Som journalisstudent blir man ständigt påmind om att man inte ska räkna med att få något jobb. Man förutsätts upprepa det nästan tvångsmässigt - oron över arbetsmarknaden, ödmjukheten inför att få jobba nästan gratis, viljan att "jobba sig upp". Om man skulle råka glömma det för en sekund, finns det alltid någon i ens närhet, inte minst JMK själv, som kan påminna en. De säger "jag känner flera som har gått journalistutbildning, men ingen som jobbar med det". De säger "de har skurit ner så mycket på redaktionerna". De säger "det är ett av de yrken med störst överskott".
Det intressanta är att folk berättar det här för en som om de berättade en nyhet. De tror på fullaste allvar att de upplyser en om något man inte redan visste. Vilket ju är intressant - jag pluggar ju ändå journalistik, och att vara lite uppdaterad ingår liksom i det.
För mig blir det där lite absurt. En stor anledning till att det tog ett bra tag innan jag vågade börja plugga journalistik, var just medvetenheten om att det är så svårt att få jobb. Förutom den totala avsaknaden av uppmuntran hemifrån, vill säga.
Nu börjar jag dock undra vad som driver de här människorna att tala om för mig att jag inte ska tro att jag ska lyckas. Är det möjligheten att få säga "vad var det jag sa?" när jag inte får något jobb? Är det någon slags vilja till folkupplysning i stil med "Fråga Doktorn" - drivs de av en lust att upplysa mig om hur arbetsmarknaden ser ut?
Men antagligen inget av det. Förmodligen är de ute efter att sätta mig på plats. Antagligen ska jag inte tro att jag är något.
Och om det har jag bara en sak att säga: den enda fördel man kan ha av att vara sin egen största kritiker, är att sånt där faktiskt rinner av en ganska bra.
fredag 31 oktober 2008
lördag 25 oktober 2008
Skräppost
När Internet fortfarande var nytt för mig, hade jag en "skojig" mailadress. Det var en sån där mailadress som jag tyckte var lite kul när jag var tretton. På den tiden fick jag också en massa skräppost. Det var de här gamla vanliga mailen om penisförstoring, fiktiva lottovinster och Viagra.
När jag sedan skaffade en seriös mailadress, förnamn_efternamn, slutade jag få de där mailen. Fram tills nu.
Jag praktiserar på en tidning och de har lagt till min mail på alla sina e-postlistor. Förutom ett stort antal pressmeddelanden och reklam som hamnar i inkorgen, får jag sedan jag började praktiken ett ännu större antal mail som hamnar i skräppostmappen. De handlar om penisförstoring, fiktiva lottovinster, läkemedel, internetdejting och universitetsdiplom.
Det intressanta med de där mailen är att de har en helt egen ton, en ton som är både kryptisk, felstavad, förvirrande och ändå övertydlig. Mailen kommer från avsändare med namn som
bancroft kok-kia, Lolita Heard, Liberty Duva, Anna Vicky och Norbert Eaton.
Mailen har subjectrader som:
No more problems with it
Youis measured by the siz of your love tool.
When his wife is angry with you at nights
Re: Diplomas from prestigious non-accredited universities
Boast your lenghthened love tool to everyone.
MSG ID:69813 Hi sweety! Remember me?
Make your friends envious
1000 singleladies from Russia are online now, have ineterst?
Någonstans i Internets mörkaste skrymslen sitter alltså några livs levande människor och kämpar med att hitta nya sätt att fiska pengar från folk. Och de hoppas att de kommer att lyckas genom att uttrycka sig på det här sättet. Jag undrar om de har tänkt helt rätt.
Jag måste säga att även om de här mailen är lite äckliga, blir jag samtidigt lite fascinerad av dem. Fascinerad av hur människorna som ligger bakom dem har lyckats hitta på så underliga avsändarnamn och ett helt unikt språkbruk, som inte går igen någon annanstans än i min skräppostmapp.
När jag sedan skaffade en seriös mailadress, förnamn_efternamn, slutade jag få de där mailen. Fram tills nu.
