fredag 28 december 2007

Jennifer Anistons frisyr

Jennifer Aniston är överallt. Min frisör vill att jag ska ha samma frisyr som hon. Din frisör vill att du ska samma frisyr som hon. De som gör make-overs i "Go'kväll" på SVT vill att alla ska ha Jennifer Aniston-frisyren och Trinny och Susannah i "Stilakuten" på femman vill att deras offer ska ha den. Och hårmoden må komma och gå, Jennifer Aniston består.

De självutnämnda stilexperterna på allehanda kanaler lovordar unisont hur denna frisyr "ramar in" ansiktet, hur "kvinnlig" den är och hur trendig och rätt denna frisyr aldrig upphör att vara på kvinnor 35+ (och på mig).

Gissa varför? Jo, för det här är inte en frisyr som hotar någon. Det är en ofarlig frisyr som står i hörnet och ler. Det är en frisyr som inte ifrågasätter kvinnorollen, en frisyr som inte utmanar. Det här måste helt enkelt vara världens snällaste och absolut lydigaste frisyr.

Den kommer i flera versioner, vanligast är "den långa" (förekommer i senare säsonger av "Vänner") :


och den korta (tidiga "Vänner):

tisdag 25 december 2007

Brev till mobiloperatören

"Hej Tele2,

jag skriver till er med anledning av att jag har försökt välja ett mobilabonnemang hos er. Jag har tittat igenom de olika slags abonnemang ni erbjuder, och jag måste säga att jag blev mycket besviken då jag inte kunde hitta ett alternativ som passar min målgrupp.

Som trogen kund hos er blev jag givetvis upprörd.

Det jag undrar över är varför ni som mobiloperatör vill lägga er i mina umgängesvanor? Till exempel känns ert alternativ "Kompis" vid en första anblick fördelaktigt, eftersom man då ringer i princip gratis till alla i ert nät. Men nu har jag insett att ni med "Kompis" riktar in er på en kristen och parnormativ målgrupp. "Kompis" känns endast fördelaktigt för dem som lever i en fast relation, vilket kanske inte alla gör! Hur ska alla dem som byter "umgänge" och "umgängeskrets" ofta kunna känna sig nöjda med "Kompis"? Jag vet till exempel inte vilken operatör mina vänner har. Nej, där skulle månadskostnaden skjuta i höjden, så att säga.

Då kanske ni svarar att ni också erbjuder alternativet "Player", men här vill jag genast sätta ner foten! Hur kunde ni använda ett så laddat och negativt ord som "Player" för detta abonnemang? Jag känner inte igen mig i den beskrivningen, alltså "Player", och känner därför att ej heller detta abonnemang är för mig. Jag känner snarare att jag tar illa upp, och undrar vad ni på Tele2 har emot människor som väljer att ringa till många olika människor med olika operatörer?

Som ett sista alternativ erbjuder ni också "Snackis", som ni nyligen har lanserat. Ej heller i denna benämning känner jag igen mig. Jag snackar inte mer än någon annan, bara för att jag vill ha ett lägre minutpris!

För att inte tala om ert kontantkort "Amigos". Här känner jag mig, som en person med etnisk bakgrund, starkt diskriminerad. Som invandrare tar man mycket illa upp mot en nedlåtande benämning som "Amigos". Ska jag behöva skämmas för att jag väljer att ringa utomlands?

Sammantaget kan man också säga att det verkar bli billigare att ringa om man bara ringer till en enda mobiloperatör, något som jag upplever som starkt kränkande och diskriminerande. Jag lämnar härmed över bollen till er - varför vill ni diskriminera en stor grupp människor på detta sätt? Vi är många som vill ringa billigt, utan att för den skull bli utsatta för en nedlåtande behandling, eller få en skyhög mobilräkning bara därför att vi ringer till många olika.

Med vänlig hälsning. "

lördag 22 december 2007

Social turism

Att pröva på livet som fattig är lite av en creddig sysselsättning för journalister i USA. Barbara Ehrenreich har redan gjort det; levt på minimilön på olika platser i landet och skrivit en bok om det vid namn "Barskrapad - konsten att hanka sig fram". Boken beskriver hur hon trots att hon alltid letade efter den billigaste bostaden och bästa möjliga lön ändå inte kunde försörja sig. Det dröjde faktiskt ett tag innan hon insåg att andra som verkligen levde under de här villkoren var tvungna att ha två jobb för att klara sig.

Jag gillar Barbara Ehrenreichs bok, den är insiktsfull och respektfull mot dem vars liv hon prövar på; hon är väl medveten om att hon är priviligierad. Ändå är det något som stör mig med det här, och det är just det faktum att den här typen av journalistik är ett koncept.

Jag inser det när jag ser ett program ur serien "30 days" med Morgan Spurlock. Han och hans tjej Alex ska också pröva på livet med "minimum wage" under 30 dagar. Deras slutsats blir, surprise surprise, att de inte klarar sig. De lever på ris och bönor, går till jobbet, Morgan har två jobb och de har inga barn, ändå får de inte det hela att gå ihop. Det som verkligen visar hur omöjligt det hela är är bristen på allmän sjukvård i USA. Både Morgan och Alex råkar bli sjuka, och de tvingas uppsöka sjukhus utan att vara försäkrade, vilket slutar med räkningar på hundratals dollar som de får i slutet av de 30 dagarna. Trots alla deras ansträngningar att spara in på kostnader och jobba hårt finns det liksom inte en rimlig chans att de skulle kunna betala för sin vård. Samma vård som hade gått på frikort i Sverige.

Men det är också då som jag börjar förakta dem. Alex och Morgan håller upp sjukhusräkningarna framför kameran och säger "this is ridiculous!" och pratar om hur detta är verklighet för så många oförsäkrade amerikaner och hur synd det är om dem och hur fel detta är. Så långt allt väl, kan man tycka. Men sedan börjar Morgan Spurlock hålla något slags moraliserande tal. Där pratar han till en tilltänkt publik om att vi måste börja inse hur många som lever på det här sättet, hur många som är fattiga och inte har råd att gå till doktorn eller betala hyran trots att de jobbar hårt, eller är hemlösa och sjuka och så vidare. Hur kan vi vara så omedvetna om hur folk har det, menar han. Han uppmanar och utmanar oss som tittar att se det livet, pröva på det livet. Han avslutar med något i stil med, jag prövade på det och "I am better for it".

Det är något som inte stämmer här. Han skulle alltså vara BÄTTRE för att han prövade på att leva fattigt i en månad? Spurlock förutsätter helt enkelt att dem han vänder sig till inte själva lever på minimumlön. Medelklassen blir här den självklara normen, och arbetarklassen någon slags stackars undantag. Det är ungefär som när Oprah pratar om välgörenhet - det är alltid någon annan som ska hjälpas än den som tilltalas. Och jag tycker det är ett respektlöst tilltal.

Jag tycker mest det är synd att något som, väl utfört, skulle kunna vara viktig samhällskritik blir social turism för några journalister som just upptäckt att det finns fattiga människor i deras land.

torsdag 20 december 2007

Orientalist, javisst!

I en Bamse-tidning från 80-talet åker Bamse och hans vänner tidsmaskin till Saladins tid. Saladin bor i något slags random arabland, där folk har lite knasiga kläder på sig och pratar med obegripliga tecken i sina pratbubblor. När jag som liten läste den där historien, förstod jag att de där konstiga tecknen skulle föreställa arabiska bokstäver. Jag visade Bamse-tidningen för min pappa och frågade vad det betydde. Han sa att de inte betydde någonting.

Min klasskompis på mellanstadiet brukade skämta med mig och säga att jag kom från "Arabien", vilket alltid gjorde mig lika upprörd. "Det finns inget land som heter Arabien!" brukade jag svara, och min klasskompis brukade flina belåtet. Samma klasskompis berättade för mig att i Glamour blev Taylor kidnappad av prins Omar i, just det, Arabien, och döptes om till mitt namn, Leila. Jag blev däremot inte upprörd över att förknippas med Taylor som "princess Leila", hon var ju sanslöst snygg i slöjor och orientaliska kläder där hon satt inlåst i någon slags harem.

I julkalendern med Ture Sventon fanns en annan Omar. Han spelades av en man av svenskt ursprung med svartfärgat hår och fejkade någon slags brytning. I hans hemby i, just det; "Arabien", pratades det klingande svenska och man åt en slags pastejer och någon slags sallad som jag aldrig hade sett till i Marocko.

Det verkade finnas en hel mytologisk värld byggd kring arabvärlden. I den mytologiska världen fanns det harem, sablar och såna där huvudbonader gjorda av kökshanddukar de har på sig på Al-Jazira. Där pratade folk något slags obegriplig rotvälska och uppvisade också en förvånande blandning av bildning och barbari. Det verkade spännande, mystiskt och märkligt, alltihop på en gång.

Jag förstod inte riktigt vad allt det här hade med mig att göra, men jag var samtidigt förvirrad, för det skulle ju ha något med mig att göra. Och även om förvirringen har skingrats med åren, har min egen fascination för den där "orienten" som visades upp i filmer och böcker inte avtagit, bara blivit starkare. Eftersom jag har varit i Marocko ett otal gånger vet jag att den där "orienten" inte finns där, och om den finns det så bara till vissa delar, och då på ett helt annat sätt.

Det är därför som mina drömmar måste handla om andra ställen. Istället för att drömma om Marrakech, drömmer jag om Libanon och Beirut, om Syrien och Damaskus och om Iran, Förenade Arabemiraten, Yemen och Oman. För enligt min hemsnickrade orientalistiska logik måste den där sagovärlden finnas någonstans, och anledningen till att jag inte hittat den är att jag inte rest tillräckligt långt österut än.

måndag 17 december 2007

Studieteknik

Ibland känns det som om jag har pluggat i hundra år. Varje skola är ny och samtidigt så lik den förra. Lärare byts mot andra men deras frågor är desamma:

-Var är OH-apparaten?
-Hur funkar videon/ projektorn/ stereon?
-Hur ska vi dela 20 stenciler på 65 personer?

Det tar tid innan lektionen kommer igång. Vi är vuxna nu, det är meningen att vi ska betala hyran själva och några har barn eller är över 40 år. Ändå sitter vi bakom bänkar och har tålamod.

Meningen är att man ska lära sig saker när man pluggar. Men istället för att få svar på frågor väcks nya. Ingen ställer dem, och de förblir obesvarade. Jag kan inte koncentrera mig, de där frågorna lämnar mig ingen ro. Jag har undrat över dem så länge nu.

