen en lön, men hon är kraftigt underbetald och jobbar långt mer än 40 timmar i veckan.

När jag tar flyget till Casablanca och min pappas supergulliga manliga kompis kommer och hämtar mig i sin bil, är det till sitt hem där hans fru jobbar som han kör hem mig. De är så snälla att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag får också en crash course i marockansk arabiska, som jag visserligen inte är helt obevandrad i; eftersom ingen av dem pratar franska.

”Jag åka tåg” och ”jag dricka varmt vatten med Néscafé” är exempel på fraser som jag tvingas uttala eftersom jag inte kan bättre.

När jag har sagt meningen om det varma vattnet med Néscafé, är det min pappas kompis fru som går och kokar vatten och hämtar det åt mig. Kompisen sitter lugnt kvar i soffan. Jag med. När jag har fått kaffet lutar jag mig tillbaka i soffan och rör ut pulvret i vattnet och sörplar försiktigt på kaffet. Att jag kan dricka just det kaffet just där, i deras hem i den lilla förstaden till Casablanca vid namn Berrechid, och inte på ett hotell utanför flygplatsen, är kvinnans förtjänst som sitter strax bredvid mig. Hon heter Khadija.

Min faster i Casablanca heter också Khadija. Hon jobbar hela dagen i köket och kör inte omkring i solen med bilen som min farbror. Eller som jag, som sitter bredvid honom i framsätet.

De bjuder mig på samma typ av mat. Det är: färsk fisk, panerad och stekt med hela huvudet kvar. Flera olika sorter. Det är också marockansk sallad som består av: kokt potatis i små kuber, kokta rödbetor i mindre bitar, salladsblad, finskurna tomater, små bitar av skalad och hackad gurka, kokta haricot verts i munsbitar och kanske något mer som jag har glömt nu. Alltihop är noggrant och snyggt upplagt på flera olika fat, som ett slags kostcirkel med varje beståndsdel för sig.

Den där salladen måste ta en evighet att göra. Jag har aldrig gjort den – av just den anledningen att den verkar extremt tidskrävande. Fisken vet jag knappt hur man gör, men jag gissar att den inte ingår i Jamie Olivers 15-minutersmåltider.

Men jag vet tillräckligt mycket om frukten av Khadijornas arbete för att förstå att så fort frukosten är avklarad, ja då är det bara att börja sätta igång med lunchen.

Detta är ”den marockanska gästfriheten”. Frukosten, lunchen, fikat på eftermiddagen med hembakta kakor, middagen framåt tiosnåret; grytorna, salladerna, fisken, sopporna – rummet som ställs i ordning åt mig men som egentligen tillhör någon av systrarna.

Det är det obetalda, alternativt underbetalda, arbetet som gör vidden av allt detta möjligt. Det är detta arbete som skapar perfektionen i smakerna som gifter sig på min tunga och den tvättmedelsdoftande renheten i handduken jag torkar mig på efter maten. Vems obetalda arbete? Kvinnornas.

När jag tänker på stenåldern, döden och min egen begravning

Läkaren jag går till berättar för mig hur det funkar, när jag frågar varför träning rent konkret är bra mot stress. "Vi är stenåldersmänniskor", säger hon. "Vi är inte gjorda för det här livet".

Och sedan börjar hon rita ett slags linje på ett papper. Linjen hon ritar ska föreställa den stress som stenåldersmänniskan utsätts för. Stenåldersmänniskan, berättar hon, vaknade på morgonen och sedan utsattes den för olika typer av faror. Då fick den stresspåslag som den gjorde av med genom att antingen fly eller utkämpa något slags strid.

"När man hade gjort det", säger läkaren, "när man hade kämpat färdigt och kanske dödat det här djuret som man jagade eller hur det nu var, då gick man hem till sin lilla... koja och så la man sig och sov. Då blev man av med stresshormonerna när man slogs eller sprang och sedan fick man återhämtningen. Man sov mycket längre då än nu, eftersom de inte hade elljus".

Jag håller med henne i sak men kan inte låta bli att lägga in en brasklapp:

"Men så dog dom ju också när dom var typ 30, alltså i min ålder", säger jag och ler.

"Ja det gjorde dom men vi bortser från det nu".

Sedan fortsätter läkaren att prata om att det är just detta som fysisk träning syftar till, såklart. Att använda sig av stresshormonerna på ett artificiellt sätt.

Sedan går jag till gymmet och kliver upp på crosstrainern. Jag lyssnar på musik i lurar och föreställer mig att jag springer ifrån en mammut. Jag tänker på att det inte kan ha varit ofta som de här stenåldersmänniskorna verkligen lyckades att ha ihjäl en mammut. Jag tänker på bilderböckerna jag läste som barn: tio stenåldersmän som tillsammans försökte snärja en jättestor mammut. Bilden var fångad i ögonblicket, mammuten likaså, men jag vet inte hur det slutade. Minns bara att det såg så farligt ut. Kanske dödade mammuten alla de där männen, men jag vill gärna tänka att de hade ihjäl den och fick en festmåltid och kunde tugga på torkat kött tills det blev sommar igen.

Efter det går jag till KBT-terapeuten och hon tipsar mig om en sida med meditationsövningar (ligger under fliken "extramaterial") på internet. "Den är gjord för folk med ätstörningar men den funkar för alla", meddelar terapeuten.

När jag letar upp den där sajten och sitter i min soffa har klockan hunnit bli tio på kvällen, och det är mörkt för det har inte hunnit blir sommar än.

Jag väljer en meditationsövning på måfå. Den heter "Livsvärderingar", det verkar passande för mig, jag som är utmattad.

"Innan du börjar övningen", mässar en extremt entonig och hypnotiserande kvinnoröst; "se till så att du sitter i en bekväm position i stolen". Jag sätter mig i en bekväm position och sluter ögonen, som hon säger åt mig att göra.

Det är mörkt utanför och jag bor på nedre botten, ensam, med egen ingång. Rösten fortsätter mässa om att sitta rak i ryggen och andas djupt, och jag tycker att jag har kommit igång när hon plötsligt säger:

"Föreställ dig att du som genom en ödets nyck har dött, men får möjlighet att närvara vid din egen begravning som en ande".

Jag rycker till där i soffan. Det känns lite obehagligt men rösten pockar på min uppmärksamhet, jag kan inte sluta lyssna. Hon fortsätter:

"Låt nu dina föräldrar gå fram till kistan och säga några ord. Om du har en partner, låt den personen gå fram och hålla ett tal till dig. Om du inte har någon partner, föreställ dig vad en framtida partner skulle säga till dig. Håll inte tillbaka utan föreställ dig vad du skulle vilja att den sa. Vilka värderingar vill du att ditt liv ska präglas av?"

Det är mörkt ute och jag sitter ensam och andas i min soffa. Jag stör mig på normativiteten i den här övningen (vid föräldrarnas föreställda tal är det först helt tomt i mitt huvud, jag kan inte föreställa mig att min mamma skulle kunna säga något alls till mig, tyvärr) men någonstans blir jag ändå berörd.

Hur berörd märker jag när jag upptäcker att jag storgråter där i soffan.

Så. På kvällarna tänker jag på min egen begravning, på eftermiddagarna på crosstrainern försöker jag undvika att tänka på att vore detta stenåldern så skulle jag redan ha varit död och begraven med mina stackars benbitar till vapen.

Jag trampar alltså på, jag andas; jag tänker på stenåldern, min annalkande 30-årskris och på ödets nycker. Jag tänker på döden.

Hur träffande var det inte då att Easy E:s mamma beskrev omklädningsrummet i Skrapan som; just det; "dödens väntrum".