Jag praktiserar på en tidning och de har lagt till min mail på alla sina e-postlistor. Förutom ett stort antal pressmeddelanden och reklam som hamnar i inkorgen, får jag sedan jag började praktiken ett ännu större antal mail som hamnar i skräppostmappen. De handlar om penisförstoring, fiktiva lottovinster, läkemedel, internetdejting och universitetsdiplom.
Det intressanta med de där mailen är att de har en helt egen ton, en ton som är både kryptisk, felstavad, förvirrande och ändå övertydlig. Mailen kommer från avsändare med namn som
bancroft kok-kia, Lolita Heard, Liberty Duva, Anna Vicky och Norbert Eaton.
Mailen har subjectrader som:
No more problems with it
Youis measured by the siz of your love tool.
When his wife is angry with you at nights
Re: Diplomas from prestigious non-accredited universities
Boast your lenghthened love tool to everyone.
MSG ID:69813 Hi sweety! Remember me?
Make your friends envious
1000 singleladies from Russia are online now, have ineterst?
Någonstans i Internets mörkaste skrymslen sitter alltså några livs levande människor och kämpar med att hitta nya sätt att fiska pengar från folk. Och de hoppas att de kommer att lyckas genom att uttrycka sig på det här sättet. Jag undrar om de har tänkt helt rätt.
Jag måste säga att även om de här mailen är lite äckliga, blir jag samtidigt lite fascinerad av dem. Fascinerad av hur människorna som ligger bakom dem har lyckats hitta på så underliga avsändarnamn och ett helt unikt språkbruk, som inte går igen någon annanstans än i min skräppostmapp.
söndag 19 oktober 2008
Bonde söker normalitet
För mig har det här med att titta på teve alltid handlat om att försöka förstå min obegripliga omvärld. Jag har tittat på Seinfeld och försökt dra ut någon slags andligt budskap. Jag har tittat på "This Life" och försökt förstå vad livet egentligen ska handla om. Jag har tittat på "Spin City" och undrat varför mitt liv inte är lika tokroligt.
Inte minst tittar jag på teve för att förhålla mig till normaliteten. Eller, för att vara akademiskt korrekt - för att förstå föreställningar om normalitet.
Det innebär att jag tittar på "Bonde söker fru" med skräckblandad förtjusning. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad som väger över - skräcken eller förtjusningen?
I "Bonde söker fru" finns ju, needless to say, ett tydligt budskap om vilka komponenter som ska ingå i ett liv. Uttryck som "mannen i mitt liv" är frekvent förekommande, och denna man är den avgörande komponenten, den sista fullgörande pusselbiten. Man förstår att det är såhär våra drömmar ska se ut - våra drömmar ska vävas av föreställningen om en kärlek i formen av en enda person, som ska ta oss med storm. Och den kärleken ska ge oss i princip allt vi behöver som sociala varelser - romantik, trygghet, sex, familj, närhet och så vidare i all oändlighet.
Självklart är jag lika påverkad av den normen som de flesta andra, om än inte lika hjärntvättad som bönderna framstår på teve. För skillnaden mellan dem och mig är att jag brister i tron.
För jag tror inte på det där. Det fanns en tid när jag ville tro på det, just eftersom det var det normala. Nu känner jag istället att den här tanken känns så jävla deppig.
Jag ser framför mig hur de här bönderna (i alla fall som de framställs i TV4:s produktion som kanske inte direkt är så rättvisande) har en fast och cementerad bild av hur livet ska se ut och vad som ska ingå. Jag ser framför mig hur deras vänskapsrelationer blir till en slags utfyllnad för tider när de inte har en partner.
Det verkar som att de tycker att deras liv saknar mening om de nu inte hittar en man eller fru. Och den tanken känns för mig så himla jobbig och ensam. Men framförallt känns den så verklighetsfrånvänd. Är det verkligen kärlek de letar efter? För jag har en stark känsla av att det de söker först och främst är normalitet.
