När Järvalyftet kom till Stadshagens Ungdomsbostäder

Trots att Stadshagen tillhör välbärgade Kungsholmen, fanns här fram tills ungefär den 25:e januari i år ett hus vida känt för stök, snusk och slitna interiörer. Dessutom svartuthyrning, invandrare, socialbidragstagare, dublettlägenheter - fenomen som annars bara förknippas med områden kring de tunnelbanestationer som ligger längre ut på blå linjen.

Stadshagens ungdomsbostäder förvaltas av Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, och jag börjar misstänka att de låtit sig både inspireras och korsbefruktas av Järvalyftet. Svenska Bostäder, en annan hyresvärd i "samhällets tjänst", vill med Järvalyftet bland annat skapa "fastighetsförvaltning i toppklass" samt "högt anseende och status".

Och Stiftelsen Hotellhem i Stockholm har verkligen tagit till sig dessa ledord. De gamla hyresgästerna sades upp eller flyttades till andra anläggningar. Ut med det gamla och fula, in med det nya och fina! Socialbidragstagare ut, medelklassungar som stått för länge i bostadskön in! Och sedan började renoveringen.

Bort med klottret "Alisha hjärta Özz" på hissdörren, bort med sopnedkasten och dublettlägenheterna - in med svindyra ettor och en överbemannad reception med personal som med hökögon betraktar alla som går in och ut.

Dock befinner vi oss i skrivandets stund fortfarande i förvandlingens tid. Huset är fortfarande under ombyggnad, och renoveringen har ännu inte nått källaren, tvättstugan och grovsoprummet. Så, när jag gick och källsorterade blev jag häromdagen vettskrämd av två påtända män som satt och rökte på bakom lådorna avsedda för kartonger. Jag såg dem inte förrän jag var inne på att sortera mina konservburkar och fick en smärre chock. "Ursäkta om vi skrämdes, vi gömmer oss för vår bror!" sa de snabbt.

Men ursäkta mig, ni kommer inte kunna gömma er länge till. När ni minst anar det kommer Järvalyftet och slår till, med full kraft. Och då åker barnet ut med badvattnet, utan undantag.

Bor jag på gruppbostad?

I min lägenhet har jag, bredvid ett handikappanpassat badrum, ett smalt städskåp. Därinne finns förutom mina städgrejer ett litet skåp i skåpet.

Ja, ni hörde rätt. I mitt städskåp finns nämligen något som är inget mindre än ett medicinskåp. Åbäket är i plast i någon slags svartgrå nyans, har tillhörande nyckel och allt och är helt oanvändbart till något annat ändamål än just mediciner.

Men varför, varför, Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, har ni ett låsbart medicinskåp i en lägenhet som tydligt är avsedd för vuxna, normalbegåvade människor? Är det meningen att det ska komma en liten människa och ge mig min medicin varje morgon och sedan låsa skåpet så jag inte okynneskäkar upp den, eller?

Om det är detta som är meningen, varför har ingen talat om för mig att det är en gruppbostad jag bor på? Och framförallt, vart har mina vårdare hållit hus sen jag flyttade in?

Så, idag tröttnade jag på att ha ett överfyllt städskåp med ett tomt irritationsmoment till medicinskåp inuti. Jag skruvade loss det och la in ett till hyllplan istället.

Men tillfredsställelsen låter vänta på sig. Jag har nämligen ingenstans att lägga medicinskåpet. Det är lika överbelamrat överallt i min lägenhet.

Det enda jag kan komma på är att bära ner skiten till receptionen och lägga fram den till snubben som sitter och stirrar på alla som går in och ut ur huset och säga; här, jag behöver inte det här. Jag har för fan jobbat på gruppbostad, och tänker inte bo i en själv.

Zapp & Roger & K-Ci & Jojo

Ordet "duo" har för mig alltid haft en lätt töntstämpel. Kanske för att jag förväxlade det med ordet doa? Eller för att det får mig att tänka på hastigt hopplockade akter i Melodifestivalen.

Jag är ju nu inte den som har stenkoll på musikhistorien, men jag har en känsla av att det här med duos var mer hett förr, särskilt inom rnb. Att ha ett "&" efter sitt namn och någon som wailar ikapp med en på scen känns inte direkt 2008.

Och det är faktiskt synd. Det finns en dynamik i det här med duos som är skamligt underutnyttjad nuförtiden. Det lät till exempel grymt bra i Zapp & Rogers "I wanna be your man" och K-Ci & Jojo med "All my life".

