Hur mycket invandrare är jag nu?

Flera av de prestigefyllda praktikplatserna som vår klass kan söka, vill gärna ha sökanden med... ja, vad är det egentligen de vill ha?

SR Ekot, vill gärna ha sökanden med "annorlunda bakgrund", SR Kalmar vill gärna ha "annan bakgrund än svensk" och SVT ABC skriver "gärna annan etnisk bakgrund för ökad mångfald". Statistiken från förra året verkar också visa att det är bra att heta till exempel Nadia Cherqaoui eller Muhammed Muhammed, för att stå sig i konkurrensen om just de praktikplatserna.

Först och främst vill jag säga att jag tycker det är en berömvärd ansträngning som SR och SVT gör - och det menar jag verkligen, jag är inte ironisk. Men det stora problemet är ju tyvärr som bekant att Stockholms Universitet, dit JMK hör, är ett av dem med störst social snedrekrytering i landet. Vilket betyder att det kommer bli extremt få Muhammed Muhammed för SR och SVT att välja mellan. (Nuförtiden är jag förresten så trött på att vara trött på att det är så, att jag inte ens tänker skriva hur trött jag är på det.)

Jag har också en misstanke om att man som blattealibi gärna kan heta Nadia Cherqaoui, men inuti och som journalist ska man helst vara som Lina Svensson. I alla fall om man vill jobba på P1 eller säg, Rapport. Där kan du gärna heta ett invandrarnamn, men allt annat i din person ska utstråla att du är integrerad i den svenska medelklassen.

Om du vill jobba på SR Metropol däremot (nej, de hade tyvärr inga praktikplatser åt JMK i år) ska du däremot inte bara heta ett invandrarnamn, du ska också leva upp till bilden av vad en identitet som en "riktig" invandrare ska innebära.

Hur mycket invandrare man ska vara, är alltid uppe till förhandling. Och precis som i det tidigare inlägget, är det ofta inte upp till en själv att avgöra det. Det beror på vad de vill ha mig till. Ska jag fylla en kvot för statistikens skull, eller ska jag tillföra lite "mångfald"?

Det absurda är att allt det här får mig att undra om jag är tillräckligt mycket invandrare för att ingå i någon slags kvot, samtidigt som jag undrar om jag är tillräckligt svensk för att inte ingå i den kvoten.

Frågan är hur mycket eller lite invandrare just den prestigefyllda praktikplatsen jag vill söka, vill att praktikanten ska vara. Ska jag vara som Dogge Doggelito eller som Nedjma Chaouche? Kom igen, ge mig en hint!

Svensk på nåder

Det är säkert i all välmening de säger det. De är nog övertygade om att de sticker ut hakan och säger något progressivt och provocerande. Jag vet, för jag brukade säga så också.

De senaste veckorna har två av mina (helsvenska) lärare på JMK berättat för mig att jag är svensk. De säger det när ämnet kommer upp, ämnet: "Vad ska man kalla de... eh.... dem med annat etniskt ursprung". De säger att "andra generationens invandrare är fel ord, då är man ju född och uppvuxen i Sverige". De säger till mig att "men du är ju svensk!".

En av mina lärare har sagt att jag är svensk, för att på nästa lektion outa sina fördomar om invandrare. (Fast det är klart - han tycker ju bara att han är frispråkig!) Han berättar om "immigranterna", som han kallar dem, i sin förort, som handlar jättestora, importerade paket med tvättmedel. Han pratar om att här i Sverige har man ju fattat att det finns kompakt tvättmedel i små paket som man bär hem lite smidigt. Men "immigranterna" i Södertälje, de har inte hajat den grejen än.

Det är inte svårt att lägga ihop ett och ett här. Jag handlar inte jättestora paket med tvättmedel i min lärares förort. Jag bor i stan, har inte sjalett, talar inte med brytning och är inte arbetarklass. Jag passerar helt enkelt som svensk i min lärares ögon.

Därför får jag hans godkännande. Det är som att jag har klarat det där testet, Svensktestet med stort S. Jag vet, för jag klarar det där testet varje dag. Priset är en klapp på axeln och epitetet "svensk".

Meningen är att jag ska känna mig hedrad. Född och uppvuxen i Sverige, ska jag alltså ta det som en komplimang när någon 100% svensk medelålders lärare talar om för mig vad han tycker att jag är. Det är så förnedrande att jag saknar ord. Jag har nu redan outat att jag mycket hellre vill vara invandrare än svensk, väl medveten om att det knappast är en identitet som går att förvärva i efterhand. Men det är inte därför jag blir provocerad av mina lärares kategorisering av mig och såna som mig.

