På 90-talet när vi lyssnade på eurodisco och kollade på ZTV

ZTV nysatsar. Det betyder att de anställer Mogge Sseruwagi på heltid, plus ett gäng fjuniga 18-åringar, som agerar programledare nersjunkna i en begagnad soffa i en studio som ska likna något från Öppna Kanalen. Där sitter de och intervjuar gamla profiler från "ZTV:s storhetstid på 90-talet" samt lokala Stockholmskändisar.

18-åringarna är ogenerat och underdånigt imponerade av den, tydligen, banbrytande teve som gjordes på kanalen för tio år sedan. Program som "Knesset" nämns med vördnad i rösten, och det poängteras om och om igen att kanalen fostrat storheter som Henrik Schyffert, Kristian Luuk och, håll i er, Josefin Crafoord. Intervjusoffan varvas med klipp från programmen från "storhetstiden".

Jag tittade också på ZTV på 90-talet, fast jag var nog för liten för att räknas till mågruppen. Och visst gjorde de en hel del bra teve. Men den här hyllningskören som ZTV kör med nu känns överdriven. Särskilt som de gamla klippen som visas lämnar en hel del övrigt att önska. Och om det är en nysatsning de är ute efter förstår jag inte riktigt hur de tänker. För om de framställer sina tidigare produktioner som så vansinnigt fantastiska, hur ska de då nånsin kunna överträffa det idag?

Det mest intressanta med ZTV:s tillbakablickar som går dygnet runt, är att de är en del av den här 90-talsnostalgin som pågått ett bra tag nu. De pratar upphetsat om Buffalos ("hur många av er här i studion har ägt ett bar Buffalos, upp med en hand!"), Timberlands och Killinggänget. Creddigt musikfolk tar plötsligt eurodiscoeran på allvar, och menar nu att Haddaways "What is love" är bra musik. Och att dr Alban hade ett jättecoolt sound. Man namedroppar ofta och gärna artister som Pandora, Cool James and Black Teacher och, aldrig utan vördnad i rösten, Leila K.

En del av grejen är, precis som jag försöker göra här, att sammanfatta en dåtida trend på ett snyggt och komprimerat sätt. Typ; "när eurodisco var stort räckte det med att vara två vita tjejer och en svart kille som rappade lite, så hade man en hit härifrån till Tyskland".

Och själv har jag gjort ett undantag för 90-talet i min nostalgifobi. Antagligen för att det är första gången jag är tillräckligt gammal för att minnas det årtionde som återupplivas för tillfället. Jag behöver inte låtsas; jag har varit elva år och haft svettiga händer på ett mellanstadiedisco i finkläder, och det är där jag befinner mig varje gång jag hör introt till 2 Unlimiteds "No limit".

Vad jag däremot har missat är exakt när 90-talet gick från att vara utskällt till att bli trendigt och 2008. Jag vaknade bara upp en dag och plötsligt fanns det en massa klubbar med tema 90-talsmusik. Jag undrar exakt hur det kunde hända, och framförallt, när? Och vart var jag då?

Mitt liv som Papa Dee

Tänk att få vara Daniel "Papa Dee" Wahlgren. Vilket underbart liv jag skulle få leva då..!

Jag skulle ha en liten våning vid Slussen, vara lika snygg som en modell och alltid ha på mig olika stiliga hattar. Jag skulle ha en vältränad överkropp och se lite dryg ut. I skivsamligen skulle jag ha drygt 10.000 vinylskivor. För jag skulle vara helt galen i att samla skivor.

Som "dayjob" skulle jag jobba med olika produktioner för public service-bolagen. Jag skulle till exempel ha mitt eget program på SVT, "Papas kappsäck". Där skulle jag åka jorden runt och hänga med stora musiker. Underdånigt skulle jag intervjua mina idoler om deras influenser, kommersiella framgångar och syn på politik. Jag skulle toasta om mig själv till deras beats och rytmer: "Papa Dee coming live'n' direct" och om krigen i världen: "everywhere there is a war going on" och om våldet "I see so much fighting inna de streets".

