Tjuvlyssnat: Vilken tv-kanal är du?

- Jag känner att kanal 5 representerar min personlighet. Alla delar som är jag finns där!
Eh, känner jag dig?
- Eller, jag är nog mer som en kombination av kanal 5, SVT2 och TV4+... Och Öppna Kanalen!
Mångfacetterad, med andra ord.
- Ja, det skulle man kunna säga. Vilken tv-kanal är du?
Vilken tv-kanal? TV1000.
- Vadå, TV1000 på natten eller?
Ja, på natten går det en massa konstiga filmer som dom visar bara ibland på de andra kanalerna, typ Red Dwarf och såna. Och Rex!
- Du menar den där polisserien med hunden?
Ja, precis.
- Fast jag skulle nog säga att du är som en kombination av TV1000 och... typ, Kunskapskanalen.

Andras familjer

Det går inte att slippa undan familjen. Även om man låter bli att umgås med sin egen, kommer man förr eller senare att behöva träffa andras familjer. Man kanske lyckas slippa fram till december, men under julen är det ovillkorligen dags för en dos familjedrama.

Jag brukade tro att det skulle vara bra och trevligt att umgås med andras familjer. De verkade så fungerande på ytan, föräldrarna hade så bra jobb, ingen var deprimerad och de gav ett så hederligt intryck! Säkert var de helylle, hade ljusa träslag i köket och jag kunde slå vad om att alla i familjen hade en hobby som skänkte mening och glädje i livet.

Eftersom min egen familj varit så uppåt väggarna knäpp antog jag att andras familjer skulle vara som tagen ur Barnen i Bullerbyn. Jag tog för givet att de skulle vara befriade från galenskap och några ton tryckt stämning. Jag hoppades att det skulle kännas befriande att besöka någon annans fina gemenskap.

Men så var det såklart inte. Jag måste erkänna att trots att andras familjer verkade så fungerande och svenniga på ytan, har de ändå fått en släng av Norén-sleven. (Med vissa undantag, givetvis.)

I andras familjer lurar andra konflikter och andra hemligheter. Där ligger andra hundar begravna, andra samtalsämnen är tabu och någon annan spelar rollen av familjens svarta får. Och den tryckta stämningen finns där också, det är bara det att jag inte förstår eller kan parera den.

Så jag klampar jag på i ullstrumporna, omedveten om vilka samtalsämnen jag ska undvika, utan ledtrådar till vilket bordsskick jag ska anamma och hur mycket jag ska prata och om vad.

Vid det här laget misstänker jag att jag har umgåtts mer med andras familjer än med min egen. Trots det har jag inte lyckats göra deras dåliga stämning till min. För det är ju så det funkar - en familj är inte en gemenskap man kan komma in i, det är en klubb för de redan invigda och andra gör sig icke besvär.

Rnb-jul

Jul och rnb är ofrånkomligen en tacky kombination. Det brukar resultera i två kategorier av låtar:

1. Superkristna låtar med välgörenhets- och familjetema. Ofta covers eller "nya versioner" på traditionella låtar som "Oh holy night", alternativt nyskriva jättetråkiga, långsamma låtar som saknar såväl melodi som rytm. Man wailar på ett seriöst sätt och sjunger gärna a capella. Genom att göra sådana här låtar vill artisterna inte bara tjäna en hacka utan också visa att de värdesätter annat än att vicka på rumpan. För att understryka den seriösa tonen är de mycket mer påklädda än vanligt.





2. Den andra kategorin är mycket roligare. Det är låtar som handlar om det rnb brukar handla om, det vill säga sex, men där man har lagt in lite jingle bells i produktionen och olika jul-ord i texten. "Julklappar", förstår man av texten, är här ett annat ord för, just det, sex. I de här produktionerna är det också ungefär lika avklätt som vanligt, med den enda skillnaden att det är tomteluvor och pälsbräm som gäller.

"Arabs are the new blacks"

Den här videon skickade min klasskamrat till mig. Jag tyckte inte bara den var kul, utan också ganska träffande. (Easy-E, jag ber om ursäkt för min dåliga humor på förhand. Men jag tror du kommer förstå.)

Christian Walz versus Salem Al Fakir

Det är inte bara för att han är snygg som jag varit svag för Christian Walz ända sedan 1999 och "Lovin' is all right". Jag har verkligen tyckt att han har gjort bra och snyggt slickad musik. Jag ska villigt erkänna att jag också tyckte om förra skivan "Paint by numbers".

Fram tills nu, och den där låten "What's your name?" som går på radio. Det är nämligen omöjligt att förstå att det är hans låt. Det låter ju som Salem Al Fakir, rakt av.

Sången, produktionen, låtuppbyggnaden, rösten - allt.

Har månne Salem Al Fakirs ande intagit Christian Walz kropp? Är det det här som kallas korsbefruktning? Eller har Salem Al Fakir med våld släpat in sina klaviaturinstrument, sin fiol och sin stråkkvartett i Christian Walz studio?

Säkert är i alla fall att även Christian Walz har gått ner sig i popträsket. Med andra ord ännu en artist som inte förstår att han borde göra rnb.

Dagens Nyheter blundar för nazivåld

De senaste veckorna har jag, som tidigare faktiskt hyst respekt för Dagens Nyheter, börjat ogilla dem ur djupet av mitt hjärta.

För först bränner nazisterna ner Cyklopen. Veckan därpå hålls norra Europas största nazistmarsch i Salem. Och de som står för den största demonstrationen emot den, bemöts med samma skepsis, förakt och motstånd i de etablerade mediernas nyhetsrapportering som vanligt.

På SR och i DN hette det att "högerextrema och vänsterextrema höll varsin demonstration idag i Salem". INGENSTANS är det någon som säger som det är: här organiseras norra Europas största nazistmarsch. På grund av det ordnas en motdemonstration av den utomparlamentariska vänstern, som kraftsamlar för att protestera mot nazismen medan de flesta andra väljer att titta bort.

Bilden som träder fram för en oinsatt läsare måste ju bli att Nätverket mot rasism befinner sig i Salem typ för att det är kul. Ingen förklarar att om det inte vore för nazistmarschen, skulle givetvis inte någon motdemonstration hållas! Men behovet av att framställa nazister och högerextrema respektive vänsterfolk som lika goda kålsupare går tydligen före att göra en nyhetsrapportering värd namnet.

Men det är klart. Den utomparlamentariska vänstern ska nu en gång för alla beskrivas som stenkastande ungdomar, vettvillingar och bråkstakar. För det har DN bestämt.

Den här upptrappningen av nazistvåld som har pågått de senaste veckorna måste tas på allvar. Som tur är finns det vissa som förstår det. Och nej, de skriver inte i DN.

Duktig konsument handlar på Apoteket

Det är meningen att man ska känna sig duktig när man konsumerar prylar. Oftast gör jag det ändå inte. Jag känner motsatsen; att jag är slösaktig, att jag spenderar för mycket och tänker för lite innan. Vad ska jag med de här grejerna till? Egentligen borde jag gå hem och kasta ut lite grejer, men istället går jag och samlar på mig fler.

Förutom när jag handlar på Apoteket AB. Då känner jag mig plötsligt som en duktig konsument. Jag får för mig att på Apoteket handlar jag saker som jag verkligen behöver. Saker jag inte kan vara utan. Och undantränger effektivt att Apoteket är ett sånt där företag där stat och kapital gått samman i en extremt oskön förening.

Jag handlar tandborstar, 100-pack-tamponger, värktabletter och tandkräm. Extra duktighetskänsla ger Te-Pe tandborstar och allt, jag menar verkligen allt, i Apotekets eget märke. Oparfymerat. Skonsamt mot huden. Rätt och riktigt ph-värde. Lipider. Mjölksyra. Fluor. Kliniskt testat. Apoteket tipsar!

Jag har pratat om det här med mina vänner. De känner samma sak, att en duktighetskänsla infinner sig efter att man har handlat upp sig på Apoteket. Nästan som när man har varit hos tandläkaren.

Folkhemskänslan som Apoteket står för går inte av för hackor. Någon, jag vet inte vem, kan vara nöjd med sin PR. För jag har verkligen gått på den.

Brandy "Right Here (Departed)"

Jag vet inte vilka superlativ jag ska använda för att beskriva Brandys "Right here (Departed)". Fantastisk och underbar räcker liksom inte riktigt till.

Kalla mig sentimental, men den här låten skulle jag kunna vakna till, lyssna på hela dagen och sedan lyssna på när jag somnar in.

Jag börjar också förstå varför jag har lyssnat på Brandys album "Afrodisiac" som kom 2004 typ sedan dess. Det är nog bra för mina öron att hon släppt en ny skiva i år.



Brandy - Right here mp3

Tack så mycket!

Jag vet att jag tillhör en generation och en samhällsklass som tenderar att komma ut sent på arbetsmarknaden. Om jag skulle råka glömma det, får jag då och olika brev som påminner mig om hur det ligger till.

Någon tidigare arbetsgivare har tydligen tecknat tjänstepension åt mig, och idag fick jag ett brev som berättar hur mycket jag vid 25 års ålder samlat ihop till denna i kronor och ören.

Nämligen 33 kronor.

Vitare musik

Jag tillhör dem som tycker att Robyn gjorde bättre musik i början av sin karriär. Jag tycker hon låter som allra bäst i superkommersiella "Keep this fire burning" eller funkiga "Main thing" och "Play". Jag tycker om när hon wailar, jag vill att hon ska fortsätta göra rnb.

Efter senaste skivan som kom för ett par år sen har jag dock insett att hon har gått electro för gott. Troligen kommer hon aldrig mer göra rnb, och jag har hoppats förgäves. Robyns utveckling är också något som har hyllats av musikrecensenter. Electro är tydligen lika med bra, även om jag inte för mitt liv kan förstå det. Syntfrisyr är tydligen häftigare än 90-talsläppglans och Calvin Klein-trosor som syns under ett par baggy jeans, även om jag inte tycker det.

Och efter att ha läst DN:s recension av Kanye Wests nya skiva, står det klart att trenden gäller för svart musik överhuvudtaget. Svart musik ska tydligen bara bli vitare. Spelar ingen roll om du gör hiphop eller rnb, du bör i vilket fall skaffa syntfrisyr och plocka fram autotunern för att ligga i tiden.

Radikal praktik eller brev till Maria Sveland

Maria Sveland som skrivit "Bitterfittan" har ett program i P1 som heter "Heliga Familjen". Där intervjuar hon andäktigt Birgitta Stenberg om hur det är att ha öppna relationer. Där sänds en slags radiokonst som handlar om kvinnor som sticker ifrån sina heterosexuella kärnfamiljer. Där berättar Yvonne Hirdman att familj betyder "liten husslav".

Jag har också läst en intervju med Maria Sveland. I den där lilla faktarutan stod det att hon är gift med en man, och bor och lever med honom och ett eller ett par barn i en bostadsrätt. Det stod också att hon drömmer om att bo i lägenhetskollektiv.

Och inget fel med det. Jag tycker inte att man tvunget måste leva som man lär. Jag vet att det är sjukt svårt att bryta mot samhällets normer.

