Husman

När jag var liten åt jag ett antal maträtter som jag inte äter länge. Jag äter inte den här maten mest för att jag varit vegetarian periodvis de senaste tio åren. Men också för att ingen annan verkar äta den här maten heller nuförtiden.

På den tiden jag åt den här maten, ifrågasatte jag aldrig min svenskhet. Falukorv, potatismos och pannkakor med sylt och grädde på matbordet gav ingen anledning att reflektera över det.

Det var min mamma som lagade den här maten till mig, mina syskon och dagbarnen. Jag tyckte det var gott, allt utom levergryta.

Jag saknar den här maten ibland. Jag saknar:
Kokt torsk med vit sås med hackat ägg och persilja och kokt potatis till.
Blomkålsstuvning med stekt falukorv och stekt potatis.
Pannkakor med sylt och grädde.
Potatismos med stekt falukorv.
Köttbullar med potatis och brunsås med svamp.
Spagetti med köttfärssås med bacon och kycklinglever.
Rotmos med revbensspjäll.

"This is gonna be a changing day in your life!"

Allt talar för att jag borde sluta titta på Dr Phil. Om jag tänker efter talar väldigt mycket för att jag borde ha slutat titta för länge sedan.

Jag tittade i alla fall idag. Och det är alltid lika intressant det här med hur Dr Phil ska "hjälpa till" att lösa folks problem. Analysen går ju liksom ut på att folk ska "ta tag" i sina problem. Och Dr Phil sticker inte under stol med vad han tycker om deras beteende. Det här är rätt, det här är fel - Dr Phil vet vad som gäller. Det är "family first", det är "healthy relationships", det är "building a nurturing, loving family", det är "this ain't right!".

Men terapeuter ska ju nu egentligen inte gå ut med sina egna värderingar. Ännu mindre ska de applicera dem på sina patienter. Det gör Dr Phil utan att skämmas, och det har säkert en inte obetydlig del i hans popularitet. För vem vill inte ha enkla lösningar? Och Dr Phils framtoning som en vänlig men samtidigt bestämd och orubblig fadersfigur, ger tyngd, pondus och respekt åt hans värderingar.

Det fanns en tid när jag kunde dras med i det där, om än motvilligt. Jag tittade på hela avsnitt. Jag lyssnade och tog in. Men den tiden är förbi. Numera tittar jag tio minuter åt gången. Och mår faktiskt lite illa.

Ska vi ge de här människorna någon respekt?

För nästan två år sedan hoppade jag av Socialhögskolan på Stockholms universitet. Det var inte en dag för tidigt, snarare ganska många dagar för sent. Nu läser jag i Gaudeamus nummer 4/2008 om en bekant som också hoppade av därifrån något halvår tidigare. I artikeln står det att han hoppade av på grund av påhopp från en lärare, och säger bland annat: "Om man är transperson, som jag, eller om man är ickehetero eller ickesvensk så kan man bli diskuterad på väldigt obehagliga sätt under lektionerna".

Behöver jag säga att jag känner igen mig? Efter ett par terminer på olika institutioner på universitetet har jag kommit fram till vad det är som gör mig så ledsen och uppgiven, och som får mig att ständigt ifrågasätta ifall jag har någon plats där. Och det är att när man diskuterar människor som inte ingår i "vit medelklass heteroman"-normen på universitetet, gör man det utifrån frågeställningen: "Ska vi ge de här människorna någon respekt?"

Jag har varit med om det tillräckligt länge nu. På Socialhögskolan diskuterades så kallade invandrares vara eller icke vara i det svenska samhället. På JMK diskuteras istället på vilket sätt man ska skildra de så kallade invandrarna i media. Frågeställningen är densamma och svaret låter inte vänta på sig. Svaret är: "Nej. Nej, vi ska inte ge de här människorna någon respekt. Varför skulle vi göra det? Vi sätter dem på undantag som vi alltid har gjort, vi definierar dem som vi vill, det är det som är socialt arbete; det är det som är journalistik."

Och det är lika fascinerande varje gång. Personer som man trodde var måna om att verka "politiskt korrekta" kommer ut som de rasister och homofober de är. Och det gäller såväl lärare som studenter.

