Att jobba är att hela tiden fatta olika beslut. Ofta handlar det också om att fatta beslut som man inte har nog med utbildning, kunskap, erfarenhet eller lön för att ta ställning till.
Frågorna som uppkommer är av vitt skilda slag. Det kan vara allt ifrån "går det här paketetet ner i brevlådan eller ska jag avisera det?" till "hur sent kan jag ge den här personen sin kvällsmedicin?" eller "hur länge ska jag steka den här köttfärsen och hur mycket chili kan jag ha i?"
Man skulle säkert kunna argumentera för att det är just det här som utgör jobbet, att man får betalt för att fatta de där besluten. Men jag är så upptagen med att göra saker och ting RÄTT, som om det fanns en utstakad väg jag skulle hitta, att jag har svårt att se det som att det är okej att beslutet vilar på mig.
Det är en bedömningsfråga om paketet går in i brevlådan. Om man trycker till ordentligt kanske det gör det. Eller, om man ringer på dörren kanske personen som bor där öppnar och kan ta emot paketet i handen. Det kanske inte är hela världen om du måste cykla tillbaka med brevet i postväskan och avisera det till nästa dag. Och det kanske är helt okej att steka köttfärsen för länge med för mycket chili i.
Jag har dock svårt att bedöma vilka beslut som är viktiga, och vilka som kvittar. Att avgöra hur stort paketet är, eller hur jag ska krydda köttfärsen, kan för mig te sig lika livsavgörande som att avgöra om jag gett rätt person rätt medicin.
onsdag 30 juli 2008
tisdag 29 juli 2008
Dagens Magdalena Ribbing
Ur dagens Magdalena Ribbing:
"En kvinna tar absolut inte av sig hatten när hon hälsar. Det skulle se löjligt ut."
Det var ju betryggande att någon vet hur det ska vara, såhär mitt i Europride och allting.
"En kvinna tar absolut inte av sig hatten när hon hälsar. Det skulle se löjligt ut."
Det var ju betryggande att någon vet hur det ska vara, såhär mitt i Europride och allting.
Sankt Göransgatan
Man ska ju inte klaga för vårt land är ju tryggt, men den här värmeböljan slår hårt mot huset jag bor i. Det är för varmt för att vara inne, det är för varmt för att laga mat. Jag gör ärenden istället.
Först går jag till närbutiken runt hörnet som aldrig har öppet när man går dit. Men idag har den faktiskt öppet. Jag gör mig bara ärenden dit när jag ska hämta ut paket med saker jag köpt på Internet. Han som har affären är ganska slemmig. Men han har redan frågat om mitt namn på avin och min bakgrund, och redogjort för sin, och jag öppnar inte upp för fler konversationer.
Jag går till Lidl och köper fler saker än jag hade tänkt från början. Jag köper hushållspapper med mönster på, för det är det enda hushållspapper de har. Jag tänker på att när jag var liten, var mönstrat hushållspapper och toalettpapper det finaste jag visste. Det var sådant som normala familjer hade, och något som aldrig kom över tröskeln till mitt hem. Vi hade grovt toalettpapper, hårt hårt rullat. Det dröjde innan det tog slut.
På Lidl är toalettpapperet luftigt och lätt, motsatsen till drygt. Det mesta andra de säljer också. Det är inte direkt sämre, men maten jag köper från dem tar snabbt slut, den är liksom odryg och lite urvattnad.
Jag köpter fler saker än som stod på listan, och sedan går jag och köper lunch på snabbmatskedjan som säljer mackor. Jag tänker inte laga någon tomatsås idag. På snabbmatskedjan som säljer mackor jobbar tunisiern som jag minns från en fest för några år sedan. Han är en sådan där solskenshistoria, han har fått permanent uppehållstillstånd och både jobbar och pluggar och tränar och pratar utan brytning. Han övertalar mig att ta en större macka, och det blir dyrare än jag trodde. Jag kommer på mig själv med att undra varför han inte frågar om mitt nummer, och sedan kommer jag på att han har ju redan raggat på mig, utan resultat, och så känner jag mig lite dum.
När jag kommer hem igen är det fortfarande galet varmt och kvavt. Luften står helt stilla. Jag tänker att jag måste öppna hela fönstret. Jag tror inte det är meningen att man ska göra det, det finns en slags spärr. Stiftelsen Hotellhem i Stockholm tänker på min säkerhet.
Sedan tänker jag på min ambivalenta inställning till det svunna folkhemsideal som mitt boende är en rest av. Egentligen har jag alltid drömt om att komma ifråga för ett sånt här slags boende, och nu när jag blivit det känner jag mig mest aggressiv. Säkerhetsspärr på fönstret? Barnsäkra lådor i kokvrån? Låsbart medicinskåp i hallen? En reception om man skulle behöva "någon vuxen att tala med"? Jag känner mig omyndigförklarad. Framförallt känner jag inget annat än förakt för att på en och samma gång har höga krav för att få bo här (fast inkomst eller borgenär, referens från tidigare boende), medan de samtidigt ska hålla på och dalta med en.
Jag hakar loss spärren och sedan har jag fri sikt tolv våningar ner till en säker död. Sedan tänker jag att jag är ju för mesig, i till exempel New York skulle det här vara knappt ett radhus.
Först går jag till närbutiken runt hörnet som aldrig har öppet när man går dit. Men idag har den faktiskt öppet. Jag gör mig bara ärenden dit när jag ska hämta ut paket med saker jag köpt på Internet. Han som har affären är ganska slemmig. Men han har redan frågat om mitt namn på avin och min bakgrund, och redogjort för sin, och jag öppnar inte upp för fler konversationer.