Inte minst tittar jag på teve för att förhålla mig till normaliteten. Eller, för att vara akademiskt korrekt - för att förstå föreställningar om normalitet.
Det innebär att jag tittar på "Bonde söker fru" med skräckblandad förtjusning. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad som väger över - skräcken eller förtjusningen?
I "Bonde söker fru" finns ju, needless to say, ett tydligt budskap om vilka komponenter som ska ingå i ett liv. Uttryck som "mannen i mitt liv" är frekvent förekommande, och denna man är den avgörande komponenten, den sista fullgörande pusselbiten. Man förstår att det är såhär våra drömmar ska se ut - våra drömmar ska vävas av föreställningen om en kärlek i formen av en enda person, som ska ta oss med storm. Och den kärleken ska ge oss i princip allt vi behöver som sociala varelser - romantik, trygghet, sex, familj, närhet och så vidare i all oändlighet.
Självklart är jag lika påverkad av den normen som de flesta andra, om än inte lika hjärntvättad som bönderna framstår på teve. För skillnaden mellan dem och mig är att jag brister i tron.
För jag tror inte på det där. Det fanns en tid när jag ville tro på det, just eftersom det var det normala. Nu känner jag istället att den här tanken känns så jävla deppig.
Jag ser framför mig hur de här bönderna (i alla fall som de framställs i TV4:s produktion som kanske inte direkt är så rättvisande) har en fast och cementerad bild av hur livet ska se ut och vad som ska ingå. Jag ser framför mig hur deras vänskapsrelationer blir till en slags utfyllnad för tider när de inte har en partner.
Det verkar som att de tycker att deras liv saknar mening om de nu inte hittar en man eller fru. Och den tanken känns för mig så himla jobbig och ensam. Men framförallt känns den så verklighetsfrånvänd. Är det verkligen kärlek de letar efter? För jag har en stark känsla av att det de söker först och främst är normalitet.
tisdag 14 oktober 2008
Högt och lågt
Det fanns en tid när jag såg mig själv som en person med god smak. Jag var indiepoppare, och tyckte att Denniz Pop-musik var paria. Riktig musik gjordes av folk som skrev sina låtar själva och inte log på omslaget till Okej.
Den tiden är förbi. DC++ har fått mig, och antagligen många med mig, att tappa alla hämningar. Låtar som jag aldrig skulle ha drömt om att plocka upp ur reabacken på Megastore hamnar nu på "most played"-listan.
Inte nog med att jag är svag för Backstreet Boys. Jag är också sjukt svag för Britney Spears, N*Sync, Hanson, Shakira och Spice Girls.
Det är dock inte hela sanningen, eftersom min mp3-samling är fullkomlig schizofren. Man skulle kunna uttrycka det som att jag kan konsten att blanda högt och lågt. Problemet är att det gör mig själv helt förvirrad.
Om någon frågar vad jag lyssnar på för musik, brukar jag svara: rnb, reggae och hiphop; ungefär i den ordningen. Jag vill helst framhålla artister som Aaliyah, Gentleman, Talib Kweli och Junior Kelly. Jag kan liksom inte riktigt stå för att jag gillar Pussycat Dolls och "Best of the boybands"-skivan.
Jag kan inte heller gömma mig bakom att det börjar anses vara helt okej att lyssna på eurotechno. För jag har redan gått över till tyngre grejer. Jag lyssnar på musik som är både bortglömd och töntig men inte töntig på ett coolt sätt - jag har gått över från Leila K och Haddaway till Spice Girls och Pink.
En sak som jag har lärt mig är att man måste konsumera den här musiken på rätt sätt. Det går att lyssna hur många gånger som helst på Aaliyah utan att tröttna, men sådan här lätt daterad lättviktig pop, även känd som "förra säsongens Mix Megapol-hits, har en väldigt begränsad livstid. Även för en sucker som mig.
Fem spelningar av Shakiras "Whenever, Wherever" på en dag räcker, därefter infinner sig en lätt rastlöshet. Britney Spears "I'm not a girl, not yet a woman" håller en sådär tjugo lyssningar utspridda över en vecka. Samma gäller för hennes övriga hits.
