Gästfriheten och det obetalda hemarbetet

Det pratas mycket om gästfriheten i Marocko. Den är omtalad och innefattar ungefär följande: du kan träffa en person typ på gatan som bjuder in dig i sitt hem, bjuder dig på mat och låter dig bo där flera dagar i rad.
 

Det pratas mindre om vad, eller vem, det är som möjliggör den här gästfriheten. Det är lite som en kompis till mig skrev i en låttext med versen: ”vem är det som ser till att det finns toalettpapper på toaletten?” och refrängen: ”vem är det som ser; och vem är det som syns?”. 

Alltså. Det är det obetalda hemarbetet som möjliggör gästfriheten. Vem är det som utför det här obetalda hemarbetet? Självklart kvinnor. Det går såklart att leja bort det obetalda hemarbetet i Marocko (precis som i Sverige) och ha ett hembiträde. Hembiträdet är självklart även här också en kvinna. I många fall får hon visserligen en lön, men hon är kraftigt underbetald och jobbar långt mer än 40 timmar i veckan.

När jag tar flyget till Casablanca och min pappas supergulliga manliga kompis kommer och hämtar mig i sin bil, är det till sitt hem där hans fru jobbar som han kör hem mig. De är så snälla att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag får också en crash course i marockansk arabiska, som jag visserligen inte är helt obevandrad i; eftersom ingen av dem pratar franska.

”Jag åka tåg” och ”jag dricka varmt vatten med Néscafé” är exempel på fraser som jag tvingas uttala eftersom jag inte kan bättre.

När jag har sagt meningen om det varma vattnet med Néscafé, är det min pappas kompis fru som går och kokar vatten och hämtar det åt mig. Kompisen sitter lugnt kvar i soffan. Jag med. När jag har fått kaffet lutar jag mig tillbaka i soffan och rör ut pulvret i vattnet och sörplar försiktigt på kaffet. Att jag kan dricka just det kaffet just där, i deras hem i den lilla förstaden till Casablanca vid namn Berrechid, och inte på ett hotell utanför flygplatsen, är kvinnans förtjänst som sitter strax bredvid mig. Hon heter Khadija.

Min faster i Casablanca heter också Khadija. Hon jobbar hela dagen i köket och kör inte omkring i solen med bilen som min farbror. Eller som jag, som sitter bredvid honom i framsätet.

De bjuder mig på samma typ av mat. Det är: färsk fisk, panerad och stekt med hela huvudet kvar. Flera olika sorter. Det är också marockansk sallad som består av: kokt potatis i små kuber, kokta rödbetor i mindre bitar, salladsblad, finskurna tomater, små bitar av skalad och hackad gurka, kokta haricot verts i munsbitar och kanske något mer som jag har glömt nu. Alltihop är noggrant och snyggt upplagt på flera olika fat, som ett slags kostcirkel med varje beståndsdel för sig.

Den där salladen måste ta en evighet att göra. Jag har aldrig gjort den – av just den anledningen att den verkar extremt tidskrävande. Fisken vet jag knappt hur man gör, men jag gissar att den inte ingår i Jamie Olivers 15-minutersmåltider.

Men jag vet tillräckligt mycket om frukten av Khadijornas arbete för att förstå att så fort frukosten är avklarad, ja då är det bara att börja sätta igång med lunchen.

Detta är ”den marockanska gästfriheten”. Frukosten, lunchen, fikat på eftermiddagen med hembakta kakor, middagen framåt tiosnåret; grytorna, salladerna, fisken, sopporna – rummet som ställs i ordning åt mig men som egentligen tillhör någon av systrarna.

Det är det obetalda, alternativt underbetalda, arbetet som gör vidden av allt detta möjligt. Det är detta arbete som skapar perfektionen i smakerna som gifter sig på min tunga och den tvättmedelsdoftande renheten i handduken jag torkar mig på efter maten. Vems obetalda arbete? Kvinnornas.

När jag tänker på stenåldern, döden och min egen begravning

Läkaren jag går till berättar för mig hur det funkar, när jag frågar varför träning rent konkret är bra mot stress. "Vi är stenåldersmänniskor", säger hon. "Vi är inte gjorda för det här livet".