Jag går till Lidl och köper fler saker än jag hade tänkt från början. Jag köper hushållspapper med mönster på, för det är det enda hushållspapper de har. Jag tänker på att när jag var liten, var mönstrat hushållspapper och toalettpapper det finaste jag visste. Det var sådant som normala familjer hade, och något som aldrig kom över tröskeln till mitt hem. Vi hade grovt toalettpapper, hårt hårt rullat. Det dröjde innan det tog slut.
På Lidl är toalettpapperet luftigt och lätt, motsatsen till drygt. Det mesta andra de säljer också. Det är inte direkt sämre, men maten jag köper från dem tar snabbt slut, den är liksom odryg och lite urvattnad.
Jag köpter fler saker än som stod på listan, och sedan går jag och köper lunch på snabbmatskedjan som säljer mackor. Jag tänker inte laga någon tomatsås idag. På snabbmatskedjan som säljer mackor jobbar tunisiern som jag minns från en fest för några år sedan. Han är en sådan där solskenshistoria, han har fått permanent uppehållstillstånd och både jobbar och pluggar och tränar och pratar utan brytning. Han övertalar mig att ta en större macka, och det blir dyrare än jag trodde. Jag kommer på mig själv med att undra varför han inte frågar om mitt nummer, och sedan kommer jag på att han har ju redan raggat på mig, utan resultat, och så känner jag mig lite dum.
När jag kommer hem igen är det fortfarande galet varmt och kvavt. Luften står helt stilla. Jag tänker att jag måste öppna hela fönstret. Jag tror inte det är meningen att man ska göra det, det finns en slags spärr. Stiftelsen Hotellhem i Stockholm tänker på min säkerhet.
Sedan tänker jag på min ambivalenta inställning till det svunna folkhemsideal som mitt boende är en rest av. Egentligen har jag alltid drömt om att komma ifråga för ett sånt här slags boende, och nu när jag blivit det känner jag mig mest aggressiv. Säkerhetsspärr på fönstret? Barnsäkra lådor i kokvrån? Låsbart medicinskåp i hallen? En reception om man skulle behöva "någon vuxen att tala med"? Jag känner mig omyndigförklarad. Framförallt känner jag inget annat än förakt för att på en och samma gång har höga krav för att få bo här (fast inkomst eller borgenär, referens från tidigare boende), medan de samtidigt ska hålla på och dalta med en.
Jag hakar loss spärren och sedan har jag fri sikt tolv våningar ner till en säker död. Sedan tänker jag att jag är ju för mesig, i till exempel New York skulle det här vara knappt ett radhus.
måndag 28 juli 2008
En verklighet som inte finns
I "Still" skriver Hassan Loo Sattarvandi om hur huvudpersonen och hans kompisar uppfattar tidningen Gringo. Om hur Gringo gjorde anspråk på att beskriva deras verklighet, och hur de kände sig helt främmande inför Gringos beskrivning av den. En av karaktärerna i boken ställer sig en fråga som går någonting sånt här: om det här är vår verklighet de beskriver, och vi inte känner igen oss i den - finns vi då? Är vi överhuvudtaget verkliga?
För mig var det där årets iakttagelse. Och den gäller inte bara för mediebilder av förorten.
Den gäller också för min verklighet. Om min verklighet inte beskrivs någonstans, hur kan den då existera? Är jag överhuvudtaget verklig?
Om man aldrig pratar om våra upplevelser, har de då verkligen utspelat sig? Om det vi upplever inte tar form och uttryck, definieras och namnges och pratas om, finns det då?
Det kanske är så att jag har befunnit mig i ett parallellt universum, där livet ser helt annorlunda ut än i DN, SVT, Kamratposten, grundskolan, samhällskunskapsboken, biologiboken, Veckorevyn, fikarummet på jobbet och enligt RFSU.
För mig var det där årets iakttagelse. Och den gäller inte bara för mediebilder av förorten.
Den gäller också för min verklighet. Om min verklighet inte beskrivs någonstans, hur kan den då existera? Är jag överhuvudtaget verklig?
Om man aldrig pratar om våra upplevelser, har de då verkligen utspelat sig? Om det vi upplever inte tar form och uttryck, definieras och namnges och pratas om, finns det då?
Det kanske är så att jag har befunnit mig i ett parallellt universum, där livet ser helt annorlunda ut än i DN, SVT, Kamratposten, grundskolan, samhällskunskapsboken, biologiboken, Veckorevyn, fikarummet på jobbet och enligt RFSU.
lördag 26 juli 2008
Var är min pantade sidekick?
En kompis skämtade om att han blev uppfostrad av tre föräldrar när han växte upp - mamma, pappa och teven. Själv fick jag nöja mig med teven. Vilket på sätt och vis är en ödets ironi, då min mor hyste stort förakt för det här med tevetittande.
Numera försöker jag tänka att jag har distans. Men efter drygt ett decennium av att ha tittat på samma två sitcoms på teve, kan jag inte låta bli att tänka att det går att dela upp världen i två typer av människor - de som uppskattar humorn i Vänner, och de som inte gör det. De som inte uppskattar humorn i Vänner, är noga med att påpeka att de ogillar Vänner, älskar Seinfeld och har sett alla avsnitt (som om det vore en bedrift). De som uppskattar Vänner känner sällan något behov av att påpeka det, kanske för att de själva vet att det är lite töntigt.
Verkligheten består med andra ord av två parallella världar. I den ena går man omkring i urvattnad belysning och är smart, ironisk, elak och har blommiga kläder. I den andra sjunger man sånger, har tydliga könsroller och skrattar tillsammans samt har många husdjur.