-Vad är en OH-apparat?
-Varför lär sig lärarna aldrig hur videon/ projektorn/ stereon fungerar? Vi vet ju, varför kan inte de lära sig?
-Vad betyder stencil?
-Varför häftar lärarna stencilerna i fel hörn, i högra hörnet istället för vänstra?
-Varför är det obligatorisk närvaro på det här?
-Varför ska vi läsa det här, det här är inte ämnet jag anmälde mig till?
-Varför har studentexpeditionen aldrig öppet?
-Varför har man en studentexpetion, en kårexpedition och en reception och en kompendieförsäljning? Varför inte bara ett kontor där alla sitter med generösare öppettider?
-Vad är poängen med grupparbete? Att man ska lära sig att det är någon som gör jobbet åt andra?
-Varför hamnar alla idioter i min grupp?

lördag 15 december 2007

Kommunala minnen

Jag har kommunala barndomsminnen. Det började tidigt. Min mamma var dagmamma och fick lön från kommunen. Det kom barn hem till oss tidigt på morgonen. Om något barn var sjukt och inte kunde komma fick min mamma mindre betalt. Därför sa min mamma inte till när något barn var sjukt. När vi skulle gå ut och leka fick vi gömma oss för de andra dagmammorna, om de såg att det var färre barn än vanligt skulle de kanske skvallra för enhetschefen.

Även andra i min familj verkade jobba i samhället, för det hängde handdukar i köket som det stod "Stockholms läns landsting" på. En slags stora kräkfärgade filtar i frotté med samma text användes till lite allt möjligt. Lakanen i sängen hade Stockholms Stads logga med S:t Erik på.

Ibland var det dags att gå till Folktandvården. Besöket hos Folktandvården var uppdelat i flera steg. Huset som Folktandvården låg i var jättestort och jättehögt och hade långa breda korridorer. I korridorerna var det svalt, och väggarna var täckta med tegel. Därinne fanns en hiss, som man åkte till tandläkaren med. Sedan gick man ut i en korridor, och för att komma in i väntrummet måste man trycka på en knapp. Det luktade konstigt i väntrummet. Där satt tanter och farbröder och läste tidningar, och det fanns böcker för barn. Då och då kom det ut en kvinna i vit rock från de inre korridorerna och ropade upp ett namn. Till slut var det min tur. Oftast när jag kom dit hade jag hål i tänderna, och en gång fick jag en lagning med banansmak.

Man måste gapa stort hos tandläkaren. Man fick sitta i en stol där man hissades ibland upp, ibland ner, ibland ända ner till golvet med överkroppen så att man liksom hängde åt fel håll. Ovanför mitt huvud en slags lampa som tandläkaren flyttade på då och då. I munnen en sug som var formad som en spiral. Det blev alldeles torrt i munnen. Efteråt fick man välja ett bokmärke. Syskon som följde med fick också välja ett bokmärke, eftersom de också var barn.

Varje morgon klockan nio gick vi till lekis. För att komma dit fick vi korsa en motorväg och gå uppför en backe. Lekis kallades för montessori. Där kunde man välja att göra olika saker. Roligast var att laga mat. Då fick man gå in i köket med en fröken och skära morotsslantar som lades i en skål med vatten. Sedan fick man gå runt med fröken och bjuda alla barnen på morötter. När det var jul fick man öppna en julkalender med små paket på samlingen. Det var suddgummin i paketen. Min bästis fick mycket finare suddgummin än jag. Klockan tolv var lekis slut.

Efter oss kom den mystiska "eftermiddagsgruppen". Det var barn som gick på lekis inte på morgonen som vi, utan på eftermiddagen. Jag tyckte det var väldigt märkligt. Det fanns också en annan avdelning på andra sidan köket, där det verkade finnas andra fröknar och andra barn som också höll på med montessori. Vi såg dem bara ibland.

Viktigt var också att gå till biblioteket. På bottenvåningen fanns en stor rund soffa mitt i rummet som man måste klättra in i. Där kunde man läsa böcker för en massa stora gosedjur, till exempel en jättestor säl. På övervåningen låg vuxenavdelningen. Man måste vara minst 15 år för att gå upp dit. Ibland fick vi följa med dit upp ändå. Om man behövde gå på toaletten fick man gå till lånedisken och fråga om en nyckel. Nyckeln var jättestor. När man var färdig fick man lämna tillbaka nyckeln. Böckerna vi lånade hem hade fickor längst bak med ett kort i med siffror för olika datum, och sista sidan var full av stämplar.

Jag har kommunala minnen och minnen av landstinget. Det fanns självklara saker som alla skulle göra. Vi integrerades i samhällskroppen.

måndag 10 december 2007

Det var bättre förr

68-generationen syns och hörs mest överallt, men verkar vara överrepresenterade som lärare på universitetet. Det handlar om män födda på 40-talet som i ämne efter ämne, på institution efter institution berättar hur det ligger till. Ibland kan man undra varför de säger exakt samma saker, oavsett vilket ämne de undervisar i. Ibland kan man också undra vilka de egentligen är bakom sina rutiga skjortor och slitna kavajer. Därför låter här TBHL männen ur 68-generationen få presentera sig själva:

"Kommunismen har vi sedan länge förkastat, redan på 70-talet tappade vi tron på maoismen, socialdemokratin är bara reaktionära i röda kläder, och Gud är ju död så varje val står vi nu och velar, vad ska vi rösta på egentligen? Partipolitik idag handlar ju bara om hur bra man gör sig i TV, ingen pratar längre om det som är viktigt, ingen för vår kamp vidare!

Kapitalismen har vi absolut inget till övers för, och förresten går det utför med allt, journalistiken är inte vad den har varit, nej, nu är det bara pengarna, dollartecknet och Mammon som styr. Mediekonglomerat och Rupert Murdoch, håhå jaja. Förut satt folk på överbemannade redaktioner och spånade fram idéer, javisst var det så, och pengar fanns det gott om, och om man ville åka till Mars och skriva om marsianerna så var det bara att skicka en faktura om ni förstår principen. Nu är det bara snabbmatsjournalistik och det är bara pengarna som styr, tur att vi införde arbetsrätten och "sist in, först ut" så att det är ungdomarna som ryker när det blir dags för nedskärningar.

Vi vet mycket om politik, till exempel är det tydligt att det har gått utför för välfärdssamhället, allt har monterats ner. Förut när våra barn gick på dagis var det minst fem personal på tio barn, det var tider det, nu är det bara kaos och förvirring, det är pengarna som styr och det är borgarnas fel, eller var det förresten socialdemokraterna? Ja, det är liberalisering vart man än tittar, det är dagens sanning det.

Har vi förresten sagt att det var bättre förr? Då levde folk sida vid sida i sann folkhemsanda, och de som inte passade in institutionaliserades; ja det var längesen man brydde sig om samhällets svaga på det sättet. Nu bor de här stackars invandrarna i förorter, betongkomplex, och våldet breder ut sig och segregationen, och det har vi alla ansvar för, ja det är för hemskt det där. Det ser ju vem som helst att välfärden inte fungerar därute i miljonprogrammen, det är tur att man bor i stan!

Ja, kanske har man själv blivit lite småborgerlig med åren, men vem har väl inte blivit det? Men självklart skulle vi aldrig svika våra ideal, nej, men om någon skulle råka erbjuda oss att köpa loss den där trean vi bor i ur allmännyttan tar vi såklart den chansen, det är ju ens principer som räknas och varför skulle vi tacka nej? Fast självklart var det bättre förr när bostadskön fungerade, så man fick sin kvart på Södermalm bara man hostade till litegranna, ja det var tider det.

Och den här individualismen som 80-talisterna har infört, har ingen lärt dem vad solidaritet betyder? Pluggar och reser och ska försöka "finna sig själva" istället för att ta ett riktigt jobb! När vi var unga fick vi bli vuxna och ta ansvar när vi gick ur realskolan, de där ungdomarna driver ju bara omkring i ett postgymnasialt limbo, det är osunt! Det var sannerligen bättre förr!

Har vi förresten sagt att det var bättre förr? Har vi påmint er om att vi i allra högsta grad är vänster fortfarande? I så fall vill vi bara säga:

Gud är död, länge leve 68-generationen!"

måndag 3 december 2007

Vem guidar Vårdguiden?

Hypokondrikerns bästa vän heter Vårdguiden på nätet. Vad du kanske inte visste är att Vårdguiden vid sidan av förkylningar och stukningar även ger dig råd och hjälp om knepiga saker som relationer.

Under rubriker som "Vad är kärlek?" och "Ett liv i celibat" ger Vårdguiden välmenande och praktiska råd om allt från vad som händer i kroppen när man blir kär, till att lugnande berätta att det faktiskt inte är farligt att inte ha sex. Men när de vanliga texterna om munsår och hemorrojder är övertydliga och enkla att förstå på ett funktionellt sätt, blir relationstexterna smått bisarra i sin kontext. Det känns som att de riktar sig till barn eller förståndshandikappade. Vårdguiden verkar vilja klappa mig på huvudet, oklart varför.

Framförallt texten "Hur blir man tillsammans?" väcker en del förundran. Ett stycke handlar om hur man tar kontakt med någon man är intresserad av och där kan man bland annat läsa:

Om du inte vågar prata med personen alls kan du kanske börja med att skicka ett sms, mms, mejl eller ringa. Då kan ni lära känna varandra innan ni träffas på riktigt. Om personen inte svarar behöver det inte betyda att han eller hon inte är intresserad. Det kan bero på tidsbrist eller blyghet. Försök igen efter några dagar. Om det fortfarande inte kommer något svar måste du kanske inse att personen inte är intresserad. Det kan vara svårt att ta, men det kan ändå kännas bättre än att inte veta. Nu kan du gå vidare med ditt liv och försöka koncentrera dig på någonting annat.

Kanske är det så att många ringer till Vårdguiden och frågar; "hej, jag har messat ett span och hon svarar inte, vad betyder det?" Då kan det kännas tryggt att ha Landstingets godkännande att försöka igen.

söndag 2 december 2007

Player's anthem

Det är svårt att få nog av John Legends första skiva "Get Lifted". Framförallt kan man inte få nog av hans, hur ska jag säga, finstämda texter. Att den där Legend verkar vara en riktig player, det förstår man ju direkt. (Om inte annat har man förstått det av videon till "Save room" från senaste skivan").

Om vi börjar med andra låten på skivan; "Let's get lifted", så handlar den om vilket fantastiskt sex man kan ha med John Legend. Det kommer vara djuriskt, okontrollerat, underbart. Vidare handlar fjärde låten "Alright" om hur han är full och uppmanar en snygg brud som redan har en snubbe att gå hem med honom. Femte låten "She don't have to know" handlar som namnet antyder om hur han så gärna vill träffa sin chick on the side, hur hemligt det är och hur de gömmer sig för sina respektive och till och med åker till en annan stad för att inte bli upptäckta.