Men ändå - jag blir galet provocerad. Kvinnan har i princip gjort karriär på att kritisera kärnfamiljsidealet, samtidigt som hon själv lever i en. Hon säger att hon drömmer om lägenhetskollektiv, ändå bor hon kvar i sin bostadsrätt. Vad fan ger det för budskap?

Maria Sveland, om du läser det här kan jag på rak hand ge dig tre tips på lägenhetskollektiv i Stockholmsområdet dit du kan flytta med eller utan din man.

Maria Sveland, om du läser det här kan jag tala om för dig att jag har levt och fortfarande lever ett liv utanför kärnfamiljsnormen. Först helt ofrivilligt, sedan helt självvalt. Om du vill göra en andäktig intervju med mig är det bara att slänga iväg ett mail.

Maria Sveland, om du läser det här kan jag tala om för dig att jag och mina vänner redan lever din dröm.

Maria Sveland, du är välkommen på ett besök i mitt och mina vänners liv för en crash course i ett liv med andra ideal. Sedan kanske du kan sluta drömma om ditt lägenhetskollektiv och kanske till och med våga flytta dit?

Tjuvlyssnat

För några veckor sedan skrev jag en artikel om hur Säpo i mer än femtio år genom den så kallade tvångsmedelslagen haft rätt att lyssna av folk som inte tycker som dem. Detta utan att begära tillstånd från åklagare. I oktober utökades lagen till att gälla fler brott.

Nu har jag förstått att en kompis som jag ofta pratar med i telefon är avlyssnad. Först hörde jag bara hur det klickade till och brusar på ett sätt som jag inte har hört förut. Jag frågade min kompis varför det lät så konstigt. "Det är väl någon som lyssnar", sa han lite lamt.

Det där har inte slutat, det fortsätter: samma brus med jämna mellanrum, samma distinkta klickljud ungefär var tredje fjärde minut när vi pratar.

Jag inser att jag varit naiv som inte tagit det där på allvar förut, kompisar som inte vill prata om vissa saker i telefon, folk som tar ut batteriet ur sin avstängda mobil för att inte bli avlyssnade.

Säkerhetspolisen har följande paroll på sin hemsida: "Vi skyddar Sverige och demokratin". Det som de kallar demokrati, kanske ska tilläggas. Jag föreslår att Säpo byter slogan till: "Vi lyssnar av dig och dina vänner". Det vore mer träffande.

Jul med Sanna, Shirley och Sonja!

Jag är hemma och sjuk och fastnar framför "Jul med Sanna, Shirley och Sonja" på TV4. Det kändes som ett bra alternativ, jag har något av en fetisch för julsånger och tänkte att jag kanske skulle få utlopp för den här.

Men det är något med den här typen av program som får mig att bli helt rastlös. Det är något med den speciella visuella estetiken - Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén är alla uppklädda i vad som ser ut som Åhléns och Lindex samlade kollektion av högtidskläder och glitterplagg. De är lite lagom folkhemssexiga sådär i svart sammet och glansigt tyg med paljetter. Det verkar vara en hel del vaselin på linsen också, om man får uttrycka sig så.

Det är också något med den mycket speciella musikaliska estetiken. Julmusik i TV4:s regi ska nu av hävd inte innehålla något oväntat, opolerat eller banbrytande. Musiken verkar vara tänkt att fungera som en kuliss. Den passerar så obemärkt i mina örongångar att jag undrar om den någonsin ens har varit där. Allting är så "vackert" och "ljuvt" att det blir helt menlöst.

Mellan konsertscenerna berättar Sanna, Sonja och Shirley om vad de känner inför julen och vilka julsånger de gillar mest.

Föga förvånande älskar de julen. Julen betyder mycket för dem. En kommer också från en troende familj. Det är mycket sång och julglädje i deras familjer. Julen är så mysig. Det är så härligt när det blir mörkt och man får börja tända levande ljus, och yada yada.

Nähä? Säger ni det! Vad förvånande! Och ni trivs bra ihop också, säger ni? Jag är helt chockad... not!

Jag blir inte särskilt provocerad, bara trött och uttråkad. Jag inser att jag önskar mig ett julkonsertprogram på TV4 som är lite för smaklöst och avklätt - lite för djupa urringningar, lite för korta kjolar, lite för tajta byxor. Jag önskar mig mindre läppglans och mer färgglatt smink. Jag önskar att Shirley Clamp sa som det var: "Jag HATAR julen! Det är en högtid när jag inte är i centrum, och det är skittråkigt".

Jag önskar att Sonja Aldén sa: "Jag växte upp med två psykiskt labila crackheads till föräldrar. På julen blev vi slagna gul och blå. Min bästa jul när var vi blev omhändertagna av socialen. Jag ser det här programmet som en chans att ta revansch på de där perfekta snorungarna i min klass som mobbade oss och aldrig såg hur svårt vi hade det."

Jag önskar att Sanna Nielsen sa: "Egentligen vill jag sjunga om sex, och inte om julen. Mina stora förebilder är Mariah Carey och Linda Lampenius. "

Jag önskar att någon någon gång skulle våga ta ut svängarna och där det verkligen behövs - under julen.

Deprimerad, arbetslös och sjukskriven

Jag har en vän som skulle gå på personlig intervju för att eventuellt komma in på den prestigefulla utbildningen. Före dess fick han skriva en levnadsbeskrivning, som ligger till grund för intervjun sedan. Efter intervjun pratade han om hur han tänkte:

"Jag bestämde mig redan innan för att inte prata i termer av att jag haft depression och ångest. Jag bestämde mig för att inte heller prata om att jag legat på sjukhus eller ätit antidepressiv medicin. Istället använde jag ord som "jag gick igenom en svår period", "jag var lite nere", "jag gick på samtal och sedan mådde jag bättre".

Jag har en annan vän som skulle gå på anställningsintervju. Vi tränade på eventuella intervjufrågor dagen innan. När det kom till frågan "vad gör du just nu?" poängterade jag vikten av att framställa sig som en aktiv person. Jag gav henne följande råd: "Säg såhär: jag frilansar, jag sysslar med ett bokprojekt, jag jobbar extra som vårdbiträde, jag vidareutbildar mig på den här välrenommerade skolan". Jag underströk att hon inte skulle använda termer som arbetslös eller ge dem bilden av att hon var sysslolös på något sätt.

Jag är alldeles för medveten om att om vi ska spela på deras planhalva, måste vi prata som dem. Vi måste prata så att de förstår. Vi måste använda deras språk. Varje intervju är ett språktest, där vi måste få godkänt för att ha ett existensberättigande i deras värld.

Jag vet att det är så, men jag hatar det. Dessutom: om vi någonsin ska komma till den punkten där ordet depression inte längre får folk att skruva på sig; om vi ska komma till den dagen när ordet arbetslös inte längre signalerar inaktivitet, och att det skulle vara något dåligt - då måste vi ju börja använda de orden.

Det kan till och med vara så att orden deprimerad, ångest och sjukskriven är vad bög och homosexuell var igår och vad flata fortfarande är - i alla fall i arbetssökarsammanhang. Och om man någonsin ska komma ifrån hetsen och den regelrätta nazismen i vad som är önskvärt hos en människa i dessa sammanhang, är det hög tid att vi tar de orden tillbaka.

Eddie Murphy - Party all the time

Det finns en låt och en video som slår det mesta i genren, och det är Eddie Murphys "Party all the time"från hans album "How Could It Be" som kom 1985. Det är en mycket fin låt som förtjänar att bli ihågkommen! Notera Rick James frisyr i denna video som vad jag förstår är på fullaste allvar.

"Kär kan du va själv"

Jag har en vän med en normbrytande syn på det här med att vara kär, som hon skriver om här. Det var lika delar jobbigt och intressant att läsa.

"Before I was fat, now I'm all that!"

Tv-tablån har förändrats en hel del sedan jag gick på högstadiet och gymnasiet. En stor del av mina referensramar är dock kvar i den tidens storheter i rutan.

På gymnasiet tittade till exempel många i min skola många på "Sunset Beach". Jag gick i ett gymnasium där nästan alla var övre medelklass eller överklass. Det betydde att de bodde i stora villor i Saltsjö-Duvnäs där deras föräldrar hellre la pengar på svart städhjälp än kabel-tv. Stackars mina klasskamrater! De hade inte så många kanaler att välja på, så därför var de tvungna att följa "Sunset Beach" som gick på eftermiddagen på fyran.

"Sunset Beach" var en väldigt tacky såpa, känd för att folk tänkte mycket högt där och pratade för sig själva. Den var ganska mycket sämre än Glamour som är och förblir min personliga favorit i genren.

De snygga tjejerna med hög status i mitt gymnasium som hade persikolen hy, kom från överklassen och tittade snett på mig och mina vänner gillade i alla fall att prata om "Sunset Beach". De pratade om hur dålig kvalité det var på den här såpan och att alla bara läste från manus och att intrigen var så överdriven. Men fastän de tyckte den var dålig, fortsatte de följa den.

Själv hade jag kabel-tv eftersom jag bodde i lägenhet på fashionabla Lidingö, inhyst hos min halvsyster och hennes pojkvän. Det betydde att jag slapp följa "Sunset Beach" och kunde zappa mig igenom ett digert tv-utbud på eftermiddag och kvällar i deras soffa i ett tillstånd som ibland liknade dvala.

Före dess, på högstadiet, bodde jag hos min farmor och där fastnade jag för lågstatustalkshowen "Ricki Lake". Det går inget som liknar Ricki Lake på tv nuförtiden. Det är nog ganska bra det. Ett stående inslag i "Ricki Lake" var när en gäst ville berätta för sina före detta mobbare att nu hade hon minsann lyckats i livet. Det betydde att personen i fråga hade gått ner i vikt, plastikopererat sig samt skaffat tandkronor, minimala kläder och plattångat hår . De här programmen hade titlar som "Before I was fat, now I'm all that!"

Annars kretsade "Ricki Lake" mest kring personliga konflikter, som att någons syster hade legat med någons pojkvän. Ett stående inslag i sammanhanget var då "Talk to the hand!", där en person i protest satte upp sin hand mot sin antagonist. Detta blev repliker och gester som vi mer än gärna upprepade och kastade på varandra i min högstadieklass.

Och det där har liksom hängt kvar. Eftersom jag är vuxen nu säger jag inte direkt "talk to the hand" eller "before I was fat, now I'm all that" till folk. Men jag tänker det. Lite då och då.

Lokalpatriot

Det bor en lokalpatriot i mig. Den kommer bara fram när jag är i Danmark.

Jag var i Köpenhamn i helgen och skyltar och tidningar var som vanligt fulla av felstavningar och ordvitsar. Bussparkering stavar de "busparkering", spelautomaten marknadsförs som "Pitten - spilleautomat med kontant udbetalning" och att hunden ska kopplas skrivs "hund i snor".

Med risk för att låta som en svennebanan går det inte heller att förstå talad danska. Vi ringer fem vandrarhem och tio hotell och det är fullbokat överallt. Någon säger i andra änden av luren att det är fullt på grund av något som händer under lördagen. Men eftersom det inte går att förstå vad personen säger förstår vi inte vad det var för något som hände.