Det som ändå förenar de här två världarna är förekomsten av minst en pantad kompis. Det är som att alla huvudpersoner har en sidekick som inte förstår någonting, men som samtidigt förstår något annat. Personen i fråga må vara korkad, men är samtidigt "smart" på något annat sätt. I Seinfeldvärlden belönas det här med att vara korkad enbart med komiska poänger, ödets ironi och oväntade vändningar i intrigen. I Vänner däremot skrattar man inte åt, utan med den pantade sidekicken. Det är vänskap och äkta kärlek all over.
Själv har jag ingen pantad sidekick. Jag misstänker att det beror på att jag trots min teori om världen dessvärre alltid varit svag för både Seinfeld och Vänner.
Numera försöker jag tänka att jag har distans. Men efter drygt ett decennium av att ha tittat på samma två sitcoms på teve, kan jag inte låta bli att tänka att det går att dela upp världen i två typer av människor - de som uppskattar humorn i Vänner, och de som inte gör det. De som inte uppskattar humorn i Vänner, är noga med att påpeka att de ogillar Vänner, älskar Seinfeld och har sett alla avsnitt (som om det vore en bedrift). De som uppskattar Vänner känner sällan något behov av att påpeka det, kanske för att de själva vet att det är lite töntigt.
Verkligheten består med andra ord av två parallella världar. I den ena går man omkring i urvattnad belysning och är smart, ironisk, elak och har blommiga kläder. I den andra sjunger man sånger, har tydliga könsroller och skrattar tillsammans samt har många husdjur.
Det som ändå förenar de här två världarna är förekomsten av minst en pantad kompis. Det är som att alla huvudpersoner har en sidekick som inte förstår någonting, men som samtidigt förstår något annat. Personen i fråga må vara korkad, men är samtidigt "smart" på något annat sätt. I Seinfeldvärlden belönas det här med att vara korkad enbart med komiska poänger, ödets ironi och oväntade vändningar i intrigen. I Vänner däremot skrattar man inte åt, utan med den pantade sidekicken. Det är vänskap och äkta kärlek all over.
Själv har jag ingen pantad sidekick. Jag misstänker att det beror på att jag trots min teori om världen dessvärre alltid varit svag för både Seinfeld och Vänner.
onsdag 23 juli 2008
Din generations tröst
Med jämna mellanrum dyker det upp artiklar om hur många "ungdomar" (läs: unga vuxna) som går på antidepressiva läkemedel. Man intervjuar kanske någon på öppna psykvården, som berättar om hur överbelamrat och underbemannat och nedskuret det är. Man intervjuar kanske också någon "ungdom" som äter antidepressiv medicin och säger sig ha blivit hjälpt, eller inte hjälpt av mediciner. En psykiater eller två kanske dementerar uppfattningen om att det råder en överförskrivning av antidepressiv medicin, och säger att det snarare finns ett mörkertal vad gäller depressioner och ångest. Siffror på vilka astronomiska summor som läkemedelsindustrin tjänar på det här kanske också nämns i förbifarten.
Här skulle jag kunna fortsätta och dra upp mina åsikter och erfarenheter i ämnet. Men Elizabeth Wurtzel har gjort det mycket bättre i boken "Prozac nation - Young & depressed in America" (på svenska: "Prozac - min generations tröst") som kom ut redan för fjorton år sedan. Wurtzel skriver om sina egna erfarenheter om många långa år med depression, och om hur hon blev en av de första som ordinerades dåtidens nya generation antidepressiv medicin.
Hon begrundar sin otrygga uppväxt som skilsmässobarn, och menar att om det är det som är orsaken till att hon mår dåligt så borde halva USA må lika dåligt. Hon förbannar sin oförmåga att kunna peka på ett konkret problem, som exempelvis missbruk, och skriver om hur alla frågor om varför och vad bara leder tillbaka till henne själv. Hon berättar om oräkneliga samtal med en lång rad olika psykiatriker och terapeuter. Hon skriver om hur hon pendlar mellan psykavdelningen på sjukhuset och sin studentlägenhet.
De populärkulturella referenserna till Richard Pryor och Bruce Springsteen må vara daterade, men boken är, som det brukar heta; lika aktuell som när den kom ut. Om inte mer.
"Prozac Nation" kanske är mer känd som film med Christina Ricci, och den är också sevärd. Själv gillar jag ändå boken bäst, inte minst för att det finns en passage om en oavsiktlig avsugning. Och för att Elizabeth Wurtzel skriver om ångest och djupaste mörker och om hur det är att befinna sig på gränsen till galenskap med en svart humor som ändå inger hopp.
Den här boken borde vara sån här vad heter det, kanon, i svenska skolan.
måndag 21 juli 2008
Reaktionär public service
Inte nog med att SR på fullaste allvar kör program som "Helgmålsringning". Till Radiohjälpens fonder hör sedan drygt tio år tillbaka "Kronprinsessan Victorias fond" (även den på fullaste allvar), som beskrivs enligt följande på SVT:s hemsida:
Radiohjälpen startade 1997 en insamling för stöd till funktionshindrade och kroniskt sjuka barn och ungdomar i Sverige genom Kronprinsessan Victorias Fond. (...)
Insamlingen uppmärksammas framförallt i Sveriges Television och i Sveriges Radio under sommarmånaderna och då med fokus på 14 juli som är Kronprinsessans födelsedag. (...)
Att möjligheten att erhålla medel ur fonden är mycket uppskattad av föreningar vittnar alla tackbrev om som Radiohjälpens kansli årligen mottar. (...)
