Fakta eller fiktion?

Det händer att jag tittar på SVT. Jag tittar till exempel på Aktuellt, men allt känns så fiktivt. På trean, fyran och femman däremot går riktiga program, om viktiga saker. Det kallas på journalistspråk för "hårda fakta", eller sådant som går att belägga med hjälp av två oberoende källor.

Således heter min kontakt med verkligheten utanför väggarna på mitt hus repriser av "Will and Grace" och "Vänner". Hur det går till att datea lär jag mig av MTV:s "Next" och "Dismissed". Jag tittar också på "All access" som behandlar allt från kändisars olika kroppsdelar, till Britney Spears hårda uppväxt.

Men i "Girls of the Playboy mansion" på femman blandas fantasi och verklighet ihop. Finns verkligen de här tjejerna? Bor de verkligen med Hugh? Är någon av dem tillsammans med honom på riktigt, eller kanske rentav allihop? Mystiken tätnar - är det fakta, eller är det fiktion?

Jag vill tacka samhället!

Jag vill tacka samhället, som har gett mig så mycket! Genom samhällets försorg kommer jag nu bo i något som ser ut som en fabrik, centralt och väldigt dyrt. Jag kommer bo jättehögt upp, på trettonde våningen. Det är så högt upp att man får svindel. Jag planerar att använda denna bostad främst som brudmagnet, och repliken "vill du komma hem till mig och kolla på utsikten?" kommer användas vid speciella tillfällen.

Boendet kallas "ungdomsbostäder". Det känns uppfriskande att bli kallad för "ungdom" vid 24 års ålder! Det är inte något epitet jag känner igen mig i, men jag tackar och bockar! Att bli föremål för särskilda politiska satsningar har också länge varit min hemliga dröm, som nu äntligen har gått i uppfyllelse. Jag säger det igen: jag vill tacka samhället!

När jag skrev kontrakt fick jag veta att det kommer finnas en reception i huset under dagtid. Vad denna ska syssla med är dock lite oklart för mig i nuläget, men min kvalificerade gissning är att personalen ska finnas där om man behöver något, eller behöver prata med en vuxen eller så.

Jag fick också en folder med nyttig information om och ordningsregler för mitt nya boende. Där står många intressanta saker, och jag presenterar här ett axplock av dem:

OBS: Använd inte vassa föremål i frysen.

Grannomtanke: Högt ljud och störande musik kan störa och orsaka problem.

För den gemensamma trivseln förbinder sig samtliga hyresgäster att inte husera hund, katt eller annat djur i lägenhet. Dispens kan erhållas om särskilda behov föreligger som kan styrkas med intyg.

Det känns jobbigt att jag kanske behöver lämna mina vandrande pinnar bakom mig. Detta var jag ej beredd på. Min plan är dock att försöka erhålla dispens, och jag kommer uppdatera er om läget om detta.

Och så, en sista gång: jag vill tacka samhället!

Tidelag med Alf

På 80- och tidigt 90-tal var det en annan slags humor på TV än idag. Våra mammor kunde till exempel tycka att serier som "Allå allå emliga armén", "Mr Bean" och "Black adder" var roliga. Min storasyster gillade "Cosby", och då måste jag också göra det, även om jag aldrig riktigt förstod vad de skrattade åt.

Men när de här programmen visades på tv, förstod jag att nu var det fest! Det här skulle ju vara roligt, så det blev liksom roligt automatiskt. Humorn var i pang-på-rödbetan-stil, och det fanns inte direkt utrymme för några subtiliteter.

Och på tal om bristen på subtilitet har jag också tidiga minnen av tv-serien "Alf". Eller i alla fall vinjetten till den. Här har vi en tv-serie som handlar om en all-american familj, som har utomjordingen Alf från planeten Melmac boende och gömd hos sig. Han är allmänt crazy och ställer till med många galna upptåg, och detta utgör konceptet för serien.



Som liten var det lite svårt att förstå vad den här serien handlade om. Vuxna omkring mig verkade ändå vara av uppfattningen att det här var ett barnvänligt program, eftersom det innehöll en person i en slags ullig djurkostym. Tonen i programmet var uppsluppen och glad, men det kändes lite konstigt hela grejen. Man undrade i sitt stilla sinne, hur länge skulle konceptet med en serie om en utomjording i hemmet hålla? Det kändes krystat redan då.

Som vuxen har jag också börjat undra över Alfs sexualitet. Hade han någon, eller var han kanske asexuell? Det skulle ju kunna ha uppfattats som märkligt och förvirrande för barn om han hade haft någon partner i mänsklig skepnad. Efter lite research har jag dock hittat information om att Alf en gång i tiden hade en flickvän vid namn Rhonda från samma planet. Tydligen träffades de också någon gång i serien. Men eftersom Alf kom till familjen Tanner efter att hans planet exploderat, förstår jag inte hur hon kunde överleva.