Särskilt kort livstid har den stora artisten Anastacia - sjukt bra första och andra lyssningen - sedan blir det bara jobbigt.
Några seglivade killar i sammanhanget är Backstreet Boys - "I want it that way" kan man faktiskt lyssna på cirka hundra gånger under en tiodagarsperiod.
För att inte tala om N*Sync - deras "Bye bye bye" och "It's gonna be me" håller i mitt tycke för ett obegränsat antal lyssningar.
Att lyssna på den här musiken har dock sitt pris. Förutom att jag skäms en liten aning för att jag jag gillar den, har jag också märkt att den gör mig lite rastlös och frustrerad.
Jag tror det är det repetitiva i produktionen som gör det.
Den tiden är förbi. DC++ har fått mig, och antagligen många med mig, att tappa alla hämningar. Låtar som jag aldrig skulle ha drömt om att plocka upp ur reabacken på Megastore hamnar nu på "most played"-listan.
Inte nog med att jag är svag för Backstreet Boys. Jag är också sjukt svag för Britney Spears, N*Sync, Hanson, Shakira och Spice Girls.
Det är dock inte hela sanningen, eftersom min mp3-samling är fullkomlig schizofren. Man skulle kunna uttrycka det som att jag kan konsten att blanda högt och lågt. Problemet är att det gör mig själv helt förvirrad.
Om någon frågar vad jag lyssnar på för musik, brukar jag svara: rnb, reggae och hiphop; ungefär i den ordningen. Jag vill helst framhålla artister som Aaliyah, Gentleman, Talib Kweli och Junior Kelly. Jag kan liksom inte riktigt stå för att jag gillar Pussycat Dolls och "Best of the boybands"-skivan.
Jag kan inte heller gömma mig bakom att det börjar anses vara helt okej att lyssna på eurotechno. För jag har redan gått över till tyngre grejer. Jag lyssnar på musik som är både bortglömd och töntig men inte töntig på ett coolt sätt - jag har gått över från Leila K och Haddaway till Spice Girls och Pink.
En sak som jag har lärt mig är att man måste konsumera den här musiken på rätt sätt. Det går att lyssna hur många gånger som helst på Aaliyah utan att tröttna, men sådan här lätt daterad lättviktig pop, även känd som "förra säsongens Mix Megapol-hits, har en väldigt begränsad livstid. Även för en sucker som mig.
Fem spelningar av Shakiras "Whenever, Wherever" på en dag räcker, därefter infinner sig en lätt rastlöshet. Britney Spears "I'm not a girl, not yet a woman" håller en sådär tjugo lyssningar utspridda över en vecka. Samma gäller för hennes övriga hits.
Särskilt kort livstid har den stora artisten Anastacia - sjukt bra första och andra lyssningen - sedan blir det bara jobbigt.
Några seglivade killar i sammanhanget är Backstreet Boys - "I want it that way" kan man faktiskt lyssna på cirka hundra gånger under en tiodagarsperiod.
För att inte tala om N*Sync - deras "Bye bye bye" och "It's gonna be me" håller i mitt tycke för ett obegränsat antal lyssningar.
Att lyssna på den här musiken har dock sitt pris. Förutom att jag skäms en liten aning för att jag jag gillar den, har jag också märkt att den gör mig lite rastlös och frustrerad.
Jag tror det är det repetitiva i produktionen som gör det.
måndag 13 oktober 2008
Det kommer aldrig räcka med galor
Jag har gått omkring och blivit provocerad av Världens barn-galan, och som vanligt haft dåligt samvete för det. Att "vara emot" välgörenhet är liksom inte helt PK.
Men det jag inte förstår är hur man kan tro att välgörenhet ska hjälpa ANDRA länder ur förtryck och fattigdom, när det var helt andra faktorer som gjorde att Sverige har det förhållandevis bättre idag.