Sedan skulle jag, "som komplement till min artistkarriär", också ha ett eget program på P3 vid namn "P3 Rytm". Där skulle jag spela utvalda godbitar ur min enorma skivsamling. Och kanske toasta lite där också när andan faller på.

En hel del tid skulle gå åt till att medverka i olika program på tv i underhållningsgenren, till exempel "Så ska det låta" och "Do-bee-do".

Tillsammans med min kompis Tomas Gylling skulle jag ha en klubb på Söder. Där skulle vi blanda karibiska rytmer med dancehall och gamla orientaliska hits. Jag spela skivor och se oåtkomlig ut bakom dj-båset. Och kanske toasta litegrann också till några väl valda beats.

Sist men inte minst skulle jag få en massa ragg utan att anstränga mig särskilt mycket.

Den där gangstern Magdalena Ribbing

Det här med vett och ettikett kan ju vara svårt, och då är det tur att Magdalena Ribbing finns. Jag läser tvångsmässigt hennes "frågelåda" på DN.se och har alltid känt mig lika dum när jag inser att jag beter mig tvärt emot hennes rekommendationer. Fram tills idag.

Jag har dock känt mig lite tveksam till epitetet "folkvettsexpert" som denna Ribbing har fått, och undrat vilket folk man syftar på? Jag har antagit att det är "det fina folket". Fram tills nu, då mrs Ribbing kliver ut ur garderoben och visar vilken fullfjädrad gangster hon är!

TBHL ger er "Ribbing goes marodör på buss" ur DN.se idag:

"Fråga: Kan man säga till folk som utan minsta hänsyn babblar i mobiltelefon? Jag reser kollektivt två timmar per dag och vill kunna koppla av och läsa lite men det går inte då folk babblar i mobil högt och ljudligt. Jag är inte intresseraad av få ta del av mina medresenärers privatliv eller jobbsnack på bussen/tunnelbanan.
Vart tog integriteten vägen?

Svar: Ja du, det där är ett stort och stökigt problem som du knappast kan komma tillrätta med, så accepterat som det tråkigt nog har blivit. Men jag håller helt med dig, det är pinsamt med allt privatliv som babblas rätt ut i luften, och det är ofta oerhört störande. Och på ett sätt kan man förstå de babblande som använder sin restid praktiskt till annat, men följden är att de inte inser att de samtidigt lägger beslag på alla andras tid.

Det finns några sätt att försöka hejda det värsta babblet, även om jag inte tror att de fungerar i längden. En metod är att luta sig fram mot babblaren och säg ganska högt: "Alla hör vi vad du säger, och det vill vi inte". En annan är att lägga sig i samtalet, kommentera det som babblaren pratar om "nej men usch, sa han verkligen det" - "det där låter roligt" - "stackare, en sådan gräsllg chef du verkar ha" - "hinner potatisen blir färdig tills du kommer hem?" Det är svårare förstås, det kräver ju en del styrka av den som kommenterar. Men det är effektivt.

Sista utvägen är att du tar med dig ett head-set som stänger ute annat ljud. Eller öronproppar. Bedrövligt att man ska behöva sådant på allmänna kommunikationer!"

Okej. Det kan vara jobbigt att folk, inklusive mig, pratar högt om privatsaker i SL-trafiken. Men, att bete sig på det sätt som Ribbing rekommenderar känns verkligen inte okej någonstans. Det är både föraktfullt och nedlåtande. Åk taxi då människa, om det känns så jobbigt att frottera sig med pöbeln!

Nostalgi är en ideologi

Från tidig ålder blir vi uppfostrade i nostalgi. Det var bättre förr och yada yada. Man lär sig att det är rätt att tycka att gammalt är bättre än nytt och att förändring per definition är dåligt. Det är därför som klubben Soul på Fasching utan att skämmas det minsta kan fortsätta köra 60-tals-soulklassiker kväll efter kväll.

Jag är inte neosoulens största fan, men varför ska gammalt vara lika med "kvalitet"? Varför är det just den gamla musiken som ska kallas "genuin"? Ja, det är fint med Solomon Burke och Aretha Franklin, men hur kul är det för 365:e gången? Det slutar att vara musik och blir en kuliss.

