Jag träffade en Spraydate-profil

När min syster jobbade på reklambyrå brukade hon jobba över mycket. Det var mycket att göra i olika layout-program. Hon berättade en gång att hon en dag hade jobbat så länge att hon när hon tittade på himlen funderade på om hon inte skulle dra ner eller upp den en färgnyans eller två.

Jag tror att det är något liknande som håller på att hända mig nu. Vi skriver uppsats om personliga profiler på Spraydate. Det visar sig nu, mitt i en intensiv fas innan inlämning, att Spraydate är runtomkring mig och överallt.

Häromdagen träffade jag till exempel en livs levande Spraydate-profil. Det var en kille som var "öppen, social och positiv". Han hade en "grymt skön stil" och tyckte om att "festa" i "goda vänners lag" såväl som en "mysig hemmakväll". När jag träffade honom hade han druckit ganska många "kalla öl i solen såhär när sommaren kommit fram".

Han upprepade mitt förnamn när han tilltalade mig, kanske för att ragga på det sätt som står i regelboken. Han pratade mycket om sig själv och att han "gillade att träna". Han frågade, efter att jag frågat om hans; om min etniska härkomst. Sedan, och det var här jag började misstänka att han hade läst Neil Strauss eller varit på ett bootcamp hos "Charismatic revolution", kom han helt plötsligt med en otrevlig kommentar: "Du är inte en sån som får saker uppstyrda, va?"

Det var efter att han hade jämfört ett slagsmål mellan "en otränad emokille" och en "kille som sysslar mycket med kampsport" som ett race mellan en Ferrari och en Audi.

Arbetet med denna uppsats har också fått mig att börja rannsaka mig själv. Jag förstår att jag snarast måste jobba på min charm och min mysighet för att som tjej bli mer "charmmysig". Jag behöver också jobba på att bli "positiv, glad och aktiv". Det kan hända att jag måste satsa mer på "träning". Framförallt behöver jag bli mer "sprallig", "rastlös" och "omtänksam" och bli mer negativt inställd till "djurplågeri".

Eller räcker det kanske med "kåt, glad och tacksam"?

Manic panic

Det finns en person vars öde fortsätter följa mig. Jag trodde att det var övergående, att folk skulle hitta annat att associera mitt namn till, men det bara fortsätter fortsätta - den här myten om Leila K är seglivad.

Jag växte upp i radioskugga, i skuggan av kabel-TV och i avsaknad av populärkulturella referenser. Leila K:s storhetstid gick mig därför förbi, med undantag för något vagt minne av "Electric" på något mellanstadiedisco. Jag visste inget om henne, utan fick mest en känsla av att jag borde distansera mig från den här personen som bar mitt namn; och göra mitt namn till mitt eget.

Det började när jag gick i ettan på lågstadiet, och Oskar som gick i trean retade mig genom att köra en parodi på Leila K som antagligen hade gått i tv-programmet "Helt apropå"; den gick som följer: "Jag är Leila, Leila K, jag är stor och tjock fet och dum".

Men att det ska komma ett "K" efter namnet "Leila" verkar var för evigt fastetsat i svenska folkets medvetande. Här är det tydligt att Leilas mat-Leila på TV4+ inte har mycket att komma med i jämförelse. Jag har till dags dato aldrig hört någon associera mitt namn till henne och komma med kommentaren "jaha, du heter som hon Leila Lindholm på TV4+".

Däremot brukar det inte dröja länge innan folk i alkolrelaterade sammanhang börjar kommentera mitt namn eller freestyla en rad eller två i stil med "let's get Electric!" eller "Electric power!". Och sedan kommer den, den obligatoriska "jag mötte Leila K-historien". Om jag fick en tia för hur många gånger jag hört en sådan historia, skulle jag vara rik nu.

Historierna skiftar marginellt sinsemellan och går i korthet ut på att ge en ögonblicksbild av hur illa det har gått i livet för henne och vilken knarkare hon har blivit. Några exempel på sådana historier är:
1. "När jag jobbade på Konsum på T-centralen kom Leila K in och bet mig i handen när jag stod och plockade i fruktdisken. Sen gick jag och HIV-testade mig, det var inte så kul kan jag tala om"
2. "När jag jobbade i klädaffär kom Leila K inåkandes på en cykel och snodde en tröja, och åkte sedan iväg"
3. "Jag såg Leila K på Folkungagatan. Hon kom gående med sin pojkvän och hade två sopsäckar i händerna"
4. "Leila K hänger på Plattan nu med de andra uteliggarna, jag har sett det med mina egna ögon"

Det intressanta är att många verkar känna att de måste berätta om sitt möte med henne för just en som råkar vara hennes namne. Kanske känner de att de kommer närmare henne då på något sätt? Att de har mött någon som i alla fall hette Lassie?