(Notera Roger's "impressive use of the talk box", som Wikipedia refererar till.)

Det handlar alltid om någon annan

Första dagen på Journalistikvetenskapen kom frågan upp: "vilka är det som kommer in på kursen i Journalistisk produktion?". Svaret från läraren kom snabbt och tvärsäkert: "Det är de bästa, det är de allra bästa som kommer in." Och sedan började han prata om hur många dagstidningar man ska trycka i sig för att hålla sig uppdaterad och allmänbildad inför det fruktade Ansökningsprovet som i slutändan bestämmer vilka som får läsa produktionsåret.

"Det är de bästa som kommer in".

Det handlar alltid om någon annan. Det måste vara någon annan som kan och briljerar. För annars hade han ju sagt; "det är de bästa av ER som sitter här och alla de andra som söker in, det är NI som kommer in, det kanske är du, och du och du."

Det handlar om någon annan.

Mariah Carey "E=MC2"

Det är inte lätt att gilla rnb. Det är så mycket som är hellre än bra, så många lama låtar som spelats på alla de där 18-årsklubbarna, så mycket trött bump'n'grind till midtempo-låtar utan hook, melodi eller känsla. Det är få låtar som håller måttet, och när de gör det kan jag inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör dem så bra.

Då är det tur att Mariah Carey finns. Hon följer upp "The Emancipation of Mimi" med en skiva med ett ännu mer corny namn; "E=MC2". Och jag är fast efter första låten.

"E=MC2" är rnb när den är som bäst, rnb enligt regelboken. Mariah blandar tunga klubb-anthems med smöriga ballader och midtempolåtar som "Touch My Body", alltihop snyggt inramat med den där flöjtsången som brukade vara hennes gimmick.

Första låten "Migrate" är den där låten som får dig upp på dansgolvet fastän du inte riktigt vågar - lyssna på vilken låt som helst på skivan och du kan se dig själv med drinken som ingick i priset du betalade för inträdet, ute på ett dansgolv alldeles för nära en person du inte vet vad den heter i förnamn. Den här skivan får dig att vilja ta på dig tubtopp, stretchjeans, alldeles för mycket smink; say no more.

Om någon fortfarande undrar är det inte längre pinsamt att älska Mariah. Lång tid har gått sedan min högstadiekompis kallade hennes "Musicbox" för "skamskiva" och gömde den nederst i skivsamlingen.

Och för övrigt är det ju inte längre pinsamt att ha dålig smak. Därför kan jag utan omsvep erkänna att jag alltid har gillat Mariah Carey. Jag gillade hennes "Hero", innan hon fattade att hon skulle göra smart rnb, innan både "Heartbreaker" och "We belong together". Jag gillade henne i höghalsat, jag gillade henne med kläder och utan kläder, med Tommy Motola, utan Tommy Motola.

Jag gillade henne utan de creddiga producentnamnen, och jag gillar henne med Jermaine Dupri och T-Pain. Jag gillade henne innan jag visste vad ordet "producent" betydde och ja, jag gillade henne innan jag fattade att hon är svart.

Magiskt tänkande

Jag tycker det borde finnas en varningstext på min teve. Den har dåligt inflytande på mig. Eller, jag kanske borde välja några andra program att fastna för. Mitt förhållande till Cesar i "Mannen som talar med hundar" känns lite destruktivt. Problemet är att Cesar, liksom Oprah Winfrey, förespråkar magiskt tänkande, men när han pratar om det låter det som vedertagen psykologi. Och jag går på den lätta.

Ett exempel. I måndagens program var det med en ung tjej med en liten knähund, en pekinges. Pekingesen hade börjat bli aggressiv och bitas, och stjäla ägarens nagelfil ur handväskan och vägra släppa den. När Cesar kommer till undsättning berättar tjejen att hon hade en pekinges när hon var liten som hette Teeny, som var jätteaggressiv och otrevlig. Tjejen berättar i tårar att hon alltid hade tänkt sig att vad som än hände skulle hon aldrig låta någon hund hon hade bli som Teeny. Och nu var det på väg att hända!

Cesar småler vist och säger; du fokuserar på fel sak. Om du fokuserar på det du absolut inte vill ska hända, kommer just det att hända, för att det är där du lägger din "energi". Du utstrålar negativ energi, och det känner hunden av.