Det går omkring en massa folk som är vitklädda från topp till tå på Köpenhamns gator. Vi gissar på att det är någon match. Jag frågar tre vitklädda 20-åringar som väntar på en taxi på gatan varför de har vita kläder.

De berättar att det är en stor technofest på en arena i stan. 27 000 personer från hela Skandinavien kommer och festar. Festen heter något med "white party".

Då förstår jag inte bara varför hotellen är fulla, jag förstår också att jag tillhör en helt annan subkultur än dem som går på technofest. Jag tillhör en subkultur som inte klär sig i vitt.

Den här helgen lärde jag mig också att det funkar bättre att prata engelska än svenska i Köpenhamn, att danskarna börjar äta julbord av hjärtans lust redan i mitten av november och att ett "smörrebröd" är en liten skiva rågbröd med så mycket pålägg att själva brödet inte syns.

Samt att vispgrädde heter "piskeflöde". Det är en direktöversättning av tyskans "Schlagsahne", och det om något är ett bevis för att Danmark ligger närmare Tyskland än Sverige.

Villebråd

Jag har en manlig granne som vill bjuda mig på tuggummi, en annan som vill bjuda mig på maté, en tredje som vill bjuda mig på injera och en fjärde som vill bjuda mig, period.

De brukar hitta mig i hissen, tvättstugan eller i korridoren. Det har aldrig känts särskilt trevligt. Ofta har det slutat med att jag kollat en extra gång om dörren in till mig är låst.

Jag vet att de inte tar kontakt med mig för mitt barnsliga leende, som Per Hagman skulle ha uttryckt det, och att det heller inte är så att jag är för trevlig, öppen eller för snäll. Jag vet att det inte heller hänger på hur jag ser ut.

De tar kontakt med mig för att de kan, för att jag är tjej. De frågar vad jag heter och jag svarar ovilligt, men ärligt. Sedan tar de sig rätten att komma med inviter, förslag, långa blickar. De tar sig rätten att inte läsa av mig och höra hur stelt jag svarar, hur ointresserad jag är av att prata med dem om annat än torktumlare och trasiga hissar. Och om de mot förmodan skulle märka av att jag stelnar till, skrattar de åt mig eller fortsätter stirra.

Förut slets jag mellan ett visst obehag och viljan att vara öppen och mänsklig och ta kontakt tillbaka, och känslan av att vara ett villebråd. Men i takt med att inviterna blev ihärdigare, har jag tappat lusten att ens vara trevlig.

Jag tycker ganska mycket om mitt hus men det här gör mig obehaglig till mods. Jag vill inte ha middagsinbjudningar från okända män när jag tvättar i tvättstugan klockan tio på kvällen, jag vill faktiskt bara vara i fred.

You were tagged in a photo

Jag har mer Internet än jag klarar av. Med det menar jag att jag sitter framför datorn mer tid än jag egentligen kan fylla. Jag väntar liksom på att datorn ska underhålla mig, nu när de pålagda skratten från kabel-tv:n har tystnat.

Facebook underhåller mig måttligt. Istället för att själv försöka se till att något "händer", genom att skicka onödiga applications, lägga upp bilder (vilket min dator inte ens klarar av) eller skriva på folks väggar, stirrar jag mig blind på vad andra gör eller har gjort därinne.

Mest flummigt är att sitta och titta på bilder där folk man knappt känner, men ändå har som friends på FB, har blivit taggade. "Jim was tagged in an album", kanske det står, och så måste jag gå in och titta.

Bilderna är nästan alltid från hemmafester. I mina ögon, som inte känner mer än högst en människa på bilderna, ser det ut som kulisser. Det är en studiomiljö, där folk har fått drinkar och öl i handen och villigt poserar framför någons kamera som alltid tas upp vid festliga tillfällen.

Till en början är allt artigt och tillrättalagt. Festdeltagarna lutar ölen mot munnen och ler, de skjuter ner solglasögonen på näsan och tittar in i kameran, de håller om varandra vänskapligt, men inte för nära.

Sedan blir det vildare. Det kommer nu nya bilder i nya vinklar. Folk lutar sig mot dörrkarmar, står i varandras armhålor, dansar till något som måste vara Abba eller möjligtvis Ace of Base.

De blir röda i ansiktena. Bilderna blir suddigare, oskarpare. Någon snubbe låtsasslickar på någon annan snubbes kind. Folks blickar blir mer och mer tvetydiga. Det anspelas på sex och disco.
I hörnen hopas urdruckna glas.

Mitt problem är att jag inte vet vad jag ska göra av den här informationen. Jag sitter och tittar på bilder från fester jag inte har varit på, med människor jag inte känner, från platser jag aldrig har satt min fot på. Faktum är att jag inte ens vill gå på de här festerna. Bilderna fyller mig istället med en odefinierbar känsla, inte helt befriad från olust.

Men titta på dem, det måste jag göra.

Yrkesångest

Som journalisstudent blir man ständigt påmind om att man inte ska räkna med att få något jobb. Man förutsätts upprepa det nästan tvångsmässigt - oron över arbetsmarknaden, ödmjukheten inför att få jobba nästan gratis, viljan att "jobba sig upp". Om man skulle råka glömma det för en sekund, finns det alltid någon i ens närhet, inte minst JMK själv, som kan påminna en. De säger "jag känner flera som har gått journalistutbildning, men ingen som jobbar med det". De säger "de har skurit ner så mycket på redaktionerna". De säger "det är ett av de yrken med störst överskott".

Det intressanta är att folk berättar det här för en som om de berättade en nyhet. De tror på fullaste allvar att de upplyser en om något man inte redan visste. Vilket ju är intressant - jag pluggar ju ändå journalistik, och att vara lite uppdaterad ingår liksom i det.

För mig blir det där lite absurt. En stor anledning till att det tog ett bra tag innan jag vågade börja plugga journalistik, var just medvetenheten om att det är så svårt att få jobb. Förutom den totala avsaknaden av uppmuntran hemifrån, vill säga.

Nu börjar jag dock undra vad som driver de här människorna att tala om för mig att jag inte ska tro att jag ska lyckas. Är det möjligheten att få säga "vad var det jag sa?" när jag inte får något jobb? Är det någon slags vilja till folkupplysning i stil med "Fråga Doktorn" - drivs de av en lust att upplysa mig om hur arbetsmarknaden ser ut?

Men antagligen inget av det. Förmodligen är de ute efter att sätta mig på plats. Antagligen ska jag inte tro att jag är något.

Och om det har jag bara en sak att säga: den enda fördel man kan ha av att vara sin egen största kritiker, är att sånt där faktiskt rinner av en ganska bra.

Skräppost

När Internet fortfarande var nytt för mig, hade jag en "skojig" mailadress. Det var en sån där mailadress som jag tyckte var lite kul när jag var tretton. På den tiden fick jag också en massa skräppost. Det var de här gamla vanliga mailen om penisförstoring, fiktiva lottovinster och Viagra.

När jag sedan skaffade en seriös mailadress, förnamn_efternamn, slutade jag få de där mailen. Fram tills nu.

Jag praktiserar på en tidning och de har lagt till min mail på alla sina e-postlistor. Förutom ett stort antal pressmeddelanden och reklam som hamnar i inkorgen, får jag sedan jag började praktiken ett ännu större antal mail som hamnar i skräppostmappen. De handlar om penisförstoring, fiktiva lottovinster, läkemedel, internetdejting och universitetsdiplom.

Det intressanta med de där mailen är att de har en helt egen ton, en ton som är både kryptisk, felstavad, förvirrande och ändå övertydlig. Mailen kommer från avsändare med namn som
bancroft kok-kia, Lolita Heard, Liberty Duva, Anna Vicky och Norbert Eaton.

Mailen har subjectrader som:

No more problems with it
Youis measured by the siz of your love tool.
When his wife is angry with you at nights
Re: Diplomas from prestigious non-accredited universities
Boast your lenghthened love tool to everyone.
MSG ID:69813 Hi sweety! Remember me?
Make your friends envious
1000 singleladies from Russia are online now, have ineterst?

Någonstans i Internets mörkaste skrymslen sitter alltså några livs levande människor och kämpar med att hitta nya sätt att fiska pengar från folk. Och de hoppas att de kommer att lyckas genom att uttrycka sig på det här sättet. Jag undrar om de har tänkt helt rätt.

Jag måste säga att även om de här mailen är lite äckliga, blir jag samtidigt lite fascinerad av dem. Fascinerad av hur människorna som ligger bakom dem har lyckats hitta på så underliga avsändarnamn och ett helt unikt språkbruk, som inte går igen någon annanstans än i min skräppostmapp.

Bonde söker normalitet

För mig har det här med att titta på teve alltid handlat om att försöka förstå min obegripliga omvärld. Jag har tittat på Seinfeld och försökt dra ut någon slags andligt budskap. Jag har tittat på "This Life" och försökt förstå vad livet egentligen ska handla om. Jag har tittat på "Spin City" och undrat varför mitt liv inte är lika tokroligt.

Inte minst tittar jag på teve för att förhålla mig till normaliteten. Eller, för att vara akademiskt korrekt - för att förstå föreställningar om normalitet.

Det innebär att jag tittar på "Bonde söker fru" med skräckblandad förtjusning. Jag kan inte riktigt bestämma mig vad som väger över - skräcken eller förtjusningen?

I "Bonde söker fru" finns ju, needless to say, ett tydligt budskap om vilka komponenter som ska ingå i ett liv. Uttryck som "mannen i mitt liv" är frekvent förekommande, och denna man är den avgörande komponenten, den sista fullgörande pusselbiten. Man förstår att det är såhär våra drömmar ska se ut - våra drömmar ska vävas av föreställningen om en kärlek i formen av en enda person, som ska ta oss med storm. Och den kärleken ska ge oss i princip allt vi behöver som sociala varelser - romantik, trygghet, sex, familj, närhet och så vidare i all oändlighet.

Självklart är jag lika påverkad av den normen som de flesta andra, om än inte lika hjärntvättad som bönderna framstår på teve. För skillnaden mellan dem och mig är att jag brister i tron.

För jag tror inte på det där. Det fanns en tid när jag ville tro på det, just eftersom det var det normala. Nu känner jag istället att den här tanken känns så jävla deppig.

Jag ser framför mig hur de här bönderna (i alla fall som de framställs i TV4:s produktion som kanske inte direkt är så rättvisande) har en fast och cementerad bild av hur livet ska se ut och vad som ska ingå. Jag ser framför mig hur deras vänskapsrelationer blir till en slags utfyllnad för tider när de inte har en partner.

Det verkar som att de tycker att deras liv saknar mening om de nu inte hittar en man eller fru. Och den tanken känns för mig så himla jobbig och ensam. Men framförallt känns den så verklighetsfrånvänd. Är det verkligen kärlek de letar efter? För jag har en stark känsla av att det de söker först och främst är normalitet.

Högt och lågt

Det fanns en tid när jag såg mig själv som en person med god smak. Jag var indiepoppare, och tyckte att Denniz Pop-musik var paria. Riktig musik gjordes av folk som skrev sina låtar själva och inte log på omslaget till Okej.