Så långt allt väl. Men i sjätte låten "Number One" sjunger John om hur han ångrar sin otrohet och aldrig ska göra om det - I said it the last time, but this is the last time och I promise not to do it again. Kanye West kör en härlig gästrapp på låten där han kontemplerar över sin penis:

...my heart don't got nothing to do with my penis
He got a mind of his own and he just be seeing shit
And I don't wanna cheat, but I don't be saying shit
I try to jack off, he ask me who is you playing with?
But I know he love you, he told me you was his favorite

Och som det inte räckte med det heter nästa låt "I can change" och gästas av Snoop. Den handlar helt enkelt om att nu har John/Snoop hittat en fin tjej och vill ändra på sin livsstil. Det är slut med festandet och brudarna och dags att settle down. Lite hora - madonna-syndrom lyckas de också få in i låten.

När jag pratar med folk om den här skivan brukar de tycka att det är lite komiskt med de där texterna. John Legend är såklart i allra högsta grad medveten om att han säger emot sig själv, han gör det väl för att få nån slags effekt, eller på skämt, eller så bryr han sig inte om vad hans texter handlar om. Men man blir liksom ändå lite provocerad. Jag menar, det vet väl alla att en gång player, alltid player.

tisdag 27 november 2007

Backlash

I begynnelsen var DN. DN rapporterade om fenomen som förorter, multikulti, svenskar och invandrare utan att problematisera.

Sedan kom Gringo. Gringo skojade om förorten, sa blatte och ville ändra R:et i invadrare till ett D - invandrade. Gringo blev inbjudna till debattsoffor, fick journalistpriser och blev både gullegrisar, blattealibin och hatobjekt. Många ville tala om mångfald på det där nya och smarta sättet. Debatt efter debatt om Integrationen, Förorten och Miljonsvenskan gick på TV. Zanyar Adamis ansikte var överallt.

Och sedan gick Gringo i konkurs. Säga vad man vill om deras politiska agenda, men de lyfte i alla fall debatten. Var är den debatten nu? Vem problematiserar nu begrepp som invandrare utom de redan politiskt korrekta? Vem ska nu ge DN vad de förtjänar?

För jag blir så less. I DN idag kan man läsa en artikel med rubriken: "Ungdomar mer negativa till invandrare på jobbet". (I nätupplagan är rubriken dock den mer politiskt korrekta "Ungdomar mer tveksamma till mångfald på jobbet") Artikeln handlar om en undersökning gjord av Manpower Work Life. Jag förstår poängen med sådana undersökningar, men jag förstår inte varför man väljer att presentera resultatet på det här sättet. Vilka är de här invandrarna man syftar på? Vilka är de här ungdomarna som tycker till om invandrarna? Varför väljer man den otroligt omoderna vi- och dom-vinkeln?

Artikeln avslutas med att "om det var val idag så skulle 8,2 % av industriarbetarna mellan 18 och 34 år rösta på Sverigedemokraterna". Det framgår inte hur många procent av DN:s journalister som skulle rösta på Sverigedemokraterna. Den siffran får man gissa sig till själv.

Till artikeln hör en sidoartikel om Swedbank i Solna som "satsar på mångfald". Där får man veta att Swedbank minsann anställer turkisk- och farsitalande personal för att ge kunder med utländsk bakgrund bättre service. Tack duktiga, snälla Swedbank för att ni ger några blattar ett jobb där de kan jobba med andra blattar!

Föreställ er samma artikel, men byt ut ordet "mångfald" mot "kvinnor": Swedbank satsar på kvinnor. Swedbank anställer kvinnor som kan prata med andra kvinnor. Låter inte särskilt cleant i mina öron.

Perspektivet för hela artikelhelvetet är tydligt. Vi är svenskar, dom är invandrare, deras plats på vår arbetsplats är på sin höjd som mångfald, som några som kan ett lite udda hemspråk. Att en femtedel av Sveriges befolkning har utländsk bakgrund verkar ha gått DN förbi.

I begynnelsen var DN, och fortfarande idag är DN sig likt: det är 1991, och Ny Demokrati kommer in i riksdagen.

måndag 26 november 2007

Ursäkta mig, medelklassen

En gång när jag gick på gymnasiet var jag politiskt aktiv. Då träffade jag vänsterradikalerna och de vänsterintellektuella. Jag märkte ganska snart att folk som jag träffade i de här sammanhangen hade dåligt samvete för att deras föräldrar tjänade pengar. De verkade skämmas för att de bodde på Söder och inte i förorten, och skämmas ännu lite mer för att de trivdes med det. Det blev lite omvända världen - hög status var i dessa sammanhang att komma från Akalla och ha föräldrar som jobbade på Posten. Men eftersom de som kom från arbetarklassförhållanden var i klar minoritet, blev normen här liksom på de flesta andra ställen att vara medelklass.

Jag upplevde det som ett tyst antagande om att "här kommer vi alla från samma medelklass". Och sedan kom ursäkterna. Ursäkta, ursäkta, här kommer jag, jag är från Södermalm och är vit och har pengar på banken och akademikerbakgrund, ursäkta ursäkta. Ursäkta ursäkta, jag är glad och tacksam för min priviligierade ställning i samhället, förlåt förlåt att jag inte är mer ghetto.

Jag förstod att det i de här sammanhangen förutsattes att också jag skulle skämmas för att jag var medelklass. Problemet var bara att jag varken då eller nu har förstått hur jag ska känna mig hemma i medelklassen. Jag vet att jag per definition tillhör den samhällsklassen, jag är inte barn till "ej facklärda arbetare" utan till två akademiker. Men istället för en medvetenhet om min ställning i medelklassen, har jag blivit uppfostrad med en härlig underdog-mentalitet.

Jag har implicit fått lära mig att jag och min familj är och förblir arbetarklass. Jag har fått lära mig att det är några andra som har privilegier och bildning, och att man samtidigt som man ser upp till dem ska vara avundsjuk på dem. Jag har fått lära mig att det inte går att utbilda sig bort från arbetarklassen, och att ett försök till klassresa slutar i misslyckande. Och slutligen har jag har fått lära mig att det bästa man kan göra av situationen är att sälja sin arbetskraft dyrt.

Jag tror att jag måste ursäkta mig. Ursäkta mig medelklassen, för att jag inte känner mig som en i gänget. Ursäkta om jag någon gång låtit påskina att jag skulle vara det, jag gjorde det bara för att passa in. Ursäkta och förlåt, men jag förstår faktiskt inte vad det är jag ska skämmas för.

onsdag 21 november 2007

Oprah

Jag tittar på Oprah Winfrey. Varje program är nytt, men ändå så likt alla de andra. En ny gäst i soffan i samma softade belysning och samma nedtonade kläder. Och Oprah har höga klackar på sig, hon ler ett naturligt leende. Hennes make-up är följsam och mjuk, hennes ton seriös och skojfrisk på en och samma gång.

Och Oprah frågar, gästen berättar. Samtalet är förtroligt och på samma gång sedelärande. Det kommer applåder från publiken och kameran gör en close-up på Boken som gästen har skrivit. För gästen har alltid skrivit en Bok. Och Oprah har läst Boken och rekommenderar den varmt. På omslaget ler gästen lika naturligt som Oprah, ovanför står titeln i versaler och heter kanske ”Winning After Losing” eller ”Coping With Criminals” eller ”The One”. Och alla böcker heter olika men alla böcker är samma.

Det är inget konstigt med att Oprah är lika hårt mallad som vilken annan tv-serie som helst. Det är inget konstigt med att samma saker händer i dendär studion om och om igen. Problemet är att jag inte får det hela att gå ihop.

Det är meningen att jag ska lära mig något. Lektionen upprepas och upprepas, ett budskap ska nötas in. Och precis när jag tror att jag fattat, inser jag att det är något som fattas. För man ska älska sig själv, men samtidigt vara sträng mot sig själv. Och man duger som man är, men bara om man uppför sig enligt normen. Och man ska jobba med sig själv, men för att göra det bör man köpa Boken. Gästerna delar med sig av det mest privata, ändå följer ingen analys. Det privata har blivit offentligt utan att bli politiskt.

Att titta på Oprah Winfrey är för mig som att lyssna på en låt jag gillar som plötsligt börjar hacka. Just när jag har kommit in i Oprahs rytm känner jag hur rytmen haltar.

Varje program är nytt, men också precis som de föregående. Oprahs klackar är för höga för att gå i, men ser bra ut när hon sitter. En gäst kommer och delar med sig av sin insikt. Och jag sitter i min soffa och hänger inte med.

söndag 18 november 2007

Jakten på underordning



En massa folk har sagt till mig att "Jakten på lycka" med Will Smith är bra. Bland annat Aftobladet som ger den fyra plus på omslaget. Vad man missade att berätta för mig är att filmens sensmoral är underordning.

Filmen igenom spelar Will Smiths karaktär Chris rollen som den perfekta houseniggern, ursäkta uttrycket. Han slickar röv till höger och vänster, är genomtrevlig mot sina otrevliga vita chefer och andra i överordnade positioner och varje bakslag får honom bara att jobba ännu hårdare, bara för att mötas av ännu större otacksamhet.

Handlingen kretsar kring Chris strävan efter att bli en av tjugo obetalda praktikanter på en börsfirma. När han blivit det är det som den enda svarta i sammanhanget, och därför är det också honom hans chefer vänder sig till när de behöver få kaffe eller donuts serverade eller behöver någon som parkerar deras bil eller betalar deras taxi. Och Will Smith accepterar utan knot; han sväljer förtreten, ler ett ännu större leende och strävar vidare. Och det lönar sig också till slut; han får det han vill ha, men inget sägs om vad han förlorar på vägen.

Och hela filmen går jag och väntar på att han ska få nog, ställa sig upp på kontoret och hålla ett solidariserande brandtal eller åtminstone säga emot en enda gång. Jag vill att hans frustration ska utmynna i uppror. Det gör den inte.

Filmen är en enda lång reklam för den amerikanska drömmen och det provocerar mig. Men som den pessimist jag är kan jag, fastän jag inte vill, ändå tänka att man tjänar på att villigt acceptera sin underordning, slicka vit röv och väja för politik och strukturella analyser. Dessutom blir politiskt uppror så fånigt och otrovärdigt i Hollywood-version. Kanske hade en sådan sensmoral varit en ännu större lögn än den om att alla kan jobba sig uppåt och bli rika och därmed lyckliga.

tisdag 13 november 2007

Problemlösning



Alla dessa program som jag följer har en rak historieskrivning. En spänningskurva som börjar med en deltagare med ett problem, introducerar en problemlösare och fortsätter med en handling som leder fram till den befriande upplösningen. En upplösning där deltagaren befriats från sitt problem, och ordningen blivit återställd: Dr Phils patienter mår mycket bättre nu, barnen i Nanny-programmen är så mycket mer välartade och hundarna i "The Dog Whisperer" ("Mannen som talar med hundar" i svensk översättning) promenerar lugnt och sansat bredvid sin rakryggade husse.

