"Vi fick alltid veta att vi var arbetare"

"Du vet, vi fick alltid veta att vi var arbetare där", säger min mormor. Hon berättar om när min morfar köpte en tomt i Domsten utanför Helsingborg på 1950-talet, och själva byggde ett litet hus. En liten stuga i ett plan, med två rum och kök och toalett och dusch.

Vi sitter i min mormors kök i Halmstad och dricker kaffe. Snart går mitt tåg hem till Stockholm, innan jag åker är det dags att prata om det gamla. 

"Han var modig, Jolle", fortsätter min mormor och syftar på min morfar, "som vågade bygga där. Jag fattar inte att vi orkade, men vi var ju så pass unga då."

När de kom var stället fortfarande en badort. Men redan då tillhörde de flesta andra som bodde där en annan klass. En klass som kanske inte byggde sina hus med sina egna händer, som kanske inte hade börjat jobba när de var 14 år, som inte hade behövt andas in dammet på fabriken eller höra på dunkandet från maskinerna där. Oavsett vilket var de i vart fall inte arbetare, som min mormor och morfar, och grannarna lät dem aldrig glömma att de var just det.  

Sedan, berättar min morbror, blev Domsten till en liten förort - precis som så många andra badorter blev i Sverige på 70- och 80-talen. Husen permanentades och vinterbonades, och den övre medelklassbefolkning som redan var där på somrarna började stanna året om. De tog bilen in till Helsingborg för att jobba. Områdets status höjdes undan för undan.

Kvar fanns min mormor och morfar, i huset som var som ett lapptäcke av gammalt och nytt virke. Den andra våningen, som de tänkt bygga, blev aldrig av. Deras hus var en udda fågel i sammanhanget med de allt finare villorna; knappt ens en rest från en svunnen tid, egentligen alltid malplacerat.  

Men utvecklingen i Domsten är alltså inte unik. Det är däremot min släkts historia. Eller, är den verkligen det? Den är väl unik som alla andra, antar jag.

Precis som så många andra minns också jag min mormors trädgård. Den var enorm, i ett slags naturlig stil med en liten vildvuxen äng på ena sidan, köksträdgård bakom huset och rabatter och rosenbuskar framför huset. Trädgårdsbord omsorgsfullt utplacerade på olika ställen - ett ställe som var bra att fika på till elvakaffet, ett annat ställe att fika på efter lunch.

Min mormor bodde kvar i huset på Kulla, som det heter, långt efter att min morfar gått bort. Men för femton år sen, när hon var i 80-årsåldern, orkade hon inte mer. Hon sålde tomten och huset för att kunna köpa nytt och mer praktiskt närmare min morbror i Halmstad. För pengarna, en rejäl slant på den tiden, köpte hon ett radhus där hon bor kvar än i dag.

De som köpte tomten skulle bygga nytt hus, och de sålde i sin tur vidare själva stugan. Enligt uppgift ska det ha forslats iväg till Torekov eller Båstad, men när det gäller hur det gick till går meningarna i sär: min mormor kan inte förstå hur de kunde köra iväg med hela stugan bara sådär. Min morbror å sin sida säger att det är klart att de fick plocka ner huset, bit för bit.

Mormor säger att hon skulle gärna åka dit och leta efter själva huset någon dag, hon undrar var det står och hur det ser ut idag. Min morbror håller inte med; "nä, det har jag inte lust med", säger han.

Jag frågar om de tycker det är tråkigt att huset på Kulla inte finns kvar i släkten. Det är svårt att få reda på vad de verkligen tänker om det, jag vet redan innan att allt handlar om förutsättningar; eller snarare, förutsättningar som inte finns.

"Om vi hade varit mer förmögna, någon av oss", säger min morbror. "Då hade något av syskonen kunnat köpa ut mormor och det andra syskonet, och så hade det kunnat vara kvar".

Men så var det inte. Jag får erkänna att jag blir lite ledsen när jag tänker på det. Jag tänker på min morfar, som dog innan jag föddes, som jag aldrig fick träffa. Jag undrar vad han hade velat.

