Jennifer Anistons frisyr

Jennifer Aniston är överallt. Min frisör vill att jag ska ha samma frisyr som hon. Din frisör vill att du ska samma frisyr som hon. De som gör make-overs i "Go'kväll" på SVT vill att alla ska ha Jennifer Aniston-frisyren och Trinny och Susannah i "Stilakuten" på femman vill att deras offer ska ha den. Och hårmoden må komma och gå, Jennifer Aniston består.

De självutnämnda stilexperterna på allehanda kanaler lovordar unisont hur denna frisyr "ramar in" ansiktet, hur "kvinnlig" den är och hur trendig och rätt denna frisyr aldrig upphör att vara på kvinnor 35+ (och på mig).

Gissa varför? Jo, för det här är inte en frisyr som hotar någon. Det är en ofarlig frisyr som står i hörnet och ler. Det är en frisyr som inte ifrågasätter kvinnorollen, en frisyr som inte utmanar. Det här måste helt enkelt vara världens snällaste och absolut lydigaste frisyr.

Den kommer i flera versioner, vanligast är "den långa" (förekommer i senare säsonger av "Vänner") :


och den korta (tidiga "Vänner):

Brev till mobiloperatören

"Hej Tele2,

jag skriver till er med anledning av att jag har försökt välja ett mobilabonnemang hos er. Jag har tittat igenom de olika slags abonnemang ni erbjuder, och jag måste säga att jag blev mycket besviken då jag inte kunde hitta ett alternativ som passar min målgrupp.

Som trogen kund hos er blev jag givetvis upprörd.

Det jag undrar över är varför ni som mobiloperatör vill lägga er i mina umgängesvanor? Till exempel känns ert alternativ "Kompis" vid en första anblick fördelaktigt, eftersom man då ringer i princip gratis till alla i ert nät. Men nu har jag insett att ni med "Kompis" riktar in er på en kristen och parnormativ målgrupp. "Kompis" känns endast fördelaktigt för dem som lever i en fast relation, vilket kanske inte alla gör! Hur ska alla dem som byter "umgänge" och "umgängeskrets" ofta kunna känna sig nöjda med "Kompis"? Jag vet till exempel inte vilken operatör mina vänner har. Nej, där skulle månadskostnaden skjuta i höjden, så att säga.

Då kanske ni svarar att ni också erbjuder alternativet "Player", men här vill jag genast sätta ner foten! Hur kunde ni använda ett så laddat och negativt ord som "Player" för detta abonnemang? Jag känner inte igen mig i den beskrivningen, alltså "Player", och känner därför att ej heller detta abonnemang är för mig. Jag känner snarare att jag tar illa upp, och undrar vad ni på Tele2 har emot människor som väljer att ringa till många olika människor med olika operatörer?

Som ett sista alternativ erbjuder ni också "Snackis", som ni nyligen har lanserat. Ej heller i denna benämning känner jag igen mig. Jag snackar inte mer än någon annan, bara för att jag vill ha ett lägre minutpris!

För att inte tala om ert kontantkort "Amigos". Här känner jag mig, som en person med etnisk bakgrund, starkt diskriminerad. Som invandrare tar man mycket illa upp mot en nedlåtande benämning som "Amigos". Ska jag behöva skämmas för att jag väljer att ringa utomlands?

Sammantaget kan man också säga att det verkar bli billigare att ringa om man bara ringer till en enda mobiloperatör, något som jag upplever som starkt kränkande och diskriminerande. Jag lämnar härmed över bollen till er - varför vill ni diskriminera en stor grupp människor på detta sätt? Vi är många som vill ringa billigt, utan att för den skull bli utsatta för en nedlåtande behandling, eller få en skyhög mobilräkning bara därför att vi ringer till många olika.

Med vänlig hälsning. "

Social turism

Att pröva på livet som fattig är lite av en creddig sysselsättning för journalister i USA. Barbara Ehrenreich har redan gjort det; levt på minimilön på olika platser i landet och skrivit en bok om det vid namn "Barskrapad - konsten att hanka sig fram". Boken beskriver hur hon trots att hon alltid letade efter den billigaste bostaden och bästa möjliga lön ändå inte kunde försörja sig. Det dröjde faktiskt ett tag innan hon insåg att andra som verkligen levde under de här villkoren var tvungna att ha två jobb för att klara sig.

Jag gillar Barbara Ehrenreichs bok, den är insiktsfull och respektfull mot dem vars liv hon prövar på; hon är väl medveten om att hon är priviligierad. Ändå är det något som stör mig med det här, och det är just det faktum att den här typen av journalistik är ett koncept.