Den tiden är förbi. DC++ har fått mig, och antagligen många med mig, att tappa alla hämningar. Låtar som jag aldrig skulle ha drömt om att plocka upp ur reabacken på Megastore hamnar nu på "most played"-listan.

Inte nog med att jag är svag för Backstreet Boys. Jag är också sjukt svag för Britney Spears, N*Sync, Hanson, Shakira och Spice Girls.

Det är dock inte hela sanningen, eftersom min mp3-samling är fullkomlig schizofren. Man skulle kunna uttrycka det som att jag kan konsten att blanda högt och lågt. Problemet är att det gör mig själv helt förvirrad.

Om någon frågar vad jag lyssnar på för musik, brukar jag svara: rnb, reggae och hiphop; ungefär i den ordningen. Jag vill helst framhålla artister som Aaliyah, Gentleman, Talib Kweli och Junior Kelly. Jag kan liksom inte riktigt stå för att jag gillar Pussycat Dolls och "Best of the boybands"-skivan.

Jag kan inte heller gömma mig bakom att det börjar anses vara helt okej att lyssna på eurotechno. För jag har redan gått över till tyngre grejer. Jag lyssnar på musik som är både bortglömd och töntig men inte töntig på ett coolt sätt - jag har gått över från Leila K och Haddaway till Spice Girls och Pink.

En sak som jag har lärt mig är att man måste konsumera den här musiken på rätt sätt. Det går att lyssna hur många gånger som helst på Aaliyah utan att tröttna, men sådan här lätt daterad lättviktig pop, även känd som "förra säsongens Mix Megapol-hits, har en väldigt begränsad livstid. Även för en sucker som mig.

Fem spelningar av Shakiras "Whenever, Wherever" på en dag räcker, därefter infinner sig en lätt rastlöshet. Britney Spears "I'm not a girl, not yet a woman" håller en sådär tjugo lyssningar utspridda över en vecka. Samma gäller för hennes övriga hits.

Särskilt kort livstid har den stora artisten Anastacia - sjukt bra första och andra lyssningen - sedan blir det bara jobbigt.

Några seglivade killar i sammanhanget är Backstreet Boys - "I want it that way" kan man faktiskt lyssna på cirka hundra gånger under en tiodagarsperiod.

För att inte tala om N*Sync - deras "Bye bye bye" och "It's gonna be me" håller i mitt tycke för ett obegränsat antal lyssningar.

Att lyssna på den här musiken har dock sitt pris. Förutom att jag skäms en liten aning för att jag jag gillar den, har jag också märkt att den gör mig lite rastlös och frustrerad.

Jag tror det är det repetitiva i produktionen som gör det.

Det kommer aldrig räcka med galor

Jag har gått omkring och blivit provocerad av Världens barn-galan, och som vanligt haft dåligt samvete för det. Att "vara emot" välgörenhet är liksom inte helt PK.

Men det jag inte förstår är hur man kan tro att välgörenhet ska hjälpa ANDRA länder ur förtryck och fattigdom, när det var helt andra faktorer som gjorde att Sverige har det förhållandevis bättre idag.

Det var nämligen ARBETARRÖRELSEN och FACKFÖRENINGAR och KVINNOKAMP som gjorde att du och jag och våra barn slipper arbeta i Nike-fabriken för typ 600 svenska kronor i månaden. (Det och att Sverige inte blev kolonialiserat, utan sysslade med lite kolonialism själv.)

Jag slipper formulera vad jag har emot välgörenhet, Johan Croneman har redan gjort det här.

Med eller utan Backstreet Boys

Om jag fick leva om mina tidiga tonår, skulle jag ha gjort mycket annorlunda. Mest av allt önskar jag att jag hade varit utåtagerande istället för inåtagerande.

I populärkulturella termer betyder det att jag inte alls skulle ha fastnat för Smashing Pumpkins och Manic Street Preachers. Soundtracket till min högstadietid skulle inte ha varit Suedes "Beautiful Ones" eller Pulps "Misfits", och jag skulle inte ha haft en crush på Thom Yorke, sångaren i Radiohead.

Istället skulle jag ha älskat Backstreet Boys. Jag skulle ha valt en favorit (Howie Dorough), tapetserat väggarna i mitt rum (nu vet jag att jag inte skulle ha fått göra det, men ändå) med posters, köpt varje nummer av Okej och blivit bundis med tjejen i min klass som fastnade för alla nya pojkband på löpande band.

Jag skulle ha blivit ett seriöst fan, och kanske ha blivit intervjuad av Fredrik Strage till hans bok. Jag skulle ha varit seriöst förälskad i Howie och haft en scrapbook med foton, konsertbiljetter och tidningsartiklar.

Men tyvärr blev det inte så. Jag får nöja mig med att ha deras Greatest Hits på repeat och posta deras fantastiska genombrottshit "Get down".

Notera hur gästrapparen flyger omkring som ett hologram i luften och sparkar - notera hur han lämnar över rap-stafettpinnen till AJ McLean, hör hur AJ rappar!

Missa inte heller kameravinklarna. Se hur BSB skrevar mot kameran i glansiga jackor, pösiga byxor och stora kängor - så 1996. Kläderna är verkligen jättefula, trots det blir jag sugen på att inventera närmaste Humana Second Hand och köpa en likadan outfit.

Och framförallt. Dansen. Fantastiskt.

Hej folkhem!

Idag när jag kom in i entrén i mitt hus, såg jag en rosa lapp med med följande meddelande:

Café Stadshagen öppnar månadg 13/10 på våning 1. Vi har öppet mellan 8-9 och serverar frukost till självkostnadspris.

Jag blev mycket glad, och vill härmed tacka Stiftelsen Hotellhem i Stockholm för detta initiativ!

Jag vill sända ett särskilt tack till deras styrelse, som bestämmer vilka krav man ska ställa för att få skriva kontrakt på en lägenhet i mitt hus. För att få bo här och njuta denna frukost på Café Stadshagen (med kaffe, te, smörgåsar osv) krävs som bekant fast inkomst (inga timvikariat godkänns!) eller borgenär, inga betalningsanmärkningar, inga skulder, full sysselsättning och referens från tidigare boende.

Jag tycker att Stiftelsen Hotellhem i Stockholm visar prov på en härlig folkhemsanda! De bjuder gärna på frukost - men först måste man gå från tärande till närande.

Eller från utanförskap till innanförskap, som det heter på nyspråk.

Vi ses på måndag på våning 1 mellan 8:00 och 9:00! Glöm inte legitimation och anställningsbevis!

Lättlunch

Idag lärde jag mig vad en "lättlunch" är för något. Det är inte en luftig baguette med lite ost och krispig sallad, utan en lättlunch är några öl på torget vid parkbänkarna.

Dålig mottagning

Igår ringde en vän på mobilen och ville prata om något viktigt. Som vanligt fick jag dålig mottagning just när det var som viktigast och hälften av vad hon sa försvann i brus. Som tur är har jag nu skaffat fast telefon för sådär fjärde gången i mitt liv, just på grund av att det är sjukt dålig mottagning i mitt hus. Min vän ringde upp på hemtelefonen, och vi kunde prata vidare. Tills hennes mobil laddade ur sig och allt blev tyst.

Sånt där hände liksom inte förr. Alla hade fast telefon, man kunde ringa till varandra, man kunde prata tills örat blev rött. Samtalen gick genom trådar som man än idag kan se bölja fram längs vägar och skogar. Och telefonerna kunde aldrig laddas ur, för de behövde inte ens el.

Jag ringde till Tele2 en gång för att klaga på den dåliga täckningen i min lägenhet. "Det står att jag har fem pluppars mottagning men mina samtal bryts ändå!", sa jag till dem. Kundtjänsten på Tele2 brukar vara hjälpsam, men i det här fallet var de översvallande hjälpsamma. De frågade om min adress. Sedan sa de att de skulle ringa till en tekniker som skulle rikta om mobilmasten som närmast mitt hus, så skulle jag få bättre täckning sedan.

Men det var här jag började bli inte så lite misstänksam. Som om de skulle rikta om masten för att en enda stackars kund ringer och klagar! Riktigt så dum är jag inte att jag går på det. Och vad skulle de som fick masten riktad från sig säga då? Då skulle väl rimligtvis deras täckning bli sämre? Och det måste väl vara jättesvårt och ganska dyrt att rikta om en mobilmast, det är väl inget man gör sådär på en kafferast?

Jag hade gärna trott på dem, men det där lät för bra för att vara sant. De drog en vals, om än en bra sådan. Och mycket riktigt är min mottagning lika dålig idag, fastän det har gått ett halvår sedan Tele 2 lovade rikta om masten.

Gud i P1

Den kristna Guden är i P1. Varje söndag talar han till oss genom en utvald gudstjänst någonstans i landet. Och varje dag klockan tolv på dagen ringer han i en klocka, klämtandet hörs tydligt i min radioapparat. Låtom oss bedja! Fader Vår! Amen! Kärleksbudskap! Nåd! Gudomlighet! Jesus Kristus!

Vad Gud har att göra i public service-radio är dock lite oklart för mig. Varför ska jag lyssna till detta? Förutom att det är helt förkastligt att en så kallat obunden radiokanal gör reklam för Svenska kyrkan, har jag ett rent personligt bekymmer med detta.

Och det är att jag är så lättpåverkad. Gudstjänsten i P1 är en sekt för mig, och jag är en typiskt jagsvag personlighet som låter mig lockas med löften om godis och kärlek.

Idag var dessutom Göran Greider med i programmet och läste en text av Dan Andersson. Sen behövs det bara att Helle Klein dyker upp nån gång och jag kommer aldrig förmå mig att gå ur Svenska kyrkan som jag egentligen borde. Rent principiellt alltså.

Kristen gudstjänst i P1 är självklart, konfessionellt och tar plats på ett sätt som är riktigt provocerande. Minoritetsreligioner dyker upp som kuriosa - man hälsar på i det judiska nyåret i matprogrammet Meny, man berättar lite om ramadan. När det handlar om judendomen och islam i P1, är det alltid på ett journalistiskt sätt. Det är hej och hå, här hälsar vi på hos en minoritet, titta vilken god mat de äter!

Islam och judendomen är förpassat till UR-programmen, medan kristendomen brer ut sig på bästa sändningstid. Är inte det lite konstigt?

Jag har funderat på det där. Förut tänkte jag att det vore väl i så fall inte mer än rätt att sända även böneutropen i som de gör i en del muslimska länder. Men sedan har jag insett att problemet handlar om mer än en rättviseaspekt i vilka religioner som syns och inte syns. Det handlar ju om att det borde vara självklart att ha en icke-konfessionell radio.

Jag tycker man borde ta bort den jävla gudstjänsten i P1. För det här måste ju medföra ändå medför en del så kallat journalistiskt etiska problem. För hur mycket kan man granska Svenska kyrkan om man samtidigt låter dem ha egna program? Det är väl av den anledningen man inte har reklam, att man ska vara oberoende. Hur kan man i så fall försvara att man gör en massa reklam för vår före detta statsreligion? Jag tycker det är mycket märkligt.