Det var nämligen ARBETARRÖRELSEN och FACKFÖRENINGAR och KVINNOKAMP som gjorde att du och jag och våra barn slipper arbeta i Nike-fabriken för typ 600 svenska kronor i månaden. (Det och att Sverige inte blev kolonialiserat, utan sysslade med lite kolonialism själv.)
Jag slipper formulera vad jag har emot välgörenhet, Johan Croneman har redan gjort det här.
Men det jag inte förstår är hur man kan tro att välgörenhet ska hjälpa ANDRA länder ur förtryck och fattigdom, när det var helt andra faktorer som gjorde att Sverige har det förhållandevis bättre idag.
Det var nämligen ARBETARRÖRELSEN och FACKFÖRENINGAR och KVINNOKAMP som gjorde att du och jag och våra barn slipper arbeta i Nike-fabriken för typ 600 svenska kronor i månaden. (Det och att Sverige inte blev kolonialiserat, utan sysslade med lite kolonialism själv.)
Jag slipper formulera vad jag har emot välgörenhet, Johan Croneman har redan gjort det här.
fredag 10 oktober 2008
Med eller utan Backstreet Boys
Om jag fick leva om mina tidiga tonår, skulle jag ha gjort mycket annorlunda. Mest av allt önskar jag att jag hade varit utåtagerande istället för inåtagerande.
I populärkulturella termer betyder det att jag inte alls skulle ha fastnat för Smashing Pumpkins och Manic Street Preachers. Soundtracket till min högstadietid skulle inte ha varit Suedes "Beautiful Ones" eller Pulps "Misfits", och jag skulle inte ha haft en crush på Thom Yorke, sångaren i Radiohead.
Istället skulle jag ha älskat Backstreet Boys. Jag skulle ha valt en favorit (Howie Dorough), tapetserat väggarna i mitt rum (nu vet jag att jag inte skulle ha fått göra det, men ändå) med posters, köpt varje nummer av Okej och blivit bundis med tjejen i min klass som fastnade för alla nya pojkband på löpande band.
Jag skulle ha blivit ett seriöst fan, och kanske ha blivit intervjuad av Fredrik Strage till hans bok. Jag skulle ha varit seriöst förälskad i Howie och haft en scrapbook med foton, konsertbiljetter och tidningsartiklar.
Men tyvärr blev det inte så. Jag får nöja mig med att ha deras Greatest Hits på repeat och posta deras fantastiska genombrottshit "Get down".
Notera hur gästrapparen flyger omkring som ett hologram i luften och sparkar - notera hur han lämnar över rap-stafettpinnen till AJ McLean, hör hur AJ rappar!
Missa inte heller kameravinklarna. Se hur BSB skrevar mot kameran i glansiga jackor, pösiga byxor och stora kängor - så 1996. Kläderna är verkligen jättefula, trots det blir jag sugen på att inventera närmaste Humana Second Hand och köpa en likadan outfit.
Och framförallt. Dansen. Fantastiskt.
torsdag 9 oktober 2008
Hej folkhem!
Idag när jag kom in i entrén i mitt hus, såg jag en rosa lapp med med följande meddelande:
Café Stadshagen öppnar månadg 13/10 på våning 1. Vi har öppet mellan 8-9 och serverar frukost till självkostnadspris.
Jag blev mycket glad, och vill härmed tacka Stiftelsen Hotellhem i Stockholm för detta initiativ!
Jag vill sända ett särskilt tack till deras styrelse, som bestämmer vilka krav man ska ställa för att få skriva kontrakt på en lägenhet i mitt hus. För att få bo här och njuta denna frukost på Café Stadshagen (med kaffe, te, smörgåsar osv) krävs som bekant fast inkomst (inga timvikariat godkänns!) eller borgenär, inga betalningsanmärkningar, inga skulder, full sysselsättning och referens från tidigare boende.
Jag tycker att Stiftelsen Hotellhem i Stockholm visar prov på en härlig folkhemsanda! De bjuder gärna på frukost - men först måste man gå från tärande till närande.
Eller från utanförskap till innanförskap, som det heter på nyspråk.
