Blattealibit presenterar: Folkhemsdildon

Det kan inte ha undgått någon att Apoteket lanserade sexleksaker för ett tag sedan. Produkterna går under det helt oslagbara samlingsnamnet "Trust in lust". Namnet är dock det enda Apoteket har lyckats med.

Till att börja med säljs sexleksakerna under hyllan med namnet "Intim". Men vadå "intim"? Dildo och klitorisvibrator borde väl rimligtvis klassas som "Må bra"?

Många har också påpekat att Apotekets dildo är alldeles för dyr. 990 kronor får man betala för deras lyxiga rosavita kreation med uppladdningsbara batterier. Men vem köper en dildo för nästan tusen spänn på - Apoteket? Det känns inte helt genomtänkt.

Apoteket har helt enkelt missuppfattat sin kundkrets. Men framförallt - och det är här min idé kommer in - har de missuppfattat sin image, som antagligen kommer sitta i långt efter det att apoteksmonopolet avskaffats.

Jag föreslår härmed att Apoteket lanserar Folkhemsdildon. I hudfärgat naturgummi. Vibrerar i en hastighet. Drivs av två AA-batterier och blir din till det facila priset av 195 kronor. Vem skulle kunna banga på den?

Sci-fi-Obama

Jämt när jag tänker på Barack Obama, ser jag honom framför mig i en science-fiction-film. Ungefär såhär:

"Det är ett par decennier in i framtiden. I städerna tronar jättehöga skyskrapor, mycket högre än idag och smalare också. De är ljuslila, och himlen är rosa. Människor har uniformsliknande kläder och åker i flygande bilar. Fast inte de som är fattiga, för de går omkring på gatorna och har trasiga kläder. Det finns fortfarande shopping-malls men allt är mycket mer slimmat och snabbt och det finns faktiskt färre varor i butikerna, inte fler.

USA är fortfarande en stormakt, men har plötsligt blivit en god supermakt! En god supermakt som kan skydda oss från, säg, onda rymdvarelser, ungefär som i Independence Day.

Vid rodret av supermakten i den här science-fiction-filmen står presidenten. Han har en mörklilasvart uniform och är en snäll men kraftfull man. En svart man, misstänkt lik Barack Obama.

I den här science-fiction-filmen märker man ganska snart att Barack Obama inte har så mycket att säga till om. Han står vid rodret, men det är inte han som styr. Bakom honom står ett gäng andra män med kostymer. De är vita, och är det de som bestämmer."

Tålamod

Man måste ha tålamod. Annars skulle man ganska snart bli knäpp i huvudet. Tyvärr finns det en kvinna som prövar mitt tålamod på ett sätt som inte är okej.

Och det är Maud Olofsson. Det finns inte ord för att beskriva hur mycket jag stör mig på henne. Jag ser det som att Maud Olofssons sätt att prata, hennes röstläge, ansiktsuttryck och minspel förkroppsligar allt det som är människofientligt i alliansens politik.

En knapp sekund av hennes röst eller en kort glimt av hennes nuna räcker för att jag med en rysning ska sträcka mig efter fjärrkontrollen.

Konsumentkontakt

En Selecta-automat på Gärdet snodde pengar för min kompis. Hon skrev upp ID-numret på automaten, och ringde till Selecta.
-Jaha, vad bra att du sa till, då ska vi skicka en kontrollant dit. Hur mycket var det du blev av med? säger personen på Selecta.
- Tre kronor, säger min kompis.
-Jaha okej, då skickar vi ett presentkort hos Selecta på tio kronor till dig.

Samma kompis glömde en gång sin påse med träningskläder på Etnografiska muséet. Eftersom hon skulle åka bort över helgen, ringde hon dit för att ordna det hela. Mer specifikt bad hon dem att öppna påsen, ta ut handduken och hänga upp den så att den inte skulle mögla.
-Ja, jag ser handduken här, den är aprikosfärgad va? säger personen på Etnografiska muséet.
-Just det, den är det, säger min kompis.
-Okej, då hänger jag upp den.

När jag tänker på det här, känner jag att jag tycker väldigt mycket om min kompis.