Det här är ju nu ingen nyhet. Men jag tycker det är ganska provocerande att SVT fortsätter göra reklam för den här fonden år efter år. Är det inte nog snart? Har vi inte kommit längre än såhär?
Jag hatar välgörenhet. Och det enda som Victoriafonden bidrar till, liksom all annan välgörenhet som också borde vara skattefinansierad, är att upprätthålla en bild av att samhället i stort inte har ansvar för alla. Bilden som träder fram är här att en del grupper, som funktionshindrade eller hemlösa, inte har rätt till skattemedel för sina behov, utan ska vara utlämnade till enskilda människors "välvilja".
Ibland undrar jag om det är en modern myt, men jag hörde om ett gäng funktionshindrade vänsteraktivister som startade en egen fond som svar på Victoriafonden. Den här fonden skulle bidra till en aktiv fritid för prinsessan Victoria istället. Jag tycker det är en mycket vacker historia. Om någon har postgironumret får ni gärna kontakta mig så gör jag en inbetalning å det snaraste.
Radiohjälpen startade 1997 en insamling för stöd till funktionshindrade och kroniskt sjuka barn och ungdomar i Sverige genom Kronprinsessan Victorias Fond. (...)
Insamlingen uppmärksammas framförallt i Sveriges Television och i Sveriges Radio under sommarmånaderna och då med fokus på 14 juli som är Kronprinsessans födelsedag. (...)
Att möjligheten att erhålla medel ur fonden är mycket uppskattad av föreningar vittnar alla tackbrev om som Radiohjälpens kansli årligen mottar. (...)
Det här är ju nu ingen nyhet. Men jag tycker det är ganska provocerande att SVT fortsätter göra reklam för den här fonden år efter år. Är det inte nog snart? Har vi inte kommit längre än såhär?
Jag hatar välgörenhet. Och det enda som Victoriafonden bidrar till, liksom all annan välgörenhet som också borde vara skattefinansierad, är att upprätthålla en bild av att samhället i stort inte har ansvar för alla. Bilden som träder fram är här att en del grupper, som funktionshindrade eller hemlösa, inte har rätt till skattemedel för sina behov, utan ska vara utlämnade till enskilda människors "välvilja".
Ibland undrar jag om det är en modern myt, men jag hörde om ett gäng funktionshindrade vänsteraktivister som startade en egen fond som svar på Victoriafonden. Den här fonden skulle bidra till en aktiv fritid för prinsessan Victoria istället. Jag tycker det är en mycket vacker historia. Om någon har postgironumret får ni gärna kontakta mig så gör jag en inbetalning å det snaraste.
Internet är bättre på teve
Datorer och Internet har länge varit bättre på teve.
Jag tänker på det när dom letar brottslingar på jättegamla plastiga datorer i kriminalserierna. Bilderna är alltid lättillgängliga, databaserna väluppbyggda och lätta att söka i. Den misstänkta är högst två klick bort, och alltid högupplöst. Datorerna hänger sig aldrig, skrivarna krånglar inte, Internet lägger inte av. Mail som skickas illustreras pedagogiskt av ett brev som flyger iväg.
Nu är verkligheten delvis på väg att komma ikapp. I alla fall om man pratar Facebook. Där vimlar det av högupplösta bilder med rätt namn på rätt person.
Jag tänker mig att Facebook är som man tänkte sig Internet för tjugo år sedan. Det är tydligt, skarpt, och fullt möjligt att stalka hur många människor som helst.
Synd bara att verkligheten ändå aldrig blir lika bra som i kriminalserierna. Jag menar, vilken prao konstruerade Facebook-chatten?
Jag tänker på det när dom letar brottslingar på jättegamla plastiga datorer i kriminalserierna. Bilderna är alltid lättillgängliga, databaserna väluppbyggda och lätta att söka i. Den misstänkta är högst två klick bort, och alltid högupplöst. Datorerna hänger sig aldrig, skrivarna krånglar inte, Internet lägger inte av. Mail som skickas illustreras pedagogiskt av ett brev som flyger iväg.
Nu är verkligheten delvis på väg att komma ikapp. I alla fall om man pratar Facebook. Där vimlar det av högupplösta bilder med rätt namn på rätt person.
Jag tänker mig att Facebook är som man tänkte sig Internet för tjugo år sedan. Det är tydligt, skarpt, och fullt möjligt att stalka hur många människor som helst.
Synd bara att verkligheten ändå aldrig blir lika bra som i kriminalserierna. Jag menar, vilken prao konstruerade Facebook-chatten?
Nelly "Wadsyaname"
Jag vet inte vad det är Nelly gör, men i den här låten gör han det bra. Det är kanske för att jag är svag för hiphop som inte låter som hiphop? Eller för rappare som inte rappar? Till skillnad från P Diddy är ju Nelly också rätt så het. Dessutom låter det som att han rippat pianot från den där K-Ci & Jojo-dängan jag brukar tjata om.
torsdag 17 juli 2008
Det är jag som är personalen
Det är jag som är Personalen på det här bygget! Det betyder att jag är åtminstone normalbegåvad (dock inget som chefen undersökte närmare på anställningsintervjun) och inte utvecklingsstörd. Det betyder att jag inte bor på den här gruppbostaden, jag gör faktiskt inte det, jag går bara hit och jobbar och sedan går jag hem igen. Jag har ett eget hem, där jag gör allting själv, tro det eller ej.
