Öppna Kanalen

I hård konkurrens med TV4+ vinner Öppna Kanalen Stockholm priset som min favoritkanal. Här samsas frireligiösa kyrkor med olika organisationer baserade på etnicitet eller intressen som schack, prostatacancer, Miljöpartiet och falun gong.

Öppna Kanalen är demokrati när den är som bäst, och för etnicitetssuckers som mig är kanalen en outtömlig källa till glädje. Fredag- och söndagkvällar kl 23:00 sänds det persiska programmet "Hamsafar" (betyder något med resa). Tyvärr förstår jag inte ett ord eftersom det är helt på farsi, men programledarna brukar se väldigt bra ut och ha roligt. De verkar prata om aktuella nyheter och diskutera dem lite lättsamt. Programmet varvas med persiska musikvideos, som ser ut ungefär som arabiska musikvideos fast lite mörkare i tonen.

Ett annat bra program som jag tyvärr inte vet namnet på är med en pastor med mustach som pratar spanska. Han ser både sträng och förtroendeingivande ut och brukar ha med sig ett ungt snyggt par som någon slags gäster eller religiösa förebilder. Han pratar mycket om Jesus och Gud.



Det finns också många program där folk dansar, det är väldigt många som dansar i grupp i hemlandets kläder och de dansar väldigt länge. Annars är det mest studioprogram på olika hemspråk som jag önskar att jag kunde.

Det farligaste programmet är ett med en man som ser ut som Buddha. Han glänser av svett, är lite tjock och pratar inför en väldigt stor publik. Han pratar om andlighet, det verkar pågå någon slags väckelsemöte men trots att jag sett honom flera gånger har jag inte förstått vilken religion han förespråkar. Han är i alla fall väldigt karismatisk och man tror på allt han säger.

För intresserade kan jag berätta att vem som helst kan köpa en timmes programtid på Öppna Kanalen Stockholm för 3000 kronor, alternativt bli medlem i kanalen för 9400 kronor per år. Då får man 52 sändningstimmar på köpet. Ärligt talat, vad väntar vi på?

Babars land

Min far brukar titta på marockansk teve, skratta lite försynt och säga; det ser ut som ett riktigt Babar-land. Jag tror han menar att Marocko på teve från Sverige ser så overkligt ut; overkligt, gulligt och tillrättalagt. På nyheterna får man se kungen som ser så snäll ut som mest verkar åka omkring och klippa band och skaka hand. Runtomkring honom män i en brokig blandning av västerländska och traditionella kläder. Speakerrösten pratar lugnt på klassisk arabiska eller melodiös franska. Mörka kostymer och kaftaner i starka färger. Betryggande leenden. Alla liksom glänser lite, de har så mycket smink på sig och är med svenska mått mätt alltid mer uppklädda än vad situationen kräver. Och allt verkar lugnt, även om det inte är det. Statlig teve i en diktatur.

Tidiga kvällar marockanska motsvarigheten till "Så ska det låta". Jag kan inte sjunga med i låtarna och jag fattar knappt vad de säger men jag fastnar ändå. Orkestern spelar låtar av George Wassouf, Fairouz och Oum Khaltoum, programledaren är tvålfager och charmig. Jag försöker förstå vad de skrattar åt och vilket lag som vann, jag lyckas inte.

Under ramadan tävlingar i koranläsning för unga pojkar. Man kan sms:a in och rösta på sin favorit. Pojkarna är så små, och de sitter som i trans med koranen framför sig och mässar. Det heter inte att de sjunger, det heter något annat, men det låter som att de sjunger.

Sena kvällar eller nästan jämt reportage från olika orter i landet, formen är typ; på det här stället har de jättefin natur, där kan man klättra i berg, på det här stället är det jättekallt och snö på vintern och folk hugger ved i skogen fast de inte får; till den här fina stan kommer det mycket turister. Det blåser mycket i de reportagen.

Ännu senare kvällar ett program som handlar om försvunna människor. Folk berättar rakt in i kameran om söner och döttrar som försvunnit från hembyn och inte kommit tillbaka. Ett foto på de försvunna och här sågs de sist och hit ringer man om man sett dem och må Allah se till att de kommer hem levande. Då och då en lycklig återförening, dottern som fick ett barn utanför äktenskapet kommer hem med sitt barn. Och barnets morfar berättar hur han älskar sin dotter ändå och är glad att hon kommit hem igen och barnbarnet leker i hans knä och någon gråter av rörelse. Och sedan vinjetten med flöjtmusiken och den snurrande loggan och sedan börjar allt om igen, och allt är som det ska vara i Babars land.

