Hoppas i all ödmjukhet

Det här måste vara den sämsta åldern. Hela tiden påminnas om detta med familjebildning, tvåsamhet, stressen över att skaffa barn.

Vännerna som gottar in sig i parrelationer. Och så vi som står lite utanför.

Jag tänker ibland: jag kanske borde dejta på internet? Det där happy pancake som folk pratar om, kanske vore nåt.

Och sen: men nej. Jag vill ju inte det.

Kollar runt på facebook. Gamla kompisar, gamla kursare, olika gammalt löst folk. Inser följande: jag känner mig gladare när folk jag vet varit sambos och ihop i flera år plötsligt står som "singel", än när folk blir ihop/flyttar ihop.

Och detta är inte för att jag själv vill bli ihop med dem. Det är inte heller så att jag är skadeglad. 

Men jag tycker det känns oerhört hoppingivande och positivt att livet faktiskt kan förändras, gå i en annan riktning än den förväntade, och bli riktigt jävla kul ändå.

Jag får i all ödmjukhet hoppas att 2013 blir det år då jag själv bryter mig loss.

Uppfattning, schmuppfattning

Fick förlängt på mitt vick, blev glad. Fick se kontraktet, det står helt korrekt att jag är vikarie för en specifik fastanställd person på redaktionen som ska vara föräldraledig. Minns något om att Journalistförbundet förhandlat fram en regel om "ett vikariat, en vikarie" - det vill säga, att om jag har börjat vicka för en person har jag hört glunkas att regeln enligt kollektivavtalet skulle vara att jag ska fortsätta göra det så länge personen är tjänstledig av samma anledning. 

Tror inte direkt på att detta kommer inträffa, det skulle innebära att jag skulle bli inlasad, vilket jag kan vara väldigt säker på inte kommer ske. Mejlar ändå Journalistförbundet centralt för att kolla vad som gäller och vilka mina möjligheter är; bättre att kolla upp än att gå och undra.

Får ganska snabbt följande svar:  

"Hej!

Journalistförbundets uppfattning är, som du skriver, att ett vikariat ska upprätthållas av en vikarie. Förbundet har förhandlat fram en sådan regel i Public Service-delen av Journalistavtalet, men motsvarande finns inte i XXXXXXdelen, varför det inte finns någon juridisk grund att hävda att det ska vara så även där. Tyvärr fortsätter problemet med utlasning inom vår bransch. Ta gärna kontakt med journalistklubben på XXXXXXXXX om deras erfarenhet av om förlängningar av vikariat görs.

Vänliga hälsningar"

Jag läser det där mejlet och blir bara trött. Journalistförbundets UPPFATTNING är att ett vikariat ska upprätthållas av en vikarie. Jaha, och? 

Seriöst, detta är ett lame ass-svar. Journalistförbundet har alltså inte förhandlat fram något som skulle vara en extremt viktig regel som FAKTISKT skulle leda till att min generations journalister blev inlasade och skulle ha en chans till ett fast jobb. Sedan säger de att den här regeln, som alltså inte finns, är deras UPPFATTNING om hur det ska gå till.

Själv har jag en UPPFATTNING om att jag någon gång inom de närmaste tre åren borde ha en fast anställning någonstans. Jag kan ha den UPPFATTNINGEN hela dagen, varje dag, det kommer inte spela någon större roll för hur det faktiskt blir. För det finns inte, just det, någon "juridisk grund" för det.

Deras uppfattning är också att de är "emot" bemanningsföretag. Men vad hjälper deras UPPFATTNING mig och alla andra i vikariesvängen som jobbar häcken av sig? 

Någon kanske skulle invända att jag borde organisera mig fackligt och jobba för att går åt det håll som jag vill, att uppfattningen så småningom blir en regel. Då vill jag bara säga: Det skulle jag gärna göra. Men tyvärr är det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att ha några förtroendeuppdrag eller organisera mig över tid eftersom jag bara får så korta vick och byter arbetsplats hela tiden.

Vilket i sin tur beror på att marknaden svämmar över av journalister, på att arbetsgivarna är så starka, på att facket är så svagt, på att det är typ kaos. 

