Den där lilla detaljen

Jag jobbar. Jag är tacksam. Jag tackar ja, frågar om fler pass, jag säljer min arbetskraft till höger och vänster. Jag frågar folk jag känner och inte känner om jobb, jag söker sommarjobb i februari och vinterjobb i augusti. Jag ringer och mailar och skickar brev. Jag mailar min handläggare på AMS, jag träffar henne, jag söker kurser, jag skickar fyrtioåttatusen papper till A-kassan.

Jag jobbar. Jag flyttar från stan för ett vick på tre veckor. Kostnaden för den extra lägenheten och tågbiljetterna äter upp en tredjedel av lönen, men jag jobbar.

Jag är sådär tacksam som man ska vara. Jag vikarierar på ett kreativt jobb. Jag vet att det kan vända. Jag har inga problem med att jobba med något annat. Det är inte det som är avgörande; arbetets art, dess innehåll eller den prestige som ligger eller inte ligger däri: villkoren är på en betydande punkt likadana.

Det det handlar om är det där med att vara osäkert anställd, vilket innebär att mitt arbete värderas lägre. Det är det där med att jag inte kan bli sjuk, för då får jag inga pengar.

Det är det där med att jag inte kan ta semester. Det är den där lilla detaljen med att hur hårt jag än sliter räcker det inte för att bli godkänd för en lägenhet hur många decennier jag än stått i bostadskön.

Det är det här med att det skulle kunna fortsätta såhär hur länge som helst.