Blondinbellas apanage

Varje gång jag läser Blondinbellas blogg, får jag lite ångest. Genom att jag gör det tjänar hon ju ännu lite mer pengar, som hon kan lägga på de kläder, resor, smycken, choklad och Ray-Bans som hon visar upp på bloggen.

Så förstår jag ju också att tjusningen ligger just där. Att hon är ett steg, eller en egen slags jättejobbig variant, av kändiskulturen. Det Blondinbella säger till oss, helt implicit, är ju inget annat än: "kolla vad lyxigt jag lever, det kan väl vara lite kul för dig som bor i public housing att kolla på i din tråkiga vardag där du lever på existensminimum? Så kan du drömma dig bort lite!"

Det riktigt jobbiga är att till skillnad mot de skattepengar jag betalar till Victorias, Carl-Philips och Madeleines lyxliv vare sig jag vill det eller inte, verkar mitt och miljoner andras tvångsmässiga läsande av Blondinbellas blogg på ytan som någon slags frivillighet.

"Om du inte gillar det behöver du ju inte läsa", säger Blondinbella ju till mig. Men det handlar inte om att gilla eller inte gilla, att bojkotta eller stödja.

Det handlar om att det här är det samhälle vi lever i nu. Där har bloggkändiskulturen skapat ett slags kungligheter som vi förväntas betala apanage till genom att gå in på de här bloggarna, om och om igen. Och för apanaget köper Blondinbella ännu mer grejer, eller får dem gratis och visar upp dem på bloggen, så att vi kan drömma oss bort till hennes lyxliv. Hon har till och med mage att vilja SÄLJA prylar mig, vilket väl egentligen är den högst uppenbara baktanken med hela bloggen.

Vi bekostar alltså hennes apanage. Inte en gång, utan flera gånger om.

Precis som när vi lönearbetar betalar vi med vår tid, med det tillägget att vi efter att ha läst om Blondinbellas smycken som hon hade på Elle-galan som kostade 50 000 kronor, ungefär lika mycket som en årshyra för mig, känner vi oss dessutom lite smutsiga och skyldiga.

Jag tror att ett annat ord för det är dubbelbestraffning.

Public Housing Stockholm Style

Mitt hus har en filial som ligger vid Mariatorget. Där bor två kompisar till mig i en så kallad dublett. Det betyder att de har varsitt rum med varsitt rumsnummer och varsin nyckel, men delar kök och badrum. De har just flyttat ihop och igår bjöd de hem mig på pannkakor.

När jag kommer dit luktar det os i hela lägenheten. Matbordet står i hallen, mellan rummen och garderoberna. Jag får äta hur många pannkakor jag vill, och till efterrätt hur mycket choklad jag vill också.

Någon tidigare hyresgäst har dristat sig till att måla om lägenheten i femtiotalsgrönt och vinrött, fast man egentligen bara får måla om i vitt. Mitt i maten ringer det på dörren och min kompis säger att det är deras andra kompis som också bor i huset. Det är det inte, det är en påtänd ung man som ringde på fel dörr. Ibland har de som ringer på sovsäckar med sig och frågar efter Hasse. Då säger min kompis att, Hasse bor inte här längre och förresten är det mitt i natten.

Jag sover över. Klockan halv elva lägger sig min kompis för hon ska upp klockan sex för att jobba i en annan stad. Klockan elva ligger jag också och ska sova. Plötsligt börjar en granne spela Tom Jones jättehögt. Min kompis skrattar. Efter ett tag tystnar musiken. Jag hör fortfarande andra grannar, och folk som rör sig i trapphuset. Det är som om jag ligger i en låda, med andra lådor med människor i runtomkring. Hela tiden, dygnet runt, är det något eller någon som är i rörelse.

Klockan fem börjar grannen spela Tom Jones igen, lika högt. Några minuter senare hör man en annan granne som ropar: "Jävla idiot! Sänk musiken för fan!" Efter det hörs en duns och några knackningar, och sedan tystnar musiken igen.

Jag äter frukost vid tio med min andra kompis som är hemma och är sjuk. Naturell yoghurt med knäckebröd och honung. Några timmar senare får hon besök och sedan dricker vi kaffe på den gemensamma balkongen på fjärde våningen, precis utanför tvättstugan. Det sitter redan någon där och röker, vi går ut dit ändå. När vi kommer ut går han som satt där in igen.