Jag spelade kvinnoförnedrande musik

Det kommer fram en kille till mig när jag spelar skivor på en fest och säger; "har du något med Lil' Wayne?" Och jag säger; "eeh..Lil' Wayne?" och det är 37 sekunder tills låten jag spelar är slut, och killen ursäktar sig och säger "alltså jag ska inte tjafsa, du har spelat bra grejer innan så" och går innan jag hinner svara.

(Jag undrar om man är lika mån om att säga till killar som spelar skivor att de spelar "bra musik"? Jag undrar vad jag ska svara på det? Kanske; "tack, tur att du säger det, jag som trodde jag spelade dålig musik. Men nu när en snubbe som du säger att jag spelar bra musik, så känner jag mig bekräftad.")

Eftersom jag är så sjukt publikfriande hittar jag en låt featuring Lil' Wayne, "Make it rain" med Fat Joe, och spelar den. Och sedan säger killen som har önskat den "alltså du spelade den Lil' Wayne-låten som har den mest kvinnoförnedrande texten! Jag fick stå till svars för mina kompisar och förklara att han faktiskt har gjort bättre texter!" Vadå, av alla hans andra låtar som är kvinnoförnedrande eller?, säger jag, och killen säger "Alltså, han gör bra texter, jag lyssnar på väldigt mycket musik, har du hört hans dubbelskiva från förra året, det är en bootleg, varenda jävla låt på skivan är bra, det var förra årets bästa" och yada yada.

(Jag tänker att nästa gång borde jag spela "Areacodes" med Nate Dogg för alla som önskar låtar, den spelade jag till exempel på en feministfestival i höstas av någon anledning som jag säkert tyckte var kul då.)

Sedan spelar ett utflippat band med två tjejer, jag gillar dem, men den här festen, i det här stadiet, är kanske inte rätt forum för dem. Och killen som älskar Lil' Wayne säger till mig; "Alltså gillar du det här?" och jag säger; Jag diggar dem som fan! och han säger "Alltså..." och går därifrån. Senare under spelningen gör han ett "jag kräks"-tecken med ett finger i munnen åt dem, så att jag ska se. Det är menat som ett skämt förstår jag. Jag ler snällt åt honom, artig som jag är. Men vem fan är det som är kvinnoförnedrande här? Jag, för att jag spelar hiphop, eller han, för att han kräks på tjejerna som spelar?

Jag tänker att det här är ungefär som förra helgen när vi skulle gå och se Afasi & Filthy och en kille vid namn Svenne Banan skulle snacka med mig och prata svensk hiphop, och berättar att han skriver om musik för tidningen Café, "känner du till den?" och jag säger; Ja, jag tycker det är en jävligt sunkig tidning, och han säger "Alltså den är inte alls som Slitz! I senaste numret, inga lättklädda tjejer alls!" och vi fortsätter prata om svensk hiphop, och jag säger att det är så värdelöst att det inte kommer fram några tjejer som gör hiphop, och han säger, på fullaste allvar; "DET ÄR FÖR ATT DE ÄR SÅ JÄVLA DÅLIGA!" och jag bara orkar inte, och jag säger; Känner du till Mapei? och han har aldrig hört talas om Mapei, och ber mig upprepa, och ber mig upprepa igen. Och sedan vänder jag mig bort och väntar på konserten.

Det är inte samma sak nu

I mina ögon har Petter har ryckt upp sig rejält nu. Jag har haft lite svårt för honom förut, men nu har jag istället svårt att sluta lyssna på senaste singeln "Goda dagars magi". Vart kommer slingan ifrån, vart kommer slingan ifrån, VART kommer slingan ifrån? Jag googlade fram svaret så ni slipper; det är the Embassy med "It pays to belong". Eftersom jag har klinisk allergi mot indiepop förstår jag inte varför jag börjar gilla Petter just när han börjar sampla indiepop. Men det kanske är mitt undermedvetna som talar.