Och just i "The dog whisperer" på TV4+ är det här så övertydligt. Programmet börjar med att man får se en hundägare som har problem med sina hundar. Oftast allvarliga problem med aggressivitet och att hundarna vill bitas och attackera sin ägare eller andra. Helst ska de vara nära avlivning. Sedan kommer Cesar, som titeln refererar till, och styr upp hela situationen. Han svingar sitt trollspö över hundarnas ägare och hundarna själva, och innan man vet ordet av har han "rehabiliterat" hundarna som plötsligt är fromma som lamm. Jag ska erkänna att jag blir imponerad.

Men nu börjar jag undra om det verkligen är nya problem som presenteras i varje episod av de där programmen. Snarare verkar problemen cirkulera i teves universum, de hoppar från den ena deltagaren till den andra, löses av den ena problemlösaren för att sedan introduceras för nästa. Och det som jag trodde var en lycklig upplösning visar sig istället vara upptakten till nästa avsnitt i ett annat program i en helt annan kanal.

måndag 5 november 2007

Ring ring ring

En gång träffade jag en kille som jag var säker på sålde hasch ur garderoben. "Tror du att jag bäcknar? Klart jag inte gör", sa han. Jag var inte helt säker på vad bäckna betydde, men nu vet jag att det betyder sälja saker; oftast knark. Jag tror han fattade att jag inte trodde på honom, så han fortsatte: "Alltså, jag håller inte på med sånt. Jag har haft samma mobilnummer i tio år, och mitt nummer finns på eniro och allt".

En annan gång hyrde jag ut en lägenhet till några som visade sig vara på dekis. Det var svårt att få tag på dem, men när jag någon gång gjorde det var de snabba att berätta att de just bytt mobilnummer, och här var det nya numret om jag ville ha tag på dem igen. Nästa gång jag hade ringt hade de bytt nummer igen.

Nu har jag lagt ihop ett och ett och insett att första tecknet på att man är ute på hal is är att man börjar byta mobilnummer ofta. Ju mer på dekis man är, desto oftare måste man byta nummer. Och motsatt, ju mer uppstyrd, laglydig och drogfri man är, desto längre kan man ha samma nummer.

Frågan är dock vad som kommer först. Börjar man byta nummer för att man hamnat på glid? Eller är det kanske så att man hamnar på glid för att man börjat byta mobilnummer varje vecka? Skulle jag också börja knarka och supa och slå sönder saker om jag köpte nytt kontantkort kontinuerligt?

lördag 3 november 2007

Vem rappar åt rapparen?



Jag såg Adam Tensta igår, och insåg då att han övertagit platsen som "Sveriges mest underskattade hiphop" från Ison&Fille. Jag är säkert sent ute, men nu vet jag i alla fall det. Dessutom ser han full i fan ut på samma sätt som Timbaland. Han vet något som vi inte vet, och han har jävligt roligt åt det.

Sedan hade han såklart ett gäng gästrappare med sig, och det är alltid lika roligt. En av dem blev riktigt uppeldad över att publiken var så entusiastisk och laddad, och uttryckte något om det. Och Adam Tensta svarade lite drygt att gästrapparen själv verkade på i alla fall. Han tryckte till honom lite, tyckte jag.

Vilket fick mig att tänka på det här med gästrappare... Det här med att leva sitt liv lite i sidan av rampljuset, som indianen i Black Eyed Peas och som alla utom Beyoncé i Destiny's Child, vad är det egentligen som lockar med det? Ett liv på scen helt i skuggan av någon annan.

Man kan fråga sig varför, men också hur det blir så. En kompis hade följande teori om det: ett gäng rappare gör hiphop tillsammans, en av dem är grymmare/snyggare än alla de andra tillsammans. Det är den som blir "huvudrapparen" i sammanhanget. Sen när den personen ska ha spelning frågar den om de andra vill haka och backa upp på scenen. Det är de som blir gästrapparna.

Samma kompis tänkte sig att gästrapparna hade egna sidoprojekt, där de själva var huvudrappare, och i sin tur hade egna gästrappare... Och det är här det börjar svindla för ögonen. Vem rappar åt gästrapparen? Det verkar röra sig om samma eviga fråga som; vem städar åt städaren?

onsdag 31 oktober 2007

Öppna Kanalen



I hård konkurrens med TV4+ vinner Öppna Kanalen Stockholm priset som min favoritkanal. Här samsas frireligiösa kyrkor med olika organisationer baserade på etnicitet eller intressen som schack, prostatacancer, Miljöpartiet och falun gong.

Öppna Kanalen är demokrati när den är som bäst, och för etnicitetssuckers som mig är kanalen en outtömlig källa till glädje. Fredag- och söndagkvällar kl 23:00 sänds det persiska programmet "Hamsafar" (betyder något med resa). Tyvärr förstår jag inte ett ord eftersom det är helt på farsi, men programledarna brukar se väldigt bra ut och ha roligt. De verkar prata om aktuella nyheter och diskutera dem lite lättsamt. Programmet varvas med persiska musikvideos, som ser ut ungefär som arabiska musikvideos fast lite mörkare i tonen.

Ett annat bra program som jag tyvärr inte vet namnet på är med en pastor med mustach som pratar spanska. Han ser både sträng och förtroendeingivande ut och brukar ha med sig ett ungt snyggt par som någon slags gäster eller religiösa förebilder. Han pratar mycket om Jesus och Gud.



Det finns också många program där folk dansar, det är väldigt många som dansar i grupp i hemlandets kläder och de dansar väldigt länge. Annars är det mest studioprogram på olika hemspråk som jag önskar att jag kunde.

Det farligaste programmet är ett med en man som ser ut som Buddha. Han glänser av svett, är lite tjock och pratar inför en väldigt stor publik. Han pratar om andlighet, det verkar pågå någon slags väckelsemöte men trots att jag sett honom flera gånger har jag inte förstått vilken religion han förespråkar. Han är i alla fall väldigt karismatisk och man tror på allt han säger.

För intresserade kan jag berätta att vem som helst kan köpa en timmes programtid på Öppna Kanalen Stockholm för 3000 kronor, alternativt bli medlem i kanalen för 9400 kronor per år. Då får man 52 sändningstimmar på köpet. Ärligt talat, vad väntar vi på?

tisdag 30 oktober 2007

Babars land



Min far brukar titta på marockansk teve, skratta lite försynt och säga; det ser ut som ett riktigt Babar-land. Jag tror han menar att Marocko på teve från Sverige ser så overkligt ut; overkligt, gulligt och tillrättalagt. På nyheterna får man se kungen som ser så snäll ut som mest verkar åka omkring och klippa band och skaka hand. Runtomkring honom män i en brokig blandning av västerländska och traditionella kläder. Speakerrösten pratar lugnt på klassisk arabiska eller melodiös franska. Mörka kostymer och kaftaner i starka färger. Betryggande leenden. Alla liksom glänser lite, de har så mycket smink på sig och är med svenska mått mätt alltid mer uppklädda än vad situationen kräver. Och allt verkar lugnt, även om det inte är det. Statlig teve i en diktatur.

Tidiga kvällar marockanska motsvarigheten till "Så ska det låta". Jag kan inte sjunga med i låtarna och jag fattar knappt vad de säger men jag fastnar ändå. Orkestern spelar låtar av George Wassouf, Fairouz och Oum Khaltoum, programledaren är tvålfager och charmig. Jag försöker förstå vad de skrattar åt och vilket lag som vann, jag lyckas inte.

Under ramadan tävlingar i koranläsning för unga pojkar. Man kan sms:a in och rösta på sin favorit. Pojkarna är så små, och de sitter som i trans med koranen framför sig och mässar. Det heter inte att de sjunger, det heter något annat, men det låter som att de sjunger.

Sena kvällar eller nästan jämt reportage från olika orter i landet, formen är typ; på det här stället har de jättefin natur, där kan man klättra i berg, på det här stället är det jättekallt och snö på vintern och folk hugger ved i skogen fast de inte får; till den här fina stan kommer det mycket turister. Det blåser mycket i de reportagen.

Ännu senare kvällar ett program som handlar om försvunna människor. Folk berättar rakt in i kameran om söner och döttrar som försvunnit från hembyn och inte kommit tillbaka. Ett foto på de försvunna och här sågs de sist och hit ringer man om man sett dem och må Allah se till att de kommer hem levande. Då och då en lycklig återförening, dottern som fick ett barn utanför äktenskapet kommer hem med sitt barn. Och barnets morfar berättar hur han älskar sin dotter ändå och är glad att hon kommit hem igen och barnbarnet leker i hans knä och någon gråter av rörelse. Och sedan vinjetten med flöjtmusiken och den snurrande loggan och sedan börjar allt om igen, och allt är som det ska vara i Babars land.

tisdag 23 oktober 2007

Ellen



Jag trodde länge att program som" Ordjakten" och "Memento" var de ultimata exemplen på innehållslöshet. Nu får jag revidera min uppfattning. Dessa program handlar ju faktiskt om att gissa ord och ringa in och bli av med 9:90 medan programledaren pratar på om vad som helst. Ellen DeGeneres' talkshow kanal 5 däremot, handlar verkligen inte om någonting. Det skrattas och jublas och dansas och alla verkar älska Ellen men jag blir bara frustrerad. Vad är programmet till för och för vem? Det här måste vara det enda programmet med lägre tempo än Glamour. Ibland ska det tydligen komma några gäster och intervjuas, men det dröjer alltid så lång tid med en massa intigheter innan de dyker upp att jag vid det laget har hunnit byta kanal. Det mest uppseendeväckande som händer i "Ellen" är att Ellen dansar över ett bord. Snark. Och att hon har snygga kostymbyxor och sneakers. That doesn't do it for me.

Det som slår mig är att i det här programmet är det publiken som har övertagit den roll som vanligtvis är reserverad för programledaren. De får liksom stå för innehållet, eftersom programmet ju är innehållslöst. De dansar och skrattar och jublar och säger sitt namn och blir helt till sig när de får stå bredvid Ellen på scen och presentera nästa pseudoinslag, men det är bara Ellen som får betalt. Jag tycker att Ellen's talkhsow borde byta namn till "The Audience", och publiken kunde överta scenen för gott, och sedan kunde Ellen ta deras platser och le och för sista gången dansa ut i periferin medan dj:n spelar ännu en funkklassiker.

måndag 15 oktober 2007

Slagord

MTV har den senaste tiden haft en liten röd text i vänstra hörnet, där det har stått "Free Burma". Och att stödja ett gäng rödklädda munkars fredliga kamp för demokrati i ett land som exotiseras intill "Tintin i Tibet"-nivå i nyhetsmedierna, är just så okontroversiellt att till och med den stora musikkanalen kan göra det. Att det dessutom handlar om motstånd mot en ond militärjunta som backas upp av USA:s antagonister Kina och Ryssland gör det hela ännu lättare.

