Lars Danielsson och Carl Bildt

Ett tillägg angående Milton i Office Space (ovan) och Lars Danielsson. Jag är rätt säker på att det var såhär det gick till när Carl Bildt beordrade Lars Danielsson att flytta ner till källarförrådet på UD.

Mitt liv som sitcom

Om jag fick välja skulle jag ha huvudrollen i min egen komediserie. Serien skulle heta mitt efternamn precis som Seinfeld heter som Jerry Seinfelds efternamn. Jag skulle ha en egen studio som föreställde mitt vardagsrum, en vapendragare som var lite korkad men snygg och så fort jag dök upp skulle jag riva ner gapskratt från publiken på beställning.

Sedan skulle jag ha en kompis med en irriterande, genomträngande röst för det har de alltid i sitcoms. Den här kompisen skulle vara sjukt dryg och dra elaka skämt om mig, men egentligen skulle hon eller han verkligen gilla mig. Detta skulle komma fram i de scener i serien då det blev allvarligt och handlade om känslor.

Jag har inte riktigt bestämt om jag skulle vara vit singeltjej med barn, svart sjuttonåring från Philadelphia, jude från New York eller kanske bög från New York med judisk faghag. Säkert är i varje fall att jag skulle dra alla de bästa skämten, och även om skratten skulle vara på min bekostnad skulle jag vara coolast i hela serien och tjäna massor med pengar.

Lauryn Hill är inte död

Jag var och såg Justin Timberlake i Globen i början av sommaren. Timbaland var med och gjorde ett pausnummer. En del av det var en hyllning till Aaliyah. Hon visades upp på storbildsskärm till några av sina största, Timbaland-producerade hits och en Coldplay-låt. Det kändes lite sliskigt och spekulativt, men berörd blev jag ändå.

Aaliyah dog bara 22 år gammal i en flygplanskrasch 2001. Jag minns nyheten om hennes död som overklig; nyss hade jag sett henne dansa synkroniserat och posera med ormar på MTV, och helt plötsligt fanns hon inte längre. Sanningen att säga skulle jag inte uppskatta Aaliyahs musik lika mycket om hon var i livet. Popstjärnor verkar tjäna minst lika mycket på att vara döda som levande, åtminstone i stjärnstatus och mytbildning. Vad som gäller är dock att dö rätt - i rätt tidpunkt av karriären eller på rätt sätt.

Exemplen på det är många. Sex Pistols skulle inte vara lika mytomspunna om inte Sid Vicious dött så ung. Nirvana hade inte haft samma legendstatus om inte Kurt Cobain begått självmord. Man skulle inte prata om Otis Redding med samma respekt om han inte liksom Aaliyah dött i en flygolycka, dessutom precis efter att ha spelat in ”The dock of the bay”. Marvin Gaye skulle inte vara lika hyllad om han inte blivit skjuten av sin egen far, 2Pac och Notorious B.I.G skulle inte haft hälften av den respekt de har idag om de inte blivit skjutna i en beef.

Fascinationen för de för tidigt döda handlar mycket om vad de kunde ha gjort om de fått leva vidare. Vilka storverk de kunde ha komponerat, vilken inspirationskälla de kunde ha blivit. Och de blir hyllade i låt efter låt, tillägnas verser och refränger och hyllningstal. Sett ur det perspektivet borde en artist inte vara rädd för att dö ung. Det verkar snarare vara ett smart karriärdrag, om än deprimerande. Döda artisters cred verkar öka exponentiellt i förhållande till hur lovande deras förlorade karriär bedömts vara, och till vilken slags spännande död de fick.

Hyllad och saknad kan man dock bli utan att vara död. Lauryn Hill är levande i allra högsta grad, men saknad är hon redan. Då och då släpper hon en ny låt, utan att någonsin verka vilja följa upp ”the Miseducation of Lauryn Hill” . Men om hon nu var död, skulle hennes icke-existerande andra studioalbum bli lika mytomspunnen som the Beach Boys outgivna ”Smile”. Hon har redan blivit tillägnad en låt, ”Ms. Hill” med Talib Kweli. Det om något är ett mått på hur hyllad och respekterad hon skulle bli om hon verkligen dog. Aaliyah, Biggies och 2Pacs i all ära - Lauryn Hill är den enda artist jag vet som fått samma hyllningar som de döda medan hon alltjämt är i livet.

Jag tror jag saknar Lauryn mer än Aaliyah. Här är hennes senaste livstecken, en låt som är med på soundtracket till barnfilmen ”Surf’s up”.

Din tinnitus

Jag tror att jag håller på att få tinnitus. Det är en låg, ihållande ton i mitt öra när jag går och lägger mig på kvällen. I lördags frågade jag folk om de hade något liknande. En svarade, jag har tinnitus, det är som ett brus i ena örat när allt är tyst runtomkring. En annan svarar, det är som ett lågt pip när jag sitter på toa, men jag vet inte om det är tinnitus.

En ton, ett brus, ett pip; och allt kan alltså vara tinnitus. Ljud som ljud, oljud som oljud. Tänk om man hade en låt som tinnitus? Jag tror att i så fall skulle man ha typ "Lady in red" med Chris de Burgh, eller "Careless whisper" med George Michael. Eller såklart "Hello" med Lionel Richie. Man skulle kanske kunna säga; säg mig din tinnitus och jag ska säga dig vem du är.

Jag behöver inte fundera länge på vilken min tinnitus skulle vara om den vore en låt. Det är utan tvekan "It must have been love" med Roxette. Tyvärr.