Vi ses på måndag på våning 1 mellan 8:00 och 9:00! Glöm inte legitimation och anställningsbevis!
Café Stadshagen öppnar månadg 13/10 på våning 1. Vi har öppet mellan 8-9 och serverar frukost till självkostnadspris.
Jag blev mycket glad, och vill härmed tacka Stiftelsen Hotellhem i Stockholm för detta initiativ!
Jag vill sända ett särskilt tack till deras styrelse, som bestämmer vilka krav man ska ställa för att få skriva kontrakt på en lägenhet i mitt hus. För att få bo här och njuta denna frukost på Café Stadshagen (med kaffe, te, smörgåsar osv) krävs som bekant fast inkomst (inga timvikariat godkänns!) eller borgenär, inga betalningsanmärkningar, inga skulder, full sysselsättning och referens från tidigare boende.
Jag tycker att Stiftelsen Hotellhem i Stockholm visar prov på en härlig folkhemsanda! De bjuder gärna på frukost - men först måste man gå från tärande till närande.
Eller från utanförskap till innanförskap, som det heter på nyspråk.
Vi ses på måndag på våning 1 mellan 8:00 och 9:00! Glöm inte legitimation och anställningsbevis!
onsdag 8 oktober 2008
Lättlunch
Idag lärde jag mig vad en "lättlunch" är för något. Det är inte en luftig baguette med lite ost och krispig sallad, utan en lättlunch är några öl på torget vid parkbänkarna.
Dålig mottagning
Igår ringde en vän på mobilen och ville prata om något viktigt. Som vanligt fick jag dålig mottagning just när det var som viktigast och hälften av vad hon sa försvann i brus. Som tur är har jag nu skaffat fast telefon för sådär fjärde gången i mitt liv, just på grund av att det är sjukt dålig mottagning i mitt hus. Min vän ringde upp på hemtelefonen, och vi kunde prata vidare. Tills hennes mobil laddade ur sig och allt blev tyst.
Sånt där hände liksom inte förr. Alla hade fast telefon, man kunde ringa till varandra, man kunde prata tills örat blev rött. Samtalen gick genom trådar som man än idag kan se bölja fram längs vägar och skogar. Och telefonerna kunde aldrig laddas ur, för de behövde inte ens el.
Jag ringde till Tele2 en gång för att klaga på den dåliga täckningen i min lägenhet. "Det står att jag har fem pluppars mottagning men mina samtal bryts ändå!", sa jag till dem. Kundtjänsten på Tele2 brukar vara hjälpsam, men i det här fallet var de översvallande hjälpsamma. De frågade om min adress. Sedan sa de att de skulle ringa till en tekniker som skulle rikta om mobilmasten som närmast mitt hus, så skulle jag få bättre täckning sedan.
Men det var här jag började bli inte så lite misstänksam. Som om de skulle rikta om masten för att en enda stackars kund ringer och klagar! Riktigt så dum är jag inte att jag går på det. Och vad skulle de som fick masten riktad från sig säga då? Då skulle väl rimligtvis deras täckning bli sämre? Och det måste väl vara jättesvårt och ganska dyrt att rikta om en mobilmast, det är väl inget man gör sådär på en kafferast?
Jag hade gärna trott på dem, men det där lät för bra för att vara sant. De drog en vals, om än en bra sådan. Och mycket riktigt är min mottagning lika dålig idag, fastän det har gått ett halvår sedan Tele 2 lovade rikta om masten.
Sånt där hände liksom inte förr. Alla hade fast telefon, man kunde ringa till varandra, man kunde prata tills örat blev rött. Samtalen gick genom trådar som man än idag kan se bölja fram längs vägar och skogar. Och telefonerna kunde aldrig laddas ur, för de behövde inte ens el.
Jag ringde till Tele2 en gång för att klaga på den dåliga täckningen i min lägenhet. "Det står att jag har fem pluppars mottagning men mina samtal bryts ändå!", sa jag till dem. Kundtjänsten på Tele2 brukar vara hjälpsam, men i det här fallet var de översvallande hjälpsamma. De frågade om min adress. Sedan sa de att de skulle ringa till en tekniker som skulle rikta om mobilmasten som närmast mitt hus, så skulle jag få bättre täckning sedan.
