Förutom "Africa" med Toto är den här låten (båda versionerna, lika mycket) en av mina guilty pleasures.
måndag 27 april 2009
SVT vs Försäkringskassan
Min jakt på en praktikplats fortsätter, och jag hade turen att bli kallad till intervju på en lokal SVT-station. Eftersom jag har en bekant som vikarierar där just nu, hade jag redan innan praktikjakten skapat mig en bild av stället.
Jag såg framför mig ett stort kontorslandskap några våningar upp i ett höghus. Receptionen skulle var hög och grå, med en ung tjej bakom luckan. Skrivborden skulle var nya och blanka, och det skulle vara fullt med folk som jobbar intensivt och stressat. Hela tiden skulle det ringa i telefonerna, och folk skulle kasta sig ut genom dörren till de nya, blank SVT-bilarna för att hinna med nästa intervju.
Det såg inte alls ut så. Stället låg istället på bottenvåningen, med slitna skyltar i fönstren där det stod "SVT Umeå" i 80-talsstil. "Kontorslandskapet" bestod av cirka sju skrivbord, där folk, bland annat min bekant, jobbade på lugnt och sansat i sin egen takt. Det var halvtomt på folk. I receptionen satt en vänlig kvinna i övre medelåldern och frågade om jag ville ha kaffe. Mitt i lokalen var en trätrappa - tänk radhusstil - som ledde upp till tjejen som jobbade halvtid med webben. Och det var ungefär allt.
Känslan jag fick var den av att befinna mig på någon slags kommunal eller statlig verksamhet - om det inte hade stått "SVT" överallt hade jag lätt kunnat tro att jag befann mig på Försäkringskassan.
Sedan slog det mig att det är ju nästan exakt det som public service är: en verksamhet, låt vara journalistik, i offentlig regi. Inte konstigt om det ser ut så också. Med andra ord är det enda jag behöver ett par sjukskötersketofflor, Löfbergs Lila-kaffe och en flaska handsprit. Sen kommer jag - om jag lyckas få praktikplatsen - att känna mig som hemma in no time.
Jag såg framför mig ett stort kontorslandskap några våningar upp i ett höghus. Receptionen skulle var hög och grå, med en ung tjej bakom luckan. Skrivborden skulle var nya och blanka, och det skulle vara fullt med folk som jobbar intensivt och stressat. Hela tiden skulle det ringa i telefonerna, och folk skulle kasta sig ut genom dörren till de nya, blank SVT-bilarna för att hinna med nästa intervju.
Det såg inte alls ut så. Stället låg istället på bottenvåningen, med slitna skyltar i fönstren där det stod "SVT Umeå" i 80-talsstil. "Kontorslandskapet" bestod av cirka sju skrivbord, där folk, bland annat min bekant, jobbade på lugnt och sansat i sin egen takt. Det var halvtomt på folk. I receptionen satt en vänlig kvinna i övre medelåldern och frågade om jag ville ha kaffe. Mitt i lokalen var en trätrappa - tänk radhusstil - som ledde upp till tjejen som jobbade halvtid med webben. Och det var ungefär allt.
Känslan jag fick var den av att befinna mig på någon slags kommunal eller statlig verksamhet - om det inte hade stått "SVT" överallt hade jag lätt kunnat tro att jag befann mig på Försäkringskassan.
Sedan slog det mig att det är ju nästan exakt det som public service är: en verksamhet, låt vara journalistik, i offentlig regi. Inte konstigt om det ser ut så också. Med andra ord är det enda jag behöver ett par sjukskötersketofflor, Löfbergs Lila-kaffe och en flaska handsprit. Sen kommer jag - om jag lyckas få praktikplatsen - att känna mig som hemma in no time.
torsdag 23 april 2009
Promoe outar sitt klassförakt
Jag har alltid haft svårt för Promoe. Jag tyckte aldrig om Looptroop heller, av samma anledning som jag störde mig på annan politiskt korrekt vänstermusik. Looptroop var såna man bara skulle tycka om, på samma sätt som man bara skulle älska Manu Chao och Tracy Chapman. Jag fattade aldrig det där. Vad jag däremot fattade var att Promoe och Looptroop var vänsterpolitiskt korrekta. Jag förstod det som att de var radikala, och hade en klassanalys av samhället.
Därför undrar jag lite hur Promoe tänker nu, när han ägnar en hel låt åt rent och skärt klassförakt. För det är väl en låt om (fördomar om) arbetarklassen han har gjort, när han i "Svennebanan" rappar saker som en riktig stilikon med silikon, bor i samma stad som du vill ifrån och kunskap från wikipedia, tonårsgraviditet och minnesluckor barn med syrran vill alltid vara kvar i fyllan?