Ännu värre än sönderspelade soullåtar är att bli utsatt för jättegammal reggae. Bob Marley ger mig spänningshuvudvärk. Det räcker med att höra: Said - said - said: I remember when a we used to sit Inna the government yard in trenchtown så är det kört. Eller gamla Lee Perry-låtar som bara skramlar och för oväsen. Roots ger mig helt enkelt rysningar, och det är inte av välbehag.

Det är dags att sätta ner foten. Det ligger nämligen till så att ny musik per definition är bättre än gammal. För det första för att den säger något om tiden vi lever i. För det andra för att den inte låter sådär jobbigt skramlig, eftersom folk har lärt sig mastra och mixa. För det tredje så slipper man också den där enerverande live-känslan.

Sist men inte minst så finns det nuförtiden en jättefin effekt som kallas autotuner.

Islamofob eller rasist?

Islamofobi är ett knepigt ord. Det komplicerade är att det här med att ha svårt för muslimer eller muslimska uttryck inte alls är förbehållet icke-muslimer. Se bara på Nyamko Sabuni. Eller en släkting till mig som är icketroende muslim och helst inte ville anställa någon som bär sjal. "Det kan bli lite komplicerat", säger hon.

Min släkting har också berättat hur det var när hon var kvar i hemlandet och jobbade på universitetet. De muslimska bröderna och systrarna; det vill säga de som hade helskägg respektive sjal, var i majoritet och enligt henne frös de ut henne och de andra icketroende. Min släkting hatar sjalbärandet och besöker inte hemlandet under ramadan, som hon ogillar om möjligt ännu mer. Och nu kan hon ge igen! Sekreterare med sjal göre sig icke besvär på hennes företag.

Jag börjar fatta detdär först nu. Tidigare har jag verkligen gått på det där outtalade om att klart man inte kan vara emot "sina egna". Fast vilka är de där "egna"?

För nästa generation blir det ännu mer invecklat, för att inte säga infekterat. Jag har mött så mycket förakt i min egen familj mot det här med att titta på hemlandets tv, inte kunna ordentlig svenska ("varför kan inte dina släktingar prata ren svenska efter 20 år i Sverige?") och att vara utövande muslim.

Och så blir det som att allt det där hänger ihop - att inte kunna ordentlig svenska blir en ännu större provokation i kombination med att bära muslimska kläder. Man kokar ihop allt, och till slut är "islam" lika med "dålig svenska" vilket är lika med "dåligt" rakt av. Och helt ärligt, jag har aldrig förstått; rent intellektuellt har jag aldrig förstått vad som är så jobbigt med att folk inte pratar perfekt svenska. Men tydligen är det så att en brytning på fel språk är lika med en provokation för många. Det ger upphov till en lång associationskedja, som börjar med fel uttal och slutar i... en al Quaida-video!

Kanske borde man börja kalla saker vid dess rätta namn. Göra sig av med fåniga uttryck som "fördomar" och "rädsla för det nya och okända" eller för den delen "islamofobi" och börja kalla folk för de rasister de är. De rasister VI är.

Bor du här?

Jag ska till tvättstugan. På entréplan kommer en gammal tant med i hissen med en tvättvagn där det ligger några spridda tidningar. Jag blir lite förvånad, jag trodde det här var hotellhemmet för ungdomar. Jag tänker att hon måste vara senil och har kommit fel. Tanten går också av på källarplanet och jag måste fråga henne; vart ska du? "Jag ska kasta tidningar". Bor du här? dristar jag mig att fråga. "Ja, sen 44 år, så jag vet hur det går till". 44 år? Men man får ju bo här i högst fyra år; har hon gömt sig undan hotellhemmets regler så länge?

När jag stoppar i tvätten i maskinerna kommer det in ett gäng ungdomar som verkar ha fest. De skränar lite och har släckta cigaretter i mungiporna. De verkar lite pårökta. På väg ut mot hissen försöker de kasta hushållssopor i grovsoprummet, tills jag dristar mig till att berätta för dem att sopnedkastet är flyttat till utanför entrén.

Jag frågar dem om de känner till tanten. En av dem gör det, han säger att hon bor på källarplanet. Man ser henne bara ibland.