Så vitt jag vet har min mormor inte saknat något under min livstid. Hon har kunnat bo i ett eget hus, fått vara frisk och inte haft ont om pengar.

Ändå ringer hennes ord i mina öron: "vi fick alltid veta att vi var arbetare". Jag, som ju nu inte är det, förstår ändå att det finns släkthistoria som blir värd att bevaras därför att släkten har haft råd, och så finns det släkthistoria som säljs och fraktas till Båstad – bit för bit eller i ett stycke, vad vet jag.

När jag tänker på Marcus Schenkenberg

Det var när han var med i ett avsnitt av ”Berg flyttar in” för ett par år sen som jag började tänka på det: hur det är att känna sig som Marcus Schenkenberg.

Det är länge sedan han var på affischerna i Okej, länge sedan de pratade om honom i mitt 90-tals mellanstadiekorridorer – även om han ser typ likadan ut nu som då. (Det är lite som med Jared Leto – när jag sa till en kollega till mig att Leto skrämmande nog inte ser ut att ha åldrats en dag sedan typ 1995 sa min kollega träffande nog att ”han har ett porträtt på vinden som åldras”.)

I alla fall. I det här gamla avsnittet av ”Berg flyttar in” är Marcus Schenkenberg cirka 43 år gammal. Berg hänger med i hans vardag, bland annat är han på gymmet och underhåller musklerna, bland annat tvättar han kläder i sin inte så spartanska lägenhet i New York.

Så kommer Berg in på ämnet relationer. Det visar sig att Schenkenbergs bästa vän tragiskt nog har dött. Berg ställer någon fråga om ifall Marcus inte skulle vilja träffa en ny vän; en ny bästis, men istället för att säga att det vore möjligt gråter han och säger att visst har han vänner men, han vill inte kalla någon ny person för bästa vän. För det var ju just den kompisen som var hans bästa vän. ­­

Avsnittet igenom får jag en stark känsla av att Marcus Schenkenberg, denna ärkehunk, verkar vara ganska ensam. Han säger att de flesta han känner, vännerna i hans ålder, har börjat stadga sig, de har familj, kanske barn. Han har ju också pratat om att han vill stadga sig nu sen han var med i Let’s Dance. Han pratar om att han tänker på hur det hade varit om han och Pamela Anderson hade skaffat barn. Men, säger han till Berg, att det är som att han inte blir kär längre. Han har svårt att bli det, numera.

Det är ganska längesedan det här avsnittet gick, men jag har haft svårt att släppa det. Jag tänker på Marcus Schenkenberg, jag tänker på mig själv. Jag tänker: gud vad jobbigt det måste vara för folk som blir intresserade av honom, dejtar honom och hoppas på och vill ha en relation med honom: de kammar noll.

Han blir inte kär längre – det han gör, det är att bygga sin kropp, tvätta sin tvätt, tänka på sin döde vän och barnet som aldrig blev av med Pamela Anderson. Han är ensam och verkar egentligen varken nöjd eller missnöjd med det – det är bara så som det är.

Jag tänker på Marcus Schenkenberg och jag tänker på mig själv. Jag tänker på att vara 22 och inte vilja något hellre än att ha rätt skor så jag kunde komma in på Halv trappa plus gård; jag tänker på killarna jag blev intresserade av där och då: de såg enligt mig ut ungefär som Marcus Schenkenberg och jag kammade, just det; noll. En kväll kanske, ett telefonnummer, på sin höjd två dejter och sedan tre missade samtal från mig till dem. Sen, stendött.

Då trodde jag att jag verkligen ville bli ihop med dem, och att problemet var att de inte ville bli ihop med mig. Nu tänker jag att de var precis som jag; de ville väl inte ha någon relation, eller de hade inte lust, eller de kunde inte; kanske av exakt samma anledningar som jag eller helt andra, jag vet inte.

Jag antar att de där killarna jag dejtade helt enkelt inte blev kära. Och det blev väl inte jag heller, även om jag säkert trodde det. Det var bara så som det var, och det förstår jag nu när jag tänker på Marcus Schenkenberg.