Om att bo på anstalt (del femtioelva)

Kommer hem lördag natt och kan inte hitta nyckeln. Jag måste ha tappat den någonstans mellan Stadshagen och Medborgarplatsen. Det kommer några grannar som släpper in oss i porten.

Vi kommer inte längre och nu sliter jag mitt hår.

Jag har följt hotellhemmets regler och inte kopierat min nyckel, jag har bara en och nu är den borta.

I receptionen, öppen måndag till fredag, finns en dator. Där står det att man kan ringa något som heter jourenheten på ett mobilnummer, och så kommer det någon och låser upp för 200 kronor. Jag ringer. En man svarar. Han kan komma om en kvart och låsa upp, säger han, men absolut inte låna ut någon nyckel över helgen.

Om en kvart kommer det faktiskt någon, en fåordig man med en stor telefon på bröstet och många nycklar. Han kollar på mitt leg, hämtar extranyckeln till min lägenhet som tydligen finns att hämta i receptionen och låser upp min dörr.

-Fan vilken tur vi hade, om du hade bott i Alby hade du fått slå sönder fönstret för att komma in, det brukar man göra, eller vänta halva natten på en låssmed som tar två och fem. Tvåhundra, det är ju billigt ändå.
-Ja, någon nytta ska jag väl ha av att bo på anstalt.

Analog framtid

Även om saker och ting är rätt så hi-tech nuförtiden, finns det en grej med det som JMK skulle kalla "den nya kommunikationsteknologin" som mest känns 70-tal.

Och det är SMS. När det nu finns mobiler som man kan göra typ allt med, fortsätter man att skicka textmeddelanden med ett begränsat antal tecken, i svartvitt och utan bilder. Jag menar, hur nytt känns det på en skala?

För att göra skäl för att vi faktiskt har passerat år 2000 för länge sedan borde man väl åtminstone börja med videosamtal. Istället minner det som jag mest använder min mobil till om den analoga eran. SMS får mig att associera till kassettband, minicalls och förkortningen VCR.

Hybris vs självförakt

Det finns folk med en jämn och fin självkänsla. De tror på sig själva, gör skoluppgifter i tid och ser ingen anledning till att livet skulle börja jävlas med dem. Framtiden är för dem ett säkert koncept, fyllt av löften som kommer att uppfyllas när tiden är inne. De här människorna har mage att tro på sig själva.

Jag tillhör inte den kategorin. Istället brottas jag med mina två låtsaskompisar Hybris och Självförakt. De sitter som två korpar på vardera axeln. Självförakt försöker hacka ut ögonen på Hybris, medan Hybris samtidigt viskar i mitt öra att det kommer bli nåt stort av mig, helt säkert, och det helt utan ansträngning.

Jag fattade för ett bra tag sen hur det där funkar - att hybris och självförakt är två sidor av samma mynt; av att ha dålig självkänsla.

Jag har läst "Självkänsla nu!" men jag störde mig mest på den. Jag tror mycket mer på att lyssna på hiphop. Eller "The world's greatest" med R. Kelly. Jag kommer inte kunna börja på min urtråkiga skoluppgift om DNA och fingeravtryck innan jag har lyssnat tjugo gånger på den. (Och kollat på den här videon som Easy-E har gjort till den - vilken bra video du gjorde där!)

Körsbär i likör

Vissa bitar i Aladdin-asken blir alltid över, det är en gammal sanning. Ingen gillar romrussin, ägglikör, körsbär i likör och likörtryffel. Det kanske finns någon gammal mormor som gör det, men det är i alla fall ingen som jag har träffat.

När alla andra bitar är uppätna, har det hänt att jag i ren desperation gett mig på körsbär i likör. Som liten försökte jag mig på att bryta sönder den, hälla ut körsbäret och likören och skölja av chokladskalet under vattenkranen för att sedan äta upp det. Trots det satt den vidriga syntetiska likörsmaken i, både i chokladen och i min mun efteråt. Tillfredsställelsen uteblev, och jag kände mig istället lite smutsig.

När det nu är så, kan man ju fråga sig varför Marabou fortsätter att ha med de här chokladbitarna. Vill de tvinga oss att äta äckligt godis? Är de sadister? Njuter de av att se andra människor lida?