Blessed "Reggae time"

Man behöver inte vara jamaican för att vara reggaeartist. Det går att vara svensk, som Daniel "Papa Dee" Wahlgren eller Governor Andy. Eller tysk, som Gentleman.

Man kan till och med komma från Kanada och göra en riktig reggaehit, vilket Blessed bevisar i "Reggae time". Låten är snygg och poppig, om än lite entonig. Och precis som Junior Kellys anthem "Rasta should be deeper" som kom för några år sedan, är den här låten lite av ett anthem om själva reggaekulturen. Någonting ditåt, i alla fall.



För övrigt hörde jag "Reggae time" första gången när jag och en kompis var på en fest till minne av Haile Selassies kröningsdag i höstas. Intressant det här med en sekt som har en egen musikstil, särskilt en som är så fantastisk som reggae att den är helt jävla omöjlig att avfärda. Men den grejen tar vi en annan gång.

MTV Made goes "Pump up the Volume"

Amerikanska highschoolfilmer i kategorin "ful tjej blir omgjord till snygg av populär kille" brukar vara ganska förutsägbara. Den "fula" tjejen är ju alltid filmstjärnesnygg redan från början. För att bli "snygg" behöver hon bara kasta glasögonen, släppa ut det redan långa håret ur hästsvansen och ta på sig amerikanska modekläder.

Highschoolfilmen "Pump up the volume" med Christian Slater från 1990 är knappast heller någon höjdare ur ett feministiskt perspektiv. Slater känns inte heller helt trovärdig i rollen som skolans enstöring som sänder det populära piratradioprogrammet ur sin källare på nätterna. Alla i skolan älskar programmet - men ingen vet att det är Slater som sitter bakom micken!

Filmens behållning är att den kör lite samma grepp som highschoolfilmer brukar köra på kvinnliga karaktärer, på Slaters manliga. Precis som i "ful tjej blir omgjord till snygg av populär kille"-filmerna är Slater nämligen filmstjärnesnygg redan från början - med undantag för ett par malplacerade glasögon. Hans gymtränade torso, kisande blick och breda haka och käke signalerar inte direkt "skolans tönt". Glasögonen tar han för övrigt av sig när han sänder piratradio.

I kvällens avsnitt av MTV "Made" tar man över stafettpinnen från denna bortglömda filmklassiker. Det handlade om en kille vid namn Brandin Fennessey som ville bli utnämnd till prom king på skolbalen. Under programmets gång förvandlas han från en riktigt kuf och en klassens clown som aldrig varit "intimate" med någon tjej till att se ut som en fullfjädrad pojkbandstjärna.



Men Brandin såg ju inte någonstans ut som en kuf. Istället har han som Slater redan från början en för ändamålet fördelaktig fysik - bred haka, kisande blick, ett snett leende och en yvig kalufs som passar bra med gelé i. MTV tar det tillbaka!

Lön för kön

Jag tänker ibland att vi har den regering vi förtjänar. Vi har till exempel en jämställdhetsminister vid namn Nyamko Sabuni som inte kallar sig feminist. Vilket ju kan kännas både skrattretande och väldigt deprimerande. Jag menar, vad är det tänkt att hon ska syssla med i så fall? Genom att förneka könsmaktsordningen har hon ju förklarat sitt ämbete som onödigt.

Fast i gårdagens "Genusmaskineriet" i SVT erkänner hon faktiskt att hon fått lägre lön på grund av sitt kön. Eureka! Men sedan skruvar hon liksom BESVÄRAT på sig när hon ska prata om de gamla strukturer och mekanismer som upprätthåller det faktum att kvinnor tjänar 80% av vad män tjänar.

Med risk för att låta som Linda Skugge, men hallå alltså. Strukturer och mekanismer, och du är fortfarande inte feminist? Du skruvar besvärat på dig? Men vad är problemet människa?

Jag tänker på en text jag läste i DN:s kulturdel för ett tag sen, där Kurdo Baksi beskrev sitt första möte med denna Nyamko Sabuni för ett antal år sedan. Enligt honom ska hon ha frågat honom något i stil med "i vilket politiskt parti kan en ung svart kvinna göra bäst karriär?" Och Kurdo hade svarat som han trodde; "i Folkpartiet". Och nu ångrade han bittert att han inte hade ljugit.