Men ansvaret tycker jag är lärarnas, det är deras ansvar att undersöka vad det är för förakt som sitter i väggarna och hur man ska komma åt det. Synd bara att ointresset är så överväldigande stort. Och ointresset är stort även hos studentkåren, vad jag har märkt.

GI-metoden versus Freud

Jag såg ett debattprogram på SVT för några månader sedan. Ett av ämnena var viktminskning, och vilken metod för detta som egentligen fungerade. Som vanligt stod GI-metoder och stenåldersdieter mot den traditionella lågkaloridieten. Här är GI-metoden den nyare, effektiva uppstickaren i sammanhanget, medan lågkalorikosten är den gamla trotjänaren. GI-frälsta talade här om att det är den enda metod som hjälper för viktminskning, och dessutom hjälper snabbt. Lågkaloriförespråkarna å sin sida har stöd av både Livsmedelsverket och Landstingen, men kritiker menar att den metoden både ger en långsammare och mindre viktminskning.

Och det är ju precis som med KBT, kognitiv beteendeterapi. Förespråkare pratar om KBT som en snabb och effektiv metod, som enligt vetenskapliga studier hjälper mot depression, ångest, tvångstankar, fobier och passande nog även övervikt.

Den gamla ifrågasatta trotjänaren i sammanhanget är då, som ni säkert redan gissat, psykodynamisk terapi. Det är också den terapiform som ska få dig att associera till terapisoffa, Landstinget, Freud och din olyckliga barndom.

KBT å andra sidan är korta behandlingstider, hemläxor, målfokuserat, här och nu, snabba resultat. KBT andas liksom förändring, valfrihet och, just det, liberalism. KBT är helt enkelt psykologins GI-metod. Den är 2008. Medan lågkalorikosten spelar samma roll som den psykodynamiska terapin, som är allt annat än ny.

Som överviktig som ville gå ner i vikt för tjugo år sedan körde man tallriksmodellen, light-produkter, mycket kolhydrater och var rädd för fett. Och fick man problem med ångest eller depression och hade råd eller möjlighet att gå i terapi, var det självklart Freud som gällde. Inget snack om saken.

Det känns som väldigt länge sedan nu.

Söndagsserie

SVT2 ska börja sända Sopranos igen. Från allra första säsongen, med början idag klockan 22:55. Först tänkte jag att det var väl fantasilöst att köra den igen. Jag har faktiskt tröttnat på Carmela, Tony och doctor Melfi vid det här laget.

Sedan tänker jag på att det har jag nog inte alls. Jag kommer på mig själv med att tänka att det ska bli trevligt att kolla på vinjetten när Tony Soprano åker över New Jersey Turnpike till den där låten med Alabama 3. Igen, och igen och igen åker han över New Jersey Turnpike. Igen och igen röker han den där cigarren som om den inte hade något slut.

Sopranos har varit lite av en snuttefilt för mig, hur mycket jag än ogillar det uttrycket. Jag följde serien när jag gick på gymnasiet, varje söndag klockan 21.25.

Och jag har haft flera snuttefiltar. Innan Sopranos var det "Homicide: life on the street" varje söndag samma tid, samma kanal. Och efter Sopranos var det "Six feet under", den enda serien som jag har sett samtliga delar av och dessutom grät under sista avsnittet. Någonstans däremellan eller efteråt följde jag "Nip Tuck" med varierande resultat.

Vissa perioder av mitt liv minns jag inte alls, eller dåligt, men jag vet vilka TV-serier jag följt. Jag har liksom byggt mitt liv kring SVT:s söndagsserier. Visst, de där serierna var väl bra allihop. Men det kan inte vara sunt att vara helt betingad på det där klockslaget. De där söndagsserierna har varit en rutin som nästan fick betydelsen av en ritual.

Jag börjar tro att SVT skulle kunna sända precis vilken serie som helst på söndagar klockan 21.25, och jag skulle bli slav under den serien no matter what.

Säsong

Nu börjar det igen. Spelar ingen roll att det inte är vintertid i almanackan, i min lägenhet är det redan hur kallt som helst.

