Oh mother dear we're not the fortunate ones

Det här är ärligt talat en av de mest sorgliga låtar jag vet.

Life is a flower

Den där gamla trista devisen om att "om du inte är vänster som ung har du inget hjärta, om du inte är höger som vuxen har du ingen hjärna" stämmer dåligt när det gäller vad den verkligen avser: politik. I det här samhället är det mer troligt att folk går från socialliberaler som tonåringar till socialister som unga vuxna men hey, det kanske bara är jag.

Däremot stämmer den devisen rätt bra in på mig när det gäller musiksmak, i överförd bemärkelse. Jag tänker på när jag för ett par år sedan försökte lyssna på Suede och kände att det överhuvudtaget inte gick. De har liksom inte alls åldrats med värdighet, det är något i produktionen som låter extremt daterat (och kommer göra tills det blir inne igen). Har dock, liksom större delen av min bekantskapskrets inga problem alls med Take That, BSB, NKOTB, Haddaway, Dr Alban eller för den delen Ace of Base.

Oh, minns uppdelningen mellan bra, kvalitativ musik och dålig, oäkta. Distinktionen mellan dem som skrev sina låtar själva och dem som INTE gjorde det. Mellan dem som spelade instrument och dem som bara dansade och körade lite lamt i bakgrunden. Föraktet mot pojkbanden: "det är inte som att man behöver 5 sångare i ett band direkt". Riktiga, självupplevda texter versus yada yada om nonsens och typ, kärlek och sex. Må så vara att den här diskussionen inte är helt stendöd (lex Lana del Rey) men det är inte direkt som att jag läser musikrecensioner som jag gjorde förut (det vill säga som en bokstavstrogen kristen läser bibeln). Det kan i och för sig också, sorgligt nog, ha att göra med att jag inte längre LEVER någon subkultur, jag har inte den där kollen som jag trodde mig ha innan.      

Hur som helst. Om den musik jag lyssnade på tidigare hängde ihop med en självbild som "en som lyssnar på RIKTIG musik med VIKTIGA budskap och inget jävla skräp" så lyssnar jag enligt den logiken idag på ja, skräp. Jag har helt enkelt blivit höger i musiksmakliga mått mätt. Jag älskar den musik jag tidigare hatade.

Det här är verkligen inget jag tror mig vara ensam om. Däremot undrar jag seriöst hur jag kunde lägga tid och pengar på att gå och Suede 3 gånger, när anthems som dessa var bara ett par millimeter bort på FM-bandet.