Jag inser det när jag ser ett program ur serien "30 days" med Morgan Spurlock. Han och hans tjej Alex ska också pröva på livet med "minimum wage" under 30 dagar. Deras slutsats blir, surprise surprise, att de inte klarar sig. De lever på ris och bönor, går till jobbet, Morgan har två jobb och de har inga barn, ändå får de inte det hela att gå ihop. Det som verkligen visar hur omöjligt det hela är är bristen på allmän sjukvård i USA. Både Morgan och Alex råkar bli sjuka, och de tvingas uppsöka sjukhus utan att vara försäkrade, vilket slutar med räkningar på hundratals dollar som de får i slutet av de 30 dagarna. Trots alla deras ansträngningar att spara in på kostnader och jobba hårt finns det liksom inte en rimlig chans att de skulle kunna betala för sin vård. Samma vård som hade gått på frikort i Sverige.

Men det är också då som jag börjar förakta dem. Alex och Morgan håller upp sjukhusräkningarna framför kameran och säger "this is ridiculous!" och pratar om hur detta är verklighet för så många oförsäkrade amerikaner och hur synd det är om dem och hur fel detta är. Så långt allt väl, kan man tycka. Men sedan börjar Morgan Spurlock hålla något slags moraliserande tal. Där pratar han till en tilltänkt publik om att vi måste börja inse hur många som lever på det här sättet, hur många som är fattiga och inte har råd att gå till doktorn eller betala hyran trots att de jobbar hårt, eller är hemlösa och sjuka och så vidare. Hur kan vi vara så omedvetna om hur folk har det, menar han. Han uppmanar och utmanar oss som tittar att se det livet, pröva på det livet. Han avslutar med något i stil med, jag prövade på det och "I am better for it".

Det är något som inte stämmer här. Han skulle alltså vara BÄTTRE för att han prövade på att leva fattigt i en månad? Spurlock förutsätter helt enkelt att dem han vänder sig till inte själva lever på minimumlön. Medelklassen blir här den självklara normen, och arbetarklassen någon slags stackars undantag. Det är ungefär som när Oprah pratar om välgörenhet - det är alltid någon annan som ska hjälpas än den som tilltalas. Och jag tycker det är ett respektlöst tilltal.

Jag tycker mest det är synd att något som, väl utfört, skulle kunna vara viktig samhällskritik blir social turism för några journalister som just upptäckt att det finns fattiga människor i deras land.

Orientalist, javisst!

I en Bamse-tidning från 80-talet åker Bamse och hans vänner tidsmaskin till Saladins tid. Saladin bor i något slags random arabland, där folk har lite knasiga kläder på sig och pratar med obegripliga tecken i sina pratbubblor. När jag som liten läste den där historien, förstod jag att de där konstiga tecknen skulle föreställa arabiska bokstäver. Jag visade Bamse-tidningen för min pappa och frågade vad det betydde. Han sa att de inte betydde någonting.

Min klasskompis på mellanstadiet brukade skämta med mig och säga att jag kom från "Arabien", vilket alltid gjorde mig lika upprörd. "Det finns inget land som heter Arabien!" brukade jag svara, och min klasskompis brukade flina belåtet. Samma klasskompis berättade för mig att i Glamour blev Taylor kidnappad av prins Omar i, just det, Arabien, och döptes om till mitt namn, Leila. Jag blev däremot inte upprörd över att förknippas med Taylor som "princess Leila", hon var ju sanslöst snygg i slöjor och orientaliska kläder där hon satt inlåst i någon slags harem.

I julkalendern med Ture Sventon fanns en annan Omar. Han spelades av en man av svenskt ursprung med svartfärgat hår och fejkade någon slags brytning. I hans hemby i, just det; "Arabien", pratades det klingande svenska och man åt en slags pastejer och någon slags sallad som jag aldrig hade sett till i Marocko.

Det verkade finnas en hel mytologisk värld byggd kring arabvärlden. I den mytologiska världen fanns det harem, sablar och såna där huvudbonader gjorda av kökshanddukar de har på sig på Al-Jazira. Där pratade folk något slags obegriplig rotvälska och uppvisade också en förvånande blandning av bildning och barbari. Det verkade spännande, mystiskt och märkligt, alltihop på en gång.

Jag förstod inte riktigt vad allt det här hade med mig att göra, men jag var samtidigt förvirrad, för det skulle ju ha något med mig att göra. Och även om förvirringen har skingrats med åren, har min egen fascination för den där "orienten" som visades upp i filmer och böcker inte avtagit, bara blivit starkare. Eftersom jag har varit i Marocko ett otal gånger vet jag att den där "orienten" inte finns där, och om den finns det så bara till vissa delar, och då på ett helt annat sätt.