Jag sitter inte inne med sanningen, men i mina öron verkar det inte bättre. Med det sagt, inser jag att den här låten kanske beskriver mer än bara Promoes klassförakt. Den kanske säger något om den utomparlamentariska vänsterns, och därmed delvis mitt eget, klassförakt. Där är "genuin" arbetarklasskultur som fotboll, ölhävning, sillunch på första maj och att läsa arbetarförfattarna lika med hög status - det där har redan beskrivits i "En knuten näve i fickan". Har man däremot andra intressen, som att åka på kryssning, längta till semestern i Thailand, spara pengar till silikonbröst och vara allmänt obildad står det inte lika högt i kurs.
Men nu verkar det inte direkt vara så att Promoe är ute efter att rannsaka varken sig själv, eller den rörelse han agerat soundtrack åt. Svennebanan är och förblir en låt som beskriver hur mycket Promoe stör sig på arbetarklassen och den outbildade medelklassen. De där andra, som är avundsjuka på överklassen och spyr utav dagen-efter-piller.
lördag 18 april 2009
På fel plats
Jag var på intervju för den prestigefyllda praktikplatsen. Två personer intervjuade mig, som vanligt körde de med good cop, bad cop-rutinen. Jag var förberedd på det, min klasskamrat hade berättat att det var så det gick till. Men han jag trodde skulle vara the good cop, visade sig vara the bad cop, och tvärtom.
Jag visade mina arbetsprover och berättade. Jag tror att det jag är bra på kom fram. Det kändes inte som att jag gjorde bort mig. Nästa dag hörde de av sig och sa att, vi har valt en praktikant, det blev inte du. Först kändes det ganska jobbigt. Känslan jag fick var den av att ha gjort bort mig. Jag kände mig pinsam.
Sedan blev det ganska uppenbart för mig att det är klart att jag inte kunde få platsen. Jag har inte definierat mig själv, vad jag vill och varför. Jag har inte direkt någon erfarenhet, och plötsligt kände jag mig dum som ens sökt den platsen. Vem tror jag att jag är? Som om jag kunde stövla in på Sveriges Radio och bara, tjena, här är ert blattealibi!
Jag förstod att jag helt enkelt var fel person för dem. Rätt person har vetat i flera år att han vill bli journalist, jobbat målmedvetet för det och sysslat med massor av extracurricular activities. Rätt person är stresstålig, har jobbat som nyhetsreporter och vet vad det är som gäller. Min styrka ligger däremot någon annanstans.
Efter "tack men nej tack"-samtalet fick jag plötsligt en flashback. Jag började tänka på när jag gick i nian på högstadiet. Min engelskalärare berättade att hon kunde erbjuda en elev att gå på uttagningen till ett läger som hette "Camp Rising Sun".
Om man blev uttagen fick man åka till USA med en massa ungdomar från olika länder, där man fick lära känna varandra, sjunga sånger runt lägereldar och bada i en sjö. Och, helst av allt, sent på kvällen kanske man skulle lyssna på musik i samma freestyle som en söt kille, med varsin hörlur i örat.
Jag fick gå på den där uttagningen. Det var i en lokal någonstans i stan, jag minns inte riktigt vart. De andra ungdomarna som var där hade med sig sina föräldrar, som såg stränga ut och var där för att coacha sina barn. Jag satt och väntade i cafét, och såg hur föräldrarna satt kvar medan ungdomarna gick in på intervju en i taget. De såg stressade och målmedvetna ut.
Själv hade jag flyttat hemifrån ett år tidigare och gick till intervjun själv, precis som jag gjorde allting annat själv. När det så var min tur att bli intervjuad gick jag in i ett rum med två personer som var en slags jury. De frågade vad jag brukade göra på fritiden. Jag sa att jag brukade läsa böcker, lyssna på musik och titta på tv.
Där och då förstod jag att det var fel svar. Jag förstod också att det inte fanns något jag kunde göra för att ändra på det.
Ett par dagar senare kom så samtalet från juryn på "Camp Rising Sun". Jag hade inte gått vidare. Jag blev lite ledsen.
Ungefär som nu.
Jag visade mina arbetsprover och berättade. Jag tror att det jag är bra på kom fram. Det kändes inte som att jag gjorde bort mig. Nästa dag hörde de av sig och sa att, vi har valt en praktikant, det blev inte du. Först kändes det ganska jobbigt. Känslan jag fick var den av att ha gjort bort mig. Jag kände mig pinsam.
Sedan blev det ganska uppenbart för mig att det är klart att jag inte kunde få platsen. Jag har inte definierat mig själv, vad jag vill och varför. Jag har inte direkt någon erfarenhet, och plötsligt kände jag mig dum som ens sökt den platsen. Vem tror jag att jag är? Som om jag kunde stövla in på Sveriges Radio och bara, tjena, här är ert blattealibi!
Jag förstod att jag helt enkelt var fel person för dem. Rätt person har vetat i flera år att han vill bli journalist, jobbat målmedvetet för det och sysslat med massor av extracurricular activities. Rätt person är stresstålig, har jobbat som nyhetsreporter och vet vad det är som gäller. Min styrka ligger däremot någon annanstans.