Folk som jag diskuterat detta med hade överraskande nog teorier om att Alf skulle ha haft något "på gång" med någon i familjen Tanner. Frågan är då, skulle detta vara tidelag?

Britneys ögon

Det känns lite jobbigt att lyssna på Britneys nya skiva. Mest känns det jobbigt för att hennes dåligt-mående är så exploaterat, och att jag genom att lyssna på skivan exploaterar det ännu mer. Ännu jobbigare känns det att en anledning till att jag ens lyssnar på den är att "rockjournalisterna har bestämt sig för att det här är bra musik", som Karolina Ramqvist skrev i höstas.

Jobbigt är också att gilla senaste singeln "Piece of me". Efter att ha sett videon ett par gånger är det så uppenbart. Ögonen, det är något med Britneys ögon! Från att ha gått rakt igenom rutan i personliga favoriter som "Sometimes", "Born to make you happy" och "Lucky", har Britneys "närvaro" och "känsla" bytts ut mot den där frånvarande glansen som man bara kan få av att må psykiskt dåligt.

Det är som om någon både dansar åt henne, vickar på rumpan åt henne och gör en sexig blinkning åt henne. Själv verkar hon ha checkat ut.

Och två tredjedelar in i "Piece of me" kommer ett instrumentalt parti, där Britney gör en dansrutin framför ett gäng dansare. Hon ska göra en snurr, 360 grader runt, och där är det också något som inte stämmer med hennes huvud. Jag har repeatat den där dansrutinen ett antal gånger och kommit fram till följande: hennes huvud sitter åt fel håll! Ansiktet syns där det inte ska synas; där bakhuvudet borde vara istället.

Britney snurrar, men det gör inte hennes huvud.

Brev till Hellasgården

"Hej Nacka Kommun Park & Trädgård!

Jag skriver till er med anledning av mitt besök i Hellasgården den 13 januari i år. En vän och jag hade bestämt oss för att gå ut och promenera i skogen. Vi valde då Hellasgården, som vi tycker kombinerar friluftsliv med en acceptabel nivå av civilisation (kiosk, café etc).

Eftersom vi ej är några vana motionärer valde vi motionsslingan "5 km runt Hellassjön", som det stod markerat på informationstavlan vid början av friluftsområdet. Denna skulle vi hitta med hjälp av gula markeringar. I rask takt började vi gå på grusstigen som skulle ta oss runt sjön. Vi var glada och nöjda, inspirerade av den friska luften och den fria naturen, och säkra i vår förvissning om att motionsslingans "gula markeringar" skulle leda oss rätt.

Döm om vår förvåning när stigen plötsligt tog slut, och de "gula markeringarna" istället ledde in oss in över stock och sten, rakt in bland träd och buskar. Istället för stig fick var vi plötsligt omgärdade av lera. Vi fick balansera på en liten planka över en fors, kliva över stora nerblåsta stockar, och detta var bara början!

Som om detta inte var nog ledde de gula markeringarna på träden oss nu uppför ett brant berg, och sedan nerför berget på andra sidan! Vi snubblade på hala rötter som stack upp, och fick med andan i halsen klättra på alla fyra. Efter vad som kändes som en evighet var vi till slut tillbaka i civilisationen, blöta om fötterna och märkbart skakade.

Jag är mycket besviken över denna promenad, som mer liknade "trekking" eller så kallat "wild life". Hade jag vetat detta hade jag ej gett mig ut på motionsslingan "5 km runt Hellassjön"!

Jag förstår inte varför ni i Nacka Kommun Park & Trädgård så medvetet vill vilseleda människor och utsätta dem för stora risker och faror? Många människor som har medicinska problem har ej möjlighet till den spänst som denna så kallade "promenadslinga" kräver, och skulle rent av kunna stryka med på kuppen!

Allt vi ville ha var en lugn och fin promenad. Jag förväntar mig en förklaring på denna förnedrande behandling.

Med vänlig hälsning. "

Tjejsneakers

Det finns sneakers. Och så finns det tjejsneakers! Tjejsneakers finns i mindre storlekar och kommer i färger som vitt, rosa, svart, silver, skogsmönster och mera vitt. Guld och gröna skogar slingrar sig runt låga och halvhöga sneakers i en lite nättare modell.

Och det är ju fint, men jag ville ju så gärna ha mina Nike Air Max i de där andra färgerna. Grått, 80-talsblått, lite turkost och kanske gult. Gärna alltihop tillsammans. Och de fanns, i storlek 45, typ. De enda som fanns i min storlek var vita. Och guld.