Att jag är Personal innebär att jag ansvarar för att maten blir lagad och serverad. Det är jag som steker upp 1000g Coop Extra Pytt i panna (Biksemad), lägger upp rödbetor och lånar ägg från den andra gruppbostaden. Det är jag som säger "varsågod!" och "lek inte med maten!". Det är jag som torkar av bordet efter maten och sätter på kaffet. Det är också jag som kommer på att jag har haft det här jobbet förut, det kanske var någon annanstans men det handlade alltid om wettextrasor, svagt kaffe och kletiga bord.
Jag är personalen på det här bygget. Det betyder att när någon boende tafsar på mig, säger jag "håll dig på avstånd" och när någon boende tafsar på någon annan boende säger jag "låt bli Inga-Lill!"
Det är jag som, efter önskemål från de boende, sätter på videon med "Rhapsody in rock" från Dalhalla. Det är jag som förklarar att det där är LaGaylia Frasier, och det är fortfarande hon i nästa låt fast nu har hon bytt kläder.
Det är jag som har nycklar i fickan och det är jag som säger "lägg inte upp fötterna i soffan". Det är jag som delar ut medicin på bestämda klockslag. Det är jag som säger "nu stänger vi allrummet för kvällen, nu får ni gå in till er", och det är jag som går och lägger mig i jourrummet och försöker sova. Det är jag som vaknar på natten av att några andra i hyreshuset, inte någon av de som bor på gruppbostaden, har sex länge och höggljutt. Det är väldigt lyhört.
Det är jag som ska vara den normalbegåvade, vuxna och ansvarsfulla. Det är jag som ansvarar för de här människorna, det är jag som ställföreträder Samhället, Kommunen, LAS och, gudbevars, Distriktssköterskan med.
Att jag är Personal innebär att jag ansvarar för att maten blir lagad och serverad. Det är jag som steker upp 1000g Coop Extra Pytt i panna (Biksemad), lägger upp rödbetor och lånar ägg från den andra gruppbostaden. Det är jag som säger "varsågod!" och "lek inte med maten!". Det är jag som torkar av bordet efter maten och sätter på kaffet. Det är också jag som kommer på att jag har haft det här jobbet förut, det kanske var någon annanstans men det handlade alltid om wettextrasor, svagt kaffe och kletiga bord.
Jag är personalen på det här bygget. Det betyder att när någon boende tafsar på mig, säger jag "håll dig på avstånd" och när någon boende tafsar på någon annan boende säger jag "låt bli Inga-Lill!"
Det är jag som, efter önskemål från de boende, sätter på videon med "Rhapsody in rock" från Dalhalla. Det är jag som förklarar att det där är LaGaylia Frasier, och det är fortfarande hon i nästa låt fast nu har hon bytt kläder.
Det är jag som har nycklar i fickan och det är jag som säger "lägg inte upp fötterna i soffan". Det är jag som delar ut medicin på bestämda klockslag. Det är jag som säger "nu stänger vi allrummet för kvällen, nu får ni gå in till er", och det är jag som går och lägger mig i jourrummet och försöker sova. Det är jag som vaknar på natten av att några andra i hyreshuset, inte någon av de som bor på gruppbostaden, har sex länge och höggljutt. Det är väldigt lyhört.
Det är jag som ska vara den normalbegåvade, vuxna och ansvarsfulla. Det är jag som ansvarar för de här människorna, det är jag som ställföreträder Samhället, Kommunen, LAS och, gudbevars, Distriktssköterskan med.
tisdag 15 juli 2008
Orishas "Cosita buena"
Mitt förhållande till musik på spanska är minst sagt komplicerat. Mer än en gång har jag hävt ur mig föraktfulla kommentarer om "latinomusik" och om hur trött jag var på att tvingas lyssna på Manu Chaos "Clandestino" om och om igen på varenda alternativ fest på gymnasiet.
Det hänger nog ihop till mitt komplicerade förhållande till det spanska språket. Till exempel verkar det inte bättre än att jag kan lite spanska fastän jag är övertygad om att jag inte kan det. Det är något med uttalet och de här läspljuden som jag inte behärskar, och inte minst det vänsterpolitiskt korrekta i att som svensk kunna spanska och vara intresserad av Latinamerika. Så mycket revolutionsromantik, och samtidigt så ofarligt.
Sen hörde jag "Cosita buena" med Orishas, och känner mig beredd att omvärdera en del av mina åsikter om latinomusik, och kanske även mitt förhållande till spanska. Att tycka om den här låten har nämligen sina konsekvenser. Jag är helt enkelt så illa tvungen att leta fram min gamla lärobok i spanska och gå en ABF-kurs om folkrörelser i Latinamerika.
Det går inte att sjunga med i rnb
Jag såg den här videon på MTV när den kom, och blev helt imponerad av hur Usher dansar som värsta Michael Jackson. Låten gillade jag också, men även om den är sådär hittig så insåg jag snabbt att det inte går att sjunga med. Man hinner helt enkelt inte med i texten, plus att det är omöjligt att sjunga tre stämmor samtidigt: "hey ladies, hey fellows" och "pop pop" och "you know they're only jealous...". Man är ju inte mer än människa.
Och det är ett grundläggande problem med rnb. Jag vill inget hellre än ge hals, men det går ju bara inte. Otaliga gånger har vi gett oss i kast med Destiny's Child och Justin Timberlake på olika karaokeställen, bara för att inse att man får vara glad om man träffar någorlunda rätt i refrängen.
Jag antar att man måste åka på fler än ett sånt där rnb-bootcamp för att lära sig, och "Pop ya collar" med Usher är det ultimata exemplet på det.
Och det är ett grundläggande problem med rnb. Jag vill inget hellre än ge hals, men det går ju bara inte. Otaliga gånger har vi gett oss i kast med Destiny's Child och Justin Timberlake på olika karaokeställen, bara för att inse att man får vara glad om man träffar någorlunda rätt i refrängen.