Jag blir provocerad av den regelrätta rasismen i det. Hur medelålders människor som har mage att kalla sig bildade tar sig rätten att tala om för någon annan vad den är, istället för att fråga vad den personen definierar sig som.

De tar sig den rätten för att de är mer svenska än jag. Och eftersom de är det, är det såklart de som sitter på sanningen för vem som är svensk, och vem som inte är det.

Jag brukade undra över varför jag kände mig obekväm med att kalla mig svensk. Jag gör inte det längre. För hur ska man kunna känna sig bekväm i att kalla sig något som man blir på nåder?

I så fall är jag mycket hellre "immigrant", kånkandes på ett stort, tyskt tvättmedelspaket från Lidl i Södertälje. Men det visste ni nog redan.

Dåtid

Min mormor har blivit kortare sen sist. Hon har växt på bredden istället och jag kommer att tänka på Muminmamman. "Jag är glad i mat, jag kan inte hålla igen", säger hon.

Jag är långt hemifrån men det är meningen att jag ska känna mig som hemma. Det är "hur trivs du med studierna" och "vad roligt att du har träffat någon" och "nu är det kaffedags!".

Området min mormor har flyttat till är helt ödsligt och alldeles platt. Det är radhus efter radhus efter kedjehus, borta vid centrum några tvåvåningshus. Allt byggt jättefort på 70-talet. Det ser inte ut som i Stockholm, men kanske som i New Jersey eller något ditåt.

Min mormors mor hade åtta syskon och kom från trakterna kring Mörrumsån. Jag har aldrig hört något så exotiskt. Min släkt är så svensk, på ett sånt där subtilt men ändå hundraprocentigt sätt. Om de är så svenska, borde inte jag vara det också?

Morfar arbetade på Elektromekano. Mormor som sidenväverska, sedan på en fabrik där hon isolerade koppartråd. Morfars far var verkmästare på kvarnstensfabriken. Själv har jag bara sett fabriksjobb på tv. Innan jag hinner säga det, säger mormor att de där fabrikerna har ju lagt ner nu. Och förresten använder man inte längre kvarnstenar när man maler mjöl nuförtiden, tillägger hon.

Sedan kommer min morbror förbi. Han har gjort en liten klassresa.

Om nio år är det hundra år sedan min mormor föddes.

3 x Ray LaMontagne

Jag är en amerikansk eller kanadensisk singer-songwriterkille. Mitt namn är Ray, Ryan eller vad som helst på R. Jag skriver textrader som "I've been thinking some of suicide, but there's bars out here for miles" och "I never learned to count my blessings, I choose instead to dwell in my disasters" utan att skämmas det minsta.

Det är jag och min gitarr, och jag spottar ur mig skiva efter skiva som låter ungefär likadant, men ändå är ganska bra. Varannan eller var tredje låt har ett tjejnamn. Annars handlar mina låtar mest om att sticka iväg, om ödsliga städer, om kärlek och om att känna sig ensam. (Låtarna passar bäst att lyssna på när man åker tåg.)

Now that I know what it is, boy

Q-Tip vet vad han gör när han samplar Ruby Andrews i "Won't trade" från förra året. Han gör det så bra att jag inte ens med kniven mot strupen skulle kunna välja vilken låt som är bäst; hans eller Ruby Andrews. (Någon gång ska jag också skriva ett inlägg om hur mycket jag älskar Q-Tip, men det får bli en annan gång - när jag har lite mer distans.)

Tack för tipset, Eazy-E!

Samantha hela veckan

Så jag har börjat kolla igenom första säsongen av Samantha Who?. Serien handlar om hur Samantha, spelad av Christina Applegate, vaknar upp med minnesförlust efter att ha varit i koma i drygt en vecka. Och eftersom jag ju är svag för töntig Vänner-humor, gillar jag den - även om det finns ett stort men.

Att kolla på Samantha är lite som att träffa ett gäng gamla vänner från förr. Och det är ju såklart ingen slump att Applegate spelar huvudrollen och att hennes ex spelas av guy next door-snyggingen Barry Watson jag minns från 7th Heaven:



Som de flesta andra komediserier jobbar Samantha Who med stereotyper. Med andra ord är det heller ingen slump att hennes töntiga kompis spelas av Melissa McCarthy från Gilmore Girls. Att hon är töntig förstås av att hon är överviktig, singel och bor med två stora hundar.