Sedan cyklar jag hem till mig. Jag tänker på att mitt hus är mycket lugnare. Och dyrare att bo i. Inget är sönder i korridoren. Det kommer inga påtända snubbar med sovsäck och ringer på mitt i natten. Det finns inget sopnedkast med arga lappar om att kasta pizzakartongerna på rätt ställe. I mitt hus har sopnedkastet murats igen och ersatts med en sopstation utanför, och istället för boende för före detta missbrukare har vi utbytesstudenter från KTH. Frågan för vilka detta hus är till för om det nu inte är till för dessa grupper, förbli obesvarad.

Det som är likt är att här bor jag också i en låda med en massa andra lådor med folk i runtomkring. Jag hör dem sällan. Kanske ibland att det knakar i en säng någonstans. Annars är det mest tyst. Och man kan faktiskt blir rädd av det också, att det är så tyst, att ingen ringer på.

Frikort

Förra veckan fick jag frikort i sjukvården. 900 kronor behöver man betala i så kallade patientavgifter innan allt blir gratis, givet att man har sett till att få stämplar i en liten remsa varje gång man betalat eller behållit alla kvitton.

Känslan när jag fick det handskrivna, laminerade kortet i klassisk landstingsblåa och -vita färger i min hand var den av en slags lättnad. Som om jag hade betalat min skuld och nu befriats från den.

Skuldfri, fri från skyldigheter, fri från plikt, ansvar och samtliga åtaganden och ansträngningar gentemot Landstinget. I alla fall av den form som betalas i kassa vid läkarbesök.

Nu är det Landstingets tur att utan kostnad, utan krav på motprestation, behandla alla mina krämpor, såväl kroppsliga som själsliga. Spelar ingen roll om de är ärftliga, självförvållade, mystiska eller uppenbara, allvarliga eller lätta: nu är det Landstingets tur att göra sitt för mig.

Tänk om samma system gällde i en kärleksrelation, kunde jag inte låta bli att tänka när frikortet landade i min hand. Typ, nu har jag ansträngt mig så mycket för att få det här att funka och så många gånger att nu har jag frikort i den här relationen.

Sedan får den andra parten göra sitt, medan jag bekvämt får luta mig tillbaka och bara ta emot. Spelar ingen roll om problemen varit ärftliga, självförvållade... ja, ni fattar.

Och givetvis skulle relationen därefter bara flyta på, smooth, fullt av kärlek och fritt från krav från min sida. I varje eventuell diskussion skulle jag bara visa upp mitt frikort, le vänt, luta mig tillbaka och andas ut. Och ta emot all den kärlek som jag förtjänat genom mina tidigare ansträngningar för att få relationen funka.

Nästa tanke var givetvis att förutom sjukvård och kärlek behöver jag ju också CSN i mitt liv. Men efter att ha fått och lånat pengar av dem i tolv terminer på högskolan och fyra på folkhögskola, har man ju inte rätt att få några mer pengar. Och man har dessutom en skuld att betala av på i många herrans år.

Tänk om jag kunde få frikort även här. Att jag sexton terminer senare skulle belönas för lång och trogen tjänst som studiemedelstagare med ett frikort. Varje vår skulle jag med njutning kolla igenom kurskatalogerna, välja något med orkidéer, dinosaurier eller fysik för poeter i kursnamnet och sedan skulle studiemedelspengarna bara rulla in.

Och skulle det mot förmodan dyka upp något kravbrev eller någon räkning på att jag borde börja betala av min skuld, skulle jag visa upp mitt laminerade frikort, i CSN:s vita och röda färger.

Livet skulle bli så mycket enklare då.

Nordafrika i kubik

Ibland tänker jag på hur det var för sex år sedan. Istället för att åka till Barcelona och jobba på en bar och träffa en kille som kanske hette Juan, åkte jag till mitt andra hemland Tunisien och bodde i ett luggslitet kvarter i utkanten av huvudstaden.

Killen jag träffade där hette ungefär likadant som Afghanistans president. Han pratade som Snoop Doggy Dogg och det första han sa till mig var "are you american?" Det var jag ju nu inte. Vi hade kanske inte så mycket gemensamt förutom att vi båda hade berberblod och tyckte om att lyssna på Ben Harper. Han rökte massor av cigaretter och nästan lika mycket hasch. Han såg ut ganska mycket som Chingy och jag blev upp över öronen förälskad.