Det är därför som mina drömmar måste handla om andra ställen. Istället för att drömma om Marrakech, drömmer jag om Libanon och Beirut, om Syrien och Damaskus och om Iran, Förenade Arabemiraten, Yemen och Oman. För enligt min hemsnickrade orientalistiska logik måste den där sagovärlden finnas någonstans, och anledningen till att jag inte hittat den är att jag inte rest tillräckligt långt österut än.

Studieteknik

Ibland känns det som om jag har pluggat i hundra år. Varje skola är ny och samtidigt så lik den förra. Lärare byts mot andra men deras frågor är desamma:

-Var är OH-apparaten?
-Hur funkar videon/ projektorn/ stereon?
-Hur ska vi dela 20 stenciler på 65 personer?

Det tar tid innan lektionen kommer igång. Vi är vuxna nu, det är meningen att vi ska betala hyran själva och några har barn eller är över 40 år. Ändå sitter vi bakom bänkar och har tålamod.

Meningen är att man ska lära sig saker när man pluggar. Men istället för att få svar på frågor väcks nya. Ingen ställer dem, och de förblir obesvarade. Jag kan inte koncentrera mig, de där frågorna lämnar mig ingen ro. Jag har undrat över dem så länge nu.

-Vad är en OH-apparat?
-Varför lär sig lärarna aldrig hur videon/ projektorn/ stereon fungerar? Vi vet ju, varför kan inte de lära sig?
-Vad betyder stencil?
-Varför häftar lärarna stencilerna i fel hörn, i högra hörnet istället för vänstra?
-Varför är det obligatorisk närvaro på det här?
-Varför ska vi läsa det här, det här är inte ämnet jag anmälde mig till?
-Varför har studentexpeditionen aldrig öppet?
-Varför har man en studentexpetion, en kårexpedition och en reception och en kompendieförsäljning? Varför inte bara ett kontor där alla sitter med generösare öppettider?
-Vad är poängen med grupparbete? Att man ska lära sig att det är någon som gör jobbet åt andra?
-Varför hamnar alla idioter i min grupp?

Kommunala minnen

Jag har kommunala barndomsminnen. Det började tidigt. Min mamma var dagmamma och fick lön från kommunen. Det kom barn hem till oss tidigt på morgonen. Om något barn var sjukt och inte kunde komma fick min mamma mindre betalt. Därför sa min mamma inte till när något barn var sjukt. När vi skulle gå ut och leka fick vi gömma oss för de andra dagmammorna, om de såg att det var färre barn än vanligt skulle de kanske skvallra för enhetschefen.

Även andra i min familj verkade jobba i samhället, för det hängde handdukar i köket som det stod "Stockholms läns landsting" på. En slags stora kräkfärgade filtar i frotté med samma text användes till lite allt möjligt. Lakanen i sängen hade Stockholms Stads logga med S:t Erik på.

Ibland var det dags att gå till Folktandvården. Besöket hos Folktandvården var uppdelat i flera steg. Huset som Folktandvården låg i var jättestort och jättehögt och hade långa breda korridorer. I korridorerna var det svalt, och väggarna var täckta med tegel. Därinne fanns en hiss, som man åkte till tandläkaren med. Sedan gick man ut i en korridor, och för att komma in i väntrummet måste man trycka på en knapp. Det luktade konstigt i väntrummet. Där satt tanter och farbröder och läste tidningar, och det fanns böcker för barn. Då och då kom det ut en kvinna i vit rock från de inre korridorerna och ropade upp ett namn. Till slut var det min tur. Oftast när jag kom dit hade jag hål i tänderna, och en gång fick jag en lagning med banansmak.

Man måste gapa stort hos tandläkaren. Man fick sitta i en stol där man hissades ibland upp, ibland ner, ibland ända ner till golvet med överkroppen så att man liksom hängde åt fel håll. Ovanför mitt huvud en slags lampa som tandläkaren flyttade på då och då. I munnen en sug som var formad som en spiral. Det blev alldeles torrt i munnen. Efteråt fick man välja ett bokmärke. Syskon som följde med fick också välja ett bokmärke, eftersom de också var barn.

