Dubbelironi

Jag är för ung för att tillhöra den ironiska generationen. Ironi ligger heller inte alls i tiden. Snarare är det begrepp som: äkthet, familjelycka, inredning, dejting och personlig utveckling som vi i vår tid förväntas omfamna. Jag känner dock inte någon större samhörighet med något av dessa begrepp.

Och eftersom 90-talet vägrar släppa sitt grepp om mig är ironi ett stort intresse i mitt liv. Med detta vill säga att jag ber om ursäkt om tonen i mitt tidigare inlägg "Ja till livet" var otydligt. Jag vill här poängtera att detta inlägg var 100% ironiskt, och inget annat.

Jag borde ha använt mig av citattecken eller något, och utlovar bättring framöver. Tack och förlåt.

Sloveniens största rappare

Det är lätt hänt att man glömmer vilket litet land man bor i. Som det här med att hela Sveriges befolkning består av lika många människor som typ två normalstora tyska städer.

Jag tänker på det där när jag kollar på "Goda dagars magi"-videon med Petter. Petter kan ju, enligt initierade källor som undertecknad, sägas vara Sveriges största rappare. Man har följt hans karriär från det att "Mikrofonkåt" spelades på Tryck till, vidare genom Bananrepubliken och lanseringen av Feven, och nu summeras karriären nostalgiskt i en video med klipp från det gångna decenniet. Och videon känns både snygg och cool.

Men. Tänk om man fick se en liknanade video med, säg, Sloveniens största rappare. Eller Finlands, eller Norges för den delen. Eller någon vit rappare från valfritt mindre land som rappar på sitt hemspråk. En summering av rapparens karriär, lite korniga videoklipp och landets motsvarighet till dj Sleepy och Eye'n'eye som skymtar förbi. Jag skulle med största sannolikhet uppfatta den videon mer som humor än som musik. Vilket betyder att det är så "Goda dagars magi"-videon skulle uppfattas av alla andra än svenskar, om nu någon utanför det här landet skulle få för sig att kolla in den.

Ja till livet

Jag säger ja till livet!

Jag säger ja ja ja ja mera!

Jag har nära till skratt, men också till gråt. Jag är en känslomänniska jag, jag känner så mycket, allt kommer upp till ytan så lätt.

Motgångar kommer alltid att följas av medgångar, ett nej är bara ett steg närmare ett ja och det som inte dödar stärket.

Och när övertiden inte längre kan räknas i minuter och kvällen blir till natt på jobbet och jag till och med måste sova över för att jobba vidare imorgon, kommer pappa med madrass och kuddar så jag i alla fall ska ha det skönt. Det är tur att jag har en pappa som ställer upp och en mamma som är så bra på att lyssna.

Familj och vänner finns där när orken tryter och allt ser dystert ut. Men efter regn kommer solsken, är det inte så det heter?

Varje ny festivalsommar är som den första. Minns första turen till Hultsfred, vilka minnen! Minns leran, fyllan, nya bekantskaper, minns span på andra sidan tältområdet. Minns solnedgångarna, så vackra. Minns hemresan, så bitterljuv, när vi pumpade Robyns senaste i hörlurarna. Minns de nya vännerna i andra städer, vilka upptåg de ställde till med! Minnena är gömda längst in i hjärtat.

Jag har stora drömmar, och för att uppnå dem gäller det att kämpa hårt. Vägen är lång men om man har ett mål, då är ingenting omöjligt.

Men visst vore det trevligt med någon speciell att hålla i handen när det bara syns moln på himlen.

What doesn't kill you makes you stronger.

Duktig på jobbet

Tyvärr är jag inte på väg till hembyn utan på väg till ett sommarjobb i en kommunal verksamhet för utvecklingsstörda. Då jag själv verkar bo på gruppbostad kan detta kännas lite förvirrande. Betryggande är då att personal inom vård och omsorg, liksom studenter på universitetet, uppvisar slående likheter oberoende av var arbetsplatsen råkar ligga.