Han hade bott i Miami, där han hade delat lägenhet med sin kusin, läst en bachelor i ekonomi och böcker om logik och filosofi på fritiden. Och tränat. Efter träningen brukade han äta kyckling. Protein var bra att äta berättade han, och "bread is what makes you fat".

Vi hade lite olika dygnsrytm, jag vaknade vid tio som systrarna i min värdfamilj och eftersom jag hade hoppat av skolan var jag ledig hela dagarna. När jag ringde honom vid tolv ett på förmiddagen låg han och sov fortfarande och blev irriterad för att jag hade väckt honom.

Senare på kvällen brukade han ringa upp mig och vi möttes upp någonstans i kvarteret. Han var ganska dryg, tyckte att jag var snygg men att jag gott kunde gå ner några kilo. När jag började träna aerobics på det sunkiga gymmet tyckte han det var bra.

På kvällarna brukade vi åka runt i hans kompis bil. Kompisen var polis och sa inte så mycket. Hans kusin brukade också hänga med, kusinen pratade franska med utsökt uttal, en skarp kontrast till hans långa burriga hår, slitna ansikte och klorblekta jeans av 80-talsmodell. Kusinen rökte om möjligt mer än honom, han hade nyss hoppat av juristlinjen.

En gång skulle de åka och köpa lite mer hasch när jag var med. Vi åkte runt i poliskompisens bil, när jag plötsligt började känna igen mig. Bilen stannade på ett ställe som var mer än bekant, utanför min värdfamiljs hus.

Pappan i min värdfamilj kallades för "hajj" eftersom han hade varit i Mecka redan, familjen hade inte så mycket pengar men verkade betraktas som väldigt respektabla. Langaren bodde tydligen granne med oss och jag fick panik.

"Ni kan inte handla här, vi måste åka härifrån, min värdfamilj bor här!" sa jag. Men istället för att säga åt poliskompisen att köra sa han "lugn, bilen har tonade rutor, de kan inte se dig". Jag duckade ändå i baksätet och var orolig flera dar att de skulle ha sett mig. Men det verkade de inte ha gjort.

Efter bilfärden brukade vi försöka smyga upp på hans rum. Han bodde med sin kusin med det utsökta franska uttalet, och sin farbror som också hade varit i, just det, Mecka. Huset de bodde i låg en knapp kilometer från min värdfamiljs hus, i kvarteret Mabella invid vägen som kantades av palmer i raka rader och ledde in till stan.

Det låg ett lite finare biljardställe bredvid, och inget café där de allra mest arbetslösa hängde på dagarna, och heller ingen skämmig bar som doldes av jalusier både dag och natt som i området bredvid min värdfamilj.

En gång upptäckte farbrorn att jag var på hans rum, vi hade precis börjat hångla och lyssna på Janet Jackson när vi blev utslängda. Jag såg aldrig farbrorn, hörde honom bara i den högljudda diskussionen innan vi var tvungna att gå därifrån.

Farbrorn brukade åka och jaga, han hade en liten stuga någonstans, ett gevär och en hund och vissa helger åkte han därifrån i sin bil. Eller någon annans bil, han berättade aldrig innan om han skulle åka iväg eller inte, för att inte vi eller kusinen skulle passa på och göra huset till vårt.

Istället kunde vi hänga i kusinens bil, en gammal skrotig Peugeot som han fått ärva från sin pappa. En gång hade den varit vit.

Kusinen ville åka till Gabon. Där fanns det jobb, sa han. En gång när röken låg tät i bilen frågade han mig "i ditt land, kan man hitta ett jobb om man vill?" och jag svarade något motvilligt jakande om att ja, det klart det är lättare att hitta ett jobb i Sverige. "Jaha, så du kan jobba där och tjäna pengar?" fortsatte han. "Då förstår jag inte vad du gör här. Om jag var du skulle jag vara i full färd med att jobba och tjäna pengar och leva mitt liv." Och jag kände mig dum.

När jag kom tillbaka till Tunisien ett halvår senare var kusinen kvar. Han hade inte åkt till Gabon, han hade börjat på juristlinjen igen och hoppat av en gång till. Nu gjorde han ingenting igen.