Jag antar att man måste åka på fler än ett sånt där rnb-bootcamp för att lära sig, och "Pop ya collar" med Usher är det ultimata exemplet på det.
måndag 14 juli 2008
Jag har skaffat mig en invandrarförälder
I filmen om mitt liv har jag en skojfrisk invandrarförälder. Jag dras här med en farsa som är kortare än mig och ganska rund om magen. Han ser ut ungefär som Hassan Brijany i "Ett öga rött"-filmen.
Min invandrarförälder är nästan alltid glad, förutom när han talar om kulturella skillnader mellan vårt gamla hemland och det nya. Då låter han lika allvarlig som den iranska pappan i "Vingar av glas".
Här tänker jag mig själv som en blandning av huvudpersonerna i de här filmerna; en mix av Halim i "Ett öga rött" och Sara Sommerfeld i "Vingar av glas". När min invandrarpappa tilltalar mig på hemspråket svarar jag på svenska, och vice versa. Jag är hemskt kaxig av mig och till kroppsformen är jag benig.
Min invandrarpappa är som sagt rund om magen. Det gör att han kan slåss med magen som, just det, pappan till Roro i "Jalla jalla". Poff! säger det, när min invandrarpappa slår till alla som vill oss illa.
Min invandrarpappa är streetsmart. Han låtsas kunna sämre svenska än han kan. Han kanske kallar min kompis Måns för "Moms", och alla skrattar! Men egentligen förstår han allt som sägs på svenska, särskilt om det är något nedsättande om honom själv eller något han kan dra nytta av. I filmen om mitt liv tycker jag det är lite pinsamt att min pappa pratar med så mycket brytning: "pappa han heeeter inte Moms, han heter M-Å-N-S" kanske jag säger.
Som yrke har min invandrarpappa en affär där han säljer allt. Det är mycket svarta pengar, och jag får hjälpa honom att stava skyltarna rätt. Men självklart är han mån om att jag ska studera vidare, så jag slipper slava i en butik resten av livet.
När det är fest spelar min pappa musik från hemlandet. Han dansar runt med höjda armar och ett teglas i ena armen. Även detta tycker jag är lite pinsamt. Själv vill jag, på tonårsvis, då helst gå in på mitt rum och lyssna på Skee-Lo och Toni Braxton.
(Ingen mindre än Josef Fares kommer regissera filmen om mitt liv, som också kommer synas i en mindre cameoroll.)
Min invandrarförälder är nästan alltid glad, förutom när han talar om kulturella skillnader mellan vårt gamla hemland och det nya. Då låter han lika allvarlig som den iranska pappan i "Vingar av glas".
Här tänker jag mig själv som en blandning av huvudpersonerna i de här filmerna; en mix av Halim i "Ett öga rött" och Sara Sommerfeld i "Vingar av glas". När min invandrarpappa tilltalar mig på hemspråket svarar jag på svenska, och vice versa. Jag är hemskt kaxig av mig och till kroppsformen är jag benig.
Min invandrarpappa är som sagt rund om magen. Det gör att han kan slåss med magen som, just det, pappan till Roro i "Jalla jalla". Poff! säger det, när min invandrarpappa slår till alla som vill oss illa.
Min invandrarpappa är streetsmart. Han låtsas kunna sämre svenska än han kan. Han kanske kallar min kompis Måns för "Moms", och alla skrattar! Men egentligen förstår han allt som sägs på svenska, särskilt om det är något nedsättande om honom själv eller något han kan dra nytta av. I filmen om mitt liv tycker jag det är lite pinsamt att min pappa pratar med så mycket brytning: "pappa han heeeter inte Moms, han heter M-Å-N-S" kanske jag säger.
Som yrke har min invandrarpappa en affär där han säljer allt. Det är mycket svarta pengar, och jag får hjälpa honom att stava skyltarna rätt. Men självklart är han mån om att jag ska studera vidare, så jag slipper slava i en butik resten av livet.
När det är fest spelar min pappa musik från hemlandet. Han dansar runt med höjda armar och ett teglas i ena armen. Även detta tycker jag är lite pinsamt. Själv vill jag, på tonårsvis, då helst gå in på mitt rum och lyssna på Skee-Lo och Toni Braxton.
(Ingen mindre än Josef Fares kommer regissera filmen om mitt liv, som också kommer synas i en mindre cameoroll.)
fredag 11 juli 2008
Integrationsprojekt, del 1
Det är viktigt att känna sig som en del av det svenska samhället! För att göra det måste man kunna det svenska språket, vilket politiker från vänster till höger till SD inte kan poängtera nog.
Men som humanist/samhällsvetare vet jag att det här med språk har mer än en dimension. Det talade och skrivna svenska språket är bara en del av hela den rika svenska kulturen. Att kunna tala och skriva svenska är inte detsamma som att kunna "tala" och "skriva" svensk kultur! Detta kan inte nog poängteras.
Jag må se ut och verka som vilken svenne som helst, men i en del sammanhang känner jag att mina kunskaper brister. Därför har jag, delvis omedvetet, startat ett inre integrationsprojekt. Målet är att behärska alla olika delar av den svenska kulturen - att kunna "tala" svensk kultur.
Och i veckan uppnådde jag, helt oväntat, ett av dessa mål! Jag skulle bada i havet, och kände först på temperaturen i vattnet med fötterna. Jag tyckte det var ljummet, vilket jag också sa till mina (svenska) kamrater. Men när de skulle bada tyckte de att det var iskallt!