Ellen

Jag trodde länge att program som" Ordjakten" och "Memento" var de ultimata exemplen på innehållslöshet. Nu får jag revidera min uppfattning. Dessa program handlar ju faktiskt om att gissa ord och ringa in och bli av med 9:90 medan programledaren pratar på om vad som helst. Ellen DeGeneres' talkshow kanal 5 däremot, handlar verkligen inte om någonting. Det skrattas och jublas och dansas och alla verkar älska Ellen men jag blir bara frustrerad. Vad är programmet till för och för vem? Det här måste vara det enda programmet med lägre tempo än Glamour. Ibland ska det tydligen komma några gäster och intervjuas, men det dröjer alltid så lång tid med en massa intigheter innan de dyker upp att jag vid det laget har hunnit byta kanal. Det mest uppseendeväckande som händer i "Ellen" är att Ellen dansar över ett bord. Snark. Och att hon har snygga kostymbyxor och sneakers. That doesn't do it for me.

Det som slår mig är att i det här programmet är det publiken som har övertagit den roll som vanligtvis är reserverad för programledaren. De får liksom stå för innehållet, eftersom programmet ju är innehållslöst. De dansar och skrattar och jublar och säger sitt namn och blir helt till sig när de får stå bredvid Ellen på scen och presentera nästa pseudoinslag, men det är bara Ellen som får betalt. Jag tycker att Ellen's talkhsow borde byta namn till "The Audience", och publiken kunde överta scenen för gott, och sedan kunde Ellen ta deras platser och le och för sista gången dansa ut i periferin medan dj:n spelar ännu en funkklassiker.

Slagord

MTV har den senaste tiden haft en liten röd text i vänstra hörnet, där det har stått "Free Burma". Och att stödja ett gäng rödklädda munkars fredliga kamp för demokrati i ett land som exotiseras intill "Tintin i Tibet"-nivå i nyhetsmedierna, är just så okontroversiellt att till och med den stora musikkanalen kan göra det. Att det dessutom handlar om motstånd mot en ond militärjunta som backas upp av USA:s antagonister Kina och Ryssland gör det hela ännu lättare.

Vart man än tittar råder konsensus om att det som händer i Burma är viktigt och exeptionellt och att vi bör visa vår solidaritet. På samma sätt råder det efter detdär misshandelsmordet konsensus om att ungdomsvåldet har ökat och blivit grövre och att det behövs fler vuxna på gatan.

Det är ungefär som i skolan när man fick lära sig att demokrati är bra, rasism är dåligt, och om ni ser någon som blir mobbad; säg genast till någon vuxen. Alla är lika värda och yada yada. Det där snacket ekade tomt då, och det ekar lika tomt nu.

Liv i luckan skulle det däremot bli om MTV körde med slagord som det inte råder tvångskonsensus om. Med sin räckvidd har kanalen potential att bli en riktigt subversiv kraft. TBHL har hela listan på slagorden MTV inte vågar köra!

6. Ronald McDonald har blodiga händer och förtrycker fattiga länder!

5. Ingen profit på kvinnors kroppar

4. Kött är mord

3. Krossa staten, krossa kapitalet

2. Klasskamp / kvinnokamp

1. Befria Irak nu

Djupfryst

En kompis hade "Ärtor, majs och paprika" i salladen häromdagen. Vi enades om att det där var något som man bara åt när vi var små på 80-talet. "Ärtor, majs och paprika" är lugnt matens motsvarighet till pastellfärger. Blandningen innehåller tre olika former och tre olika färger, och kombinationen känns hyfsat otippad. Ärtor och majs känns rätt naturligt att blanda, men jag vet inte vad paprikan gör i sammanhanget. Den är hackad intill oigenkännlighet och smakar bara vattnigt och kemiskt.

I frysdisken finns även "Kinamix". Den ser allt annat än fräsch ut och innehåller samma sak som "Ärter, majs och paprika" och dessutom ris. Jag vet inte när den lanserades, men en kvalificerad gissning är 70-talet. Layouten verkar i alla fall inte ha ändrats sedan dess.

Buffalo soldier

80-talsmodet har repriserats färdigt, och vi är nu inne på början av 90-talet. Året är fortfarande 2007, men jag hade svårt att förstå det när jag såg Din Sko: s annons inför hösten i en tidning. Det var bilder på flera såna där svarta halvhöga kängor med grov sula och lite random spännen här och var. Jag förflyttades direkt till mellanstadiet och blev tvungen att vända blad när jag insåg att jag kände ett spirande begär efter skor av den typen - jag som egentligen tycker alla skor utom sneakers är fula. Om jag vågade skulle jag lugnt klä mig som Will Smith i Fresh Prince, med en touch av tidiga Seinfeld och Vänner. Både snyggt och bekvämt, det var den tidens ledord för modet det.

Det var inte så länge sedan vi satt och skämdes i grupp över tightsen och de för stora tröjorna vi hade på mellanstadiet. Nu heter samma kläder leggings och oversized tröjor och är lika normalt att ha på sig som jeans. Därför borde jag verkligen våga klä mig som Jerry Seinfeld och Elaine. Om sanningen ska fram är jag nog på väg dit, och det är inte ett dugg modigt. Jag kommer bara se ut som alla andra.