Killen jag hade förälskat mig i hade åkt till Förenade Arabemiraten där hans mamma bodde. Genom kontakter hade han fått jobb på en bank, när jag pratade med honom i telefon sa han "jag är bankir nu". Han brukade ringa mig då och då, på sena nätter när han satt i taxin hem från någon klubb i Dubai som jag bara kunde fantisera om hur den såg ut.

När jag sms:ade honom och frågade hur läget var berättade han att han blivit befordrad och köpt en bil. Själv jobbade jag på dagis och hade precis råd att köpa en begagnad soffa på blocket.

Han träffade en rad nya tjejer och jag blev ledsen, jag hade velat komma och hälsa på, träffa honom och se hur det såg ut. Jag föreställde mig Arabemiraten som ett schlaraffenland, som ett Nordafrika i kubik, ett Tusen och en natt i supermodern tappning. Skyskrapor i glas, enorma köpcenter, stora glänsande bilar, ännu mer uppoppade arabhits och jag skulle gapande se på allt. Men jag blev inte bjuden dit. Kanske var det lika bra, vad vet jag.

Sonen i min värdfamilj åkte förresten också till Arabemiraten. Jag vet inte vad han började jobba med, men jag är ganska säker på att det inte var som bankir.

Blondinbella gör en Gynning

När Isabella Löwengrip, Blondinbella, och hennes sambo Nils var med i TV4:s "Efter tio" i höstas, slogs jag av hur trevlig hon verkar vara. Nästa tanke jag fick var; hon måste ha gått i terapi. För där sitter hon med Malou von Siwers och tar avstånd från hela den mediepersonlighet som vi har lärt oss att förknippa med henne. Hon berättar hur det var när hon startade bloggen:

"På bloggen var jag min karaktär Blondinbella, och jag var den här 14-åriga tjejen som levde ett Stockholms-Hollywood-liv. Jag ville vara den här it-tjejen, ville vara en cool tjej som hade allt, jag spelade väldigt mycket på den rollen. Jag förskönade verkligheten väldigt mycket", säger Isabella Löwengrip i intervjun.

Men festande och jetsetliv är egentligen inget för Bella. Till Malou säger hon att hon mest gillar att vara hemma - hon är en riktig hemmatjej. Och skulle vi tvivla på det sitter hennes kille bredvid och kan bekräfta det.

"Jag är ingen sån person", säger Isabella Löwengrip, "jag är världens typ tråkigaste tjej hemma brukar jag säga. Det är mycket choklad och böcker i soffan och myskläder, det är mer jag."

Blondinbella har istället valt att bli en förebild, det är kontentan av hennes framträdande i morgonsoffan. Hon vill göra "något bra" av den här makten hon har fått och nu skriver hon på en bok om självkänsla för tjejer, som hon vill peppa att också bli entreprenörer.

Blondinbella är inte den mediepersonlighet hon har skapat, hon är någon annan. Och samtidigt som hon är helt öppen med det, fortsätter hon tjäna pengar samma mediepersonlighet som hon nu förnekar. Men antagligen beror den här omvändningen hon har gjort inte på att KBT-terapin hon gått i gett resultat. Den beror på 00-talet.

För det är just det här som det här årtiondet har lärt oss, att det räcker inte med att återskapa oss själva. Att producera en självgående mediepersonlighet är bara början. Därefter tar ett motsägelsefullt uppdrag över: arbetet med att förneka den mediepersonlighet man har skapat åt sig själv, samtidigt som man fortsätter försörja sig på det jag man förnekar.

För att förstå det här kan man faktiskt jämföra med Madonna. I båda fallen handlar det om att återskapa sig själv. Men medan Madonna återskapar sig själv i första hand som artist och först i andra hand som entreprenör, handlar det som Isabella Löwengrip gör uteslutande om entreprenörskap.

En artist kan förhålla sig till de olika jag som hon återskapar, utan att förlora sig själv, utan att förlora en kärna av äkthet i sitt uttryck. Återskapandet och stilbytena ingår i artisteriet, det är något självklart och okomplicerat över det. Men för Isabella Löwengrip och hennes kolleger blir återskapandet istället till en slags personlig ambivalens som sker för öppen ridå.