Lukta som en riktig tjej

Nyligen köpte jag en parfym på Internet. Det är en dyr parfym av känt märke. En gång för flera år sedan luktade jag på denna parfym i en affär, och blev helt betagen. Först nu köpte jag den.

Men nu luktar den inte alls så gott som jag tyckte då. Istället känns det som om jag går omkring med en air av kosmetikabutik runt mig. Jag kan inte identifiera mig med den doften.

Och jag vet varför. Den här parfymen luktar som de där tjejerna som gick i min högstadieklass och hade blankt hår, hipsters och höga stövlar. Den luktar som de där tjejernas smink, kläder och hår. Den luktar som att sjunga och dansa med till Spice Girls "Say you'll be there" framför tjockteven. Den luktar som att bo i radhus med ljusa träslag i köket och två närvarande föräldrar.

Parfymen jag har köpt luktar som en "riktig" tjej. Varje gång jag använder den är det som att jag går före, och den riktiga tjejen går efter mig. Sedan tittar jag över axeln men ser ingen där.

Men det kan omöjligen vara jag som luktar såhär sött och gott. Jag med mitt nervösa, grabbiga kroppspråk, mitt bitande på naglarna och mina ben som jag alltid råkar lägga upp på bordet i skolan fast ingen annan gör det.

Såhär luktar min parfym:

Husman

När jag var liten åt jag ett antal maträtter som jag inte äter länge. Jag äter inte den här maten mest för att jag varit vegetarian periodvis de senaste tio åren. Men också för att ingen annan verkar äta den här maten heller nuförtiden.

På den tiden jag åt den här maten, ifrågasatte jag aldrig min svenskhet. Falukorv, potatismos och pannkakor med sylt och grädde på matbordet gav ingen anledning att reflektera över det.

Det var min mamma som lagade den här maten till mig, mina syskon och dagbarnen. Jag tyckte det var gott, allt utom levergryta.

Jag saknar den här maten ibland. Jag saknar:
Kokt torsk med vit sås med hackat ägg och persilja och kokt potatis till.
Blomkålsstuvning med stekt falukorv och stekt potatis.
Pannkakor med sylt och grädde.
Potatismos med stekt falukorv.
Köttbullar med potatis och brunsås med svamp.
Spagetti med köttfärssås med bacon och kycklinglever.
Rotmos med revbensspjäll.

"This is gonna be a changing day in your life!"

Allt talar för att jag borde sluta titta på Dr Phil. Om jag tänker efter talar väldigt mycket för att jag borde ha slutat titta för länge sedan.

Jag tittade i alla fall idag. Och det är alltid lika intressant det här med hur Dr Phil ska "hjälpa till" att lösa folks problem. Analysen går ju liksom ut på att folk ska "ta tag" i sina problem. Och Dr Phil sticker inte under stol med vad han tycker om deras beteende. Det här är rätt, det här är fel - Dr Phil vet vad som gäller. Det är "family first", det är "healthy relationships", det är "building a nurturing, loving family", det är "this ain't right!".

Men terapeuter ska ju nu egentligen inte gå ut med sina egna värderingar. Ännu mindre ska de applicera dem på sina patienter. Det gör Dr Phil utan att skämmas, och det har säkert en inte obetydlig del i hans popularitet. För vem vill inte ha enkla lösningar? Och Dr Phils framtoning som en vänlig men samtidigt bestämd och orubblig fadersfigur, ger tyngd, pondus och respekt åt hans värderingar.

Det fanns en tid när jag kunde dras med i det där, om än motvilligt. Jag tittade på hela avsnitt. Jag lyssnade och tog in. Men den tiden är förbi. Numera tittar jag tio minuter åt gången. Och mår faktiskt lite illa.

Ska vi ge de här människorna någon respekt?

För nästan två år sedan hoppade jag av Socialhögskolan på Stockholms universitet. Det var inte en dag för tidigt, snarare ganska många dagar för sent. Nu läser jag i Gaudeamus nummer 4/2008 om en bekant som också hoppade av därifrån något halvår tidigare. I artikeln står det att han hoppade av på grund av påhopp från en lärare, och säger bland annat: "Om man är transperson, som jag, eller om man är ickehetero eller ickesvensk så kan man bli diskuterad på väldigt obehagliga sätt under lektionerna".

Behöver jag säga att jag känner igen mig? Efter ett par terminer på olika institutioner på universitetet har jag kommit fram till vad det är som gör mig så ledsen och uppgiven, och som får mig att ständigt ifrågasätta ifall jag har någon plats där. Och det är att när man diskuterar människor som inte ingår i "vit medelklass heteroman"-normen på universitetet, gör man det utifrån frågeställningen: "Ska vi ge de här människorna någon respekt?"

Jag har varit med om det tillräckligt länge nu. På Socialhögskolan diskuterades så kallade invandrares vara eller icke vara i det svenska samhället. På JMK diskuteras istället på vilket sätt man ska skildra de så kallade invandrarna i media. Frågeställningen är densamma och svaret låter inte vänta på sig. Svaret är: "Nej. Nej, vi ska inte ge de här människorna någon respekt. Varför skulle vi göra det? Vi sätter dem på undantag som vi alltid har gjort, vi definierar dem som vi vill, det är det som är socialt arbete; det är det som är journalistik."

Och det är lika fascinerande varje gång. Personer som man trodde var måna om att verka "politiskt korrekta" kommer ut som de rasister och homofober de är. Och det gäller såväl lärare som studenter.

Men ansvaret tycker jag är lärarnas, det är deras ansvar att undersöka vad det är för förakt som sitter i väggarna och hur man ska komma åt det. Synd bara att ointresset är så överväldigande stort. Och ointresset är stort även hos studentkåren, vad jag har märkt.

GI-metoden versus Freud

Jag såg ett debattprogram på SVT för några månader sedan. Ett av ämnena var viktminskning, och vilken metod för detta som egentligen fungerade. Som vanligt stod GI-metoder och stenåldersdieter mot den traditionella lågkaloridieten. Här är GI-metoden den nyare, effektiva uppstickaren i sammanhanget, medan lågkalorikosten är den gamla trotjänaren. GI-frälsta talade här om att det är den enda metod som hjälper för viktminskning, och dessutom hjälper snabbt. Lågkaloriförespråkarna å sin sida har stöd av både Livsmedelsverket och Landstingen, men kritiker menar att den metoden både ger en långsammare och mindre viktminskning.

Och det är ju precis som med KBT, kognitiv beteendeterapi. Förespråkare pratar om KBT som en snabb och effektiv metod, som enligt vetenskapliga studier hjälper mot depression, ångest, tvångstankar, fobier och passande nog även övervikt.

Den gamla ifrågasatta trotjänaren i sammanhanget är då, som ni säkert redan gissat, psykodynamisk terapi. Det är också den terapiform som ska få dig att associera till terapisoffa, Landstinget, Freud och din olyckliga barndom.

KBT å andra sidan är korta behandlingstider, hemläxor, målfokuserat, här och nu, snabba resultat. KBT andas liksom förändring, valfrihet och, just det, liberalism. KBT är helt enkelt psykologins GI-metod. Den är 2008. Medan lågkalorikosten spelar samma roll som den psykodynamiska terapin, som är allt annat än ny.

Som överviktig som ville gå ner i vikt för tjugo år sedan körde man tallriksmodellen, light-produkter, mycket kolhydrater och var rädd för fett. Och fick man problem med ångest eller depression och hade råd eller möjlighet att gå i terapi, var det självklart Freud som gällde. Inget snack om saken.

Det känns som väldigt länge sedan nu.

Söndagsserie

SVT2 ska börja sända Sopranos igen. Från allra första säsongen, med början idag klockan 22:55. Först tänkte jag att det var väl fantasilöst att köra den igen. Jag har faktiskt tröttnat på Carmela, Tony och doctor Melfi vid det här laget.

Sedan tänker jag på att det har jag nog inte alls. Jag kommer på mig själv med att tänka att det ska bli trevligt att kolla på vinjetten när Tony Soprano åker över New Jersey Turnpike till den där låten med Alabama 3. Igen, och igen och igen åker han över New Jersey Turnpike. Igen och igen röker han den där cigarren som om den inte hade något slut.

Sopranos har varit lite av en snuttefilt för mig, hur mycket jag än ogillar det uttrycket. Jag följde serien när jag gick på gymnasiet, varje söndag klockan 21.25.

Och jag har haft flera snuttefiltar. Innan Sopranos var det "Homicide: life on the street" varje söndag samma tid, samma kanal. Och efter Sopranos var det "Six feet under", den enda serien som jag har sett samtliga delar av och dessutom grät under sista avsnittet. Någonstans däremellan eller efteråt följde jag "Nip Tuck" med varierande resultat.

Vissa perioder av mitt liv minns jag inte alls, eller dåligt, men jag vet vilka TV-serier jag följt. Jag har liksom byggt mitt liv kring SVT:s söndagsserier. Visst, de där serierna var väl bra allihop. Men det kan inte vara sunt att vara helt betingad på det där klockslaget. De där söndagsserierna har varit en rutin som nästan fick betydelsen av en ritual.

Jag börjar tro att SVT skulle kunna sända precis vilken serie som helst på söndagar klockan 21.25, och jag skulle bli slav under den serien no matter what.

Säsong

Nu börjar det igen. Spelar ingen roll att det inte är vintertid i almanackan, i min lägenhet är det redan hur kallt som helst.

Jag gör som de föreslog i receptionen: tejpar igen ventilen som annars blåser kalluft rakt in i rummet.

Jag gör som jag själv och en bekant i huset föreslog: sätter på ugnen i en kvart, låter luckan stå öppen.

Jag använder alla täcken hela tiden.

Jag går med halsduk inomhus.

Jag funderar på att uppgradera mig från förra vinterns värmefläkt, till en tystgående kupévärmare.

Jag fryser.

Ryan Adams "Oh my sweet Carolina"

När jag gick på gymnasiet och året efter lyssnade jag och mina klasskompisar på Ryan Adams. Mest albumet "Gold", där Ryan helt ogenerat patriotiskt står framför amerikanska flaggan och böjer huvudet undan kameran. Men också "Heartbreaker", skivan innan, och framförallt den här låten, som på albumversionen är med Emmylou Harris. Jag är, av någon anledning, sjukt svag för sån här musik. Och framförallt textrader som "I've never been to Vegas but I've gambled with my life".

Jag gillade Ryan Adams jättemycket. När jag ser den här videon undrar jag om jag inte har haft en crush på honom?

