Det räckte tydligen inte med de senaste årens lågintensiva men ständigt pågående existensiella kris över 30-årsåldern, arbetet, kärleken, frågan om det kommer bli några barn gjorda och om jag skulle kunna fortsätta betala hyran.
Istället ökade de existensiella funderingarna i intensitet och det markant. Till slut låg jag vaken och svettades och fick panik för att jag inte kunde förstå vad som hände före Big Bang.
Det var inte okej. Till slut kunde jag i alla fall somna med tankar som "vi människor är för små för att greppa den här typen av frågor, det är helt i sin ordning". På morgonen väcktes jag av klockradion och efter Tankar för dagen som handlade om någon som inte ville att folk skulle ringa till hen, hördes en lagom sävlig stämma på Vetenskapsradion lagom till att mitt ägg kokat klart.
Denna stämma meddelade helt lugnt att hela universum håller på att långsamt slockna ut. Ja, du läste rätt. Och sedan, sedan SÄGER säger samma person att det är "tveksamt" och det här kommer spela någon roll för oss människor eftersom jorden "förväntas utplånas" när solen kommer brinner ut om fem miljarder år... Asså, hur kan man ens SÄGA en sån sak utan att få panik?
Jag vet att vi fick lära oss allt det där i skolan. Minns något vagt om en "röd jätte".
Men jag minns inget alls som påminner om paniken jag kände nu. När jag gick på lågstadiet fick de som var Jehovas vittnen slippa religionsundervisningen, de kom bara inte dit på de timmarna. Jag känner ett ökande behov av ett liknande frikort från vetenskapsnyheterna.
Inlägg