Det skulle jag också ångra. Easy-E rekommenderade mig för övrigt att läsa Maciej Zaremba i gårdagens DN (varning för hjärtattack, han fortsätter idag i ännu värre stil). Han för där ett brandtal för hur minoriteter styr med järnhand på Lärarhögskolan, och hur lärarkollegiet där är så livrädda för att bli anmälda till Jämo och Homo att de godkänner studenter som inte når upp till målen.

Och han tror verkligen på det själv! I Zarembas och hans likars ögon verkar det finnas en värld därute där det på allvar är minoriteten som styr. Där diskriminering är något påhittat, som minoriteten använder för att flytta fram sina positioner YTTERLIGARE. Jag undrar bara, var finns den världen? Jag vill flytta dit!

Lika som äpplen

"TV-stjärnan" i SVT1 överraskar med att ha med en livs levande look-alike till den gamla 80-talsskådisen Judge Reinhold (känd från "Gremlins" och "Beverly Hills Cop"):



Och Judge Reinhold såg ut såhär när det begav sig:



Allting stämmer! De utstående öronen, uppsynen, blicken.

Judge Reinhold har jag inte sett sedan jag såg "Fast times at Ridgemont High" (1982) tillsammans med Easy-E på Darlings filmfestival 1998. Varför Darlingredaktionen hade valt ut denna film är för mig fortfarande oklart, den var inte särskilt bra ens då. Trots detta, eller kanske just därför, kommer jag fortfarande ihåg vitala delar av handlingen:

1. En ung Jennifer Jason Leigh övar på en kompis inrådan på att göra en avsugning med hjälp av en morot. 2. En ännu yngre Sean Penn beställer pizza in till klassrummet.
3. Alla hänger i gallerian hela tiden.

Tänk om alla gjorde så

-Sitter garderoberna i min lägenhet fast?
Ja de sitter fast nånstans där bak, jag vet inte riktigt hur.
-Får jag skruva loss dem och flytta dem om jag vill?
Ja alltså, jag kan inte FÖRBJUDA dig att göra det. Men du måste sätta tillbaks dem EXAKT som de var när du flyttar sen.

Okej, jag ska sätta tillbaka garderoberna EXAKT som de var. Jag förstår att det är mycket viktigt, för tänk om alla började flytta sina garderober utan att ställa tillbaka dem...

...vilket kaos det skulle bli! Det skulle stå garderober överallt, kanske i korridoren, hissen, på balkongen eller halvvägs genom fönstret på väg ut på gården.

Mina grannar kanske skulle börja flytta andra saker också, skruva av kranar och montera på fönsterblecket eller sätta fast gardinstänger i duschen och flytta kylskåpet till hallen.

Vi kanske skulle få för oss att montera fast sängen i taket och sova upp och ner som fladdermöss, eller vi kanske skulle tejpa ihop köket med vardagsrummet, eller klä in allt i hela lägenheten i aluminium.

Någonstans måste man ju dra en gräns, och bättre här och nu än sen, när allt redan har gått överstyr.

När Kjel-Olof Feldt hade rosa hår

Jag är för ung för att ha några minnen av Palmemordet. Det är inte min några år äldre kompis. Hon berättar att det gick rykten på hennes dagis om att det var Carl Bildt som hade mördat Olof Palme. (På hennes dagis brukade barnen för övrigt också säga "tack för maten, kära staten!" efter lunch.)

Själv var jag länge övertygad om att Carl Bildt och Ingvar Carlsson var tvillingar. Detta eftersom de i mina ögon såg exakt likadana ut i tv, mest för att de hade likadana glasögon och samma uppsyn. Jag kan fortfarande se dem framför mig som talking heads i tv-rutan, först en, sedan den andra, förvillande lika. Vad de sysslade med var dock inte helt klart för mig.

En underlig figur var också Kjell-Olof Feldt. Han var skallig men hade hår på sidorna och samma slags glasögon som Ingvar Carlsson och Carl Bildt. Jag har tydliga minnen av att han hade rosa hår. Han såg större ut i rutan än de andra, kanske på grund av det fluffiga håret, som gick i olika nyanser från vitgrått över till rosa och ljust lila.