Rok the nation eller mailkorrespendens med känd musikjournalist

Vi fick en härligt kul uppgift i skolan, varpå jag skickade iväg ett mail till den kända musikjournalisten:

Förfrågan om intervju‏ Från: Leila (xxxxxx@hotmail.com) Skickat: den 29 augusti 2008 17:18:19 Till: fredrik.strage@dn.se Hej, jag läser Journalistisk produktion på JMK i Stockholm och vi har fått i uppgift att intervjua en journalist om etik och yrkesroll. Jag har alltid tyckt väldigt mycket om att läsa dina texter och böcker, och undrar om du har möjlighet att ställa upp på en intervju någon gång under nästa vecka? Jag antar att du inte faller för smicker, men försöka duger: jag har ett brinnande intresse för Leila K, och kapitlet om henne i "Mikrofonkåt" är bland det bästa jag läst. Tacksam för svar, med vänlig hälsning Leila Svaret lät vänta på sig. Men till slut kom det:

(Inget ämne)‏ Från: Fredrik Strage (xxxxx@hotmail.com) Skickat: den 14 september 2008 13:08:01 Till: xxxxxx@hotmail.com Hej Leila! Ledsen att jag mailar dig så sent. Jag har väldigt mycket att göra och hinner inte alltid svara på brev. Hoppas att ditt JMK-arbete gick bra. Kul att du gillar Leila K-kapitlet! Och fantastiskt kul att du heter Leila! Rok the nation! /F

Jag har haft tid

Jag vet att det är tiden jag lever i nu som är den verkliga. Det är verkligt att jag fyller tjugofem om en månad. Det är verkligt att jag inte är inne i en rättsprocess. Det är verkligt att Rysslands president heter Medvedev. Och om jag undrar vilket datum och vilket år det är kan jag titta på text-tv och kontrollera det. Det är 2008, det är den 13 september och klockan är verkligen 00:30, jag lovar.

Men ändå. Jag har haft en annan tid. Förut. Och mitt problem är att den här andra tiden är lika verklig för mig som någonsin nuet.

Jag kan gå på gatan och plötsligt är jag inte där längre. Runt nästa gathörn väntar en helt annan tid, där alla mina vänner kan räknas på ena handens fingrar och samtliga går i min högstadieklass. Jag har page och lyssnar på musik i kassetter i en freestyle. Det är ganska kallt och jag har en blå Fjällräven-jacka på mig. Den är för liten. Ganska ofta åker jag till Myrorna i Ropsten och inventerar samtliga deras våningar. Jag har inga pengar och de pengar jag har tappar jag bort. Om jag inte tappar bort dem, köper jag batterier och tomma kassettband för dem. Bara ibland köper jag cigaretter. Eller folköl, eftersom det är jag som ser mest vuxen ut.

Jag är fjorton år och jag åker mycket tunnelbana. Grön, röd och blå linje. Jag bor hos min farmor. Hon har två rum och kök och ett badrum med fönster. Jag sover på en madrass bredvid hennes säng. I vardagsrummet har hon en stor blank hörnsoffa. Framför soffan en stor teve med alla kanaler man kan tänka sig. På soffbordet en plastduk med spetsmönster. Utanför fönstret låter bilvägen dygnet runt, och gatljusen lyser in på oss när vi sover.

Och det där är hundra procent verkligt för mig, tills jag blir störd av att mobilen ringer. Då borde jag i alla fall förstå att det är det här telefonsamtalet som är verkligt, och inte min högstadieflashback. Men det är svårt att fatta det. Personen i andra änden av luren är hundra år och hundra mil bort, och 1998 är här och nu.

Passa in!

Jag vill slå ett slag för konformiteten!

Vad är det egentligen för fel med att vara som alla andra? Biologer och läkare världen över är överens: människor som är som andra lever längre och lyckligare.

Och inte nog med det, historiker har skrivit uppsatser och avhandlingar som alla pekar mot samma slutsats - människor har passat in i alla tider.

Jag tycker det är tråkigt med alla människor som till exempel vill klä sig i annorlunda kläder. Varför komma till skolan i traditionella romska kläder när man kan ha jeans och tröja från Gina Tricot? Om man klär sig som folk gör mest kan man integreras i det svenska samhället, och till exempel lättare få jobb. Ett jobb är i sin tur en viktig del för ens självrespekt.

Vi människor mår också bra av att dela en gemensam värdegrund. Att dela majoritetens åsikter och synsätt är något som är mycket viktigt för ens personliga välbefinnande, såväl som för samhället i övrigt.

Att passa in i samhället är underbart! Pröva du med!

Ramadan

För några år sedan var jag och en kompis på besök i en liten by vid havet i Marocko där jag var mycket när jag var liten. Hemma hos en avlägsen farbror till mig träffade vi där på en tjock man som kallas för "sheriffen". Han kallas så inte för att han är sheriff, utan för att han är ungefär rikast i byn. Det syns på hans hus. Av alla hus längs stranden är hans det enda med flera ingångar kantade av mosaik och muren runtom huset är hög. Nu frågade sheriffen mig om jag var muslim. Jag svarade nej. Han skrattade och sade nöjt: "din far kommer brinna i helvetet eftersom han inte har lärt dig att bli muslim. Det är säkert att han kommer att brinna i helvetet!"

Några år senare kommer jag tillbaka till Marocko och bor där i några månader. Jag turistar i verkligheten i en förort till huvudstaden. Jag kan ingen arabiska och begränsad franska, som en bekant så träffande påpekar.

När jag har varit där i någon månader börjar fastemånaden ramadan. I Sverige kan man lätt få för sig att ramadan uteslutande är en festlig och genommysig högtid. Handeln har insett att det går att tjäna pengar på utövande muslimer, och medierna tävlar om att göra välvilliga inslag om fastan och vilken mat som äts.

Med risk för att inte vara politiskt korrekt så är det inte riktigt hela sanningen. Det är möjligt att det är hela sanningen för hur ramadan är i Sverige, men inte för hur den är i icke-sekulärt land där islam är statsreligion; där religionen är en självklarhet och ett påbud.

Det är en helt annan sak när hela nationen förutsätts fasta, och när hela nationen verkar göra det också. Jag träffade inte på en enda person i min ålder som inte fastade. Och inte heller en enda som blivit tvingad att göra det. Man ser det inte alls på det sättet. Att fasta är ett val också i Marocko. Det är bara det att det enda val folk gör är att fasta. Det är också möjligt att det är det enda val man kan göra. Men egentligen vet jag för lite för att uttala mig om det.

Jag fastade inte. Jag var tillräckligt mycket utlänning för att inte behöva göra det. Min och min tyska kompis värdfamilj var otroligt respektfull, lagade frukost och frågade alltid om vi ville ha lunch. De hade inte ett uns av fördömande i sig, de ifrågasatte inte en gång att vi inte fastade. Och de var en traditionell familj, med en pappa som varit i Mecka och kallades el Hajj.

Vi brukade i alla fall hoppa över lunchen under ramadan, trots att de frågade om vi ville ha mat. Och mamman i familjen blev så stolt. "Ni fastar nästan!", sa hon, och jag förstod att det var en komplimang.

Men jag minns också fastemånaden i Marocko som en lång månad av olust, olust över att känna mig som den enda i landet som inte fastade. Olust över att gå in på toaletter och trycka i mig en banan och en Snickers, rädsla för att glömma bort vilken månad det var och helt öppet dricka cola på gatan. Vi var mycket på McDonalds, som blev någon slags fristad för folk som inte fastade och hade råd att äta där. Mina skuldkänslor växte.

En kväll var jag hemma hos min sekulära faster och farbor som bodde i en finare förort. De fastar inte, och de var också de enda jag träffade där som inte gjorde det. Det gjorde däremot deras hembiträde (ja, det är sant, de har ett hembiträde). Vi skulle äta ftor, måltiden som bryter fastan vid den tidpunkt när solen har gått ner.

Min farbror var lite irriterad och hungrig. Han ville äta innan böneutropet och drog demonstrativt ner persiennerna för att grannarna inte skulle se. Till saken hör att han inte heller berättade för hembiträdet att han inte fastade. Av respekt, förklarade min faster.

Hembiträdet gick mellan köket och vardagsrummet och dukade upp maten. Vi väntade på ljudet från moskén. När hembiträdet var i köket stoppade min farbror snabbt ett halvt ägg i munnen. Min faster blev upprörd: "Vad gör du? Sluta, hembiträdet kan se!"

Det var både roligt och lite olustigt att äta ftor med min faster och farbror. Jag var väldigt glad när fastemånaden var över.

Men det händer att jag får en gnagande känsla av att jag borde fasta också när jag är i Sverige. Jag antar att det där som sheriffen sa om mig fastnade.

Roxanne's Revenge

Igår var vi och såg Bahamadia, Roxanne Shante och dj Shortee på Yes på Mosebacke. Kvällen hette "the Ladies of Hiphop!".

Konserten börjar sent, typ vid tolv halv ett. Innan dess är det, vad jag kan se i alla fall, en snubbe som dj:ar. I drygt tre timmar. Det här med "the Ladies" gällde alltså bara huvudakten. Härligt!

När Bahamadia äntligen går på scen rappar hon sjukt fort och kör sina låtar med slutna ögon. Jag blir helt fascinerad av henne. Och inser hur jävla svältfödd man är på att se kvinnliga hiphopartister. I alla fall på Yes. Där är det så grabbigt så man storknar. Jag undrar om inte dj Shortee var den första bruden som dj:at där nånsin? I alla fall de år som jag har gått dit.

I alla fall, jag står och är helt lyckligt; Bahamadia är grym. Och är smärtsamt medveten om att det kommer dröja en sådär fem år till innan det spelar några brudar där igen. Mapei spelade där typ 2006, men om ingen kidnappar henne tillbaka från performancevärlden vet jag inte vem som ska axla manteln efter min namne.

Sedan spelar Roxanne Shante. Och jag är inte lika lycklig längre. Det är något med att hon har typ samma kläder som under sin storhetstid och kör exakt samma låtar. Inget nytt material, inte på hennes myspace-sida heller. Samma uttryck, samma gamla diss av Queen Latifah, MC Lyte och Monie Love. Men visst. Hon är cool hon med, det är bara det att jag får en lite bitter eftersmak i munnen.

Så tänker jag att det är väl bra att hiphopen, och framförallt en kvinnlig artist, nu kan casha in på gamla framgångar på samma sätt som rocken gjort i decennier. Men så blir det också ungefär lika kul som den femtielfte återföreningen med Kiss.

När Roxanne Shante har gått av scenen säger dj Shortee exalterat i micken "Isn't it amazing, she still sounds like on the records!!"

Men vad hände sen? Varför kör inte Roxanne Shante något nytt material, vad har hon gjort sen storhetstiden på 80-90-talet?

Jag googlar lite. Sen skäms jag för att jag varit lite dissig. För på allmusic.com står det klart och tydligt:

"Shanté retired when she was 25 to focus her attention on obtaining a higher education. She went on to receive a Ph.D. in psychology, eventually running her own practice and building a family in New York. She stayed involved with the entertainment industry by being a mentor to young, female rappers and taking part in a series of Sprite commercials that highlighted freestyling hip-hop artists."

En liten, liten röst

Det händer att det dyker upp en liten, liten röst i mitt huvud. Det är inte ofta, och den talar inte särskilt länge, eller särskilt högt. Men ändå. Den skaver.

Jag har en liten, liten röst i mitt huvud som undrar: har jag blivit inkvoterad?

Möbelpsykos

Jag sitter just nu vid ett skrivbord som jag hittade på gatan utanför skolan. Det är lite för lågt, så jag kommer med tiden antagligen bli permanent kutryggig. Jag hittade det när Östermalms stadsdelsförvaltning skulle göra sig av med hela sin gamla inredning en vacker dag för ungefär ett år sedan. Till mina möbler hör också ett soffbord jag har hittat i en container, ett sidobord med tidningsfack som jag har ärvt av en kompis mamma, en gammal stol (dock av känt märke) som min mamma har gett mig, en pall jag hittade i grovsoprummet, en soffa köpt på blocket samt Kungsängens absolut billigaste säng. Enkelfjädrande. Hård. Sjukt obekväm.