Men det var här jag började bli inte så lite misstänksam. Som om de skulle rikta om masten för att en enda stackars kund ringer och klagar! Riktigt så dum är jag inte att jag går på det. Och vad skulle de som fick masten riktad från sig säga då? Då skulle väl rimligtvis deras täckning bli sämre? Och det måste väl vara jättesvårt och ganska dyrt att rikta om en mobilmast, det är väl inget man gör sådär på en kafferast?
Jag hade gärna trott på dem, men det där lät för bra för att vara sant. De drog en vals, om än en bra sådan. Och mycket riktigt är min mottagning lika dålig idag, fastän det har gått ett halvår sedan Tele 2 lovade rikta om masten.
söndag 5 oktober 2008
Gud i P1
Den kristna Guden är i P1. Varje söndag talar han till oss genom en utvald gudstjänst någonstans i landet. Och varje dag klockan tolv på dagen ringer han i en klocka, klämtandet hörs tydligt i min radioapparat. Låtom oss bedja! Fader Vår! Amen! Kärleksbudskap! Nåd! Gudomlighet! Jesus Kristus!
Vad Gud har att göra i public service-radio är dock lite oklart för mig. Varför ska jag lyssna till detta? Förutom att det är helt förkastligt att en så kallat obunden radiokanal gör reklam för Svenska kyrkan, har jag ett rent personligt bekymmer med detta.
Och det är att jag är så lättpåverkad. Gudstjänsten i P1 är en sekt för mig, och jag är en typiskt jagsvag personlighet som låter mig lockas med löften om godis och kärlek.
Idag var dessutom Göran Greider med i programmet och läste en text av Dan Andersson. Sen behövs det bara att Helle Klein dyker upp nån gång och jag kommer aldrig förmå mig att gå ur Svenska kyrkan som jag egentligen borde. Rent principiellt alltså.
Kristen gudstjänst i P1 är självklart, konfessionellt och tar plats på ett sätt som är riktigt provocerande. Minoritetsreligioner dyker upp som kuriosa - man hälsar på i det judiska nyåret i matprogrammet Meny, man berättar lite om ramadan. När det handlar om judendomen och islam i P1, är det alltid på ett journalistiskt sätt. Det är hej och hå, här hälsar vi på hos en minoritet, titta vilken god mat de äter!
Islam och judendomen är förpassat till UR-programmen, medan kristendomen brer ut sig på bästa sändningstid. Är inte det lite konstigt?
Jag har funderat på det där. Förut tänkte jag att det vore väl i så fall inte mer än rätt att sända även böneutropen i som de gör i en del muslimska länder. Men sedan har jag insett att problemet handlar om mer än en rättviseaspekt i vilka religioner som syns och inte syns. Det handlar ju om att det borde vara självklart att ha en icke-konfessionell radio.
Jag tycker man borde ta bort den jävla gudstjänsten i P1. För det här måste ju medföra ändå medför en del så kallat journalistiskt etiska problem. För hur mycket kan man granska Svenska kyrkan om man samtidigt låter dem ha egna program? Det är väl av den anledningen man inte har reklam, att man ska vara oberoende. Hur kan man i så fall försvara att man gör en massa reklam för vår före detta statsreligion? Jag tycker det är mycket märkligt.
Vad Gud har att göra i public service-radio är dock lite oklart för mig. Varför ska jag lyssna till detta? Förutom att det är helt förkastligt att en så kallat obunden radiokanal gör reklam för Svenska kyrkan, har jag ett rent personligt bekymmer med detta.
Och det är att jag är så lättpåverkad. Gudstjänsten i P1 är en sekt för mig, och jag är en typiskt jagsvag personlighet som låter mig lockas med löften om godis och kärlek.