Antagligen inte. Jag tror istället att de äckliga bitarna är med för att man bättre ska uppskatta de andra bitarna. Körsbär i likör är med för att skapa ett moment av spänning, en kontrast. En smakbrytning, om man så vill. De andra bitarna verkar väldigt mycket godare om man betänker att man, ve och fasa, kunde ha en likörtryffel i munnen.

Att fortsätta producera de här äckliga bitarna är också ett smart sätt för Marabou att leda våra tankar bort från det faktum att resten av chokladasken inte heller är särskilt god.

Konvertit på retreat

Igår såg jag sista delen av "Retreat - den raka vägen" på SVT. Det var en dokumentär om sex personer i Storbritannien som åker på muslimsk retreat för att, som SVT uttrycker det, "prova på islam".

Jag blev faktiskt ganska rörd av det här programmet. Det var personligt och nära, man fick se hur en av deltagarna hittade tillbaks till sin fars religion och kallade till bön i slutet. Man fick se hur en annan fick någon slags andlig upplevelse som han helst hade velat slippa, verkade det som. Man fick se hur Aisha, rättrogen muslim från början, fick vad de andra deltagarna beskrev som en mer öppen iställning till vad som är kärnan i islam.

Men framförallt fick man se hur Pom, en ung infödd brittisk kvinna, bestämde sig för att konvertera till islam. Hon berättade att hon hela sitt liv hade haft svårt för tidsscheman och regler, att hon hade sökt efter frihet. Och att hon nu, med islam, hade funnit att det här med att ha ett strikt schema i själva verket gav en stor frihet.

Det var som sagt svårt att inte bli rörd. Men jag har en del invändningar.

För samma religion som för många är ett påbud, en statsreligion, en del av rättssystemet och något som man absolut inte väljer, blir i den här dokumentären något som folk på andra sidan jordklotet kan välja och vraka ur. Något man frivilligt kan söka sig till och uppleva som en stor frihet.

Därmed inte sagt att man inte kan uppleva sin statsreligion som andligt frigörande, det vet jag att människor gör också. Men det är klart att ett schema upplevs som fritt om det står en fritt att välja det själv.

Jag slits mellan att bli lite irriterad över att konvertiterna i programmet saknar den analysen, och en inte helt försumbar impuls att ta fram den svenska översättningen av Koranen som står och samlar damm i min bokhylla, och faktiskt läsa den.

(Sedan kan jag kanske skriva ett blogginlägg om hur jag konverterade till min fars religion på grund av ett program på SVT. Förhoppningsvis får jag jobb på Halal-tv sen.)

Ostkaka

Det händer att jag får cravings för ostkaka. Vanligtvis händer det här när jag är hemma och sjuk, eller bakis som idag.

Ostkaka är dock något som jag inte kan konsumera i rimliga mängder. Senast jag kände för att äta ostkaka köpte jag ett stort paket (600gram) och delade med en kompis. Vi mådde ganska bra efteråt. Ändå skämdes jag lite.

Idag gick jag till affären och köpte ett litet paket, på 300 gram, under föresatsen att äta halva idag och spara resten till imorgon. Men efter första portionen känner jag hur ostkakan försöker kommunicera med mig inifrån kylskåpet: ät mig nu!

Så det var bara att sätta på ugnen och värma andra hälften av paketet. Andra portionen var inte lika god som första. Efteråt mår jag sådär.

Det jag inte tycker om med det här är att jag skäms för att jag gillar ostkaka så mycket. Jag skäms för att jag vill äta ett helt paket på en gång, eftersom detta varken är GI eller ingår i kvinnoidealet. Och så mår jag lite dåligt, inte bara för att jag åt lite för snabbt, utan också för att jag får lite tjockångest.

Men det är inte det enda jag mår dåligt över. I kontrast till det mår jag också lite dåligt för att jag är en dålig feminist som inte unnar mig att äta vad jag känner för.

Det förvirrande är att jag inte vet vad som är stört i mitt förhållande till ostkakan. Är det att jag vill äta så mycket ostkaka på en gång att jag mår lite illa? Eller består det störda i att jag skäms för att jag vill äta så mycket ostkaka?

Troligen ingetdera. Men däremot är jag lite störd som överhuvudtaget befattar mig med uttrycket "dålig feminist" i det här sammanhanget.