Vem ska Isabella Löwengrip vara? Om hon kunde klona sig själv skulle hon kanske skicka sitt andra jag på sena festnätter, medan hennes första jag kunde vara hemma och mysa i soffan och njuta frukterna av den mediala uppmärksamhet hon fått.

Frågan som borde ställas är kanske snarare vad som är mest högstatus idag. Är det att festa sent på natten och vara hungrig på uppmärksamhet? Eller är det att äta choklad i sin bostadsrätt på Lidingö och kunna gå upp när man vill, eftersom man är framgångsrik entreprenör?

Antagligen det senare. Men för att få tillgång till det här mysandet, det ekonomiska oberoendet, måste man först återskapa sig själv som en it-tjej med "Stockholms-Hollywood-liv".

Blondinbella är och förblir galjonsfiguren som leder skeppet Isabella Löwengrip framåt, och hur många gånger hon än förnekar henne är det ändå hon som gick först. Och när den första miljonen har trillat in på kontot, först då kommer Isabella Löwengrip halshugga och begrava Blondinbella.

Och Isabella Löwengrip kommer att kunna göra det eftersom hon tillhör överklassen. Hon har gjort en Carolina Gynning, vars Big Brother-synder för länge sedan är glömda och förlåtna. Medan deras antites Linda Rosing på grund av sin arbetarbakgrund kommer fortsätta släpas in och ut ur medieskuggan - på alla villkor utom sina egna.

Medveten frånvaro

Det är något väldigt provocerande med mindfullness, den nya generationens KBT, kognitiv beteendeterapi. Metoden innefattar så kallad medveten närvaro, meditation och viktigast av allt, acceptans. Behandlingstiden är kort, runt tio samtal med en terapeut räcker medan den psykodynamiska skolan och Freud kan ha dig i terapi i princip hur länge som helst. (Om hur KBT i allmänhet är terapins motsvarighet till GI-metoden har jag skrivit här.)

Nu finns det ju något extremt provocerande i alla terapimetoder, vill jag mena, men det mest provocerande med mindfullness är att det är en metod för just konstaterande av läget och acceptans. Psykodynamikern frågar dig varför och rotar i din barndom, medan mindfullness-terapeuten lär dig acceptera läget.

Och visserligen är politik frånvarande i alla terapisammanhang, så länge du som patient inte för in din samhällsanalys själv. Terapeuten, kognitiv eller psykodynamisk eller vad den nu är, kommer aldrig göra det åt dig, det kommer alltid handla om dig som individ och dina problem fram tills dess att du håller ditt brandtal om din övertygelse. Och då kan du vara säker på att du blir ifrågasatt, kanske inte alltid i dina åsikter men i ditt förhållande till dem.

Men det man verkligen kan kritisera med mindfullness är den här inställningen att man inte bara ska KBT:a bort sina problem, man ska också i ganska hög utsträckning acceptera sin situation. För även om terapin ska ge dig verktyg att göra medvetna val, se dina problem i vitögat och så vidare, ska du ju ändå meditera kring dem.

Tio minuters meditation varje morgon och kväll, blev jag ordinerad under en period när jag mådde så dåligt att hela mitt liv hade fallit sönder. Jag ska erkänna att det hjälpte mig, och det hjälper mig fortfarande.

Men ibland när jag sitter där och andas in och ut, och accepterar min situation, slås jag av hur bisarrt det är. Hur så många i min generation mår väldigt, väldigt dåligt. Och inte är det särskilt konstigt, när våra liv är fulla av krav men tomt på trygghet, när vi skyfflas runt som boskap mellan tillfälliga anställningar och tillfälliga bostäder?

Runt omkring oss är totalt sönderfall - vi vet inte om vi får bo kvar en månad till, vi vet inte om vi får jobba kvar nästa vecka. Våra arbetsgivare är som sexmissbrukande casanovor, de erbjuder kortsiktigt dejtande men aldrig någon fast relation. Samtidigt kräver banken och bostadsbolagen att vi ska ha just det som arbetsgivaren inte erbjuder - en fast relation med arbetet, ett äktenskap i form av en tillsvidareanställning.

Vi sitter i en rävsax och har gjort det så länge nu. Det finns tydliga, konkreta, grundläggande orsaker till att vi mår dåligt, men vi söker desperat hjälp för symtomen.