Idag var dessutom Göran Greider med i programmet och läste en text av Dan Andersson. Sen behövs det bara att Helle Klein dyker upp nån gång och jag kommer aldrig förmå mig att gå ur Svenska kyrkan som jag egentligen borde. Rent principiellt alltså.
Kristen gudstjänst i P1 är självklart, konfessionellt och tar plats på ett sätt som är riktigt provocerande. Minoritetsreligioner dyker upp som kuriosa - man hälsar på i det judiska nyåret i matprogrammet Meny, man berättar lite om ramadan. När det handlar om judendomen och islam i P1, är det alltid på ett journalistiskt sätt. Det är hej och hå, här hälsar vi på hos en minoritet, titta vilken god mat de äter!
Islam och judendomen är förpassat till UR-programmen, medan kristendomen brer ut sig på bästa sändningstid. Är inte det lite konstigt?
Jag har funderat på det där. Förut tänkte jag att det vore väl i så fall inte mer än rätt att sända även böneutropen i som de gör i en del muslimska länder. Men sedan har jag insett att problemet handlar om mer än en rättviseaspekt i vilka religioner som syns och inte syns. Det handlar ju om att det borde vara självklart att ha en icke-konfessionell radio.
Jag tycker man borde ta bort den jävla gudstjänsten i P1. För det här måste ju medföra ändå medför en del så kallat journalistiskt etiska problem. För hur mycket kan man granska Svenska kyrkan om man samtidigt låter dem ha egna program? Det är väl av den anledningen man inte har reklam, att man ska vara oberoende. Hur kan man i så fall försvara att man gör en massa reklam för vår före detta statsreligion? Jag tycker det är mycket märkligt.
torsdag 2 oktober 2008
Lukta som en riktig tjej
Nyligen köpte jag en parfym på Internet. Det är en dyr parfym av känt märke. En gång för flera år sedan luktade jag på denna parfym i en affär, och blev helt betagen. Först nu köpte jag den.
Men nu luktar den inte alls så gott som jag tyckte då. Istället känns det som om jag går omkring med en air av kosmetikabutik runt mig. Jag kan inte identifiera mig med den doften.
Och jag vet varför. Den här parfymen luktar som de där tjejerna som gick i min högstadieklass och hade blankt hår, hipsters och höga stövlar. Den luktar som de där tjejernas smink, kläder och hår. Den luktar som att sjunga och dansa med till Spice Girls "Say you'll be there" framför tjockteven. Den luktar som att bo i radhus med ljusa träslag i köket och två närvarande föräldrar.
Parfymen jag har köpt luktar som en "riktig" tjej. Varje gång jag använder den är det som att jag går före, och den riktiga tjejen går efter mig. Sedan tittar jag över axeln men ser ingen där.
Men det kan omöjligen vara jag som luktar såhär sött och gott. Jag med mitt nervösa, grabbiga kroppspråk, mitt bitande på naglarna och mina ben som jag alltid råkar lägga upp på bordet i skolan fast ingen annan gör det.
Såhär luktar min parfym:
Men nu luktar den inte alls så gott som jag tyckte då. Istället känns det som om jag går omkring med en air av kosmetikabutik runt mig. Jag kan inte identifiera mig med den doften.
Och jag vet varför. Den här parfymen luktar som de där tjejerna som gick i min högstadieklass och hade blankt hår, hipsters och höga stövlar. Den luktar som de där tjejernas smink, kläder och hår. Den luktar som att sjunga och dansa med till Spice Girls "Say you'll be there" framför tjockteven. Den luktar som att bo i radhus med ljusa träslag i köket och två närvarande föräldrar.
Parfymen jag har köpt luktar som en "riktig" tjej. Varje gång jag använder den är det som att jag går före, och den riktiga tjejen går efter mig. Sedan tittar jag över axeln men ser ingen där.
Men det kan omöjligen vara jag som luktar såhär sött och gott. Jag med mitt nervösa, grabbiga kroppspråk, mitt bitande på naglarna och mina ben som jag alltid råkar lägga upp på bordet i skolan fast ingen annan gör det.
Såhär luktar min parfym:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