Den kvinnliga representationen sträcker sig i mitt minne bara till Birgitta Dahl. Jag minns henne som en tydlig personlighet, med en färgskala mellan mörkbrunt till vinrött blandat med svart som tydligt skilde sig från Kjell-Olof Feldts rosa huvud, och Ingvar Carlssons och Carl Bildts försvinnande lika vitgråa ansikten.

En annan populär person i tv-rutan på den tiden var Gorbatjov. Han hade en fläck i pannan som såg helt färsk ut. Hur det kunde vara så var ett mysterium. Förklaringen jag fick var att "den hade blivit till när han föddes". Jag nöjde mig med det, även om det inte gjorde mig klokare.

En snabb googling ger tyvärr vid handen att Kjell-Olof Feldt inte har haft rosa hår. Mitt minne måste svika mig, trots att jag kan svära på att jag har sett det med mina egna ögon.

Flo Rida

Jag blev så glad när jag läste den här Flo Ridas namn för första gången. Det är så fint! En så uppenbar ordvits, och ingen har tänkt på den förut? Den som kom på hans artistnamn förtjänar ett pris.

Namnet känns ju så självklart att jag inte förstår hur hiphop har kunnat existera i typ trettio år utan att någon redan tagit det.

Mina nya företag

Det är väldigt, väldigt kallt i min lägenhet. Jag sover med två tröjor, träningsbyxor, strumpor och sammanlagt fyra täcken och filtar. Innan jag går och lägger mig sätter jag på ugnen en stund och låter luckan stå öppen.

Det känns som om jag är utomlands. Och beviset för det är att både Lidl och Clas Ohlson säljer värmefläktar, så kallade "fan heaters", för 199 kronor. Jag funderar på att köpa en. Jag har hört att såna drar en hel del el. Men eftersom elen ingår i hyran behöver jag inte bekymra mig om den ekonomiska aspekten av detta, utan möjligen bara miljöaspekten. I praktiken skulle jag kunna köpa tio värmefläktar och ha tropisk hetta hemma.

Men, i vad som var ett problem ser jag nu nya möjligheter! Som en del i arbetslinjen tänkte jag äntligen kunna göra slag i saken och starta eget. Jag hade redan tidigare planer på att starta bungy-jump-verksamhet eller afrohårsalong, men har nu kommit på ett gäng andra lysande idéer. Med gratis el i bagaget är saken biff:

Till exempel ett ljuscafé! 10 000 watt up your asses!

Eller kanske ett solarium! Min lägenhet är liksom långsmal, så det faller sig naturligt att ha solariebänkar runt omkring väggarna.

Eller en bastu! Eftersom badrummet är handikappanpassat får det plats många att duscha efteråt, om man nu skulle vilja det.

Jag skulle också kunna ställa in en extra frys och ha grossistlager och sälja piroger, wokgrönsaker och veckans klipp från Lidl till mina grannar.

Jag hör av mig med närmare specifikation för vilken/ vilka verksamheter jag kommer starta upp. Jag planerar att ha generösa öppettider och klippkort kommer att finnas att köpa i receptionen.

(Om jag expanderar kan det bli aktuellt med nyanställning. Alla som är aktuella för så kallade nystartsjobb är välkomna att anmäla sig till undertecknad. )

Hemkunskap 2.0 eller Brev till alliansen

Hej "Allians för Sverige"!

Nu i dagarna presenterar ni ert förslag till ett nytt betygssystem för skolan. Jag underlåter att tycka något just angående betyg och betygssystem, men har ett förslag till Alliansen angående skolan i allmänhet!

Jag tycker det är dags för lite nya ämnen i skolan, och förespråkar ett slags uppgraderad hemkunskap; Hemkunskap 2.0. Istället för att lära sig att tillaga kokboksklassiker som leverbiff och Fisk i Folie på dessa skoltimmar, föreslår jag att eleverna lär sig mer matnyttiga saker.