Själv är jag mest fascinerad av den ordinarie personalen som jag fördomsfullt kategoriserar som käcka, glada, hurtiga, snygga och etniskt svenska tjejer och kvinnor. Det här är personer som alltid kommer till jobbet med ett leende, och så mycket social kompetens att man gapar av förundran. De har så mycket energi att det rinner över, och de bara älskar att jobba med människor.

De har ett perfekt privatliv, som de nämner först i förbifarten, sedan berättar mer utförligt om. De har en sambo eller man som heter Kjelle, Bosse, Stefan eller Thomas. De har ett hus i naturskön miljö, alternativt ett landställe. De har två döttrar eller två söner som går på mellanstadiet. De har perfekt hy och tunna guldsmycken. De är alltid morgonpigga. De planerar semestern långt i förväg. De uppfostrar barnen till att ta ansvar. De har körkort och bil och åker med bilen nästan överallt, förutom när de joggar. De har ett tjejgäng som de träffar ibland. De jobbar deltid för att ha tid med barnen, alternativt jobbar heltid för att de har så sjukt mycket energi.

Och framförallt, verkar de inte ha brist på pengar. De säger visserligen att lönen försvinner så fort den kommer in på kontot, men samtidigt har de: villa, bil, barn, hund, landställe, inga skulder, semesterplaner.

Hur funkar det då, kanske man undrar. Vård och omsorg är ju sjukt underbetalt? Jo, förstår ni, nu är det så fiffigt ordnat i vårt samhälle att de kvinnor som bildar par med män, tenderar att hamna med/ välja män som tillhör en högre samhällsklass. Dessutom tjänar män mer än kvinnor, oberoende av klass, och av tradition håller de sig till de branscher som är mansdominerade och därför har högre löner. Kjelle, Bosse, Stefan eller Thomas kanske har egen målerifirma eller akademiker av något slag. En låginkomsttagare plus en höginkomsttagare ger två inkomster som inte går av för hackor.

Sedan har de här duktiga kvinnorna också gjort allting rätt. Gått ut grundskolan eller gymnasiet och börjat jobba direkt, fått fast tjänst, köpt villan i rätt tidpunkt, inte skuldsatt sig genom sms-lån eller csn-lån. Inte börjat knarka eller sörpla för djupt i bag-in-boxen. Inte skilt sig. Inte blivit sjukskrivna för ofta. Och framförallt, bildat par tidigt och därför kunnat cutta alla kostnader i två.

De har gjort allting rätt och det föll sig så naturligt för dem. Tacka fan för att de är glada.

113 "Tonton du bled"

MC Solaar i all ära, men den franska hiphop-gruppen 113 är bra på riktigt. I "Tonton du bled" packar Rim'K bilen full med kompisar och presenter till släkten, och sen åker han till hembyn i Algeriet på andra sidan Medelhavet. Texten börjar med att han säger att han vill stanna i förorten och inte åka till hembyn, varpå hans pappa säger "nej nej nej". Men sen verkar han ändå ha det rätt bra därnere.

(113 kör på "Embedding disabled by request", så det blir en ful liten länk härnere istället...)

113 - "Tonton du bled"

Get off the Internet!

Igår när jag somnade på bussen drömde jag att jag var inne på Facebook och det stod "Inbox (1)". Jag blev väldigt glad, tills jag vaknade.

Natten innan hade jag drömt om Uppsala reggaefestivals hemsida, och det mycket realistiskt. Jag drömde nämligen att jag var inne där och att Gentleman skulle spela även i år. Kanske bara för att jag missade festivalen förra året, och sedan inte hade pengar för att gå när han spelade i Stockholm i våras? Kanske var det så i min dröm att Gentleman "sände direkt" och ville hedra mig med en extra spelning. Tack, Gentleman!

Jag trodde nästan på det själv. Det kan, vid sidan av mina eventuella mediala förmågor, bero på att Uppsala reggaefestival har en del att lära vad gäller uppdatering av sin hemsida; förra årets program ligger fortfarande uppe fastän det är mindre än två månader tills årets festival.