Jag tror som sagt på vad Cesar säger, och jag applicerade genast det här tänkandet på en situation i mitt eget liv. Jag berättar hur jag tänker för en kompis, som avfärdar det med följande "det där stämmer inte. Det där är vad min psykolog kallar för magiskt tänkande. Det är typ vidskepelse, det funkar inte så".

Nej, det funkar fan inte så. Men fatta vilken ångest man kan ge folk genom att tuta i dem att om dåliga saker händer dem, beror det på att de själva "tänkt fel". Känns som att den grejen i fel händer lätt kan eskalera till tvångstankar.

För övrigt är det just magiskt tänkande som promotas i den filmen "the Secret", som Oprah varmt rekommenderar att man ska leva sitt liv efter. Denna film har också Marie Picasso döpt sitt album efter. Jag kan också rekommendera "the Secret", men då som ett fint exempel på pseudovetenskap.

Farlig förort revisited

Angående dendär boken "I Tensta och Djursholm kindpussar vi varandra" av Pontus Herin. Jag läste Kajsa Ekis Ekmans recension i DN där hon jämför den med gammal kolonialistlitteratur ("äventyrssociologi") och blev inte direkt sugen på att läsa den. Jag tänker tycka ändå.

Jag tänker att förorten överhuvudtaget som den beskrivs i media; inte alltid men ofta, fått överta den roll som Orienten hade förut - att prata om förorten som man gör nu är en slags orientalism. Begreppet förort har blivit större än dess ursprungliga betydelse. Det har blivit ett fenomen som man å ena sidan mytologiserar och exotiserar; som man beundrande betraktar på avstånd som i fallet med Adam Tensta. Å andra sidan lägger man på förorten alla ens "eget" samhälles (läs: Sverige utom förorten) negativa egenskaper - det kaosartade, det våldsamma, det okontrollerade, det barbariska, det hedniska. Och det här är så spännande att inget annat duger än att bosätta sig mitt i denna smältdegel och skriva en bok om sina upplevelser.

Men sett ur ett annat perspektiv är ju förorten bara ännu ett ställe där folk bor. Där finns det hus med lägenheter, och där bor människor som gör det som folk gör mest. Förorten är inte mer än så, och inte mindre än så. Och sett ur det perspektivet blir den här fascinationen, som resulterar i en bok som "I Tensta och Djursholm..", rent ut sagt löjlig.

Hur gör man i en liggvagn?

Om bara några timmar ska jag ta tåget till Umeå för att hälsa på en kompis. Det tar lite drygt tio timmar att åka dit, så jag bestämde mig för att ta nattåget. När jag bokade biljetten ställdes jag inför valet att ta antingen "sittplats" eller "liggplats". Jag vill ju försöka sova, så jag valde liggplats. Jag ställer mig dock frågande till att det kallas "liggvagn". Det gör mig orolig för vilken typ av aktivitet som kommer försiggå i kupén på natten. Man kunde också välja typ av kupé, och alternativen som fanns var "damkupé" eller "mixad kupé". Det fanns dock inget alternativ som hette "herrkupé". Är detta månne ett uttryck för Veolia Transports bögskräck? Man kan verkligen undra om homofoba inställning är något de vill att deras varumärke ska förknippas med! De verkar dock ha en mer tolerant inställning till flator än till bögar i och med att man erbjuder "damkupé". Jag försökte välja damkupé, men detta alternativ var till min stora besvikelse fullbokat. Detta betyder att jag har framför mig en tio timmar lång tågresa i en så kallad "mixad kupé". Jag är inte helt bekväm med detta. Jag är något pryd av mig och tycker att hela situationen känns lite främmande och jobbig.

Jag undrar också vad det är för dresscode i en mixad kupé på nattåget. Sover man i pyjamas, med långa ärmar och ben för att uppträda så kristet som möjligt? Eller är det okej att sova i t-shirt och trosor? Kanske kommer alla andra sova i jeans? Ska man borsta tänderna och göra sin nattoalett? Kan man använda tandtråd inför sina medpassagerare? Kommer jag kunna göra min dagliga meditationsövning inför alla där? Och, framförallt, ska man byta om inför fem främlingar av allehanda kön?

Efter mycket funderingar har jag kommit fram till att den mest passande klädseln för denna resa är en så kallad velourdress; typ mjukisdress men i sammetsliknande material. Denna kan man ha på sig när man åker till tåget, och sedan behöver man inte bekymra sig om att byta om överhuvudtaget.

Synd bara att jag inte äger en sådan.