Vart man än tittar råder konsensus om att det som händer i Burma är viktigt och exeptionellt och att vi bör visa vår solidaritet. På samma sätt råder det efter detdär misshandelsmordet konsensus om att ungdomsvåldet har ökat och blivit grövre och att det behövs fler vuxna på gatan.

Det är ungefär som i skolan när man fick lära sig att demokrati är bra, rasism är dåligt, och om ni ser någon som blir mobbad; säg genast till någon vuxen. Alla är lika värda och yada yada. Det där snacket ekade tomt då, och det ekar lika tomt nu.

Liv i luckan skulle det däremot bli om MTV körde med slagord som det inte råder tvångskonsensus om. Med sin räckvidd har kanalen potential att bli en riktigt subversiv kraft. TBHL har hela listan på slagorden MTV inte vågar köra!

6. Ronald McDonald har blodiga händer och förtrycker fattiga länder!

5. Ingen profit på kvinnors kroppar

4. Kött är mord

3. Krossa staten, krossa kapitalet

2. Klasskamp / kvinnokamp

1. Befria Irak nu

torsdag 11 oktober 2007

Djupfryst



En kompis hade "Ärtor, majs och paprika" i salladen häromdagen. Vi enades om att det där var något som man bara åt när vi var små på 80-talet. "Ärtor, majs och paprika" är lugnt matens motsvarighet till pastellfärger. Blandningen innehåller tre olika former och tre olika färger, och kombinationen känns hyfsat otippad. Ärtor och majs känns rätt naturligt att blanda, men jag vet inte vad paprikan gör i sammanhanget. Den är hackad intill oigenkännlighet och smakar bara vattnigt och kemiskt.


I frysdisken finns även "Kinamix". Den ser allt annat än fräsch ut och innehåller samma sak som "Ärter, majs och paprika" och dessutom ris. Jag vet inte när den lanserades, men en kvalificerad gissning är 70-talet. Layouten verkar i alla fall inte ha ändrats sedan dess.

tisdag 9 oktober 2007

Buffalo soldier



80-talsmodet har repriserats färdigt, och vi är nu inne på början av 90-talet. Året är fortfarande 2007, men jag hade svårt att förstå det när jag såg Din Sko: s annons inför hösten i en tidning. Det var bilder på flera såna där svarta halvhöga kängor med grov sula och lite random spännen här och var. Jag förflyttades direkt till mellanstadiet och blev tvungen att vända blad när jag insåg att jag kände ett spirande begär efter skor av den typen - jag som egentligen tycker alla skor utom sneakers är fula. Om jag vågade skulle jag lugnt klä mig som Will Smith i Fresh Prince, med en touch av tidiga Seinfeld och Vänner. Både snyggt och bekvämt, det var den tidens ledord för modet det.

Det var inte så länge sedan vi satt och skämdes i grupp över tightsen och de för stora tröjorna vi hade på mellanstadiet. Nu heter samma kläder leggings och oversized tröjor och är lika normalt att ha på sig som jeans. Därför borde jag verkligen våga klä mig som Jerry Seinfeld och Elaine. Om sanningen ska fram är jag nog på väg dit, och det är inte ett dugg modigt. Jag kommer bara se ut som alla andra.

Riktigt våghalsigt vore däremot att föregå recyclingstrenderna och klä sig som en kickers. Eftersom detta mode förekom under slutet av 90-talet, kommer det bli inne igen om en sådär sju år kanske. Vilket enligt modelogiken betyder att det är så ute det kan bli just nu. Så om du någon gång under de närmast dagarna skulle se någon med:

Svarta jazzbyxor,
färgglad Champion-tröja,
plastiga Fila-skor,
stark läppenna,
kort tjock täckjacka,
och buffaloskor,

så kanske det är jag.

lördag 6 oktober 2007

Mama Africa




Reggae gillar mig. Min kärlek till rnb och hiphop känns hopplöst obesvarad, men när det kommer till reggae kommer kärleken inte bara från, utan också till mig. Det kan vara för att de som sjunger inte låter så arga, om man bortser från dancehallåtarna, utan väldigt snälla. Det kan vara för att jag är svag för det där med one love och rastafari unite. Eller så är det helt enkelt för för alla de där låtarna om mama Africa.

Varje reggaeartist med självrespekt måste sjunga minst en gång, och helst fler, om Afrika. Låtarna handlar mycket om hur fint det är i Afrika, vilka länder som ligger där och hur mycket kärlek mama Africa har att ge. Man tar också upp hur mycket problem det finns där och vikten av solidaritet med moderkontinenten. Ett stort tema är också slavhandeln som förde förfäderna med sig därifrån. Ibland kan man också bara sjunga; hur är läget mama Africa, du är världens moder och saker i den stilen. Men allra mest handlar Mama Africa-låtarna om att det är dags att åka tillbaka till Afrika. Om längtan tillbaka, hemlängtan, om saknad efter något slags urspung.

I en affär som säljer reggae i Stockholm är ägaren inte från Jamaica utan just Afrika, och han är väldigt skeptisk till detta fenomen. Tilläggas bör att han inte heller bekänner sig till rastafarireligionen. Han säger att de har sjungit om att åka tillbaka till Afrika sen 70-talet, ändå har de inte rört sig ett steg i den riktningen. Det är bara snack, menar han, de skulle inte klara sig en dag om de kom dit. De skulle komma ut på flygplatsen, få en chock och vända igen.

Litegrann grusade det där min romantiserade bild av saken, men mest tyckte jag det var roligt.

Reggae om Afrika, random urval:

Absolut bästa låten: So much love med Hakim (finns att lyssna på på http://www.myspace.com/hakimsmusic . Akon har också gjort en version av den som heter Mama Africa)
Abisha Mama Africa
Anthony B feat. Garnet Silk & Buju Banton Hello Mama Africa
Capleton, Lets go (Africa)
Junior Kelly African Bound
Peter Tosh Mama Africa
Sizzla Mama Africa (Garden of Eden)

fredag 5 oktober 2007

Schools where I learned they should be burned

När jag gick i ettan på lågstadiet fick vi lära oss att skriva bokstäverna i alfabetet. Vi hade en övningsbok av sådant där lite glansigt papper som det var svårt att sudda ut på. Överst på sidan var det förtryckt en bokstav, och sedan skulle man kopiera den och skriva den om och om igen på raderna under.

Vi skulle börja med lilla a. Jag sa till min lärare att jag redan kunde skriva lilla a, och undrade varför jag skulle fortsätta öva på en bokstav jag redan kunde. Men min lärare sa att jag skulle fylla de där sidorna med lilla a ändå. Så jag fortsatte att skriva sida upp och ner med aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

Ibland hade vi matematik också. Då hade vi en tjock mattebok som hette "Enhetsboken". I slutet av varje tal brukade det stå "glöm inte att skriva enhet!" Jag skulle ha förstått den meningen lika bra på klassisk arabiska, för jag lyckades gå ut hela ettan och tvåan utan att någon lärare förklarade vad ordet enhet betydde. Jag vågade inte heller ställa frågan själv, för det skulle ha varit ganska pinsamt att erkänna att jag hade räknat halva boken utan att ens fatta vad den gick ut på.

På mellanstadiet hade vi ett ämne som hette OÄ. De lektionerna handlade om lite vad som helst. Vi skojade som alla andra mellanstadieelever om att det var en förkortning för Onödiga Ämnen. Vi fick dock inte någon förklaring på vad OÄ stod för egentligen. Senare har jag lärt mig att det står för orienteringsämnen. Orientering? Ämnen? Orientering i ett ämne? Eller kanske ämnen om att orientera sig? Men orientera sig i vad?

Jag går inte längre i ettan på lågstadiet. Jag går mitt tredje år på universitetet. Men deras system är fortfarande obegripligt för mig. Jag skulle så hemskt gärna fatta vad det är man ska göra och varför. Men det fortsätter vara så att jag fortsätter öva på något jag redan kan, alternativt inte förstår vad uppgifterna går ut på.

fredag 28 september 2007

Vad fattas Adam Sandler?




På TV3 eller TV6 går det nästan alltid en film med Adam Sandler. Igår gick "Anger management" från 2003 med honom, Jack Nicholson och Marisa Tomei. Jag älskar Adam Sandler och jag hatar Adam Sandler. Jag känner mig varm i hjärtat bara av att se på honom, samtidigt som det kryper i hela kroppen och jag vill inget hellre än att byta kanal. Därför har jag hittills inte lyckats se mer än två hela filmer med honom. Och med tanke på hur många han gjort och hur ofta de visas är det lite av en bedrift.

För det är något med Adam Sandler-humorn som inte stämmer. Kanske är det sättet han pratar på, sådär lågt och blygt och hämmat och långt ner i halsen. Kanske är det hans återhållna mimik, eller hans söta leende. Frågan är om det verkligen är humor han sysslar med. Periodvis liksom sugs jag in i killens universum, och det är som om jag suggereras av honom att övertyga mig själv om att, du behöver inte förstå, följ bara med, det behöver inte vara roligt, det kan till och med vara lite jobbigt men följ bara med så ska allt bli bra.

Lika ofta frågar jag mig; vad i helvete menas med det här? Det är inte bara det att det saknas en komisk poäng, filmer kan vara roliga ändå och till och med roligare på ett subtilt sätt, men här är det något annat som fattas. Något vitalt fattas i alla de där produktionerna som han är med i. Och det stör mig att jag inte kan sätta fingret på vad.

onsdag 26 september 2007

En marockan i stan

Jag undrade länge var de håller hus egentligen, marockanerna. Ständigt frågade jag mig; varför träffar jag bara på iranier hela tiden och aldrig en landsman? Men efter att ha hängt väldigt intensivt både dag och natt på ställen där man fördriver tid har jag börjat förstå vilka cirklar de rör sig i. Ni behöver inte heller leta längre, TBHL har listan på var du hittar en marockan i stan!

6. Södra bar.

5. Carmen. Det är servitören jag menar. Och min farbror, om han skulle råka vara där.

4. Friskis&Svettis gym vid Ringen, Skanstull. Jag misstänker att en del av dem som jag tror är marockaner är libaneser, men hey, alla blev vi koloniserade av Frankrike.

3. Gröna linjen från Gullmarsplan och söderut, alla linjer.

2. Cozy, även känt som gamla café Eden, hörnet Folkungagatan / Götgatan. Sommar som vinter. Både på cafét och just själva gathörnet och övergångsstället från t-banan är det stor chans att höra den omisskännliga marockanska dialekten.