Jag gör som de föreslog i receptionen: tejpar igen ventilen som annars blåser kalluft rakt in i rummet.

Jag gör som jag själv och en bekant i huset föreslog: sätter på ugnen i en kvart, låter luckan stå öppen.

Jag använder alla täcken hela tiden.

Jag går med halsduk inomhus.

Jag funderar på att uppgradera mig från förra vinterns värmefläkt, till en tystgående kupévärmare.

Jag fryser.

Ryan Adams "Oh my sweet Carolina"

När jag gick på gymnasiet och året efter lyssnade jag och mina klasskompisar på Ryan Adams. Mest albumet "Gold", där Ryan helt ogenerat patriotiskt står framför amerikanska flaggan och böjer huvudet undan kameran. Men också "Heartbreaker", skivan innan, och framförallt den här låten, som på albumversionen är med Emmylou Harris. Jag är, av någon anledning, sjukt svag för sån här musik. Och framförallt textrader som "I've never been to Vegas but I've gambled with my life".

Jag gillade Ryan Adams jättemycket. När jag ser den här videon undrar jag om jag inte har haft en crush på honom?

Rok the nation eller mailkorrespendens med känd musikjournalist

Vi fick en härligt kul uppgift i skolan, varpå jag skickade iväg ett mail till den kända musikjournalisten:

Förfrågan om intervju‏ Från: Leila (xxxxxx@hotmail.com) Skickat: den 29 augusti 2008 17:18:19 Till: fredrik.strage@dn.se Hej, jag läser Journalistisk produktion på JMK i Stockholm och vi har fått i uppgift att intervjua en journalist om etik och yrkesroll. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att läsa dina texter och böcker, och undrar om du har möjlighet att ställa upp på en intervju någon gång under nästa vecka? Jag antar att du inte faller för smicker, men försöka duger: jag har ett brinnande intresse för Leila K, och kapitlet om henne i "Mikrofonkåt" är bland det bästa jag läst. Tacksam för svar, med vänlig hälsning Leila Svaret lät vänta på sig. Men till slut kom det:

(Inget ämne)‏ Från: Fredrik Strage (xxxxx@hotmail.com) Skickat: den 14 september 2008 13:08:01 Till: xxxxxx@hotmail.com Hej Leila! Ledsen att jag mailar dig så sent. Jag har väldigt mycket att göra och hinner inte alltid svara på brev. Hoppas att ditt JMK-arbete gick bra. Kul att du gillar Leila K-kapitlet! Och fantastiskt kul att du heter Leila! Rok the nation! /F

Jag har haft tid

Jag vet att det är tiden jag lever i nu som är den verkliga. Det är verkligt att jag fyller tjugofem om en månad. Det är verkligt att jag inte är inne i en rättsprocess. Det är verkligt att Rysslands president heter Medvedev. Och om jag undrar vilket datum och vilket år det är kan jag titta på text-tv och kontrollera det. Det är 2008, det är den 13 september och klockan är verkligen 00:30, jag lovar.

Men ändå. Jag har haft en annan tid. Förut. Och mitt problem är att den här andra tiden är lika verklig för mig som någonsin nuet.

Jag kan gå på gatan och plötsligt är jag inte där längre. Runt nästa gathörn väntar en helt annan tid, där alla mina vänner kan räknas på ena handens fingrar och samtliga går i min högstadieklass. Jag har page och lyssnar på musik i kassetter i en freestyle. Det är ganska kallt och jag har en blå Fjällräven-jacka på mig. Den är för liten. Ganska ofta åker jag till Myrorna i Ropsten och inventerar samtliga deras våningar. Jag har inga pengar och de pengar jag har tappar jag bort. Om jag inte tappar bort dem, köper jag batterier och tomma kassettband för dem. Bara ibland köper jag cigaretter. Eller folköl, eftersom det är jag som ser mest vuxen ut.