Men en uppfattning, det kan mitt fack givetvis ha.

Five more miles till the road runs out

It only proves that you love the paper

Some message facebook and some send twitter

Oh mother dear we're not the fortunate ones

Det här är ärligt talat en av de mest sorgliga låtar jag vet.

Life is a flower

Den där gamla trista devisen om att "om du inte är vänster som ung har du inget hjärta, om du inte är höger som vuxen har du ingen hjärna" stämmer dåligt när det gäller vad den verkligen avser: politik. I det här samhället är det mer troligt att folk går från socialliberaler som tonåringar till socialister som unga vuxna men hey, det kanske bara är jag.

Däremot stämmer den devisen rätt bra in på mig när det gäller musiksmak, i överförd bemärkelse. Jag tänker på när jag för ett par år sedan försökte lyssna på Suede och kände att det överhuvudtaget inte gick. De har liksom inte alls åldrats med värdighet, det är något i produktionen som låter extremt daterat (och kommer göra tills det blir inne igen). Har dock, liksom större delen av min bekantskapskrets inga problem alls med Take That, BSB, NKOTB, Haddaway, Dr Alban eller för den delen Ace of Base.

Oh, minns uppdelningen mellan bra, kvalitativ musik och dålig, oäkta. Distinktionen mellan dem som skrev sina låtar själva och dem som INTE gjorde det. Mellan dem som spelade instrument och dem som bara dansade och körade lite lamt i bakgrunden. Föraktet mot pojkbanden: "det är inte som att man behöver 5 sångare i ett band direkt". Riktiga, självupplevda texter versus yada yada om nonsens och typ, kärlek och sex. Må så vara att den här diskussionen inte är helt stendöd (lex Lana del Rey) men det är inte direkt som att jag läser musikrecensioner som jag gjorde förut (det vill säga som en bokstavstrogen kristen läser bibeln). Det kan i och för sig också, sorgligt nog, ha att göra med att jag inte längre LEVER någon subkultur, jag har inte den där kollen som jag trodde mig ha innan.      

Hur som helst. Om den musik jag lyssnade på tidigare hängde ihop med en självbild som "en som lyssnar på RIKTIG musik med VIKTIGA budskap och inget jävla skräp" så lyssnar jag enligt den logiken idag på ja, skräp. Jag har helt enkelt blivit höger i musiksmakliga mått mätt. Jag älskar den musik jag tidigare hatade.

Det här är verkligen inget jag tror mig vara ensam om. Däremot undrar jag seriöst hur jag kunde lägga tid och pengar på att gå och Suede 3 gånger, när anthems som dessa var bara ett par millimeter bort på FM-bandet.

Well go ahead and let him try

I say a prayer with every heartbeat

When you're alone you ain't nothing but alone

Gentrifiera mig, Jonas!

I samband med att Jonas Sjöstedt tillträdde som partiledare sa han till Aftonbladet att han tyckte det var "rätt tråkigt" att bo på Östermalm. Stadsdelen var "stel", tyckte han. I artikeln stod det också att Vänsterpartiet bara hade fått 1,94 procent av rösterna där. Jag kan hålla med om att det är en helt klart "stel" röstsiffra, särskilt i jämförelse med att Moderaterna fick över 60 procent.

Ok, jag må vara sist på bollen, men jag känner att det som måste sägas måste sägas - så vänster jag är: Jonas, om du läser detta så vill jag bara säga att vi gärna kan byta, du och jag! Jag har väntat två månader på att "komma ut ur garderoben" och säga: jag älskar Östermalm! Jag vill också ha en sådan där liten gullig funkisbalkong, två minuter till jobbet och en superdyr Ica med guldfärgade kundvagnar runt hörnet - och pengar nog för att inte stirra mig rödögd på extrapriserna. Jag vill kunna promenera ner till diplomatvillorna vid vattnet i dyra tights och en latte i handen, jag vill ha en sådan där flygig lång frisyr, jag vill också ha persikolen hy som tjejerna som gick på mitt gymnasium och ett tight ass som jag har fått av att gå i en massa stentrappor utan hiss.