Och detta har aldrig hänt förut. Jag brukar alltid tycka att badvattnet är iskallt i Sverige, medan de jag badar med brukar tycka det är en lagom temperatur.
Det här var för mig ett trumfartad ögonblick. Jag kände mig otroligt svensk, och jag tror nästan att min morfars log belåtet i sin grav. När jag kom upp från badet sa jag helt ironiskt; "det är alltid skönt efteråt". Men nästa gång kanske jag kan komma med denna kommentar på fullaste allvar? Jag hoppas det!
Jag vet inte riktigt vem jag ska tacka för denna lyckade integration. Nyamko Sabuni kanske? Eller är det kanske Jan Björklunds hårdare tag som har gett resultat? Eller har månne Wanja Lundby-Wedin något med saken att göra?
Kommande etapper i integrationsprojektet: Snapsvisa, midsommarstång, knytkalas.
Men som humanist/samhällsvetare vet jag att det här med språk har mer än en dimension. Det talade och skrivna svenska språket är bara en del av hela den rika svenska kulturen. Att kunna tala och skriva svenska är inte detsamma som att kunna "tala" och "skriva" svensk kultur! Detta kan inte nog poängteras.
Jag må se ut och verka som vilken svenne som helst, men i en del sammanhang känner jag att mina kunskaper brister. Därför har jag, delvis omedvetet, startat ett inre integrationsprojekt. Målet är att behärska alla olika delar av den svenska kulturen - att kunna "tala" svensk kultur.
Och i veckan uppnådde jag, helt oväntat, ett av dessa mål! Jag skulle bada i havet, och kände först på temperaturen i vattnet med fötterna. Jag tyckte det var ljummet, vilket jag också sa till mina (svenska) kamrater. Men när de skulle bada tyckte de att det var iskallt!
Och detta har aldrig hänt förut. Jag brukar alltid tycka att badvattnet är iskallt i Sverige, medan de jag badar med brukar tycka det är en lagom temperatur.
Det här var för mig ett trumfartad ögonblick. Jag kände mig otroligt svensk, och jag tror nästan att min morfars log belåtet i sin grav. När jag kom upp från badet sa jag helt ironiskt; "det är alltid skönt efteråt". Men nästa gång kanske jag kan komma med denna kommentar på fullaste allvar? Jag hoppas det!
Jag vet inte riktigt vem jag ska tacka för denna lyckade integration. Nyamko Sabuni kanske? Eller är det kanske Jan Björklunds hårdare tag som har gett resultat? Eller har månne Wanja Lundby-Wedin något med saken att göra?
Kommande etapper i integrationsprojektet: Snapsvisa, midsommarstång, knytkalas.
lördag 5 juli 2008
Dinosaurier
När jag var liten gick jag i Montessori-klass. Det var en slags pedagogik som gick ut på att blanda barn i olika åldrar, från ettan till trean, i mindre grupper. Jag minns att vi hade mycket personal, som var ganska oengagerad, så att det trots personaltätheten kändes som om vi lämnades vind för våg. Vi fick välja vad vi skulle jobba med. Jag tyckte inte om matte, så jag räknade inte matte alls.
Jag minns att vi fick lära oss väldigt mycket om den förhistoriska tiden. Den hette saker som jura-, tria- och krita-perioden, och det var då som dinosaurierna levde och det fanns trilobiter i vattnet. Jorden hade skapats genom den enorma explosionen Big Bang, och stegvis hade liv uppstått. Dinosaurierna dog sedan ut, men man visste inte riktigt varför det var så.
För att lära oss om det här fick vi rita långa papper med jura-, tria- och kritaperioden, och färglägga dinosaurier och trilobiter med färgpennor.
Men sedan fick vi lära oss om kristendomen. Alla i klassen var med på kristendomsundervisningen utom två stycken. De var med i Jehovas vittnen, och därför skulle de inte lära sig om kristendomen. På kirstendomsundervisningen fick vi lära oss att liv på jorden hade uppstått under sju dagar, och Gud hade skapat Adam och Eva under någon av dessa dagar. Djuren hade kommit alla på en gång, som de ser ut idag. Det nämndes inget om några dinosaurier.
Någon i klassen, inte jag, dristade sig till att fråga hur det egentligen låg till. Hade jorden uppstått genom Big Bang eller genom Guds hand? Hade det överhuvudtaget funnits några dinosaurier? Hur låg det till egentligen? Min klasskamrat fick det något lama svaret att det beror på vad man tror på.
torsdag 3 juli 2008
Rätt musik på rätt date
Vilken musik ska man spela för en date? Det är en fråga som debatterats i långa tider. Jag frågade en vän som svarade "något lugnt". Men det är alldeles för löst uttryckt så jag tänkte ägna några rader åt att reda ut begreppen. Man kan i korthet säga att det beror en hel del på vilken typ av förhållande du är ute efter. Därmed kan man ju vilja signaler olika saker med sitt musikval.
Om du är ute efter ett seriöst förhållande, är det helt i sin ordning att spela K-Ci & Jojo:s "All my life" eller Zapp & Rogers "I wanna be your man" för din tilltänkta. Ett säkert kort är också Gentlemans "Confidence", hela skivan från början till slut. Lauryn Hills "The Miseducation of Lauryn Hill" kan möjligen kännas lite tung, men är å andra sidan packad av den slags stora och komplicerade känslor som brukar sägas utgöra basen för ett parförhållande. Några personliga favoriter är också Third Worlds "96 degrees in the shade", typ allt med Tanya Stephens samt valda delar av Jagged Edges låtar. Om man vill vara särdeles pretto kan man också spela vad som helst med Leela James, India Arie eller Ben Harper.