Jag är fjorton år och jag åker mycket tunnelbana. Grön, röd och blå linje. Jag bor hos min farmor. Hon har två rum och kök och ett badrum med fönster. Jag sover på en madrass bredvid hennes säng. I vardagsrummet har hon en stor blank hörnsoffa. Framför soffan en stor teve med alla kanaler man kan tänka sig. På soffbordet en plastduk med spetsmönster. Utanför fönstret låter bilvägen dygnet runt, och gatljusen lyser in på oss när vi sover.

Och det där är hundra procent verkligt för mig, tills jag blir störd av att mobilen ringer. Då borde jag i alla fall förstå att det är det här telefonsamtalet som är verkligt, och inte min högstadieflashback. Men det är svårt att fatta det. Personen i andra änden av luren är hundra år och hundra mil bort, och 1998 är här och nu.

Passa in!

Jag vill slå ett slag för konformiteten!

Vad är det egentligen för fel med att vara som alla andra? Biologer och läkare världen över är överens: människor som är som andra lever längre och lyckligare.

Och inte nog med det, historiker har skrivit uppsatser och avhandlingar som alla pekar mot samma slutsats - människor har passat in i alla tider.

Jag tycker det är tråkigt med alla människor som till exempel vill klä sig i annorlunda kläder. Varför komma till skolan i traditionella romska kläder när man kan ha jeans och tröja från Gina Tricot? Om man klär sig som folk gör mest kan man integreras i det svenska samhället, och till exempel lättare få jobb. Ett jobb är i sin tur en viktig del för ens självrespekt.

Vi människor mår också bra av att dela en gemensam värdegrund. Att dela majoritetens åsikter och synsätt är något som är mycket viktigt för ens personliga välbefinnande, såväl som för samhället i övrigt.

Att passa in i samhället är underbart! Pröva du med!

Ramadan

För några år sedan var jag och en kompis på besök i en liten by vid havet i Marocko där jag var mycket när jag var liten. Hemma hos en avlägsen farbror till mig träffade vi där på en tjock man som kallas för "sheriffen". Han kallas så inte för att han är sheriff, utan för att han är ungefär rikast i byn. Det syns på hans hus. Av alla hus längs stranden är hans det enda med flera ingångar kantade av mosaik och muren runtom huset är hög. Nu frågade sheriffen mig om jag var muslim. Jag svarade nej. Han skrattade och sade nöjt: "din far kommer brinna i helvetet eftersom han inte har lärt dig att bli muslim. Det är säkert att han kommer att brinna i helvetet!"

Några år senare kommer jag tillbaka till Marocko och bor där i några månader. Jag turistar i verkligheten i en förort till huvudstaden. Jag kan ingen arabiska och begränsad franska, som en bekant så träffande påpekar.

När jag har varit där i någon månader börjar fastemånaden ramadan. I Sverige kan man lätt få för sig att ramadan uteslutande är en festlig och genommysig högtid. Handeln har insett att det går att tjäna pengar på utövande muslimer, och medierna tävlar om att göra välvilliga inslag om fastan och vilken mat som äts.

Med risk för att inte vara politiskt korrekt så är det inte riktigt hela sanningen. Det är möjligt att det är hela sanningen för hur ramadan är i Sverige, men inte för hur den är i icke-sekulärt land där islam är statsreligion; där religionen är en självklarhet och ett påbud.

Det är en helt annan sak när hela nationen förutsätts fasta, och när hela nationen verkar göra det också. Jag träffade inte på en enda person i min ålder som inte fastade. Och inte heller en enda som blivit tvingad att göra det. Man ser det inte alls på det sättet. Att fasta är ett val också i Marocko. Det är bara det att det enda val folk gör är att fasta. Det är också möjligt att det är det enda val man kan göra. Men egentligen vet jag för lite för att uttala mig om det.

Jag fastade inte. Jag var tillräckligt mycket utlänning för att inte behöva göra det. Min och min tyska kompis värdfamilj var otroligt respektfull, lagade frukost och frågade alltid om vi ville ha lunch. De hade inte ett uns av fördömande i sig, de ifrågasatte inte en gång att vi inte fastade. Och de var en traditionell familj, med en pappa som varit i Mecka och kallades el Hajj.