Jag är den de söker

Jag letar i mig själv. Tanken svindlar till en början, men sedan ser jag mig själv framför mig, i en ny och oväntad, och samtidigt så självklar roll. Och allt går på några sekunder.

Det är jag som är den "Arabisktalande datatekniker" de söker. Kan jag arabiska? Javisst! Är jag datatekniker? Alltså, jag har kanske inte utbildning, men absolut kompetensen. Jag kan se mig själv på mitt nya jobb - jag säger "Salamaleikoum!" i dörren och frågar vad folk har för problem med sina datorer. För att laga dem har jag till exempel med mig mina miniskruvmejslar från Clas Ohlson, i ett sånt där hantverkarbälte runt höften.

Sedan byter jag om. Nu är jag "Husfru på deltid" på Mornington Hotel. Jag har på mig ett stärkt, vitt förkläde med spets runtomkring och en svart klänning under. Där ansvarar jag för tvätt, inhandling av städredskap samt har ett visst personalansvar. Jag ser mig själv bakom ett stort tungt skrivbord från 40-talet, med två beigea telefoner med snurrskiva på. Det ringer hela tiden, jag är spindeln i nätet; jag svarar i två telefoner samtidigt, hela tiden springer det omkring folk och fixar olika grejer och viker nystruken tvätt i högar.

Eller? Jag kanske kan vara "Pizzabagare" istället. Jag har minst två års erfarenhet av pizzabakning (Varifrån? Hemifrån kanske? Men jag bakar ju aldrig pizza? Fast jag kanske kan lära mig?) och jag har lite mjöl i pannan och av någon anledning en kockmössa. Jag har också en sliten t-shirt och pizzerian heter "Adnans pizzeria", och jag skyfflar in pizzor på löpande band med den där stora trägrejen. Jag är lite svettig, jag knådar pizzadeg och hälsar på kunderna.

Helt plötsligt är jag istället "Modersmålslärare i wolof/mandinka". Jag kommer från Gambia och har wolof/mandinka som modersmål. Jag jobbar på skolor runt om i Stockholms kommun, jag har med mig läroböcker i min läderportfölj och när det är sista dagen för terminen har jag med mig godis till barnen.

Jag är en som en klippdocka, jag är som en Barbiedocka med olika kostymer, jag är den de söker.

Akademiska bekännelser

På universitetet blir det privata inte bara politiskt, utan också helt öppet för allmän beskådan. I seminarierummen pratar man om egna erfarenheter och relaterar det till ämnet för dagen. På föreläsningen tar man ut sina aggressioner på föreläsaren; på raster och oändliga timmar för grupparbeten och uppsatser pratar man om privatlivet.

Och inget är för privat för att offentliggöras här. Vi pratar om stress, oro och ångest; till en början svävande, efter ett tag mer detaljerat. Vi diskuterar kärleksproblem och vådan att inte ha några sådana. Vi vänder ut och in på våra hjärtan; vi låter kursböckerna ligga den här timmen också och navelskådar oss själva istället. Inget ämne är för privat, inget är för personligt; vi har basgruppsmöte, stödgrupp och gruppterapi istället för grupparbete.

Det är så långt ifrån hur snacket gick på de kommunala jobb jag har hängt på. Där pratades det om vädret, nästa personalmöte, förkylningarna som barnen drog på sig. Det pratades lite om mannen som hette Kjelle, det talades om huset och semestern och om hur snabbt lönen tog slut när den äntligen kommit in på kontot - alltid på en ofarligt allmän nivå.

Undantaget som bekräftade regeln var min kollega Aliya som efter min andra vecka på jobbet berättade om sina traumatiska upplevelser från kriget i hemlandet, och depressionerna hon kämpade med här. Hon kom till jobbet med solglasögon när hon hade sovit dåligt, sjukskrev sig varannan vecka och pratade öppet om hur uppstressad och hon var och hur mycket ångest hon hade.

Alla andra höll tand för tunga, det mest laddade ämne som snuddades vid i fikarummet var bantning och lite skitsnack om någon som hade sagt upp sig. Och kanske är det logiskt att man inte lämnar ut sig själv hur som helst för några personer man är tvungen att hänga med större delen av sin vakna tid under de närmsta åren. Det är skillnad om man går en humaniorakurs på universitetet där ens klass kommer splittras inom mindre än en månad.