Men misströsta inte! Även för så kallade lösa förbindelser finns många bra låtar och skivor att spela! En klar favorit är D'Angelos "Voodoo", hela skivan. Det går också bra att spela Mariah Careys "Heartbreaker", eller Ushers "Love in this club". Eller Janet Jacksons "Damita Jo", även här hela skivan. Det kan också vara på sin plats med något skojfriskt - som A Tribe Called Quests hela diskografi eller De La Soul "De La Soul Is Dead". R Kelly och Joe är förstås självskrivna i sammanhanget, liksom John Legends båda skivor.
Och om du inte är säker på vilken slags relation du är ute efter på förhand, finns faktiskt en hel del godbitar att välja mellan också! Jaheims "Still Ghetto" är en klar favorit, särskilt låtarna "Fabulous" och "Put that woman first". En best of-skiva med Aailyah kan heller inte slå fel! Eller varför inte något med Kevin Michael?
Om du är ute efter ett seriöst förhållande, är det helt i sin ordning att spela K-Ci & Jojo:s "All my life" eller Zapp & Rogers "I wanna be your man" för din tilltänkta. Ett säkert kort är också Gentlemans "Confidence", hela skivan från början till slut. Lauryn Hills "The Miseducation of Lauryn Hill" kan möjligen kännas lite tung, men är å andra sidan packad av den slags stora och komplicerade känslor som brukar sägas utgöra basen för ett parförhållande. Några personliga favoriter är också Third Worlds "96 degrees in the shade", typ allt med Tanya Stephens samt valda delar av Jagged Edges låtar. Om man vill vara särdeles pretto kan man också spela vad som helst med Leela James, India Arie eller Ben Harper.
Men misströsta inte! Även för så kallade lösa förbindelser finns många bra låtar och skivor att spela! En klar favorit är D'Angelos "Voodoo", hela skivan. Det går också bra att spela Mariah Careys "Heartbreaker", eller Ushers "Love in this club". Eller Janet Jacksons "Damita Jo", även här hela skivan. Det kan också vara på sin plats med något skojfriskt - som A Tribe Called Quests hela diskografi eller De La Soul "De La Soul Is Dead". R Kelly och Joe är förstås självskrivna i sammanhanget, liksom John Legends båda skivor.
Och om du inte är säker på vilken slags relation du är ute efter på förhand, finns faktiskt en hel del godbitar att välja mellan också! Jaheims "Still Ghetto" är en klar favorit, särskilt låtarna "Fabulous" och "Put that woman first". En best of-skiva med Aailyah kan heller inte slå fel! Eller varför inte något med Kevin Michael?
onsdag 2 juli 2008
Jag råkade radera min egen blogg
I söndags gjorde jag något som fick mig att kallsvettas: jag råkade radera min blogg. Av misstag. Och det fanns ingen ångra-knapp.
Van som jag är att använda Internet som uppslagsverk försökte jag att inte få panik. Istället googlade jag på "I accidentally deleted my blog!" och fick upp ett antal träffar. Efter att ha läst runt lite förstod jag att det inte var kört, men att resan för att få tillbaka bloggen kunde bli både lång och snårig.
Jag gick in på Blogger Help-sidan och hittade en rubrik som passade mitt problem exakt. Där stod det: I accidentally deleted my blog and would like it restored. Jag fyllde i formuläret både en och fyra gånger. Det stod att Blogger hade tagit emot mitt ärende, men inget hände.
Så i nästa steg gick jag med i "Blogger groups" för att kunna lätta mitt hjärta i deras "Help groups". Jag läste igenom olika diskussionstrådar, hittade olika länkar som alla länkade tillbaka till formuläret jag redan fyllt i.
Sedan tog jag mod till mig och skrev ett eget inlägg om mitt problem. Nästa dag hade jag fått svar. En person med smeknamnet "panther" hänvisade mig till ett annat formulär. Där mailade jag till Blogger Support, med en beskrivning av mitt problem. Efter bara en timme hade jag fått svar! Dana på Blogger Support Team berättade att hon hade lyckats återskapa min blogg.
Jag vill härmed tacka "panther" på Blogger Help Groups och Dana på Blogger Support Team för att de hjälpte mig att få tillbaka min blogg!
Van som jag är att använda Internet som uppslagsverk försökte jag att inte få panik. Istället googlade jag på "I accidentally deleted my blog!" och fick upp ett antal träffar. Efter att ha läst runt lite förstod jag att det inte var kört, men att resan för att få tillbaka bloggen kunde bli både lång och snårig.
Jag gick in på Blogger Help-sidan och hittade en rubrik som passade mitt problem exakt. Där stod det: I accidentally deleted my blog and would like it restored. Jag fyllde i formuläret både en och fyra gånger. Det stod att Blogger hade tagit emot mitt ärende, men inget hände.
Så i nästa steg gick jag med i "Blogger groups" för att kunna lätta mitt hjärta i deras "Help groups". Jag läste igenom olika diskussionstrådar, hittade olika länkar som alla länkade tillbaka till formuläret jag redan fyllt i.
Sedan tog jag mod till mig och skrev ett eget inlägg om mitt problem. Nästa dag hade jag fått svar. En person med smeknamnet "panther" hänvisade mig till ett annat formulär. Där mailade jag till Blogger Support, med en beskrivning av mitt problem. Efter bara en timme hade jag fått svar! Dana på Blogger Support Team berättade att hon hade lyckats återskapa min blogg.
Jag vill härmed tacka "panther" på Blogger Help Groups och Dana på Blogger Support Team för att de hjälpte mig att få tillbaka min blogg!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