Varje morgon klockan nio gick vi till lekis. För att komma dit fick vi korsa en motorväg och gå uppför en backe. Lekis kallades för montessori. Där kunde man välja att göra olika saker. Roligast var att laga mat. Då fick man gå in i köket med en fröken och skära morotsslantar som lades i en skål med vatten. Sedan fick man gå runt med fröken och bjuda alla barnen på morötter. När det var jul fick man öppna en julkalender med små paket på samlingen. Det var suddgummin i paketen. Min bästis fick mycket finare suddgummin än jag. Klockan tolv var lekis slut.

Efter oss kom den mystiska "eftermiddagsgruppen". Det var barn som gick på lekis inte på morgonen som vi, utan på eftermiddagen. Jag tyckte det var väldigt märkligt. Det fanns också en annan avdelning på andra sidan köket, där det verkade finnas andra fröknar och andra barn som också höll på med montessori. Vi såg dem bara ibland.

Viktigt var också att gå till biblioteket. På bottenvåningen fanns en stor rund soffa mitt i rummet som man måste klättra in i. Där kunde man läsa böcker för en massa stora gosedjur, till exempel en jättestor säl. På övervåningen låg vuxenavdelningen. Man måste vara minst 15 år för att gå upp dit. Ibland fick vi följa med dit upp ändå. Om man behövde gå på toaletten fick man gå till lånedisken och fråga om en nyckel. Nyckeln var jättestor. När man var färdig fick man lämna tillbaka nyckeln. Böckerna vi lånade hem hade fickor längst bak med ett kort i med siffror för olika datum, och sista sidan var full av stämplar.

Jag har kommunala minnen och minnen av landstinget. Det fanns självklara saker som alla skulle göra. Vi integrerades i samhällskroppen.

Det var bättre förr

68-generationen syns och hörs mest överallt, men verkar vara överrepresenterade som lärare på universitetet. Det handlar om män födda på 40-talet som i ämne efter ämne, på institution efter institution berättar hur det ligger till. Ibland kan man undra varför de säger exakt samma saker, oavsett vilket ämne de undervisar i. Ibland kan man också undra vilka de egentligen är bakom sina rutiga skjortor och slitna kavajer. Därför låter här TBHL männen ur 68-generationen få presentera sig själva:

"Kommunismen har vi sedan länge förkastat, redan på 70-talet tappade vi tron på maoismen, socialdemokratin är bara reaktionära i röda kläder, och Gud är ju död så varje val står vi nu och velar, vad ska vi rösta på egentligen? Partipolitik idag handlar ju bara om hur bra man gör sig i TV, ingen pratar längre om det som är viktigt, ingen för vår kamp vidare!

Kapitalismen har vi absolut inget till övers för, och förresten går det utför med allt, journalistiken är inte vad den har varit, nej, nu är det bara pengarna, dollartecknet och Mammon som styr. Mediekonglomerat och Rupert Murdoch, håhå jaja. Förut satt folk på överbemannade redaktioner och spånade fram idéer, javisst var det så, och pengar fanns det gott om, och om man ville åka till Mars och skriva om marsianerna så var det bara att skicka en faktura om ni förstår principen. Nu är det bara snabbmatsjournalistik och det är bara pengarna som styr, tur att vi införde arbetsrätten och "sist in, först ut" så att det är ungdomarna som ryker när det blir dags för nedskärningar.

Vi vet mycket om politik, till exempel är det tydligt att det har gått utför för välfärdssamhället, allt har monterats ner. Förut när våra barn gick på dagis var det minst fem personal på tio barn, det var tider det, nu är det bara kaos och förvirring, det är pengarna som styr och det är borgarnas fel, eller var det förresten socialdemokraterna? Ja, det är liberalisering vart man än tittar, det är dagens sanning det.

Har vi förresten sagt att det var bättre förr? Då levde folk sida vid sida i sann folkhemsanda, och de som inte passade in institutionaliserades; ja det var längesen man brydde sig om samhällets svaga på det sättet. Nu bor de här stackars invandrarna i förorter, betongkomplex, och våldet breder ut sig och segregationen, och det har vi alla ansvar för, ja det är för hemskt det där. Det ser ju vem som helst att välfärden inte fungerar därute i miljonprogrammen, det är tur att man bor i stan!

Ja, kanske har man själv blivit lite småborgerlig med åren, men vem har väl inte blivit det? Men självklart skulle vi aldrig svika våra ideal, nej, men om någon skulle råka erbjuda oss att köpa loss den där trean vi bor i ur allmännyttan tar vi såklart den chansen, det är ju ens principer som räknas och varför skulle vi tacka nej? Fast självklart var det bättre förr när bostadskön fungerade, så man fick sin kvart på Södermalm bara man hostade till litegranna, ja det var tider det.