Vi brukade i alla fall hoppa över lunchen under ramadan, trots att de frågade om vi ville ha mat. Och mamman i familjen blev så stolt. "Ni fastar nästan!", sa hon, och jag förstod att det var en komplimang.

Men jag minns också fastemånaden i Marocko som en lång månad av olust, olust över att känna mig som den enda i landet som inte fastade. Olust över att gå in på toaletter och trycka i mig en banan och en Snickers, rädsla för att glömma bort vilken månad det var och helt öppet dricka cola på gatan. Vi var mycket på McDonalds, som blev någon slags fristad för folk som inte fastade och hade råd att äta där. Mina skuldkänslor växte.

En kväll var jag hemma hos min sekulära faster och farbor som bodde i en finare förort. De fastar inte, och de var också de enda jag träffade där som inte gjorde det. Det gjorde däremot deras hembiträde (ja, det är sant, de har ett hembiträde). Vi skulle äta ftor, måltiden som bryter fastan vid den tidpunkt när solen har gått ner.

Min farbror var lite irriterad och hungrig. Han ville äta innan böneutropet och drog demonstrativt ner persiennerna för att grannarna inte skulle se. Till saken hör att han inte heller berättade för hembiträdet att han inte fastade. Av respekt, förklarade min faster.

Hembiträdet gick mellan köket och vardagsrummet och dukade upp maten. Vi väntade på ljudet från moskén. När hembiträdet var i köket stoppade min farbror snabbt ett halvt ägg i munnen. Min faster blev upprörd: "Vad gör du? Sluta, hembiträdet kan se!"

Det var både roligt och lite olustigt att äta ftor med min faster och farbror. Jag var väldigt glad när fastemånaden var över.

Men det händer att jag får en gnagande känsla av att jag borde fasta också när jag är i Sverige. Jag antar att det där som sheriffen sa om mig fastnade.

Roxanne's Revenge

Igår var vi och såg Bahamadia, Roxanne Shante och dj Shortee på Yes på Mosebacke. Kvällen hette "the Ladies of Hiphop!".

Konserten börjar sent, typ vid tolv halv ett. Innan dess är det, vad jag kan se i alla fall, en snubbe som dj:ar. I drygt tre timmar. Det här med "the Ladies" gällde alltså bara huvudakten. Härligt!

När Bahamadia äntligen går på scen rappar hon sjukt fort och kör sina låtar med slutna ögon. Jag blir helt fascinerad av henne. Och inser hur jävla svältfödd man är på att se kvinnliga hiphopartister. I alla fall på Yes. Där är det så grabbigt så man storknar. Jag undrar om inte dj Shortee var den första bruden som dj:at där nånsin? I alla fall de år som jag har gått dit.

I alla fall, jag står och är helt lyckligt; Bahamadia är grym. Och är smärtsamt medveten om att det kommer dröja en sådär fem år till innan det spelar några brudar där igen. Mapei spelade där typ 2006, men om ingen kidnappar henne tillbaka från performancevärlden vet jag inte vem som ska axla manteln efter min namne.

Sedan spelar Roxanne Shante. Och jag är inte lika lycklig längre. Det är något med att hon har typ samma kläder som under sin storhetstid och kör exakt samma låtar. Inget nytt material, inte på hennes myspace-sida heller. Samma uttryck, samma gamla diss av Queen Latifah, MC Lyte och Monie Love. Men visst. Hon är cool hon med, det är bara det att jag får en lite bitter eftersmak i munnen.

Så tänker jag att det är väl bra att hiphopen, och framförallt en kvinnlig artist, nu kan casha in på gamla framgångar på samma sätt som rocken gjort i decennier. Men så blir det också ungefär lika kul som den femtielfte återföreningen med Kiss.

När Roxanne Shante har gått av scenen säger dj Shortee exalterat i micken "Isn't it amazing, she still sounds like on the records!!"

Men vad hände sen? Varför kör inte Roxanne Shante något nytt material, vad har hon gjort sen storhetstiden på 80-90-talet?