Musik för morgonen, kvällen och när som helst

I utkanten av en musikkultur förstår man hellre än bra. Smala koder går mig förbi, breda koder träffar mig med en hårsmån. För mig är det här som mest påtagligt med arabisk musik. Låttexterna förstår jag för det mesta inte alls, men då och då ett enstaka ord eller en hel mening. Jag frågar mig, vad ska jag göra med den här informationen? När det är en riktigt bra låt kanske jag försöker sjunga med, och känner mig som när jag som sexåring roade mig med att sjunga "på engelska".

Men det är inte bara texterna som skapar frågetecken, utan också själva konsumtionen. Jag och en kompis har nämligen från två oberoende källor fått veta att när man lyssnar på de klassiska arabiska artisterna Oum Kalthoum och Fairuz, sker detta vid speciella tider på dygnet.

Man lyssnar på Fairuz på morgonen, och på Oum Kalthoum på kvällen och natten. George Wassouf, en mer nutida arabisk artist som i mina öron låter typ likadant, kan man däremot lyssna på till exempel i bilen, eller lite när som helst under dagen.

Men varför? har vi frågat. Vad är anledningen till detta? Förklaringen är att Fairuz "passar bra" på morgonen. Om man lyssnar på henne på morgonen så får man en bra start på dagen:



Ungefär samma förklaring fick vi med Oum Kalthoum; hennes tårdrypande, sentimentala musik
"passar bäst på kvällen".


Det är just den här typen av kryptiska förklaringar som man får nöja sig med. Jag är inte uppvuxen med den här musiken, och det enda jag kan säga säkert är att det verkar handla om att få till rätt känsla. Jag har lyssnat på Fairuz och Oum Kalthoum och försökt förstå, men jag inser att jag inte kommer närmare svaret än såhär. Jag befinner mig i cirkelns utkant, jag trevar i mörkret.

Intressant nog omgärdas inte populärmusik som Khaled eller Cheb Mami med den här typen av tidsmässiga förhållningsregler. Men här handlar det ju å andra sidan om raï från Nordafrika, och inte finkulturell musik från Egypten och Libanon:

Men tänk så fel jag hade

Jag har just insett att smaken av citronyoggi ju är smaken av 90-talet och absolut inget annat. My mistake. Jag måste ha hört brus i kanalerna eller något. Jag menar; citronyoggi - man tänker kalorier, man tänker light-produkter, man tänker minicalls, man tänker TV5 Nordic, man tänker Magnus Uggla och Killinggänget. Att jag misstog 90-talet för 80-talet vad gäller denna smak skyller jag på att alla andra gör det.

Så smakade 80-talet

Jag tror att den smak som bäst representerar 80-talet är smaken av citronyoggi (500g i plastburk, fetthalt 2%). Sötsyrlig, len i smaken, samtidigt som den sticker till lite på tungan. Att dyka ner i en burk citronyoggi är som att åka på en tidsresa tillbaka till en värld där snö på vintern fortfarande var vardagsmat, och Kjell-Olof Feldt befolkade teverutan.

Världens paradox

På arbetarrörelsens dag 1:a maj sänder TV4 en välgörenhetsgala vid namn "Världens barn". 100 kronor, får jag veta, är inte mycket för mig, men mycket för ett barn land i tredje världen där Unicef verkar.

För att fler ska ringa in och ge 9:90 till Unicef, pågår olika utlottningar i programmet. Här kan man till exempel vinna en bil. En som har ringt in vinner bilen, och tackar Kristin Kaspersen för "en bra show". Bilen presenteras i ett kortare inslag. Dum som jag är tänker jag "det måste ju i alla fall vara en miljöbil de lottar ut". Det är det inte.

Okej. Vilka är det som drabbas av klimatkatastrofer orsakade av utsläpp från fossila bränslen? Jo, tredje världen. Vilka drabbas hårdast av alla typer av katastrofer? Jo, barn.

Men personen som ska åka omkring i den där bilen bidrog i alla fall med 9:90 till Unicef! Det kanske räcker till ett paraply åt valfritt barn som skydd mot den globala uppvärmningen?