Och så sitter vi där med vår ångest och våra skuldkänslor, och ska meditera och acceptera det som händer. KBT-terapeuten ordinerar ingen politisk kamp, inga vilda strejker eller bostadsockupationer, kräver inte av oss att ställa några krav på samhällets flykt från ansvar.

Istället ordineras vi medveten närvaro. Det hjälper hyfsat för stunden, det är en bra quick fix. Samtidigt har jag svårt att inte tänka på kejsarens nya kläder. För medveten närvaro är på många sätt en slags medveten frånvaro; en verklighetsflykt från det som får oss att långsamt gå under.

Analfabet på väderstreck

Vaknar nästan varje dag på jullovet av att solen lyser in genom gardinen. Tänker att jag borde gå ut och få lite sol. Sedan händer exakt samma sak: jag äter frukost och genom fönstret kan jag tydligt se hur ett tjockt molntäcke med väldigt rak kant sänker sig ner över solen. När jag äntligen kommer ut kan jag inte hitta solen någonstans. Jag antar att jag går åt fel håll, jag är analfabet och dyslektiker på väderstrecken.

Det är liksom aldrig soluppgång numera, det är solnedgång i form av en rullgardin av kompakta moln. Mellan rullgardinens nedre kant och horisonten är himlen helt fri, rosa och solgul, och där kan jag se både Liljeholmens hotellhem, DN-skrapan, en lång skorsten som det kommer rök ur och bilar som rullar ut ur en tunnel i en aldrig sinande ström.

Jag tittar inte på min storslagna utsikt särskilt mycket. Ibland tänker jag att jag borde stänga av teven och göra det, det är ju utsikten jag betalar ockerhyra för. Jag kollar kanske fem minuter sedan tänker jag att jag borde städa.

När jag inte är ledig jobbar jag. Då gör jag i princip inget annat. Jag kan inte sova på natten för att jag är så nervös, om jag lyckas somna vaknar jag klockan fyra istället för klockan sex när jag ska gå upp. Jag har inte tid att diska och laga mat, jag har bara tid att vara nervös. På jobbet ringer jag tusen samtal, återkopplar maniskt med chefen och kan inte slappna av för en sekund.

Ibland blir det en artikel. Då känns det som att jag inte vet hur det gick till. Jag vet att jag borde vara sådär positiv och visa framfötterna, bottna i något slags självförtroende och visa väldigt mycket intresse för mer jobb. Istället har jag känslan av att jag sitter fast, av att jag är blockerad, jag kan inte röra mig någonstans, vare sig bakåt eller framåt. Om jag fick välja skulle jag helst röra mig bakåt men hur skulle det se ut? Och framförallt, hur skulle det gå till.

Det har varit nyår också. Tolvslaget på ett fält i en förort på gröna linjen, men innan dess allsång på tunnelbanan och det var exakt likadant förra året. Vi känner gemenskap med främlingar en kort stund varje år, vi sjunger för dem och de dansar för oss, spelar upp Haddaway "What is love" i mobilen bara för oss, vi är tysta ett par sekunder innan vi hör vilken låt det är och sedan skrålar vi med.

Sedan går vi av där vi ska av. Om jag inte var så trött hela tiden kanske jag skulle bli full, men jag är just bara trött, tröttare, tröttast. Istället för att dansa och dricka drinkar, seriösa samtal om terapi, Freud, medicin, insikter, ensamhetskänslor och erfarenheter.

Först senare förstår jag hur likt det är förra nyår, inte bara allsången utan jag står också och snackar med samma bekant som förra året. Det är lika sent som då, vi träffar på varandras gäng överallt, vi tillhör samma by och visst är det fint på ett sätt.

Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om förra året, men nu pratar vi om kärlek. Just då, i det samtalet, känner jag någon slags hopp, min bekant säger så fina saker, jag tror på det just då, just då tror jag på ett lyckligt slut.

Sedan sover jag dåligt ett par nätter till och tror inte på något särskilt, igen. Jag har gått och lagt mig för sent igen, vaknat för tidigt men har ändå inte lyckats vänta tillbaka dygnet tills jag ska jobba nästa dag. Solen försvinner bakom en tjock rullgardin av moln med en nästan helt rak kant. Allt är stilla utom den där röken ur skorstenen och bilarna som kommer ut ur tunneln, och jag vill bara gå och lägga mig igen.