Jag drömmer om Internet, antagligen för att jag som typ alla andra tillbringar för mycket tid här. Men jag vet inte riktigt vad det är jag gör, förutom att blogga. Jag kollar min mail sjuttioelva gånger om dagen, och det oftast för ingen särskild anledning. Jag läser vänners och bekantas bloggar. Jag kollar mitt bankkonto. Jag googlar mig själv. Jag kollar flygbiljetter som jag inte har råd eller tid med.

Fast på senaste har jag varit så trött att jag inte orkat det heller. Jag stirrar in i skärmen när jag är vaken, oförmögen att göra något annat än trycka på uppdatera-knappen. När jag sedan har somnat drömmer jag om ett bättre Internet. Med Gentleman på årets Uppsala reggaefestival, en full inbox på Facebook och 29 700 på kontot.

Riddim driven

Det finns väldigt många saker jag hemskt gärna skulle vilja förstå med reggae. En av dem är hur det här med riddims funkar. En dryg snubbe som visste mycket om musik sa en gång till mig att han inte gillade dancehall, "det är bara samma sak, samma rytm, och sen gör alla olika artister en version av samma låt". Det är väl ungefär lika smart som att säga att hiphop är lika med låtstöld, vilket folk har sagt till mig på fullaste allvar.

Men ja. Den här snubben hade ju ändå en poäng. Varje gång någon reggaeartist får en hit så kan man vara säker på att typ alla andra reggaeartister har gjort en låt på samma riddim. Och jag undrar verkligen hur det går till. Det verkar också så att det är just en eller ett par låtar som blir riktigt bra på ett specifikt riddim. Resten är lite trötta och slentrianmässiga.

Till exempel - hur gick det till när Jah Cure gjorde "To your arms of love" på Guardian angel riddim?

Kanske satt det någon i en studio på Jamaica och meckade ihop ett fett riddim, för att sen kolla i telefonboken och bestämma vem som skulle få komma och jamma först.

Kanske råkade det bli Jah Cure som blev uppringd först. Eller så hade han kanske legat med rätt person? Och så rusade han till studion och jammade ihop världens bästa låt på en kvart, för att han hade sånt flyt den dagen.

Och utanför studion stod Richie Spice, Kris Kelly, Vybz Kartel, T.O.K och Da'ville i en lång rad och suckade och kollade på klockan, otåliga att komma in och göra ett försök med samma riddim. Eller?

L-L-Lorentz

Det är inte Lorentz fel att han ser lite töntig ut. Hur gammal kan han vara, fjorton år? Jag är i alla fall väldigt svag för hans nasala, loja, lite snobbiga, släpiga och samtidigt snabba sätt att rappa. Den här M. Sakarias hamnar obevekligen lite i bakgrunden.

Jag träffade en rastafari

I höstas var jag och en vän på firandet av Haile Selassies kröningsdag (Haile Selassie Coronation Day). Firandet ägde rum i en föreningslokal i en förort söder om Stockholm. Några mer kända namn inom Sveriges reggaescen skulle spela; det var Million Stylez och Governor Andy om jag inte missminner mig. Inbjudan fick jag via sms från en bekant, som dock själv uteblev från nämnda fest.

Jag och min kompis kom ganska tidigt till lokalen. Vi slogs genast av att de som stod i dörren och garderoben hade samma slags klädedräkt och samma ljusblå nyans på kläderna. Min kompis frågade, frimodig som han är, vad detta betydde. Han fick ett vänligt svar om att inom rastafarikulturen har årets månader olika färg, och blått var denna månads färg.

Jag kommer ihåg att det var väldigt mörkt i lokalen, även senare när artisterna uppträdde. Lokalen var halvtom och folk gick mest ut och in hela tiden. Annars minns jag av den kvällen att de spelade sjukt bra musik, sådär så jag var tvungen att påpeka det hela tiden och gå och fråga dj:n vad det var för låt han nyss spelade.

Känslan av att vara på ett sektmöte var också närvarande under kvällen. Jag och min vän kände oss lite malplacerade i sammanhanget. Det var mycket dreads. (Vi fick heller inga ragg.)

Ett par veckor efter den här festen ringer min bekant som skickade sms:et. Vi pratar lite, och jag berättar att jag var på Selassie-festen, och undrar vad han hade för sig. Han berättar att han inte hann komma förrän festen nästan var slut. Och det är nu jag begår en blunder.