Många skulle till exempel behöva lära sig om elsäkerhet. Det görs dagligen i detta avlånga land livsfarliga elinstallationer. Själv kopplade jag ihop mina gamla 70-talslampor med varsin ny jordad kontakt och pluggade helt sonika in dem i väggen, i tron att detta var helt ofarligt. Det är det inte, det är mycket livsfarligt. För att vara på den "elsäkra" sidan behöver man byta ut hela elen i lampan, något som kan vara mycket svårt om man ej är elkunnig.

Andra saker man kan behöva lära sig är att rensa avlopp, byta proppar och laga punka på cykeln. Många vet inte ens att det finns en slang dold under cykeldäcken. Man kan också behöva lära sig att "lufta elementen", samt att upprätthålla en god kontakt med hyresvärdar och myndigheter telefonledes.

Man kan också se det här som en del i er så kallade arbetslinje. De elever som har haft Hemkunskap 2.0 på schemat kommer ha en djup kunskap om dessa vardagliga men ack så viktiga områden. De kan då starta egna företag som tillhandahåller tjänster som "elementluftning", "lampuppgradering" och "avloppsrensning light".

Många ungdomar som idag är slöa och arbetslösa skulle då kunna bli framgångsrika företagare, samtidigt som Sverige skulle bli elsäkrare, avloppsrenare och elementeffektivare.

Med vänlig hälsning.

Bröstmjölk, nej tack

Alltså visst, jag förstår att det är bra med amning, den metoden har väl vetenskapen på sin sida. Dock känns det väldigt mycket som att biologismen återigen har fått ett uppsving, när det tycks helt okontroversiellt att publicera något som detta. Typ, amning är sååå naturligt att du kan käka din egen bröstmjölk, samt bjuda andra på den. Nej, jag säger bara, nej tack!

Det var det äckligaste jag läst på väldigt länge.

En hund i rullstol

Den tråkiga nyheten är att "Mannen som talar med hundar" på TV4+ inte blir bättre än i kvällens avsnitt. Det bra nyheten är att jag, så gott jag kan, tänkte försöka återberätta det:

Ett par har två små hundar, Sparkey och Binkey. Binkey saknar framben sedan födseln, och är alltså handikappad. Han rör sig framåt genom att "hoppa" fram på bakbenen, med torson (heter det så?) i marken. Problemet är att Binkey har börjat bli aggressiv. Folk blir intresserade och vill klappa honom när de ser att han inte har några framben, men då attackerar han. Matte och husse är också oroliga för att Binkeys "hoppande" ger honom skavsår där frambenen skulle ha suttit.

Husse har därför byggt tre olika slags vagnar, eller rullstolar, som han vill att Binkey ska använda sig av för att kunna röra sig lättare och fortare. De är konstruerade så att framkroppen ska rulla fram, medan bakbenen springer som vanligt. Binkey är inte intresserad, han förstår inte vad rullstolarna ska vara bra för.

Fram tills nu i programmet förutsätter jag att hundtränaren Cesar ska tycka att idén med rullstolar åt en hund som ju faktiskt rör sig utan problem trots sitt handikapp, är korkad och onödig. Så är dock inte fallet!

Resten av inslaget handlar istället om hur Cesar ska introducera Binkey för rullstolarna på ett positivt och lugnt sätt. När Cesar får Binkey att gå fyra steg i en rullstol, får man se en repris av detta i slow motion, och därefter uttalar sig Cesar om hur fantastiskt detta var. Allt medan matte och husse nästan rörs till tårar av detta.

Som sagt, det blir inte bättre än såhär.

Syftningsfel

Det tog lång tid innan jag förstod vad "hets mot folkgrupp" betyder. Länge trodde jag att brottet som åsyftas är att man hetsade upp en grupp människor till att tycka något i en viss fråga. Säg att en person håller ett hatiskt tal inför en folksamling där hon talar illa om muslimer eller judar. Personen blir därefter dömd för "hets mot folkgrupp". Jag förstod tidigare detta som att brottet personen hade begått, var att hetsa upp folksamligen som lyssnade på det hatiska talet mot muslimer eller judar. Alltså, att "folkgrupp" i det här sammanhanget skulle syfta på folksamlingen man höll talet inför, och inte folkgrupperna muslimer eller judar. Som det ju gör.

