Det finns saker som olika terapeuter har sagt till mig som jag har hakat upp mig på. En gång fick jag en fråga av en terapeut om mitt boende, som ju då är på Stiftelsen Hotellhems ungdomsbostäder (inte så länge till pga de 4 åren lider mot sitt slut). "Är det ett bra boende?" frågade teapeuten.
Jag hajade till. För om jag skulle svarat att det var ett dåligt boende, vad hade han gjort då? Det är inte som att psykvården hade kunnat skaffa mig ett nytt boende.
Eller den här kommentaren: "du kan ta körkort." Ja, men det är inte som att DU kommer betala mina körlektioner. Det är inte som att DU kommer övningsköra med mig och det är kanske precis det jag skulle behöva för att KUNNA ta körkort.
Det är dock inte som att jag inte förstår att terapi syftar till något annat; att det handlar om en existensiell emancipation och inte något praktiskt stöd – och ännu mindre något ekonomiskt sådant. Men för väldigt många är det precis just det som har saknats.
Jag brukade alltså bli provocerad av den här typen av kommentarer från terapeuter. Förbannad, irriterad och frustrerad. Men nu har ilskan runnit av mig.
Istället känner jag en slags sorg. Deras välvilja – jag kunde inte ta till mig den.
tisdag 30 augusti 2011
måndag 29 augusti 2011
1 jobb, 1 år kvar till pensionen
Min morbror har jobbat på samma jobb i över 35 år. Efter att han tog sin jägmästarexamen har han bara haft ett (1) jobb på Länsstyrelsen i Skåne. Om ett år går han i pension.
Detta faktum. 1 jobb. Needless to say måste jag själv vid 28 års ålder tänka efter länge innan jag vet hur många jobb jag har haft. Dock att jag som INDIVID inte är överdrivet bitter över det, jag är medelklass och hade kunnat välja en säkrare utbildning med fler fasta jobb. Jävligt upprörd över jag dock över principen. Politiken. Helheten. Klassfrågan. Jag minns min mors bevingade ord som hon flera gånger sagt med emfas: ”privata arbetsförmedlingar var FÖRBJUDNA fram till 1992". Med privat arbetsförmedling menar min mor då bemanningsföretag. Man måste älska när hon säger så. (Läs Yarden om inte annat. Samt Elin Grelssons blogg. Och FÖR ÖVRIGT anser jag att tillsvidareanställningar borde vara norm även i journalistbranschen.)
Ok, åter till min morbror. En ingift släkting ska enligt min mormor ha sagt om min morbror att ”han är inte en sådan som avancerar, inte sant?" Det är heller inget som min morbror påstår. Han säger att han medvetet har undvikit att söka chefstjänster. Håller sig numera även borta från rovdjursfrågor för att P4-reportrarna ska ringa någon annan när de försöker hetsa fram en nyhet.
Samma jobb i 35 år. Jag har svårt att greppa detta. Jag sitter i samma soffa som denna man som har haft ett enda arbete på en enda fysisk plats i över tre decennier. OMG.
Jag gillar min morbror. Är kanske även lite lätt rädd för honom. Han kan ryta till, han är lite gubbig, han gillar nog inte för mycket mothugg. Men jag gillar honom. Förra året sa han ”det har varit en jevvla lång högervåg det här”. Han röstar alltid på Vänsterpartiet. Han tycker, BTW, att det inte är något fel alls på Ohly.
Jag berättar att i journalistbranschen blir man utlasad, och att jag jobbar på olika vikariat och därför inte har någon semester. Det är därför, förklarar jag, som jag är supertrött och måste ligga i soffan när jag är på besök hos min mormor i år. Det är därför, berättar jag, som jag inte är särskilt spirituell. Jag är noga med att lägga till ”men man ska inte klaga, jag är glad att jag har jobb”. Och att ”annars kan jag ju börja jobba som kommunikatör, jag kommer och söker jobb hos er på Länsstyrelsen i Skåne”.