1. Söderhallen biljard på Hornsgatan. När man kommer ner här förflyttas man på en sekund till ett biljardhak i typ Casablanca. Minus alkoholen, plus cigarettrök. Annars det ultimata stället för en genuin marockansk stämning. Att alla också är grymmare än dig på biljard är något man får räkna med i sammanhanget.

lördag 22 september 2007

T-Pain tar det tillbaka

När jag lyssnar på rnb från början av 90-talet slås jag av att den är så avskalad. Den är inte i närheten av Timbalands nya svulstiga produktioner, den är fri från Scott Storch-stompiga beats och är inte heller svängig och dansant som något av Darkchild. Rnb från den här tiden går liksom rakt på sak utan att ta några omvägar. Den går varken snabbt eller långsamt, är allmänt småtråkig och innehåller ett begränsat antal element. Det är en synt, en som sjunger, en trummaskin - och där har du en P Diddy-produktion från början av 90-talet.

90-tals-rnb:n må vara minimalistisk, men det som man förlorar i musiken tar man igen med råge i klädstilen. Kläderna är stora och bylsiga, byxorna hänger nere på låren och ingenting matchar. Man kombinerar hejvilt västar med kängor, tofsar, långkjolar, kepsar... Till saken hör också att musikvideos från den här tiden är långt ifrån lika översexualiserade som de som går på MTV idag. Accesoarerna var också way out of line; man kunde till exempel ha ett stekt ägg i plast på ena glasögat som Lefteye i TLC. Allting är liksom för stort eller för litet; som i videon till Mary J Bliges "Real Love", där hon kombinerar toppar som visar magen med stora byxor och skinnjackor. Det är stora rörelser, stora leenden och man kunde också ta med alla sina vänner så att de fick vara med i videon. Ju mer desto bättre verkade vara devisen för det visuella, medan musiken gick i helt motsatt riktning.

De senaste åren har trenden i mina ögon istället varit den motsatta. R'n'b-produktionerna har blivit större, fylligare, mer futuristiska och fulla av samplingar - Timbaland har helt enkelt satt standarden för hur kommersiell hiphop och r'n'b ska låta. Detta samtidigt som kläderna har blivit mindre och mindre och det har blivit viktigt att färgerna matchar.

Nu börjar jag undra om inte samma Timbalands "Shock Value" markerar slutet på den eran. Kanske kommer vi inte höra några fler futuristiska sound kombinerat med en minimalistisk klädstil i videon. Jag insåg det när jag såg T-Pains "Bartender" på MTV. Och om man trodde Akon var den som var kåtast på autotunern, har T-Pain redan utklassat honom big time. Ett flitigt bruk av autotuner gör dock musiken mer enkelriktad, mer minimalistisk - mer 90. T-Pains låtar går också i halvfart och innehåller få element - en som sjunger, en synt, en trummaskin, en Akon.

Och sedan ser man vad T-Pain har på sig. Flera färger i håret, stor t-shirt med otydligt tryck, mönstrad brokig jacka, solglasögon, man undrar i sitt stilla sinne om killen kanske är färgblind...? Tills man inser att T-Pain har tagit det tillbaka.

fredag 21 september 2007

Oprah and her dawgs

Idag sa Oprah något väldigt roligt. Hon sitter med Russell Simmons som har skrivit en bok, och berättar om när hon satt och läste hans bok: I was sitting at home with my dogs, reading your book och sedan hejdar hon sig och säger, I mean, with my real dogs! och publiken skrattar och Oprah skrattar och det är lite mysigt kul som det bara är med Oprah. Och jag skrattar jag med. För allt är ju sådär lite småmysigt med Oprah, och bara tanken på henne med ett posse eller några dawgs, särskilt med tanke på att hon hatar allt som har med the N-word att göra, är ju bara för... dråplig.

Marie Picasso och jag

I årets Idol är det med en tjej som heter Marie Picasso. Fast på riktigt heter hon Petterson i efternamn. Hon har varit med i Big Brother för några år sedan, men jag tror att jag känner igen henne från ett sånt där inte riktigt lagligt spelprogram från någon kabelkanal. Alltså ett sånt program där man ska gissa ord i rutor, och det är jätteenkelt, och om man ringer in kostar det 9:90, och man kan vinna femtusen eller trettiotusen, och programledarens främsta egenskap är att han eller hon kan prata väldigt lång tid utan paus om absolut ingenting.

I alla fall. Marie Picasso har platinablonderat hår och stora bröst - ett sådant där utseende som alla förväntas ha en bestämd åsikt om. Idol-juryn har sagt saker i stil med att det vore ju lätt att avfärda henne som silikondokusåpakändis, men nu har hon visat sig vara en fantastisk sångerska. Jag kan inte uttala mig om det, men hon sjunger absolut bra.

Nu till saken. Varje gång Marie Picasso går vidare i tävlingen från en utgallring ser hon ut som om hon just blivit utslagen ur tävlingen. Hon ser väldigt ledsen ut och gråter. Häromdagen sa hon inför kameran, i tårar, något i stil med; jag kommer hålla på såhär tills jag åker ut, det bara är så.

Jag tänker att Marie Picasso gråter för att hon är ovan att få cred för något hon gör som hon är bra på. Jag tänker att hon har dåligt självförtroende när det kommer till att prestera något konstnärligt eller intellektuellt. Jag tänker att Marie Picasso är van att få cred bara för sitt utseende och sin sexualitet. Jag tänker att, kanske när Marie Picasso gick i skolan att alla killar ville hooka med henne men inga tjejer ville vara kompis med henne.

Och jag kommer att tänka på ett avsnitt av Will&Grace. Wills kille Vince har en tjejkompis som heter Nadine, som det visar sig är hemligt förälskad i Vince. Vilket ju är ett hopplöst projekt. Grace kommer på Nadines hemlighet, och hon peppar henne för att hon ska lägga ner projektet Vince. Samtalet kretsar kring personlighet versus kropp, typ, eftersom Vince älskar allt med Nadine utom just hennes kropp eftersom han ju är gay. Och Grace fäller den underbara kommentaren som går något i stil med: One day you will meet a man that will fall in love with you not because of your personality but because of what you look like. Och Nadine blir helt rörd och publiken skrattar.

Jag hade också blivit rörd om Grace hade sagt så till mig. Men Marie Picasso hade nog velat höra motsatsen.

tisdag 11 september 2007

Han är min doktor!

"I am your doctor" feat. Wayne Wonder är med på Wyclefs album "the Preacher's son" från 2003:

[Intro & Chorus: Wyclef Jean]
I am your doctor (Yeah yeah yeah)
here's the prescription (Girl!!!)
Two teaspoons of my friendship, a full cup of my love
(Yo Wayne Wonder, you ready to talk to the girls, let's go)

(...)

[Verse 3: Wyclef Jean]
When you make it to the emergency room (Yeah)
Tell the nurse I said that she don't need no, coverage no, no no no
(Wayne Wonder: Oh na na na now)
Cause I been waitin to operate on you all night
So lay back, relax, feel my hands right through your hair

(...)

[Outro: Wyclef Jean]
Hey!!! Tell me if your ready for the doctor love
(Yeah) Your ready for the doctor love
(Yeah) You wanna feel the doctor love
(Yeah) Wa da da ding, wa da da da day
You wanna feel the doctor love
(Yeah) Wine your waist to the doctor love....

torsdag 6 september 2007

Äkta yta

Jag fick nyligen höra av en internetbekant att "du låter som om du började lyssna på hiphop när Petter släppte sin första skiva". Inte särskilt nere med skiten, med andra ord. Om sanningen ska fram började jag nog lyssna på hiphop under samma tid som Petter släppte sin andra, eller till och med tredje skiva. Personen i fråga var i alla fall mycket angelägen om att berätta att han åt, levde och andades urban kultur. Själv var han till skillnad från mig äkta och genuin, och hade varit nere med hiphop sen Rocksteady Crew, vad nu det är för något.

När min förnärmelse hade lagt sig började jag tänka på hur paradoxalt detta med yta och ytlighet är. Människor som envist hävdar att de ogillar kommersiell musik, att musiken förlorar sin själ i en komprimerad mp3a, att all hiphop efter möjligtvis Jay-Z:s "the Blueprint" är skit, att vinyl är det enda rätta, att klubblivet i Stockholm är så oäkta i jämförelse med det i London eller Paris eller New York - det är just de som är mest upptagna med ytan. Visst, de är upptagna med att hitta något äkta och genuint bakom ytligheten, med att leta riktiga hiphophjältar istället för överproducerade deffade hitmaskiner, med att gå till dagens artisters källor och lyssna på dem. De är likväl upptagna med den här ytligheten, om än omvänt. De är besatta av att inte vara ytliga, att inte lyssna på ytan och att bevisa sin äkthet.

Själv har jag verkligen noll koll. Mest gillar jag hiphop med en snygg refräng och ett dansant beat, jag bryr mig mindre om vem som gjort den eller varför. Jag är väldigt svag för Kanye West. Jag såg filmen CB4 utan att ha hört talas om NWA och tyckte den var jätterolig ändå. Jag har aldrig lyssnat ordentligt på 2pac. Jag har gjort seriösa försök att lyssna på Jurassic Five och mitt bästa betyg till dem blev att, det funkar bra att städa till. De två hiphop-skivor jag lyssnat mest på är Dr Dre:s "2001" och MC Solaar "Cinquième AS", och jag har aldrig förstått grejen med Jungle Brothers.

Men det är såklart inte hela sanningen. Visst skulle jag också vilja vara sådär äkta som folk som dissar kommersiell hiphop utger sig för att vara. Ändå, det skulle vara så mycket softare om man inte var så upptagen med den där kollen som alla ändå lätt kan skaffa sig på Wikipedia i kombination med ett lagom snabbt bredband.

tisdag 4 september 2007

Sweetest Wyclef

Vår vän Wyclef har en hangup. Han kan inte sluta göra låtar om tjejer som sysslar med pole-dancing, gogo-dancing eller är halv- eller helprostituerade. Det började med Perfect Gentleman, fortsatte med Hey Girl och nu är han igång igen med Sweetest Girl. Jag undrar varför. Måste ha något att göra med hans barndom.

tisdag 28 augusti 2007

Lars Danielsson och Carl Bildt


Ett tillägg angående Milton i Office Space (ovan) och Lars Danielsson. Jag är rätt säker på att det var såhär det gick till när Carl Bildt beordrade Lars Danielsson att flytta ner till källarförrådet på UD.

söndag 26 augusti 2007

Mitt liv som sitcom

Om jag fick välja skulle jag ha huvudrollen i min egen komediserie. Serien skulle heta mitt efternamn precis som Seinfeld heter som Jerry Seinfelds efternamn. Jag skulle ha en egen studio som föreställde mitt vardagsrum, en vapendragare som var lite korkad men snygg och så fort jag dök upp skulle jag riva ner gapskratt från publiken på beställning.