Jag säger att jag tycker det var lite skumt på festen, det att det kändes lite som ett sektmöte; att de som stod i dörren hade samma nyans på kläderna, att det var så mörkt till och med på scen när Million Stylez spelade. Då säger min bekant: "Känner du till the 12th Tribe of Israel?" och jag säger "nej?" och han säger "det är en rörelse, vi är rastafaris, vi tror på Haile Selassie".

Men kanske är man van vid ett sånt bemötande som rastafari, för vad jag vet blev han inte alls sur för att jag ifrågasatte hans religion. Det är kanske den typ av lugn man får av att vara med i en sekt?

I wanna see you dance, dance, dance

-Ska du inte med ut?
-Nej, jag ska sitta hemma och lyssna på Third World, "Now that we've found love".

I vilket hav mynnar Donau?

I måndags skrev jag och mina klasskompisar ett antagningsprov till journalistisk produktion. Ett delprov var ett så kallat "allmänbildningstest". Vi tittade på gamla prov och försökte på så sätt gissa oss till vilka frågor som skulle komma på provet i år. Det visade sig att vi hade ganska lika gissningar på vad som skulle frågas. Några lågoddsare var som följer:

1. Vad heter oppositionsledaren i Zimbabwe? Morgan Tsvangirai
2. Vad heter FN:s generalsekreterare? Ban-Ki Moon
3. Vem är Hassan Loo Sattarvandi?
4. Vem är Adam Taal?
5. Vem vann Augustpriset 2007?
6. Vad heter Jens Lapidus nya?
7. I vilket hav mynnar Donau?
8. Vilka länder gränsar till Israel?
9. Namnge tre länder i Afrika som varit tidigare franska kolonier!

Tyvärr visade det sig att endast en (fråga nr 2) av dessa frågor kom upp. I övrigt kom det helt andra, jättekonstiga frågor, som typ ingen kunde svara på. Vi misstänker nu att den som brukade göra provet har dött, och att institutionen i all hast har ersatt honom med någon med noll koll på vad som är så kallad viktig kunskap.

Polishumor

Ur DN idag:
"En till sommarvärd som lyser upp inför frågan om vad hon ska spela för musik är länspolismästare Carin Götblad.
-Jag ska bland annat spela Bob Marleys 'I shot the sheriff!'"

What's my name?

Jag har länge funderat på att skaffa ett mer kommersiellt gångbart namn för den här bloggen. Men både "Manic panic" och "Cell block four" var tyvärr upptaget på blogger, så nu behöver jag er hjälp att komma på ett namn! Jag svarar på alla brev! Och om jag inte får några brev, svarar jag ändå!

Vad ska den heta? Alla nya förslag mottages tacksamt. Mina egna, mycket trevande och taffliga förslag, är som följer:

1. MC Gusto
2. Leilaleilaleila
3. Letsgetelectric
4. Ditt förslag här!

Tack och förlåt!

Killar som skämtar om brytning på SR Metropol

Jag har ett ambivalent förhållande till SR Metropol. Det kan bero på att jag mest lyssnar på den på dagtid på lördagar och söndagar. På lördagar är det Martin Bentancourt som pratar i radion, på söndagar är det Houman Sebghati. Båda kan sägas gå under titeln hiphopartist slash programledare. Först och främst vill jag säga att det är tråkigt att man inte kan leva på hiphop i Sverige, utan att alla rappare måste jobba med media. Är det här någon form av AMS-projekt?

I alla fall. Bentancourt hade jag svårt för i början, men nu börjar jag fatta grejen. Han är smart, och rolig på ett smart sätt. Houman Sebghati känns lite mindre självklar. Ibland säger han saker som är så sjukt smarta och insiktsfulla att jag faktiskt rycker till. Andra gånger är han, för att citera en kompis, helt oprofessionell.

