tisdag 1 december 2009

Jag vill tacka alla 70-talister!

Idag fattade jag det. Jag förstod, och det var idag. Jag insåg att min åldersnoja, förutom att vara allmänt jobbig och deprimerande, också är helt felaktig.

Min rädsla för att inte ha hunnit med vad det nu borde vara vid alla olika åldrar jag har passerat, saknar helt relevans. Och det har inte att göra med att jag har lyssnat för mycket på Prem Rawat eller Deepak Chopra, slutat noja i övrigt eller gudbevars börjat ta livet med en klackspark.

Anledningen till att jag inte behöver noja mer är att jag har förstått grejen med 70-talister. Detta efter att ha gått dubbelt med en kille på min praktikplats. Han är nästan tio år äldre än mig men snackar typ som en tonåring och har mer häng på byxorna än jag.

Han har visserligen mer erfarenhet än jag, kan köra bil och programanställning på SVT. Men. Han lever ungefär på samma sätt som mig, och har inte bytt sina sneakers mot vinterskor fastän det är december.

Och nu ser jag det överallt. När jag tidigare haft ångest för att folk blir så vuxna och stadgade, kan jag nu se mig omkring i min bekantskapskrets och inte vara lika rädd för att fylla typ 32. Jag kan till och med tycka att det verkar lite trevligt

Jag som brukar spy galla över min föräldrageneration (ja, jag tycker fortfarande att 40- och 50-talisterna har jävligt mycket att vara tacksamma för) har äntligen hittat en generation att se upp till.

Det är något visst med 70-talister. 60-talisterna må ha bra smak på inredning, men de har en tendens att tycka att jeans ska sitta "i midjan" och att ett yrke är något som man "är". I allra värsta fall tycker de att artister ska skriva sina låtar själva för att ens kallas artister, och att hiphop inte är något annat än låtstöld.

70-talisterna däremot, vet att uppskatta såväl bra musik som dåliga skämt. Tack vare dem kommer jag aldrig behöva bli lika vuxen som mina föräldrar såg ut på 80-talet.

I alla fall inte de närmaste åtta, nio åren. Och hade jag haft turen att födas till man, hade det stadium och den klädstil jag befinner mig i nu kunnat vara typ, livet ut.