Jonas: jag vill ha din stuckatur, din morgonsol och din stadsdels medelinkomst. I utbyte kan du få flytta hit till miljonprogrammet i söderort. Loftgångshus! Nedre botten med jävligt ostel insyn eftersom hyresvärden inte bekostar persienner! Och på min uteplats har de före detta hyresgästerna gett bort sina gamla trädgårdsmöbler till mig, samt även en blomkruka med odefinierbart innehåll och lite möglig mossa.

Det är med andra ord mycket som är ostelt här. Dock kan jag tycka att mycket är ganska tråkigt, och om det vet jag att vi är överens. Det är till exempel tråkigt att jag fick vänta i åtta år på att få bo här. Tråkigt är också att det står en man och tigger utanför tunnelbanan varje morgon, och det är tråkigt att hyresförhandlingarna har strandat och att vi håller andan lite här för vad den retroaktiva höjningen kommer bli.

Tråkigt är också att mitt, såväl som mina föräldrars, hopp om att alla skulle få det bättre och har RÄTT att få det bättre har bytts mot en sådan politisk depression. Den samhällsutveckling som har skett sedan min uppväxt i kommunens dåförtiden någorlunda varma famn har sipprat in i min hjärna. Som så många andra grubblar jag varje dag på en sak: "hur ska JAG få det bra?" Jag oroar mig för hur JAG ska klara mig och få det bättre. Att tänka i ett VI har aldrig varit svårare, och det är just där som högern har lyckat som bäst. I takt med att samhällets trygghetssystem rasar sönder under oss blir vi oroligt upptagna med tanken på JAG JAG JAG, när VI:et i själva verket aldrig har varit viktigare.

Jag känner på ett liknande sätt kring gentrifieringen (SE BILD). Innan ordet var på mångas läppar talade jag om den med emfas; jag förfasades, jag var arg, jag var kritisk. Det är jag fortfarande.

Men jag måste erkänna att jag känner såhär, Jonas: jag när en hemlig dröm om att bli gentrifierad SOM INDIVID. De som vet brukar säga att min förort som helhet redan är på väg dit. Jag tror dem, det finns ett gentrifieringsfik här som jag själv brukar frekventera och hey, jag är medelklass och jobbar med media. Med risk för att låta förmäten - detta förtar inte min känsla av att vara så förbannat jävla utsatt. Den må vara personlig, privat, och mer kopplad till min sinnesstämning och personliga historia än min klasstillhörighet - men, det är en upplevelse jag har och har haft så länge jag kan minnas. (För övrigt missar folk inte en chans att snacka lite skit om Byälvsvägen. Vilket, för er information är rasistiskt. Beware, nästa gång någon kommer med kommentaren "jaha, där ingen vill bo" som kommentar till min adress kommer jag INTE svara artigt.)

Min hyresrätt i allmännyttan är ett styrelsemöte bort, det finns ombildningskonsulter som jobbar för att sälja ut allt jag har. Jag saknar möjlighet att med egna medel köpa en lägenhet - ändå vill jag bli gentrifierad. Det finns en dubbelhet i detta, jag motsäger mig själv, jag vet. Jag är ambivalent. Men. I en politisk verklighet där det står mellan att vara utsatt och att vara gentrifierad skulle JAG JAG JAG lätt välja det senare. För min del får gentrifieringen gärna komma och svepa med sig hela Byälvsvägen - vi är många som förtjänar att ha det sådär bra.

Men vänta, innan ni börjar kasta tomater på mig: det är klart jag vet att det inte är så det funkar. Vi kan ju inte bli gentrifierade här för vi har ju inga cash, inga fasta jobb och inga helsvenska namn. Jag är inte dum i huvudet. Om gentrifieringen tog över hela Bagis skulle vi åka ut med huvudet före.

Återstår bara en sak då, Jonas: kan inte du gentrifiera MIG som INDIVID straight up to Östermalm? Vi måste få till det där lägenhetsbytet snarast! Vore skitbra också för integrationen både här och där och ja, jag lovar att aldrig rösta på Moderaterna.