Sedan skulle jag ha en kompis med en irriterande, genomträngande röst för det har de alltid i sitcoms. Den här kompisen skulle vara sjukt dryg och dra elaka skämt om mig, men egentligen skulle hon eller han verkligen gilla mig. Detta skulle komma fram i de scener i serien då det blev allvarligt och handlade om känslor.

Jag har inte riktigt bestämt om jag skulle vara vit singeltjej med barn, svart sjuttonåring från Philadelphia, jude från New York eller kanske bög från New York med judisk faghag. Säkert är i varje fall att jag skulle dra alla de bästa skämten, och även om skratten skulle vara på min bekostnad skulle jag vara coolast i hela serien och tjäna massor med pengar.

tisdag 14 augusti 2007

Lauryn Hill är inte död

Jag var och såg Justin Timberlake i Globen i början av sommaren. Timbaland var med och gjorde ett pausnummer. En del av det var en hyllning till Aaliyah. Hon visades upp på storbildsskärm till några av sina största, Timbaland-producerade hits och en Coldplay-låt. Det kändes lite sliskigt och spekulativt, men berörd blev jag ändå.

Aaliyah dog bara 22 år gammal i en flygplanskrasch 2001. Jag minns nyheten om hennes död som overklig; nyss hade jag sett henne dansa synkroniserat och posera med ormar på MTV, och helt plötsligt fanns hon inte längre. Sanningen att säga skulle jag inte uppskatta Aaliyahs musik lika mycket om hon var i livet. Popstjärnor verkar tjäna minst lika mycket på att vara döda som levande, åtminstone i stjärnstatus och mytbildning. Vad som gäller är dock att dö rätt - i rätt tidpunkt av karriären eller på rätt sätt.

Exemplen på det är många. Sex Pistols skulle inte vara lika mytomspunna om inte Sid Vicious dött så ung. Nirvana hade inte haft samma legendstatus om inte Kurt Cobain begått självmord. Man skulle inte prata om Otis Redding med samma respekt om han inte liksom Aaliyah dött i en flygolycka, dessutom precis efter att ha spelat in ”The dock of the bay”. Marvin Gaye skulle inte vara lika hyllad om han inte blivit skjuten av sin egen far, 2Pac och Notorious B.I.G skulle inte haft hälften av den respekt de har idag om de inte blivit skjutna i en beef.

Fascinationen för de för tidigt döda handlar mycket om vad de kunde ha gjort om de fått leva vidare. Vilka storverk de kunde ha komponerat, vilken inspirationskälla de kunde ha blivit. Och de blir hyllade i låt efter låt, tillägnas verser och refränger och hyllningstal. Sett ur det perspektivet borde en artist inte vara rädd för att dö ung. Det verkar snarare vara ett smart karriärdrag, om än deprimerande. Döda artisters cred verkar öka exponentiellt i förhållande till hur lovande deras förlorade karriär bedömts vara, och till vilken slags spännande död de fick.

Hyllad och saknad kan man dock bli utan att vara död. Lauryn Hill är levande i allra högsta grad, men saknad är hon redan. Då och då släpper hon en ny låt, utan att någonsin verka vilja följa upp ”the Miseducation of Lauryn Hill” . Men om hon nu var död, skulle hennes icke-existerande andra studioalbum bli lika mytomspunnen som the Beach Boys outgivna ”Smile”. Hon har redan blivit tillägnad en låt, ”Ms. Hill” med Talib Kweli. Det om något är ett mått på hur hyllad och respekterad hon skulle bli om hon verkligen dog. Aaliyah, Biggies och 2Pacs i all ära - Lauryn Hill är den enda artist jag vet som fått samma hyllningar som de döda medan hon alltjämt är i livet.

Jag tror jag saknar Lauryn mer än Aaliyah. Här är hennes senaste livstecken, en låt som är med på soundtracket till barnfilmen ”Surf’s up”.

söndag 12 augusti 2007

Din tinnitus

Jag tror att jag håller på att få tinnitus. Det är en låg, ihållande ton i mitt öra när jag går och lägger mig på kvällen. I lördags frågade jag folk om de hade något liknande. En svarade, jag har tinnitus, det är som ett brus i ena örat när allt är tyst runtomkring. En annan svarar, det är som ett lågt pip när jag sitter på toa, men jag vet inte om det är tinnitus.

En ton, ett brus, ett pip; och allt kan alltså vara tinnitus. Ljud som ljud, oljud som oljud. Tänk om man hade en låt som tinnitus? Jag tror att i så fall skulle man ha typ "Lady in red" med Chris de Burgh, eller "Careless whisper" med George Michael. Eller såklart "Hello" med Lionel Richie. Man skulle kanske kunna säga; säg mig din tinnitus och jag ska säga dig vem du är.

Jag behöver inte fundera länge på vilken min tinnitus skulle vara om den vore en låt. Det är utan tvekan "It must have been love" med Roxette. Tyvärr.

lördag 4 augusti 2007

Forgot about Timbo

Lite väl högt upp på listan över vilka låtar jag och Eazy-E lyssnar på mest ligger "Forgot about Dre" med Dr Dre och Eminem. En låt med ett i ärlighetens namn hyfsat fult beat, stenhård text av Dre och en obegriplig gästrap av Eminem. Jag har hunnit fundera mycket på texten genom åren och också hunnit missuppfatta vad det är Dre egentligen rappar om. Jag trodde till exempel att Dre rappar följande:

Now that I got SNOOP COMPANY
everybody wanna come to me
Like they've got something to seize

Men det är bara som jag trodde. I själva verket rappar han:

Now that I got THIS LITTLE COMPANY
everybody wanna come to me
Like they've got something to seize


Och det låter så mycket mindre coolt, så mycket mindre hårt.

Men, min textmissuppfattning har i alla fall lett mig in på nästa spår. Jag tänkte alltså att Dr Dre menade att alla ville komma till honom nu, inte för honom som person, utan för att han nu var så mycket tuffare för att han var kompis med Snoop Dogg. Nu är det ju inte så. Men en sak är säker, och det är är det här med Timbaland. Now that I got Timbo company liksom. Vem skulle annars tycka Nelly Furtado var tuff? Hur långt skulle Justin kommit utan Timbo? Klart Fergy drömmer om lite Timbaland company. Om jag var Justin Timberlake skulle min nästa singel lugnt handla om hur alla dissade mig innan jag blev producerade av Timbaland. Typ; nu när Timbo gör ett pausnummer på min turné, då passar det. Innan dess, när jag var en töntig pojkbandsstjärna med misslyckad blondering, då ville ni minsann inte hänga med mig!

För allt Timbaland rör vid verkar ju bli till guld. Eller, han är som hönan som värper guldägg i den där sagan. Hönan värper guldägg på löpande band, ändå är det inte nog. Jag tror att snart kommer någon vilja slakta hönan för att få ut allt guld på en gång.

Eller så kommer hönan slakta sig själv i ett anfall av prestationsångest.

torsdag 2 augusti 2007

"I wanna be made!"

Det mesta av MTV: s programproduktion (utom musikvideorna alltså) är skräp. Ibland kan jag tycka det är lite kul att kolla på de där killarna som piercar ihop röven, försöker bli uppätna av krokodiler eller gör märkliga saker i en skateramp, men jag brukar bara orka kolla typ fem minuter. Det lysande undantaget i MTV:s programproduktion är "Made" som går på vardagkvällar klockan 19:00-20:00. Jag brukar kunna hålla koncentrationen hela programmet igenom - med andra ord, toppbetyg. Programmet handlar om tonåringar som vill uppnå något, typ "I wanna be made a beauty pageant". De får en coach som är elak och man får se hur de dag för dag jobbar för att nå sin dröm och vad folk på deras skola tycker om dem.

En del avsnitt är dock jobbiga att kolla på. Det är sådana som går ut på att en tjej med punkstil vill bli beauty pageant, eller en tjock kille som vill bli player och träffa en massa tjejer. Jag förstår och förstår ändå inte varför de vill bli omgjorda. De har ju uppenbarligen en egen stil som de utvecklat själva, sedan kommer de på att de måste bli balens drottning eller playerkille för att bli populära. Sedan får man se kommentarer från deras klasskompisar som säger; "jag tror aldrig hon kommer kunna vinna skönhetstävlingen!" eller "jag tror aldrig han kommer få en tjej!". Och sedan slutar programmet ändå alltid med att de lyckas (stageat eller inte). Man får dock inte se när de senare får en depression för att de förnekat hela sin personlighet för att bli populära.

Men. En del avsnitt är helt lysande. Igår ett avsnitt om en tjej som ville komma på vad hon skulle göra efter gymnasiet. Hon ville pröva olika yrken, och fick praoa som massageterapeut, med att jobba med underprivileged kids och jobba på kafé. Hon var dock ganska ofokuserad på arbetsuppgiftern och ville mest dra skämt, stå i centrum och få folk att skratta. Hela tiden kom hon en timme försent, hennes coach sa att hon hade attitydproblem och hennes chefer ogillade att hon ville stå i centrum och dra skämt om kundernas utseende. Till slut kom hon på vad hon skulle bli, och det var skådespelare/ komiker. Man fick se när hon gjorde teatersport och hon var verkligen sjukt duktig på det. Tro det eller ej men MTV hittade en naturbegåvning, och tjejen hade inte ens tänkt på att det var det här hon ville göra innan.

En gång pop, alltid pop

Jag hörde bästa låten på SR Metropol idag, "Love is wicked" med Brick & Lace. Jag laddade ner den och har säkert lyssnat på den hundra gånger bara idag. Även om det här är en dancehall-låt, är den rätt poppig. Uppbyggnaden är som en poplåt - vers, refräng, vers, refräng, stick och så vidare. Dessutom innehåller den ett rap-parti, eller heter det kanske ett toast-parti?

I vilket fall. Det verkar som att alla låtar som jag gillar så mycket att jag repeatar dem och tvångskickar dem till mina vänner på msn, är låtar som låter som pop. Oavsett om genren heter dancehall, conscious reggae, hiphop, rnb, house eller raï eller skatepunk eller något annat. Och jag antar att min smak kan härledas tillbaka till när jag började lyssna på musik på högstadiet, och då var nere med indiepop. Jag antar att indiepopränderna inte har gått ur riktigt än. Helst vill jag att allt ska låta som pop, även om det är något helt annat.

fredag 27 juli 2007

Ain't no fun

Jag handlar i en streetwearaffär (en sån där som har jättestora kläder i mörka färger för killar och små kläder i rosa färger för tjejer). I provrummet hör jag en låt med explicit lyrics som jag inte känner igen, och när jag betalar i kassan frågar jag den fjuniga expediten vad det var för något. Han säger att det är en mixtape med the Game, frågar om jag lyssnat på the Game och jag säger jo och sedan börjar vi diskutera westcoast-hiphop.