Jag antar att det finns en poäng med att man använder just ordet "hets"; att det ska ge associationer till något slags okontrollerat och illa underbyggt hat mot en viss folkgrupp. Fast det hade varit lite roligare om det verkligen var ett brott att hetsa upp en folksamling. Som det är nu är det ju fritt fram att hålla vilka väckelsemöten som helst.

Fast telefon

Jag hade en gång i tiden fast telefon. Det ringde ofta i den, men det var nästan alltid till kompisen jag bodde med. När det någon gång var till mig var det uteslutande någon från ett konkurrerande telekomföretag som ville att jag skulle byta till deras abonnemang. "Om du ringer med oss ringer du mycket billigare, och folk ringer billigare till dig!"

Jag brukade svara trött; jag är nöjd med det abonnemang jag har, tack. Men vad jag borde ha svarat är följande: Ni är de enda som ringer till mig på den fasta telefonen, och jag ringer ingen från den heller. Skulle jag byta abonnemang för att ni ska kunna ringa billigare till mig, för att be mig byta abonnemang?

Situationen blev till slut ohållbar. När det ringde i telefonen, och det var till mig, och det inte var ett konkurrerande telekomföretag, blev jag rädd. Vem var den här personen som ringde, och hur hade den fått tag på mitt nummer?

Faktum är att jag fortfarande undrar.

Ett medborgarskap extra allt, tack!

Vi lärde oss på mellanstadiet om den svenska modellen. I vårt land Sverige hade alla rätt till ersättning om de blev sjuka eller arbetslösa. Detta kallades "det sociala skyddsnätet". Det fanns fabriker där man kunde få jobb. Floder i Sverige kallades älvar, och det fanns industrier som höll på med pappersmassa och metall. Det fanns något som kallades hyresrätter där man kunde bo, och dessa fick man tillgång till genom bostadsförmedlingen.

Företag och stat var de två pelare på vilka vårt samhällsfundament vilade. Illustrativt nog hade vi övningsböcker där man skulle känna igen olika Volvo-modeller och färglägga dem.

Men samhällsintegrationen som hade känts så viktig och självklar under skoltiden, blev efter gymnasiet till ett frågetecken som växte. Vi gick till Arbetsförmedlingen och sökte jobb, och fick samtidigt lära oss att A-kassa kunde man bara få om man hade kvalificerat sig för den. Det betydde att man måste ha jobbat, för att få ersättning när man inte hade jobb. Om vi blev sjuka hände samma sak. För att ha rätt till ersättning när man blev sjuk och inte kunde jobba, krävdes det att man hade ett jobb att vara sjukskriven från. Och sist men inte minst, för att komma i fråga för en hyresrätt krävdes en årsinkomst på minst tre gånger årshyran.

Det blev lite svårt att relatera.

Vi blev så illa tvungna att revidera de gamla lärdomarna från OÄ-boken. Det där mytomspunna sociala skyddsnätet verkade helt enkelt inte vara till för alla svenska medborgare. För att kvalificera sig för det krävs ett medborgarskap extra allt, mer känt som "fast anställning".

Fakta eller fiktion, del 2

Det kommer en byggjobbare, född på 50- eller möjligtvis 60-talet, hem till mig för att kolla elementet. Han säger förbifarten att "det här var en liten kvart jämfört med de andra lägenheterna här". Ja säger jag, en liten kvart för fyra och två i månaden. "Fyra och två? Menar du ALLVAR? Hutlöst!"

Och han är bara en av många som får en chock när jag berättar om hyran jag betalar. Jag får nästan lite dåligt samvete för att jag bor så dyrt. Som om jag inte skulle vilja bo billigare! Det är väl för fan inte jag som satt min hyra, eller bestämt att min generation ska betala dyrare hyror än de som kom före oss i bostadskön.

Vad som suger nästan lika mycket som Stockholms eviga bostadselände, är att många inte verkar vara medvetna om hur eländet ser ut. Kul för dig om du kommit över en liten kvart för en tusing i månaden men face it, det är ett undantag. Det är mer än ett undantag, det är fiktion.