Forgot about Timbo

Lite väl högt upp på listan över vilka låtar jag och Eazy-E lyssnar på mest ligger "Forgot about Dre" med Dr Dre och Eminem. En låt med ett i ärlighetens namn hyfsat fult beat, stenhård text av Dre och en obegriplig gästrap av Eminem. Jag har hunnit fundera mycket på texten genom åren och också hunnit missuppfatta vad det är Dre egentligen rappar om. Jag trodde till exempel att Dre rappar följande:

Now that I got SNOOP COMPANY
everybody wanna come to me
Like they've got something to seize

Men det är bara som jag trodde. I själva verket rappar han:

Now that I got THIS LITTLE COMPANY
everybody wanna come to me
Like they've got something to seize

Och det låter så mycket mindre coolt, så mycket mindre hårt.

Men, min textmissuppfattning har i alla fall lett mig in på nästa spår. Jag tänkte alltså att Dr Dre menade att alla ville komma till honom nu, inte för honom som person, utan för att han nu var så mycket tuffare för att han var kompis med Snoop Dogg. Nu är det ju inte så. Men en sak är säker, och det är är det här med Timbaland. Now that I got Timbo company liksom. Vem skulle annars tycka Nelly Furtado var tuff? Hur långt skulle Justin kommit utan Timbo? Klart Fergy drömmer om lite Timbaland company. Om jag var Justin Timberlake skulle min nästa singel lugnt handla om hur alla dissade mig innan jag blev producerade av Timbaland. Typ; nu när Timbo gör ett pausnummer på min turné, då passar det. Innan dess, när jag var en töntig pojkbandsstjärna med misslyckad blondering, då ville ni minsann inte hänga med mig!

För allt Timbaland rör vid verkar ju bli till guld. Eller, han är som hönan som värper guldägg i den där sagan. Hönan värper guldägg på löpande band, ändå är det inte nog. Jag tror att snart kommer någon vilja slakta hönan för att få ut allt guld på en gång.

Eller så kommer hönan slakta sig själv i ett anfall av prestationsångest.

"I wanna be made!"

Det mesta av MTV: s programproduktion (utom musikvideorna alltså) är skräp. Ibland kan jag tycka det är lite kul att kolla på de där killarna som piercar ihop röven, försöker bli uppätna av krokodiler eller gör märkliga saker i en skateramp, men jag brukar bara orka kolla typ fem minuter. Det lysande undantaget i MTV:s programproduktion är "Made" som går på vardagkvällar klockan 19:00-20:00. Jag brukar kunna hålla koncentrationen hela programmet igenom - med andra ord, toppbetyg. Programmet handlar om tonåringar som vill uppnå något, typ "I wanna be made a beauty pageant". De får en coach som är elak och man får se hur de dag för dag jobbar för att nå sin dröm och vad folk på deras skola tycker om dem.

En del avsnitt är dock jobbiga att kolla på. Det är sådana som går ut på att en tjej med punkstil vill bli beauty pageant, eller en tjock kille som vill bli player och träffa en massa tjejer. Jag förstår och förstår ändå inte varför de vill bli omgjorda. De har ju uppenbarligen en egen stil som de utvecklat själva, sedan kommer de på att de måste bli balens drottning eller playerkille för att bli populära. Sedan får man se kommentarer från deras klasskompisar som säger; "jag tror aldrig hon kommer kunna vinna skönhetstävlingen!" eller "jag tror aldrig han kommer få en tjej!". Och sedan slutar programmet ändå alltid med att de lyckas (stageat eller inte). Man får dock inte se när de senare får en depression för att de förnekat hela sin personlighet för att bli populära.

Men. En del avsnitt är helt lysande. Igår ett avsnitt om en tjej som ville komma på vad hon skulle göra efter gymnasiet. Hon ville pröva olika yrken, och fick praoa som massageterapeut, med att jobba med underprivileged kids och jobba på kafé. Hon var dock ganska ofokuserad på arbetsuppgiftern och ville mest dra skämt, stå i centrum och få folk att skratta. Hela tiden kom hon en timme försent, hennes coach sa att hon hade attitydproblem och hennes chefer ogillade att hon ville stå i centrum och dra skämt om kundernas utseende. Till slut kom hon på vad hon skulle bli, och det var skådespelare/ komiker. Man fick se när hon gjorde teatersport och hon var verkligen sjukt duktig på det. Tro det eller ej men MTV hittade en naturbegåvning, och tjejen hade inte ens tänkt på att det var det här hon ville göra innan.

En gång pop, alltid pop

Jag hörde bästa låten på SR Metropol idag, "Love is wicked" med Brick & Lace. Jag laddade ner den och har säkert lyssnat på den hundra gånger bara idag. Även om det här är en dancehall-låt, är den rätt poppig. Uppbyggnaden är som en poplåt - vers, refräng, vers, refräng, stick och så vidare. Dessutom innehåller den ett rap-parti, eller heter det kanske ett toast-parti?

I vilket fall. Det verkar som att alla låtar som jag gillar så mycket att jag repeatar dem och tvångskickar dem till mina vänner på msn, är låtar som låter som pop. Oavsett om genren heter dancehall, conscious reggae, hiphop, rnb, house eller raï eller skatepunk eller något annat. Och jag antar att min smak kan härledas tillbaka till när jag började lyssna på musik på högstadiet, och då var nere med indiepop. Jag antar att indiepopränderna inte har gått ur riktigt än. Helst vill jag att allt ska låta som pop, även om det är något helt annat.