Men min morbror tror inte att det skulle vara ett så kul jobb om man inte har jägmästeri som specialintresse; ”då är det nog mer intressant att jobba med media”.
Innan han skjutsar mig till tåget hem frågar han; ”men om man jobbar som vikarie, tjänar man inte ihop några semesterdagar då?”
Jo, svarar jag, men man kan aldrig ta ut dem. Ens roll är att täcka upp, sällan för någon person, men idén är att man ska fylla ett hål. Man hinner inte ta ut semesterdagarna, förklarar jag.
”Vad händer med dem då?” frågar min morbror.
De brinner inne, svarar jag, man får ut dem som pengar.
”Jaha”, säger min morbror och nickar. Sedan skjutsar han mig till stationen.
Detta faktum. 1 jobb. Needless to say måste jag själv vid 28 års ålder tänka efter länge innan jag vet hur många jobb jag har haft. Dock att jag som INDIVID inte är överdrivet bitter över det, jag är medelklass och hade kunnat välja en säkrare utbildning med fler fasta jobb. Jävligt upprörd över jag dock över principen. Politiken. Helheten. Klassfrågan. Jag minns min mors bevingade ord som hon flera gånger sagt med emfas: ”privata arbetsförmedlingar var FÖRBJUDNA fram till 1992". Med privat arbetsförmedling menar min mor då bemanningsföretag. Man måste älska när hon säger så. (Läs Yarden om inte annat. Samt Elin Grelssons blogg. Och FÖR ÖVRIGT anser jag att tillsvidareanställningar borde vara norm även i journalistbranschen.)
Ok, åter till min morbror. En ingift släkting ska enligt min mormor ha sagt om min morbror att ”han är inte en sådan som avancerar, inte sant?" Det är heller inget som min morbror påstår. Han säger att han medvetet har undvikit att söka chefstjänster. Håller sig numera även borta från rovdjursfrågor för att P4-reportrarna ska ringa någon annan när de försöker hetsa fram en nyhet.
Samma jobb i 35 år. Jag har svårt att greppa detta. Jag sitter i samma soffa som denna man som har haft ett enda arbete på en enda fysisk plats i över tre decennier. OMG.
Jag gillar min morbror. Är kanske även lite lätt rädd för honom. Han kan ryta till, han är lite gubbig, han gillar nog inte för mycket mothugg. Men jag gillar honom. Förra året sa han ”det har varit en jevvla lång högervåg det här”. Han röstar alltid på Vänsterpartiet. Han tycker, BTW, att det inte är något fel alls på Ohly.
Jag berättar att i journalistbranschen blir man utlasad, och att jag jobbar på olika vikariat och därför inte har någon semester. Det är därför, förklarar jag, som jag är supertrött och måste ligga i soffan när jag är på besök hos min mormor i år. Det är därför, berättar jag, som jag inte är särskilt spirituell. Jag är noga med att lägga till ”men man ska inte klaga, jag är glad att jag har jobb”. Och att ”annars kan jag ju börja jobba som kommunikatör, jag kommer och söker jobb hos er på Länsstyrelsen i Skåne”.
Men min morbror tror inte att det skulle vara ett så kul jobb om man inte har jägmästeri som specialintresse; ”då är det nog mer intressant att jobba med media”.
Innan han skjutsar mig till tåget hem frågar han; ”men om man jobbar som vikarie, tjänar man inte ihop några semesterdagar då?”
Jo, svarar jag, men man kan aldrig ta ut dem. Ens roll är att täcka upp, sällan för någon person, men idén är att man ska fylla ett hål. Man hinner inte ta ut semesterdagarna, förklarar jag.
”Vad händer med dem då?” frågar min morbror.
De brinner inne, svarar jag, man får ut dem som pengar.
”Jaha”, säger min morbror och nickar. Sedan skjutsar han mig till stationen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