Samanthas coola kompis spelas av Jennifer Esposito, som jag personligen är väldigt svag för. Att hon är häftig förstås likaledes av att hon är smal, bitchig och fixad upp till tänderna:



Förutom det härliga typecastandet, har Samantha Who? också lyckats få in en svart person, som spelar Samanthas dörrvakt. Samantha har också en sekreterare med asiatiskt utseende, som hennes häftiga kompis gärna gör narr av.

Serien saknar pålagda skratt, istället är det Samanthas berättarröst som ska föra handlingen vidare. Och det tar bara två avsnitt innan man fattar vad det hela handlar om - dualismen, kampen mellan ont och gott.

För Samantha är precis som 90-talsklassikern Måndag hela veckan (Groundhog day) med Bill Murray. Där vaknar Bill Murrays karaktär varje morgon och inser att han återupplever en och samma dag gång på gång, bokstavligt talat. Gradvis går det upp för honom att han har varit en självisk, elak och burdus person som inte brytt sig om människorna i sin närhet. Och det han måste göra för att bryta förbannelsen med att återuppleva samma dag i evigheters evighet, är att göra bot och bättring! (Det vill säga inleda en seriös kärleksrelation med Andie MacDowell.)

På samma sätt vaknar Samantha upp efter koman och inser vilken självisk, elak och burdus person hon varit tidigare. Hon har inte brytt sig om sina nära relationer, shoppat för mycket, haft för sexuellt utmanande kläder, varit otrogen mot sin supergulliga kille, inte brytt sig om sina föräldrar och gjort karriär på andras bekostnad när hon jobbat som hänsynslös fastighetsmäklare. Och när hon inser det vill hon ändra på sig! Efter koman vill Samantha bli en god människa.

För att tala klarspråk: det är dags för bot och bättring, gott folk. Om ni vill lära er mer om vad som är viktigt i livet - om hur man ska ta hand om familjen, vännerna och Kärleksrelationen med stort K på ett bra sätt - är det bara att slå på fyran på tisdag kl 23.10!

Alternativt damma av den här gamla rullen. Sensmoralen i den tycks ju vara lika gångbar idag som för sexton år sedan.

Ja, när jag tänker efter är det är nästan som att vakna upp och inse att inget har hänt sen 1993. Istället är vi utelämnade till att återuppleva samma dag, om och om igen.

Fullt upp

Det finns ett ideal som jag har svårt att förhålla mig till. Och det är det här med att ha "fullt upp".

Och att det ställs för höga krav på människor i dagens samhälle har jag hört till leda i tidingar och tv-program - det här med att vi ska ha så perfekt jobb, perfekt fritid, perfekta relationer, perfekt kropp och så vidare.

Men trots att det mantrat upprepas är det som att diskussionen avstannar innan den tagit fart. Sällan eller aldrig följs konstaterandet om att det finns en hets kring att ha ett perfekt liv, med någon strukturell analys eller något riktigt ifrågasättande. För varför i helvete ska man ha så fullt upp? Var ligger egenvärdet i att alltid ha ett pressat schema?

Om jag ska vara ärlig känner jag inte särskilt många människor som på riktigt tar avstånd från det där. Jag lyckas inte direkt heller med det. Jag och mina vänner må ha hur mycket strukturanalys som helst, sedan sitter vi ändå där och mår dåligt för att vi inte gör mer. Alternativt är helt utslagna för att vi gjort för mycket.

Det är inte menat som en diss mot någon. Man gör så gott man kan och jag är den första att erkänna att det är sjukt svårt att bryta mot normerna i samhället.

Men ändå. Det är ju faktiskt helt stört. Och det säger jag framförallt för att för mig är det fysiskt omöjligt att hålla det tempo som många i min närhet gör.

Det är en sak när man är tvungen att ha mycket att göra, för att man måste försörja sig. Det är svårt att klara sig på CSN, och måste man jobba så måste man, det är självklart och jag har all respekt för det.

Men. Ofta gör folk så mycket mer än det. Det är engagemang i något, det är fritidsintressen, det är träning och det är det ena med det tredje. Jag räknar och räknar och förstår inte var de får de där timmarna ifrån. När gör de allt det där? Och framförallt, när vilar de upp sig?

Själv har jag svårt att ens hinna med skolan. Och när jag hunnit med den, är jag så slut i huvudet att jag inte orkar göra så mycket mer.

Hur fan gör folk? Har de kanske två kroppar som de alternerar med? En som sover och hämtar krafterna hemma, medan den andra flänger omkring utan rast och utan ro.

Med största sannolikhet inte, men i vilket fall som helst har jag sedan länge förlorat kampen om att nå upp till idealet. Jag antar att jag är född i fel tid.