Detta har jag kompletterat med valda delar av Ikeas billigaste sortiment, som en cd-hylla och en tv-bänk. I mina köksskåp trängs förutom ärvda pastatallrikar som min mor köpt på UFF i Västra skogen, också några dricksglas från samma container där jag hittade soffbordet.

Jag har inget köksbord. Jag äter i soffan, oftast framför teven. Man får lite ont i ryggen av det också.

Det har däremot min kompis som hyr en möblerad lägenhet av soc. Först var lägenheten helt tom på möbler. Sedan kom alla möblerna på en gång, med en samling Ikea-möbler och ett gäng möbler som min kompis tror har samlat damm i ett lager någonstans ganska länge.

Där finns alltså ett stort vitt köksbord, med fyra svarta stolar. Detta har min kompis kommenterat med följande: "Alltså det är helt sjukt ju. Jag skulle aldrig köpa ett stort köksbord och fyra stolar, det är helt galet. Vem gör det? Det måste var helt psykotiska människor. Jag känner ingen som har köpt köksbord och stolar. Alltså man måste vara i alla fall 40 år eller psykotisk om man har sånt. Men det är rätt schysst att ha nu ändå, jag gillar det."

Den inredningsansvariga på soc valde att kombinera köksbordet och stolarna som ju gick i någon slags schacktema, med en Ikea-soffa i mörkblått jeanstyg med röda sömmar. Jag visste inte att Ikea hade denim i sitt sortiment, men det kanske är en ny trend som soc har snappat upp men inte jag? Min kompis säger att soffan kommer vara skitsnygg om tio år när den blivit blekt och sliten. Nu får han hålla sig för att inte behandla den med klorin för att den ska bli snygg direkt.

Fast egentligen borde man kanske följa soc exempel. Köpa allt på en gång, jättenytt, jättepraktiskt, jätteblankt och - jättekonstigt. Sluta dyka i containrar och grovsoprum, sluta ta emot "gåvor" från folk som egentligen bara vill ha mer plats i sina förråd. Man kanske borde få in ett nytt "tänk" när man möblerar? Sluta tänka "jag är pank och går dagligen och inventerar grovsoprummet". Börja tänka "normalitet!" och "sms:a låna" och handla allt på närmaste möbelvaruhus. Inklusive ett psykotiskt köksbord med fyra stolar.

Kortvarig lycka

Det här med att ha gratis kabelkanaler blev inte långvarigt. Idag beställde jag fast telefoni från samma företag som står för kabel-tv:n, och någonstans där måste det ha gått snett. De kanske kom på mig? För nästa gång jag satte på teven var trean, femman, sexan, MTV, ZTV med flera försvunna. Kvar var endast kanal 9, TV4+ och Eurosport, och jag får dessutom in Nickelodeon. Om detta är ett tecken, vad är det i så fall ett tecken på?

Freudian slip

Jag har aldrig bott i ett hus som detta. Jag tror att jag känner mig som hemma. Jag kan inte minnas att jag har gjort det förut. Är det såhär det känns att passa in?

Att bo här får mig att tänka på det här med kontakt. Jag har en granne som väldigt gärna vill hänga med mig. Jag vet inte om han vill hänga med någon vem som helst, eller om han tycker just jag verkar trevlig. Hur som helst är han ganska ihärdig. Detta får mig att bli lite fundersam och avvaktande, om inte direkt avvisande.

Sedan började den snygga kulturarbetartjejen på min våning konversera med mig när vi väntade på hissen. Jag blev jättenervös. Hon var så snygg, och verkade så cool. Jag började stamma. Vi bor vägg i vägg tror jag.

På en helt annan våning bor en snygg kille som aldrig säger hej till mig. Jag säger hej till honom. Han svarar, lite surt. Han vill inte småprata om att hissen alltid är trasig.

Och en gång när jag gick hem från tunnelbanan sent på natten fick jag följe av en utbytesstudent, från Island. Han var full och sa att han var glad att träffa någon att öva svenska med. Jag var rädd att han skulle antasta mig i hissen. Det gjorde han inte.

För övrigt har jag också ett span i huset. Jag träffar på honom i tvättstugan ibland. Vi har hälsat. Sist sa han inte bara "hej" till mig utan också "läget?" Det tråkiga är bara att jag har börjat få tunghäfta när jag ser honom.

Jag vill inte skriva någon på näsan, jag tror att min poäng har gått fram. Men ändå. Det här med att någon söker kontakt, och blir avvisad. Och så vidare. Jag har börjat se kontakten mellan människorna i mitt hus som en crash course i mänsklig psykologi.

Black Sheep - The Choice Is Yours (This Or That)

Jag träffade på en kanadensisk independentrappare på promotionturne. Han pratade om hur han inte gillade gangsterrap och kommersiell hiphop, utan mest bara Talib Kweli och Mos Def. Jag vågade inte outa hur jag gått på Lil'Wayne-hypen. Istället namedroppade jag De La Soul, varpå han började han rappa en rad från Black Sheeps "The Choice is yours". Jag ska villigt erkänna att jag inte hört talas om dem förut. Den kanadensiska rapparens egen musik föll mig inte helt i smaken, men den här låten förtjänar inte att bli bortglömd. Det var länge sen den var en hit på MTV.

Jag hade en gång en kaftan

Jag hade en gång en svagt ljusgrön kaftan. Den var utan huva, hade korta ärmar och broderier och små mjuka knappar runt öppningen vid halsen. Jag var fem år och ville ha på mig kaftanen när vi skulle gå till Solna Centrum.

Min mamma sa att det inte gick för sig, att det skulle se jättekonstigt ut. Jag minns det som att jag inte insisterade.

Nuförtiden äger jag ingen kaftan. Om jag hade en skulle jag teoretiskt sätt kunna ha på mig den på väg till Solna Centrum, eftersom min mamma inte längre bestämmer vad jag ska ha på mig.

Problemet är bara att nu vill jag inte ha på mig kaftan, för jag vet att jag skulle känna mig utklädd och uttittad. Slutsatsen är att jag borde ha fått chansen att ha på mig kaftanen i Solna Centrum när jag var fem, eftersom jag var lyckligt ovetande om detta då.

Varför heter min blogg så konstigt?

Det är för låten med samma namn med De La Soul, "Talkin bout hey love". Det var Eazy-E som kom på namnet innan hon lämnade byggnaden, så att säga.

Avslappningen efter gympan

När jag gick på mellanstadiet hade vi en gympalärare som hette Roger. Han är fortfarande den enda gympalärare jag haft som inte har varit direkt ond. Roger var ganska snäll faktiskt, ett lysande undantag från en lång rad av despoter som inte kunde begripa varför jag inte kunde hänga i ringar eller varför jag inte ville ge mig på att snurra 360 grader runt den livsfarliga barren.

Roger avslutade varje gymnastiklektion med avslappning. Det betydde att vi fick ligga utspridda i en nersläckt gympasal och känna eftersvetten klibba mot golvet och lyssna på kärleksballader. Men Roger var nu inte bara snäll, han hade också bra musiksmak. Vi fick höra klassiker som
Mauro Scoccos "Tess" och Whams "Careless Whisper", men inget kunde gå upp mot följande tre storverk; för evigt inristade i mitt minne.

Nummer 3: Chris De Burgh - Lady In Red



Nummer 2: Tommy Nilsson - Öppna din dörr



Nummer 1: Mariah Carey - Without you

Hangup på "Brudens far"

Jag har nyligen berättat om hur Wahlströms-boken "Monica 15 år" har format min syn på personlig utveckling för mig som tjej. Det är nu dags att outa nästa populärkulturella hangup från mellanstadiet - filmen "Brudens far" med Kimberly Williams-Paisley, Diane Keaton och Steve Martin från 1991.

Även om jag inte minns "Brudens far" lika kristallklart som "Monica 15 år", så innehåller den en scen som återkommer i min hjärna vid de minst oväntade tillfällen.

Det är en scen när Steve Martin inser att dottern verkligen ska gifta sig, och därmed flytta hemifrån; från honom. Han håller något anförande om att det är såhär det går till och yada yada, och att han måste acceptera det, och att det är något mycket positivt för familjen också eller nåt sånt. Och här vill jag att vi stannar upp.

Det förhåller sig alltså så att dottern inte har flyttat hemifrån ännu, ändå ska hon gifta sig. Först i och med giftermålet skulle hon flytta hemifrån - att överhuvudtaget kunna flytta hemifrån inbegrep ett bröllop först. För mig verkade det här lite märkligt. Jag förstod inte riktigt - var det såhär det skulle gå till?

Och samtidigt, på något skumt sätt, förstod jag det som att jag skulle uppfatta detta som naturligt. Det som Steve Martin verkade vilja inpränta i min hjärna var någon slags ofrånkomlig familjeevolution där man för det första ALLTID lever i kärnfamilj, för det andra ALLTID flyttar från denna kärnfamilj i och med att man ingår ett ÄKTENSKAP. Därmed startar man en ny KÄRNFAMILJ och det är detta som är LIVETS NATURLIGA GÅNG OCH UTVECKLING.

Det är ju nu så med myter och normer, att det är meningen att vi ska uppfatta dem som naturliga. Som mellanstadiebarn, och tyvärr fortfarande idag, hade jag dock svårt att greppa att det är såhär det förhåller sig. Det är ju inte så kul att inse att man är lurad.

Med jämna mellanrum får jag alltså upp den här scenen i huvudet, och inser att det är något fel på mitt liv. Det har ju inte alls gått till som i "Brudens far".

Finns gud?

Som jag varit inne på tidigare så har jag sagt upp min kabel-tv. Men efter flera månader utan kabelbolagets basutbud hände något mycket märkligt.

Igårkväll när jag slog på teven hade kabelkanalerna kommit tillbaka! De är till och med organiserade i samma ordning som innan jag sa upp dem. Och detta helt utan att jag har beställt något. Är detta tecknet jag har väntat på? Finns det en gud trots allt? Eller är det helt enkelt så att någon på kabelbolaget har råkat trycka på fel knapp?

Nu vågar jag inte stänga av teven av rädsla för att kanalerna ska försvinna. Teven står på tjugofyra sju. Needless to say är jag lyckligare än någonsin förut.

Whitney Houston-komplexet

För ett tag sedan fick jag en tvångstanke om att permanenta håret. Jag har tjockt hår, något som anses åtråvärt, men när man har det är det inte direkt nån fest. Då tänkte jag att det vore ju roligt att ha krulligt hår så skulle det i alla fall bli jättestort.

Jag berättade för en kompis om min tanke, och försökte förklara hur jag ville ha håret; typ smålockigt, sa jag. "Jaha", sa min kompis, "det handlar om ett Whitney Houston-komplex det här". Och det var först när hon sa det som jag insåg att det var precis vad det handlade om. Shame on a wigga!