Eller, diskutera och diskutera. Killen berättar vad han tycker om westcoast; att den var bra fram till 96 ungefär och sen blev det mest skit efter det. Han berätttar att nu är westcoast på väg tillbaka, och säger att Snoops nya skiva är bra, och spelar upp en låt för mig. Jag berättar vad jag tycker om Snoop och hans texter. Han säger att han inte lyssnar på radio för de spelar bara kommersiell skit, och att han gillar Commons nya skiva. Jag säger att jag tycker Common är sjukt tråkig, med undantag för nya låten "the People". Killen byter ändå skiva igen och spelar en låt med Common.

Jag får samma känsla som jag fått förut när jag pratat musik med killar som är nere med hiphop - att jag är helt utbytbar i sammanhanget. Det handlar inte om att de vill prata med just MIG om hiphop, utan de vill bara få säga vad de tycker. Vem som lyssnar är mindre viktigt, så länge någon lyssnar. Förut tänkte jag att det kanske kunde bero på att jag inte var så påläst eller nere med hiphop, men nu inser jag att hur påläst och nördig jag än blir kommer det ändå vara samma sak. Jag är och förblir en tjej som ska lyssna och lära.

torsdag 26 juli 2007

Loosen up my buttons

Vårens absolut bästa realityserie måste ha varit Pussycat Dolls: The Search For The Next Doll på TV3. Intriger, stageade catfights, snygga frisyrer, osmakliga kläder, politisk inkorrekthet och plastikopererade jurymedlemmar.

Trots att den var så bra förstod jag aldrig poängen med själva tävlingsmomentet. Serien gick alltså ut på att man skulle hitta en ny medlem till en grupp som redan har sex medlemmar, men där endast en av dem, Nicole Scherzinger, hörs och syns i videor och intervjuer. När serien nu är slut har en tjej som heter Asia vunnit. Detta innebär att Pussycat Dolls har sju medlemmar, varav sex är överflödiga. Det är både två och tre fler utmobbade gruppmedlemmar än i Destiny's Child när det begav sig. Sist in, först ut heter det ju. Så varför vill någon överhuvudtaget vinna en sådan tävling?

torsdag 19 juli 2007

Köp knark på nätet!

Häromdagen skrev DN om att smugglingen av droger per post har ökat. De intervjuade tulltjänstemän och hade med en knarkhund i reportaget som till och med kunde lukta sig till heroin. Man fick veta att det är enkelt att beställa droger på nätet och få dem hemskickade, och att tullen bara får in en liten del av de "enorma mängder" som kommer in. Och sedan kommer det bästa - DN går i princip ut med att det är helt riskfritt att beställa droger på nätet:

När tulltjänstemännen upptäcker mindre paket med cannabis och andra droger brukar de nöja sig med att informera beställaren om att varorna har beslagtagits. Ett brev skickas till den aktuella adressen och på så vis kan även föräldrarna till yngre köpare få vetskap om vad som har hänt.

Det intressanta med artikeln var att den fick till och med mig, som inte är intresserad av droger, att tänka att jaha, det här med att beställa droger på nätet, det kanske jag borde börja med? Det värsta som kan hända är att jag får ett brev som berättar att mina varor har beslagtagits. Jag fick lust att beställa hasch, inte för att jag vill bli hög, utan för att det verkar så enkelt. Jag är inte helt säker på att det var det som var DN:s poäng med artikeln.

tisdag 17 juli 2007

Vad sysslar P. Diddy med egentligen?

Wyclef är inte ensam om att vara lat. P. Diddy och Snoop Dogg turnerade i våras under det obetalbara namnet "the heavy-weights of hiphop", och i mars kom de till Globen. I recensionerna efteråt i både Aftonbladet och DN kunde man läsa att P. Diddy inte kan rappa. Jag hade inte riktigt tänkt på det förrän då, men nu när jag lyssnar på hans låtar kan jag inte annat än hålla med. P. Diddy rappar inte, han gör något annat. Frågan är också om det verkligen är hiphop han sysslar med, de flesta av hans hits lutar mer åt smågungig r'n'b.

Och det är verkligen beundransvärt att han lyckats med en karriär som rappare utan att kunna rappa. På sina håll funkar det också ganska bra, som i den gamla hiphopballaden "I'll be missing you". Och även om det är Faith Evans som sjunger den tårdrypande refrängen, är det minst lika mycket P. Diddys ledsna pratrap som gör låten så sentimental. Han har ett omisskännligt smörigt sätt att uttala raderna:

Seems like yesterday we used to rock the show
I laced the track, you locked the flow
So far from hangin on the block for dough
Notorious, they got to know that
Life ain't always what it seem to be (uh-uh)

Där, ska jag erkänna, får P. Diddy mig att tro på vartenda ord han säger. Tror på honom gör jag också utan tvekan i "I don't wanna know" med Mario Winans där P. Diddy gästar. Lite svårare att ta honom på allvar har jag dock i "I need a girl" featuring Usher, trots att det är min personliga favorit med killen. Där inleder han starkt med raderna:

Yo, I'm internationally known on the microphone
I got it all, but I really need a wife at home

Jag tycker det är lika roligt varje gång jag hör den låten, särskilt som texten fortsätter i samma stil.

Men om P. Diddy nu inte rappar, vad fyller då hans röst för funktion i låtarna? Jag har funderat mycket på det. Slutligen kom jag fram till att han tillför samma sak som de wailande r'n'b-tjejer som sjunger refrängen i olika hiphoplåtar. När P. Diddy drar några rader förstår man helt enkelt att det handlar om allvarliga känslor.

lördag 14 juli 2007

Är det inte Wyclef?

Jag vet inte, vad har Busta Rhymes gjort som han borde ångra? Wyclef däremot, där har vi en som kanske har lite att skämmas för. Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att jag gillar Wyclef på riktigt, men jag vet inte om han har gjort sig förtjänt av det. Ok att han har varit med i Fugees och det är ju respekt, men efter det? Han fortsätter sin karriär med att gästa på Destiny's Child's 90-talshit "No no no" med de oförglömliga textraderna:

Yo, close your eyes, shorty
You're guaranteed to be hypnotized
By the remix that Wyclef provides
I don't care 'bout your size
Girl shake your thighs
All I'm tryin' to do
In the hood is stay alive
Make a little money with Destiny's Child
Thugs hear this song, they dance, they go wild [...]

Det som är slående i denna gästrapp är hur lat Wyclef är, de här raderna lär han ha slängt ihop i taxin på väg till studion. Och han drar sig inte heller för att säga vad det är han är ute efter, nämligen tjäna pengar med DC. Och raderna har ju inte alls med varandra att göra, vadå I don't care 'bout your size?

Wyclef är dock inte heller rädd att ta upp svåra teman. En favorit är tjejer som utnyttjas som gogo-dansare och strippor, dock vet jag inte om han gör det på ett särskilt seriöst eller trovärdigt sätt; i låtarna "Perfect Gentleman" och "Hey Girl". Livet i gettot behandlas i kalkonlåten "Ghetto religion" tillsammans med R. Kelly, inga kommentarer.

And the list goes on. Det bästa av allt är hans radioplåga från 2006, "Hips don't lie" med Shakira. Jag tyckte låten var jättebra innan jag förstod att Wyclef hade gjort en cover på sin egen låt. Originalet gjorde han tillsammans med en tjej som heter Claudette Ortiz på soundtracket till någon slags uppföljare till Dirty Dancing som heter "Havanna Nights" ett par år tidigare. Där heter låten "Dance like this" och är såklart bättre än i Shakiras version. Om det är "make a little money" Wyclef var ute efter även i detta fall, så lyckades han med minsta möjliga arbetsinsats, genom att återanvända en egen gammal låt. Vilket verkar vara hans motto, i likhet med många andra. Men kunde han inte åtminstone försöka göra det med lite mer stil?

Slutligen. I Dave Chapelle's "Bloc Party" är Wyclef med, och när han får besök av en skolorkester som ska uppträda tar han tillfället i akt att säga följande visdomsord: "Don't blame nothing on the white man!", och fortsätter med att berätta hur han kom till USA från Haiti med två tomma händer och sedan har lyckats med den amerikanska drömmen. Man kan tycka vad man vill om det, men själv tycker jag Lauryn Hill som sagt att hon inte gillar att vita lyssnar på hennes musik, och kritiserats för det efter noter, tar en mycket mer intressant och provocerande ståndpunkt. Hon har i alla fall rört om i grytan.

Och trots allt detta gillar jag fortfarande Wyclef, fråga mig inte varför.

onsdag 4 juli 2007

Look at it or play in it

"Are we gonna look at it or play in it?" säger en av tvillingarna Olsen i 90-talsserien "Huset fullt". Det har snöat på bakgården och familjen står bara och stirrar. Men efter den repliken får familjen fart på sig och börjar leka och kasta snö på varandra. Det man kan lära sig av detta är att det finns två sätt att se på populärkultur. Den första är: look at it, och den andra är: play in it.

Den första kategorin är att vara nörd. Det är lika viktigt att veta allt om en populärkulturell företeelse som att uppleva den. Lika viktigt att veta exakt alla medlemmar, avhoppade och nuvarande, i Destiny's child som att gilla deras musik. Lika viktigt att kunna exakta citat från Seinfeld-avsnitt som att gilla själva serien. Lika viktigt att kunna hela Timbalands produktion och vad han heter egentligen som att gilla hans beats. Det är viktigare att kolla på snön än leka i den. Den andra kategorin säger kanske sig själv. Det enda viktiga är vad man gillar, att man gillar det. Inte viktigt att jämföra sin kunskap med andra. Inte alls intressant att veta massa saker för att sen kunna vinna i TP. Inte viktigt att kunna citera George Costanza i tid och otid eller veta att Kelis är ihop med Nas. Helt enkelt roligare att leka i snön än titta på den.

Men. Inom en snar framtid kommer icke-nördarnas tid vara förbi. Och felet är siter som Allmusic och Pandora:s fel. På Allmusic kan man, förutom att hitta musik som är lik den man gillar, hitta till exempel Timbalands hela produktion (han har för övrigt proddat allt ifrån "Pepsi Chart album" och bortglömda rnb-försök från andra hälften av 90-talet till Missy Elliott och Brandy). Och på gamla hederliga IMDB kan man sitta i timmar och koppla skådisar till filmer till regissörer, till filmmusik, och kanske till och med till din mamma.

Det jobbiga är att informationen går in i ena örat och stannar sedan kvar där inne någonstans. Förr eller senare blir vi nördar allihop.