Det är egentligen väldigt olika ton i Bentancourts och Sebghatis program, men de har ändå flera saker gemensamt. Bentancourt kör mycket grejer som bygger på skämt om olika slags brytningar. Han, eller om det är någon annan, gör en oslagbar latinobrytning som har en nästan beroendeframkallande effekt på mig. Sebghati kör med nyheter från Hässelby, och lite loja imitationer av hur "svennar" och "invandrare" kan prata.

Jag tycker såna skämt är jätteroliga. Men mitt skratt fastnar lite i halsen. De som kör de där skämten, och de som härmas, är uteslutande män.

Pratar inte tjejer med brytning? Kommer inte tjejer från förorten? Får inte tjejer skämta om invandrarskapet i SR?

Är det ens meningen att jag ska tycka att det är roligt? Jag menar, jag är ju inte inkluderad. Det är lite som att titta på herrfotboll. Man tittar in på matchen, och står obevekligen utanför hela jävla konceptet.

Det är verkligen som Nour El-Refai sa i ett debattprogram om kvinnliga komikers vara eller icke vara (ja, det var verkligen den frågeställningen som programmet utgick ifrån): "Det är som om jag har fittan i ansiktet".

Precis så är det. Men jag börjar tröttna på att Bentancourt och Sebghati trycker upp sin kuk i ansiktet på mig varje helg. Utan att det kommenteras, ifrågasätts eller ens erkänns att det är precis så det går till.

Alla som har sett Leila K

Jag kanske borde släppa dethär med Leila K, men jag kan inte. Nu har jag dessutom kommit på en till grej med alla som snackar om att de sett henne.

Det börjar kännas som med Woodstock. Typ en miljard människor säger att de har varit där, men det är omöjligt att så många kan ha varit där; de skulle inte ha fått plats. Typ lika många stockholmare säger sig ha sett/pratat med/ blivit bestulna av Leila K. Hur troligt är det egentligen att de talar sanning?

I Gröndal och Sätra kindpussar vi varandra

I gårdagens På Stan skriver Märta Myrstener om hur skönt det var att flytta från Gröndal till Sätra. I Gröndal, skrev hon, var hon ständigt medveten och påmind om "sitt eget, och hela medelklassens livsprojekt och naturligtvis sina egna misslyckanden på samma område". Där blev hon påmind om hur hennes MacBook inte var av allra senaste modell, om vilken social kontroll som rådde och hur hon försökte göra utfall mot den - bara för att bli än mer insnärjd i densamma.

I Sätra upplever hon istället en befrielse av att inte känna till kulturkoderna, inte veta vem som är palestinier eller syrian, och vems parabolantenn som är finast. Hon skriver vidare om hur hon där blev trackad av några mellanstadiekillar, och avslutar krönikan med "Och jag tänkte att om jag ändå måste bli objektifierad blir jag det hellre av fyra mellanstadiekillar som skriker "din göt" äna av min egen sort".

Och jag kan bara gratulera. Det måste vara så skönt att kunna definiera och avgränsa sig själv så pass mycket att man vet var man hör hemma, och var man befinner sig i utkanten. Jag tänker ibland att jag skulle ge min högra hand för att få känna så.

Sen tänker jag att jag är ju bara för löjlig. Jag går på samma JMK som Märta Myrstener, jag rör mig till och med i utkanten av hennes kretsar, och statistiskt sett tillhör vi samma svenska medelklass.

Men grejen är att jag kan för mitt liv inte förstå vart jag borde befinna mig för att inte känna mig som en katt bland hermelinerna. Jag har gått genom livet tillsammans med medelklassen men alltid känt mig som en privatskoleelev på stipendium. Jag har lärt mig de där koderna utan att förstå dem, som en autist lär sig varför man ska prata om vädret.

På samma sätt har jag lärt mig skillnaden mellan syrianer och palestinier, iranier och araber, hur man firar persiskt nyår och vad Eid El Kebir är för något. Jag har tittat ändlösa timmar på parabol-tv från hemlandet utan att förstå någonting, men antagit att det är något som jag borde göra.

Jag skulle säkert snappa upp de platsspecifika koderna för Gröndal eller Sätra om jag bodde där, men jag skulle inte kunna relatera till någon av dem. Jag skulle inte känna mig hemma, och antagligen inte heller borta. Det är nog det som är att ha en "identitet"; att veta var man INTE hör hemma. Därför kan jag bara säga; grattis, Märta Myrstener!