Jag googlar lite. Sen skäms jag för att jag varit lite dissig. För på allmusic.com står det klart och tydligt:

"Shanté retired when she was 25 to focus her attention on obtaining a higher education. She went on to receive a Ph.D. in psychology, eventually running her own practice and building a family in New York. She stayed involved with the entertainment industry by being a mentor to young, female rappers and taking part in a series of Sprite commercials that highlighted freestyling hip-hop artists."

En liten, liten röst

Det händer att det dyker upp en liten, liten röst i mitt huvud. Det är inte ofta, och den talar inte särskilt länge, eller särskilt högt. Men ändå. Den skaver.

Jag har en liten, liten röst i mitt huvud som undrar: har jag blivit inkvoterad?

Möbelpsykos

Jag sitter just nu vid ett skrivbord som jag hittade på gatan utanför skolan. Det är lite för lågt, så jag kommer med tiden antagligen bli permanent kutryggig. Jag hittade det när Östermalms stadsdelsförvaltning skulle göra sig av med hela sin gamla inredning en vacker dag för ungefär ett år sedan. Till mina möbler hör också ett soffbord jag har hittat i en container, ett sidobord med tidningsfack som jag har ärvt av en kompis mamma, en gammal stol (dock av känt märke) som min mamma har gett mig, en pall jag hittade i grovsoprummet, en soffa köpt på blocket samt Kungsängens absolut billigaste säng. Enkelfjädrande. Hård. Sjukt obekväm.

Detta har jag kompletterat med valda delar av Ikeas billigaste sortiment, som en cd-hylla och en tv-bänk. I mina köksskåp trängs förutom ärvda pastatallrikar som min mor köpt på UFF i Västra skogen, också några dricksglas från samma container där jag hittade soffbordet.

Jag har inget köksbord. Jag äter i soffan, oftast framför teven. Man får lite ont i ryggen av det också.

Det har däremot min kompis som hyr en möblerad lägenhet av soc. Först var lägenheten helt tom på möbler. Sedan kom alla möblerna på en gång, med en samling Ikea-möbler och ett gäng möbler som min kompis tror har samlat damm i ett lager någonstans ganska länge.

Där finns alltså ett stort vitt köksbord, med fyra svarta stolar. Detta har min kompis kommenterat med följande: "Alltså det är helt sjukt ju. Jag skulle aldrig köpa ett stort köksbord och fyra stolar, det är helt galet. Vem gör det? Det måste var helt psykotiska människor. Jag känner ingen som har köpt köksbord och stolar. Alltså man måste vara i alla fall 40 år eller psykotisk om man har sånt. Men det är rätt schysst att ha nu ändå, jag gillar det."

Den inredningsansvariga på soc valde att kombinera köksbordet och stolarna som ju gick i någon slags schacktema, med en Ikea-soffa i mörkblått jeanstyg med röda sömmar. Jag visste inte att Ikea hade denim i sitt sortiment, men det kanske är en ny trend som soc har snappat upp men inte jag? Min kompis säger att soffan kommer vara skitsnygg om tio år när den blivit blekt och sliten. Nu får han hålla sig för att inte behandla den med klorin för att den ska bli snygg direkt.

Fast egentligen borde man kanske följa soc exempel. Köpa allt på en gång, jättenytt, jättepraktiskt, jätteblankt och - jättekonstigt. Sluta dyka i containrar och grovsoprum, sluta ta emot "gåvor" från folk som egentligen bara vill ha mer plats i sina förråd. Man kanske borde få in ett nytt "tänk" när man möblerar? Sluta tänka "jag är pank och går dagligen och inventerar grovsoprummet". Börja tänka "normalitet!" och "sms:a låna" och handla allt på närmaste möbelvaruhus. Inklusive ett psykotiskt köksbord med fyra stolar.

Kortvarig lycka

Det här med att ha gratis kabelkanaler blev inte långvarigt. Idag beställde jag fast telefoni från samma företag som står för kabel-tv:n, och någonstans där måste det ha gått snett. De kanske kom på mig? För nästa gång jag satte på teven var trean, femman, sexan, MTV, ZTV med flera försvunna. Kvar var endast kanal 9, TV4+ och Eurosport, och jag får dessutom in Nickelodeon. Om detta är ett tecken, vad är det i så fall ett tecken på?