Riktigt våghalsigt vore däremot att föregå recyclingstrenderna och klä sig som en kickers. Eftersom detta mode förekom under slutet av 90-talet, kommer det bli inne igen om en sådär sju år kanske. Vilket enligt modelogiken betyder att det är så ute det kan bli just nu. Så om du någon gång under de närmast dagarna skulle se någon med:

Svarta jazzbyxor,
färgglad Champion-tröja,
plastiga Fila-skor,
stark läppenna,
kort tjock täckjacka,
och buffaloskor,

så kanske det är jag.

Mama Africa

Reggae gillar mig. Min kärlek till rnb och hiphop känns hopplöst obesvarad, men när det kommer till reggae kommer kärleken inte bara från, utan också till mig. Det kan vara för att de som sjunger inte låter så arga, om man bortser från dancehallåtarna, utan väldigt snälla. Det kan vara för att jag är svag för det där med one love och rastafari unite. Eller så är det helt enkelt för för alla de där låtarna om mama Africa.

Varje reggaeartist med självrespekt måste sjunga minst en gång, och helst fler, om Afrika. Låtarna handlar mycket om hur fint det är i Afrika, vilka länder som ligger där och hur mycket kärlek mama Africa har att ge. Man tar också upp hur mycket problem det finns där och vikten av solidaritet med moderkontinenten. Ett stort tema är också slavhandeln som förde förfäderna med sig därifrån. Ibland kan man också bara sjunga; hur är läget mama Africa, du är världens moder och saker i den stilen. Men allra mest handlar Mama Africa-låtarna om att det är dags att åka tillbaka till Afrika. Om längtan tillbaka, hemlängtan, om saknad efter något slags urspung.

I en affär som säljer reggae i Stockholm är ägaren inte från Jamaica utan just Afrika, och han är väldigt skeptisk till detta fenomen. Tilläggas bör att han inte heller bekänner sig till rastafarireligionen. Han säger att de har sjungit om att åka tillbaka till Afrika sen 70-talet, ändå har de inte rört sig ett steg i den riktningen. Det är bara snack, menar han, de skulle inte klara sig en dag om de kom dit. De skulle komma ut på flygplatsen, få en chock och vända igen.

Litegrann grusade det där min romantiserade bild av saken, men mest tyckte jag det var roligt.

Reggae om Afrika, random urval:

Absolut bästa låten: So much love med Hakim (finns att lyssna på på http://www.myspace.com/hakimsmusic . Akon har också gjort en version av den som heter Mama Africa)
Abisha Mama Africa
Anthony B feat. Garnet Silk & Buju Banton Hello Mama Africa
Capleton, Lets go (Africa)
Junior Kelly African Bound
Peter Tosh Mama Africa
Sizzla Mama Africa (Garden of Eden)

Schools where I learned they should be burned

När jag gick i ettan på lågstadiet fick vi lära oss att skriva bokstäverna i alfabetet. Vi hade en övningsbok av sådant där lite glansigt papper som det var svårt att sudda ut på. Överst på sidan var det förtryckt en bokstav, och sedan skulle man kopiera den och skriva den om och om igen på raderna under.

Vi skulle börja med lilla a. Jag sa till min lärare att jag redan kunde skriva lilla a, och undrade varför jag skulle fortsätta öva på en bokstav jag redan kunde. Men min lärare sa att jag skulle fylla de där sidorna med lilla a ändå. Så jag fortsatte att skriva sida upp och ner med aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Ibland hade vi matematik också. Då hade vi en tjock mattebok som hette "Enhetsboken". I slutet av varje tal brukade det stå "glöm inte att skriva enhet!" Jag skulle ha förstått den meningen lika bra på klassisk arabiska, för jag lyckades gå ut hela ettan och tvåan utan att någon lärare förklarade vad ordet enhet betydde. Jag vågade inte heller ställa frågan själv, för det skulle ha varit ganska pinsamt att erkänna att jag hade räknat halva boken utan att ens fatta vad den gick ut på.

På mellanstadiet hade vi ett ämne som hette OÄ. De lektionerna handlade om lite vad som helst. Vi skojade som alla andra mellanstadieelever om att det var en förkortning för Onödiga Ämnen. Vi fick dock inte någon förklaring på vad OÄ stod för egentligen. Senare har jag lärt mig att det står för orienteringsämnen. Orientering? Ämnen? Orientering i ett ämne? Eller kanske ämnen om att orientera sig? Men orientera sig i vad?

Jag går inte längre i ettan på lågstadiet. Jag går mitt tredje år på universitetet. Men deras system är fortfarande obegripligt för mig. Jag skulle så hemskt gärna fatta vad det är man ska göra och varför. Men det fortsätter vara så att jag fortsätter öva på något jag redan kan, alternativt inte förstår vad uppgifterna går ut på.