Efter "tack men nej tack"-samtalet fick jag plötsligt en flashback. Jag började tänka på när jag gick i nian på högstadiet. Min engelskalärare berättade att hon kunde erbjuda en elev att gå på uttagningen till ett läger som hette "Camp Rising Sun".
Om man blev uttagen fick man åka till USA med en massa ungdomar från olika länder, där man fick lära känna varandra, sjunga sånger runt lägereldar och bada i en sjö. Och, helst av allt, sent på kvällen kanske man skulle lyssna på musik i samma freestyle som en söt kille, med varsin hörlur i örat.
Jag fick gå på den där uttagningen. Det var i en lokal någonstans i stan, jag minns inte riktigt vart. De andra ungdomarna som var där hade med sig sina föräldrar, som såg stränga ut och var där för att coacha sina barn. Jag satt och väntade i cafét, och såg hur föräldrarna satt kvar medan ungdomarna gick in på intervju en i taget. De såg stressade och målmedvetna ut.
Själv hade jag flyttat hemifrån ett år tidigare och gick till intervjun själv, precis som jag gjorde allting annat själv. När det så var min tur att bli intervjuad gick jag in i ett rum med två personer som var en slags jury. De frågade vad jag brukade göra på fritiden. Jag sa att jag brukade läsa böcker, lyssna på musik och titta på tv.
Där och då förstod jag att det var fel svar. Jag förstod också att det inte fanns något jag kunde göra för att ändra på det.
Ett par dagar senare kom så samtalet från juryn på "Camp Rising Sun". Jag hade inte gått vidare. Jag blev lite ledsen.
Ungefär som nu.
onsdag 8 april 2009
Jag i två meningar
Jag fick i uppgift att skriva en kort presentation om mig själv. Eftersom jag nyligen har skrivit ett antal "personliga brev" till personer jag inte känner (flera som jag med största sannolikhet aldrig kommer träffa), kan man tycka att det inte borde vara så svårt.
Problemet är bara att när jag spånar på saker att skriva i dendär presentationen, känns det som att jag ljuger, tror mig och försöker framställa mig som något jag inte är. Precis som i de där förbannade jävla personliga breven.
En anledning till att jag känner så är det här med automatisk skrift. När jag ska skriva något som jag inte vill skriva, kopplar jag på autopiloten. Jag vet inte hur det går till, men det händer hela tiden. Sen är jag som i trans i cirka femton minuter, och under den tiden rör sig mina händer över tangentbordet och skriver en text av sig själv.
Jag läste ett av de där personliga breven nyss som jag skrev förra veckan. Och jag svär vid Gud att jag inte hade en aning om att jag hade skrivit som jag tydligen hade gjort.
Jag har skrivit saker jag inte tycker. Jag har copy pasteat från ett brev till ett annat. Jag har beskrivit mig själv som värsta stjärnan.
Mot bakgrund av det borde det inte vara så svårt att skriva en kaxig presentation av mig själv på tre meningar. Om det inte var för att jag känner mig förmäten, förljugen och publikfriande.
Publikfriande! Där har vi det. And it's a gift and a curse.
Jag börjar fatta vad jag ska skriva, och varför. Jag lämnar autopiloten därhän och författar följande mästerverk:
"Nadia Cherqaoui är 25 år gammal och studerar på JMK i Stockholm. Hon tittar helst på kabel-tv, läser Faiza Guène, lyssnar på Brandy och äter Snickersglass. Skulle klä sig som Fresh Prince om hon bara vågade och funderar ganska mycket över hur Leila K mår idag."
Problemet är bara att när jag spånar på saker att skriva i dendär presentationen, känns det som att jag ljuger, tror mig och försöker framställa mig som något jag inte är. Precis som i de där förbannade jävla personliga breven.
En anledning till att jag känner så är det här med automatisk skrift. När jag ska skriva något som jag inte vill skriva, kopplar jag på autopiloten. Jag vet inte hur det går till, men det händer hela tiden. Sen är jag som i trans i cirka femton minuter, och under den tiden rör sig mina händer över tangentbordet och skriver en text av sig själv.
Jag läste ett av de där personliga breven nyss som jag skrev förra veckan. Och jag svär vid Gud att jag inte hade en aning om att jag hade skrivit som jag tydligen hade gjort.
Jag har skrivit saker jag inte tycker. Jag har copy pasteat från ett brev till ett annat. Jag har beskrivit mig själv som värsta stjärnan.
Mot bakgrund av det borde det inte vara så svårt att skriva en kaxig presentation av mig själv på tre meningar. Om det inte var för att jag känner mig förmäten, förljugen och publikfriande.
Publikfriande! Där har vi det. And it's a gift and a curse.
Jag börjar fatta vad jag ska skriva, och varför. Jag lämnar autopiloten därhän och författar följande mästerverk:
"Nadia Cherqaoui är 25 år gammal och studerar på JMK i Stockholm. Hon tittar helst på kabel-tv, läser Faiza Guène, lyssnar på Brandy och äter Snickersglass. Skulle klä sig som Fresh Prince om hon bara vågade och funderar ganska mycket över hur Leila K mår idag."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