Det är nog därför jag tycker det är något lite otrevligt över hiphop-affärer. Jag går dit för att jag vill se ut som Eddie Murphy i "En prins i New York" eller möjligtvis Kanye West och Common och kommer ut som Jerry Seinfeld med ännu ett par vita sneakers. Och att de där tuffa baseballjackorna skulle finnas i min storlek kan jag bara drömma om. Tjejavdelningen är tydligt avgränsad och känns igen på sina bjärta färger och knasiga hybrider av träningsjackor som egentligen är klänningar eller varför inte en liten topp?

Jag diggar inte det där alls. Dessutom börjar jag tro att hiphopaffärerna är en del i konspirationen som gör att så få hiphoptjejer slår igenom. För var skulle de köpa kläder nånstans? Inte på Sneakersnstuff i alla fall.

(Bilden är från Sneakersnstuff, btw.)

Sno stilen!

För den intresserade kan jag meddela att Jerry Seinfelds jacka nu finns till salu på American Apparel. Den kostar 499 kronor och är gubbigt vinröd till färgen.

Under den bär du förslagsvis en något för stor skjorta i avvikande färg, som du stoppar ner i byxorna och samtidigt liksom "fluffar upp". Kombinera med jeans "loose fit", höga i midjan av märket Levi's. Lägg till ett par kritvita gymnastikskor, box fresh, till exempel Nike Air Max av äldre modell, hårt åtsnörda. Föna sedan håret uppåt, bakåt. Voilà - du hyllar nu din favoritkomiker som ingen annan gjort förut!

En indian i stan

Man skulle kunna tro att min tid på Franska Skolan skulle ha resulterat i en kunskap om och ett intresse för fransk kultur. Så är dock inte fallet. Efter sammanlagt sju år i deras grundskola har jag istället lärt mig att det finns två franska filmer i hela världen. De heter "En indian i stan" och "Min pappa är en hjälte" .



Jag har sett de där filmerna på franskalektionerna hur många gånger som helst. "En indian i stan" fick vi till och med se på bio. Och båda filmerna har gjort ett oförglömligt intryck på mig. Vilka rollprestationer! Vad kul med filmer som "skojar" om fördomar! Vilken rolig humor!

Senare har jag förstått att fransk film betraktas som svår, kulturell, långsam och svartvit. Men för mig är och förblir de Gérard Depardieu, märklig humor och på det en rejäl dos ohämmad exotism och misogyni. Spelar ingen roll hur bra "Infödd soldat" var, den är bara undantaget som bekräftar regeln.

Boomerang

Eddie Murphy har faktiskt gjort en seriös film. Den heter "Boomerang" och är från 1992. Jag har ungefär samma förhållande till Eddie Murphy som jag har till Adam Sandler. Jag förstår inte riktigt, och det de gör är inte roligt enligt mig, ändå kan jag inte sluta kolla. Murphy behöver liksom Sandler ett alldeles eget universum för att komma till sin rätt. Och det är inte "the Nutty Professor" eller "Raw" som är hans rätta element. Det är "Boomerang". Aldrig har Murphy gått igenom rutan som här, aldrig har han varit så suggestiv...

Och det är en väldigt märklig film. Murphy spelar Marcus som arbetar på ett företag där i princip alla hans överordnade är "kraftfulla" kvinnor. Det betyder att de är jättesnygga enligt 80-talslogik, har enorma axelvaddar och går omkring med ett förföriskt, samtidigt spydigt och föraktfullt leende. De "kräver" sex, och de får sex. De utmålas som onda och maktfullkomliga. Murphy's karaktär framställs däremot som rättfärdig, om än godtrogen.

Det finns många guldkorn i denna "seriösa" film, bland annat en scen där Martin Lawrence förklarar varför biljard är ett rasistiskt spel. Och så gör Grace Jones en oförglömlig entré roman style; dragen av fyra män som hon skrikande piskar på.

Leila

Att heta Leila var länge synonymt med att förknippas med Leila K. Det hade jag inte något emot. Men nu har det kommit en ny Leila, känd från "Leilas mat" på TV4+.

Leilas mat-Leila bara ääälskar julen. Leilas mat-Leila har kläder i starka färger och intensiva ögon som stirrar. Leilas mat-Leila åker till Marocko och säger "kolla, de har en dusch i öknen!". Leilas mat-Leila har Jennifer Aniston-frisyren. Leilas mat-Leila verkar faktiskt lite pantad. Och präktig.

Jag vill ha min rätta namne tillbaka.