I skrivandes stund undrar jag också om jag kanske har ett Kinky Afro-komplex, eftersom jag skriver om det här? Men jag är alldeles för rädd för att inte vara politiskt korrekt. Jag har läst Oivvio Polites "White like me" och insupit vartenda ord, ändå undrar jag om det är rasistiskt av mig att vilja ha krulligt hår?

När jag åker till Marocko berömmer de mitt hår för att det är så rakt. Men när jag var hos min frisör senast försökte hon mycket snyggt att övertyga mig om att rakpermanenta håret, "så att det inte ska expandera så mycket". Inte ens som vit med hyfsat rakt hår är det tillräckligt rakt, alltså. Det kan alltid bli rakare!

Men okej. Jag åkte till Berlin och permanentade håret. Det är något med momsen där, det är billigare att gå till frisören. Vi slog upp vad permanenta håret heter på tyska - "dauerwellen machen". Sedan gick jag till ett dyrt ställe i Prenzlauer Berg (tänk Nytorget fast size XXL, hypat kvarter i före detta Östberlin) och var sjukt nervös innan.

Men jag hade nog inte tänkt igenom det tillräckligt. Det föll sig så att jag sa till frisören att jag ville ha "stora, naturliga" lockar. Jag vet inte vad som flög i mig. Jag menar, som att det skulle vara mer naturligt med stora lockar?! Sedan pekade jag på ett par bilder med några vita tjejer med Hollywood-frisyrer. När jag låg bakåtlutad över handfatet och frisören plockade bort spolarna ur håret på mig, ekade India Aries "I am not my hair" i mitt huvud som en tvångstanke, fast jag generat försökte få stopp på den. Och jag kände mig så töntig, och liksom skyldig på något sätt.

Jag kom ut från frisersalongen 94 euro fattigare, och med lite vågigare hår än förut. Lite större, med en liten aning mer potential att expandera.

I got nothing but love for ya, SVT

Jag sa upp min kabel-tv i början av sommaren. Det var ett svårt beslut. Det var mest för att jag blev så sjukt irriterad på att man betalar för skiten TVÅ gånger; först genom abonnemangsavgiften till Com Hem på nästan tvåhundra i månaden, sedan genom att man kollar på all reklam de sänder. Trots det sänder kabelkanalerna samma tv-serier som de gjort det senaste decenniet. Jag brukade sitta uppe framför teven och undra om jag var fjorton eller tjugofyra år?

Två månader senare känner jag hur stämningen i min lägenhet har förändrats. Plötsligt har det blivit så tyst. Burkskratten har tystnat, skriken från Tila Tequila har slutat höras, ingen mer svensk hiphop från ZTV.

Jag har försökt fylla tystnaden med att läsa böcker. Men jag har så svårt att koncentrera mig. Jag vill läsa fort, annars är det ingen idé. Annars har jag mest legat i soffan och lyssnat på slumpmässigt valda mp3:or och spelat mobilspelet Quadrapop. Jag har slagit mitt highscore flera gånger.

Och framförallt har jag kollat på SVT. SVT sviker i och för sig redan vid tolv-tiden på vardagar då man menar att jag ska gå och lägga mig, men det gör mig inte så mycket, jag brukar däcka före dem, typ vid elva.

Jag har tittat på SVT och jag har lärt mig massor som jag har glömt direkt efteråt. Det har varit lite som en inre resa, en nästan spirituell sådan, där jag har försökt varva ner mig till deras takt. Jag har sett massor av spännande saker: en dokumentär och intervju med Isabel Allende som var särdeles intressant för en ofrivillig freudian som mig. Jag har sett dokumentärer med namn som "Brutala ballader i Mexico". Jag har sett en intervju med Ingela Agardh, RIP, där hon berättade att hon funnit Jesus.

Jag har tittat på fler avsnitt av Cityfolk än man brukar göra på en hel livstid. Jag har tittat på Aktuellt och försökt förstå vad det här nya kriget handlar om, utan vidare resultat. Jag har sett en hel film med Richard Gere utan någon annan kanal att fly till.

Jag har också lyssnat på P1. Jag lyssnade på Göran Hägglunds hela sommarprogram, så koncentrerad att jag inte började få kväljningar fastän jag borde. Jag har hört Meny om bruna bönor och spörsmål om hur man förvarar en halv lök, jag har lyssnat på Ring P1 och hört den äldre generationen prata prata prata.

Jag har hört språk jag inte förstått, röster jag inte hört förut, jag har lärt mig saker jag inte visste att jag inte ville veta. Nya världar har öppnat sig och stängts igen. Jag har försökt integrera SVT och till min stora förvirring verkar jag vara på väg att lyckas.

Batman, Batman, Batman

Jag litar så mycket på DN-recensioner och gubbar som tycker olika saker att jag har svårt att se vad som är min egen åsikt om något och vad som är andras. De gånger jag har en bestämd åsikt om saker och ting känner jag mig som en autist. De gånger jag inte tycker som jag föreställer mig att man ska tycka om en viss typ av populärkultur, känner jag mig lite utanför.

Den här kombinationen gör att Batman-hypen blir till total förvirring i mitt huvud. Jag har alltid varit fascinerad av Batman, ända sedan jag och min syster såg tv-serie-versionen från 60-talet varje lördagmorgon och sjöng med i signaturmelodin.

Jag har också tydliga minnen från Tim Burtons Batman-filmer från 80- och 90-talet. Jag minns hur Jokern ramlar ner i ett grönt syrabad i första filmen. Jag minns hur han sedan blir opererad av en doktor i ett läskigt ruckel, utan ordentlig utrustning. Nästa film, "Batman returns", såg jag dubbad till franska med min syster och min pappa när vi var på resa genom Frankrike. Jag minns att jag efteråt sa; "vi såg Batman-filmen och den var jättedålig!" mest för att verka som om jag hade koll. I själva verket gjorde den ett starkt intryck på mig.

Än idag kommer jag ihåg Danny DeVito som pingvinen, jag minns hur han blir lockad med en rå fisk och hur han hugger en person i näsan, jag minns hur klarrött blod rinner nerför hans vita haka. Jag minns sekreteraren Selinas skrämmande förvandling till Catwoman, jag minns hennes konfrontation med Batman på hustaken.

Jag vill ha samma minnen av de nya Batman-filmerna. Så, när "Batman begins" kom på bio gick jag och såg den, och nu idag minns jag absolut ingenting av den. Och häromdagen såg jag "The Dark Knight" och förstod ingenting av andra halvan av filmen. Varken jag eller min kompis som jag såg filmen av förstod heller vad de andra i biosalongen skrattade åt. De skrattar åt Jokern, men hallå; han är ju läskig? Och båda de här filmerna har fått så bra recensioner. Varför kan inte jag också gilla dem?

I ett försök att hitta min Batman igen, ser jag om "Batman returns" med en kompis. Om någon kan ge mig magin tillbaka så är det Pingvinen, Michael Keaton och Michelle Pfeiffer.

Men inte. "Batman returns" är fruktansvärt dålig, med undantag för typ första halvtimmen. Batman själv går mest omkring och ser dum och nollställd ut. Dialogen är pinsamt dålig. Jag och min kompis enas om att problemet med samtliga Batman-filmer, gamla som nya, är att de saknar intrig.

Men tvåan är ju alltid sämre än ettan. Jag vägrar tro att Tim Burtons första Batman-film, den med Jokern, kan vara något annat än fantastisk. Och för att fortsätta tro det borde jag nog låta bli att se om den.

Monica 15 år

Jag skulle gärna vilja säga att det är verk som "Under det rosa täcket" eller åtminstone "Hello Love" som har haft störst påverkan på mig. Men tyvärr måste jag erkänna att den bok som till stor del har format min syn på hur det ska gå till här i världen är en bok vid namn "Monica 15 år".

Det var min bästis på mellanstadiet som gav mig den här boken. Den hade ett sånt där realistiskt tecknat omslag i bjärta färger och var utgiven på Wahlströms förlag. Sådana här böcker tyckte min mamma var den sämsta sortens skräp. För mig var det här alltså en ganska spännande bok - både förbjuden och lite exotisk.

"Monica 15 år" handlade om en tjej som hette Monica och var 15 år. Monica var en blyg tjej som inte var populär bland killarna. På skoldansen var hon en så kallad panelhöna, och satt med ett gäng andra tjejer i ett hörn. Hon var olyckligt kär i en populär sportkille.

Monicas utseende beskrevs ingående. Hon hade långt brunt hår som hängde rakt ner och tjocka grisskära glasögon (boken utspelade sig på 70-talet). Just det här med att ha glasögon var väldigt jobbigt för henne. Hon kände sig inte alls snygg och hade dåligt självförtroende.

Jag minns inte exakt hur det gick till, men på något sätt hittade Monica en övergiven golden retriever som var skadad och behövde hjälp. Hon tog med den till ett slags djursjukhus där hon träffade en trevlig kvinna. Monica tog sig an den skadade golden retrievern och den trevliga kvinnan tog sig an Monica.

Den trevliga kvinnan undrade varför Monica hade långt brunt hår som bara hängde slappt ner, hon med sitt ovala ansikte skulle ju passa mycket bättre i page? Monica svarade att det var för att det var modernt, alla tjejer hade sånt hår. Den trevliga kvinnan insisterade på att få klippa Monicas hår, och så fick Monica en ny fin pagefrisyr. Kvinnan tyckte också att Monica borde skaffa sig glasögon som matchade hennes färger - ett par med bruna bågar. Sagt och gjort, Monica skaffade nya glasögon också och så var makeovern ett faktum.

Nu var Monica mycket snyggare. Hon fick också bättre självförtroende av att ha räddat golden retrievern och började jobba extra på den trevliga kvinnans djursjukhus.

Sedan träffade Monica en kille. Den här killen var inte lika snygg som den populära sportkillen hon var kär i, för han hade en ganska stor näsa som såg ut som en palsternacka. Men han var lång, och i passande ålder, vilket i boken beskrevs som att han skulle vara något eller några år äldre än Monica. Han var 17 år, vilken tur!

Nu hade Monica pojkvän. Och det bästa var att nu började också den populära sportkillen uppmärksamma henne! Men nu var Monica upptagen, och hon kunde alltså vänligt men bestämt avvisa honom.

"Monica 15 år" har som sagt påverkat mig mycket. Kanske inte direkt så att jag går och väntar på att hitta en skadad golden retriever. Men den djupt obehagliga sensmoralen i historien, som handlar om den fula ankungen som blir en svan, askungesagan, förändringen som börjar på utsidan och fortsätter inuti, budskapet att man som tjej bör förändras och "förbättras" för att duga - den har jag fortfarande idag svårt att befria mig ifrån.

Mange Schmidt feat. Ken "Gömma mig"

Det är möjligt att jag har blivit påverkad av proffstyckarna. Om ingen hade sagt att det var okej att gilla Mange Schmidt, skulle jag nog inte vågat posta den här videon. (Jag är också en sucker för hans "Inget att förlora", men det fanns ingen video till den. Plus att om jag hade postat den så hade jag behövt göra en lång utläggning om hur svag jag är för "långsamma" hiphoplåtar, och det hade blivit ett helt annat inlägg som jag inte har tid med nu.)