Jag såg en ny dimension i "Ondskan"

Efter en lång studievecka la jag mig i fredags framför teven i min smutsiga soffa. Jag började kolla på ungefär fyra olika kanaler samtidigt, blev lite ledsen för att "A shot at love with Tila Tequila" redan hade gått och fastnade sedan framför den svenska filmen "Ondskan", baserad på boken med samma namn av Jan Guillou.

Sist jag såg Ondskan var nog när den gick på bio. Jag minns då att jag var skeptisk till de bristfälliga skådespelarinsatserna. Framförallt Andreas Wilsons prestation lämnade en hel del övrigt att önska. Killen som spelade hans rumskompis Pierre Tangy kändes också väldigt "hej jag läser direkt från manus".

Om sanningen ska fram har jag samma förhållande till svensk film som till låten "Young folks" med Peter, Bjorn and John. Med andra ord: jag tål inte svensk film. Jag känner att det börjar klia i kroppen och jag får svårt att koncentrera mig på ett sätt som aldrig händer när jag tittar på dokusåpor eller sitcoms (amerikanska). När jag tänker efter har jag svårt att koncentrera mig på film överhuvudtaget. Det mesta av innehållet brukar gå mig förbi.

I vilket fall. Jag minns det inte som att Ondskan lämnade något bestående intryck på mig. Men nu, ett par år senare, tyckte jag mig se en ny dimension i filmen. Jag förstod den.

Jag förstod det lidande som Andreas Wilsons karaktär gick igenom, jag förstod hur jobbigt det var för honom att inte passa in, jag kände med honom i hans oförmåga att rätta sig i ledet och acceptera auktoriteter. Framförallt levde jag mig in i den punkt i filmen när han blivit relegerad, men kommer på att han kan ringa till sin advokat (Kjell Bergqvist).

Advokaten dyker upp på skolan, och ordnar upp Andreas Wilsons situation. Han är verkligen räddaren i nöden här. Han är rättvisan själv, helt enkelt.

En känsla av eufori spred sig då i min kropp, och jag kände att jag rycktes med. Jag kände att jag kunde relatera till nästan allt som Andreas Wilson gick igenom.

Jag förstår nu att jag måste ha växt som människa. Inte bara kan jag titta på en svensk film och följa med i handlingen utan att få utslag (jag fortsatte kolla även efter TV4-nyheterna), men jag kunde också se ett djup och en känsla i filmen som jag inte sett förut.

Fast om jag ska vara ärlig känns den grejen lite småjobbig. Jag känner mig töntig, och lite blödig.

Min livsstil

Häromdagen fick jag en insikt. Jag förstod att mitt liv alltid hade sett ut såhär. Jag har aldrig gjort något annat än skrivit uppsats med tre klasskamrater. Min värld har alltid bestått av Garnisonen och möjligtvis vägen till Karlaplan.

Jag har alltid jobbat över och för mycket, jag har aldrig haft några passiva perioder mitt liv. Jag har alltid haft med mig min dator i en ny väska som redan har gått sönder. Det har alltid varit trettio grader varmt, jag har alltid haft på mig för varma skor och jag har alltid haft samma sommarkläder som de tre senaste åren.

Jag har alltid sovit oroligt och vaknat uppstressad. Jag har alltid lagt alla mina pengar på take-away-kaffe och matlådor från Konsum.

Jag har aldrig träffat några andra människor än dem i min uppsatsgrupp, och vi har alltid skrivit uppsats om nätdejting och föreställningar om normalitet. Vi har alltid tryckt på shift och F7 och letat synonymer till "konvention", "uttryck" och "företeelse".

Jag har alltid bott i en lägenhet som jag inte har råd med. Den har alltid varit överbelamrad, jag har aldrig haft tid att städa, jag har aldrig dammsugit eller diskat. Jag har aldrig lagat mat hemma.

Mitt liv har alltid sett ut såhär, det här är det enda jag har gjort, det är det här jag gör.