Och sedan börjar hon rita ett slags linje på ett papper. Linjen hon ritar ska föreställa den stress som stenåldersmänniskan utsätts för. Stenåldersmänniskan, berättar hon, vaknade på morgonen och sedan utsattes den för olika typer av faror. Då fick den stresspåslag som den gjorde av med genom att antingen fly eller utkämpa något slags strid.

"När man hade gjort det", säger läkaren, "när man hade kämpat färdigt och kanske dödat det här djuret som man jagade eller hur det nu var, då gick man hem till sin lilla... koja och så la man sig och sov. Då blev man av med stresshormonerna när man slogs eller sprang och sedan fick man återhämtningen. Man sov mycket längre då än nu, eftersom de inte hade elljus".

Jag håller med henne i sak men kan inte låta bli att lägga in en brasklapp:

"Men så dog dom ju också när dom var typ 30, alltså i min ålder", säger jag och ler.

"Ja det gjorde dom men vi bortser från det nu".

Sedan fortsätter läkaren att prata om att det är just detta som fysisk träning syftar till, såklart. Att använda sig av stresshormonerna på ett artificiellt sätt.

Sedan går jag till gymmet och kliver upp på crosstrainern. Jag lyssnar på musik i lurar och föreställer mig att jag springer ifrån en mammut. Jag tänker på att det inte kan ha varit ofta som de här stenåldersmänniskorna verkligen lyckades att ha ihjäl en mammut. Jag tänker på bilderböckerna jag läste som barn: tio stenåldersmän som tillsammans försökte snärja en jättestor mammut. Bilden var fångad i ögonblicket, mammuten likaså, men jag vet inte hur det slutade. Minns bara att det såg så farligt ut. Kanske dödade mammuten alla de där männen, men jag vill gärna tänka att de hade ihjäl den och fick en festmåltid och kunde tugga på torkat kött tills det blev sommar igen.

Efter det går jag till KBT-terapeuten och hon tipsar mig om en sida med meditationsövningar (ligger under fliken "extramaterial") på internet. "Den är gjord för folk med ätstörningar men den funkar för alla", meddelar terapeuten.

När jag letar upp den där sajten och sitter i min soffa har klockan hunnit bli tio på kvällen, och det är mörkt för det har inte hunnit blir sommar än.

Jag väljer en meditationsövning på måfå. Den heter "Livsvärderingar", det verkar passande för mig, jag som är utmattad.

"Innan du börjar övningen", mässar en extremt entonig och hypnotiserande kvinnoröst; "se till så att du sitter i en bekväm position i stolen". Jag sätter mig i en bekväm position och sluter ögonen, som hon säger åt mig att göra.

Det är mörkt utanför och jag bor på nedre botten, ensam, med egen ingång. Rösten fortsätter mässa om att sitta rak i ryggen och andas djupt, och jag tycker att jag har kommit igång när hon plötsligt säger:

"Föreställ dig att du som genom en ödets nyck har dött, men får möjlighet att närvara vid din egen begravning som en ande".

Jag rycker till där i soffan. Det känns lite obehagligt men rösten pockar på min uppmärksamhet, jag kan inte sluta lyssna. Hon fortsätter:

"Låt nu dina föräldrar gå fram till kistan och säga några ord. Om du har en partner, låt den personen gå fram och hålla ett tal till dig. Om du inte har någon partner, föreställ dig vad en framtida partner skulle säga till dig. Håll inte tillbaka utan föreställ dig vad du skulle vilja att den sa. Vilka värderingar vill du att ditt liv ska präglas av?"

Det är mörkt ute och jag sitter ensam och andas i min soffa. Jag stör mig på normativiteten i den här övningen (vid föräldrarnas föreställda tal är det först helt tomt i mitt huvud, jag kan inte föreställa mig att min mamma skulle kunna säga något alls till mig, tyvärr) men någonstans blir jag ändå berörd.

Hur berörd märker jag när jag upptäcker att jag storgråter där i soffan.

Så. På kvällarna tänker jag på min egen begravning, på eftermiddagarna på crosstrainern försöker jag undvika att tänka på att vore detta stenåldern så skulle jag redan ha varit död och begraven med mina stackars benbitar till vapen.

Jag trampar alltså på, jag andas; jag tänker på stenåldern, min annalkande 30-årskris och på ödets nycker. Jag tänker på döden.

Hur träffande var det inte då att Easy E:s mamma beskrev omklädningsrummet i Skrapan som; just det; "dödens väntrum".