Och den här individualismen som 80-talisterna har infört, har ingen lärt dem vad solidaritet betyder? Pluggar och reser och ska försöka "finna sig själva" istället för att ta ett riktigt jobb! När vi var unga fick vi bli vuxna och ta ansvar när vi gick ur realskolan, de där ungdomarna driver ju bara omkring i ett postgymnasialt limbo, det är osunt! Det var sannerligen bättre förr!

Har vi förresten sagt att det var bättre förr? Har vi påmint er om att vi i allra högsta grad är vänster fortfarande? I så fall vill vi bara säga:

Gud är död, länge leve 68-generationen!"

Vem guidar Vårdguiden?

Hypokondrikerns bästa vän heter Vårdguiden på nätet. Vad du kanske inte visste är att Vårdguiden vid sidan av förkylningar och stukningar även ger dig råd och hjälp om knepiga saker som relationer.

Under rubriker som "Vad är kärlek?" och "Ett liv i celibat" ger Vårdguiden välmenande och praktiska råd om allt från vad som händer i kroppen när man blir kär, till att lugnande berätta att det faktiskt inte är farligt att inte ha sex. Men när de vanliga texterna om munsår och hemorrojder är övertydliga och enkla att förstå på ett funktionellt sätt, blir relationstexterna smått bisarra i sin kontext. Det känns som att de riktar sig till barn eller förståndshandikappade. Vårdguiden verkar vilja klappa mig på huvudet, oklart varför.

Framförallt texten "Hur blir man tillsammans?" väcker en del förundran. Ett stycke handlar om hur man tar kontakt med någon man är intresserad av och där kan man bland annat läsa:

Om du inte vågar prata med personen alls kan du kanske börja med att skicka ett sms, mms, mejl eller ringa. Då kan ni lära känna varandra innan ni träffas på riktigt. Om personen inte svarar behöver det inte betyda att han eller hon inte är intresserad. Det kan bero på tidsbrist eller blyghet. Försök igen efter några dagar. Om det fortfarande inte kommer något svar måste du kanske inse att personen inte är intresserad. Det kan vara svårt att ta, men det kan ändå kännas bättre än att inte veta. Nu kan du gå vidare med ditt liv och försöka koncentrera dig på någonting annat.

Kanske är det så att många ringer till Vårdguiden och frågar; "hej, jag har messat ett span och hon svarar inte, vad betyder det?" Då kan det kännas tryggt att ha Landstingets godkännande att försöka igen.

Player's anthem

Det är svårt att få nog av John Legends första skiva "Get Lifted". Framförallt kan man inte få nog av hans, hur ska jag säga, finstämda texter. Att den där Legend verkar vara en riktig player, det förstår man ju direkt. (Om inte annat har man förstått det av videon till "Save room" från senaste skivan").

Om vi börjar med andra låten på skivan; "Let's get lifted", så handlar den om vilket fantastiskt sex man kan ha med John Legend. Det kommer vara djuriskt, okontrollerat, underbart. Vidare handlar fjärde låten "Alright" om hur han är full och uppmanar en snygg brud som redan har en snubbe att gå hem med honom. Femte låten "She don't have to know" handlar som namnet antyder om hur han så gärna vill träffa sin chick on the side, hur hemligt det är och hur de gömmer sig för sina respektive och till och med åker till en annan stad för att inte bli upptäckta.

Så långt allt väl. Men i sjätte låten "Number One" sjunger John om hur han ångrar sin otrohet och aldrig ska göra om det - I said it the last time, but this is the last time och I promise not to do it again. Kanye West kör en härlig gästrapp på låten där han kontemplerar över sin penis:

...my heart don't got nothing to do with my penis
He got a mind of his own and he just be seeing shit
And I don't wanna cheat, but I don't be saying shit
I try to jack off, he ask me who is you playing with?
But I know he love you, he told me you was his favorite

Och som det inte räckte med det heter nästa låt "I can change" och gästas av Snoop. Den handlar helt enkelt om att nu har John/Snoop hittat en fin tjej och vill ändra på sin livsstil. Det är slut med festandet och brudarna och dags att settle down. Lite hora - madonna-syndrom lyckas de också få in i låten.

När jag pratar med folk om den här skivan brukar de tycka att det är lite komiskt med de där texterna. John Legend är såklart i allra högsta grad medveten om att han säger emot sig själv, han gör det väl för att få nån slags effekt, eller på skämt, eller så bryr han sig inte om vad hans texter handlar om. Men man blir liksom ändå lite provocerad. Jag menar, det vet väl alla att en gång player, alltid player.