Ain't no fun

Jag handlar i en streetwearaffär (en sån där som har jättestora kläder i mörka färger för killar och små kläder i rosa färger för tjejer). I provrummet hör jag en låt med explicit lyrics som jag inte känner igen, och när jag betalar i kassan frågar jag den fjuniga expediten vad det var för något. Han säger att det är en mixtape med the Game, frågar om jag lyssnat på the Game och jag säger jo och sedan börjar vi diskutera westcoast-hiphop.

Eller, diskutera och diskutera. Killen berättar vad han tycker om westcoast; att den var bra fram till 96 ungefär och sen blev det mest skit efter det. Han berätttar att nu är westcoast på väg tillbaka, och säger att Snoops nya skiva är bra, och spelar upp en låt för mig. Jag berättar vad jag tycker om Snoop och hans texter. Han säger att han inte lyssnar på radio för de spelar bara kommersiell skit, och att han gillar Commons nya skiva. Jag säger att jag tycker Common är sjukt tråkig, med undantag för nya låten "the People". Killen byter ändå skiva igen och spelar en låt med Common.

Jag får samma känsla som jag fått förut när jag pratat musik med killar som är nere med hiphop - att jag är helt utbytbar i sammanhanget. Det handlar inte om att de vill prata med just MIG om hiphop, utan de vill bara få säga vad de tycker. Vem som lyssnar är mindre viktigt, så länge någon lyssnar. Förut tänkte jag att det kanske kunde bero på att jag inte var så påläst eller nere med hiphop, men nu inser jag att hur påläst och nördig jag än blir kommer det ändå vara samma sak. Jag är och förblir en tjej som ska lyssna och lära.

Loosen up my buttons

Vårens absolut bästa realityserie måste ha varit Pussycat Dolls: The Search For The Next Doll på TV3. Intriger, stageade catfights, snygga frisyrer, osmakliga kläder, politisk inkorrekthet och plastikopererade jurymedlemmar.

Trots att den var så bra förstod jag aldrig poängen med själva tävlingsmomentet. Serien gick alltså ut på att man skulle hitta en ny medlem till en grupp som redan har sex medlemmar, men där endast en av dem, Nicole Scherzinger, hörs och syns i videor och intervjuer. När serien nu är slut har en tjej som heter Asia vunnit. Detta innebär att Pussycat Dolls har sju medlemmar, varav sex är överflödiga. Det är både två och tre fler utmobbade gruppmedlemmar än i Destiny's Child när det begav sig. Sist in, först ut heter det ju. Så varför vill någon överhuvudtaget vinna en sådan tävling?

Köp knark på nätet!

Häromdagen skrev DN om att smugglingen av droger per post har ökat. De intervjuade tulltjänstemän och hade med en knarkhund i reportaget som till och med kunde lukta sig till heroin. Man fick veta att det är enkelt att beställa droger på nätet och få dem hemskickade, och att tullen bara får in en liten del av de "enorma mängder" som kommer in. Och sedan kommer det bästa - DN går i princip ut med att det är helt riskfritt att beställa droger på nätet:

När tulltjänstemännen upptäcker mindre paket med cannabis och andra droger brukar de nöja sig med att informera beställaren om att varorna har beslagtagits. Ett brev skickas till den aktuella adressen och på så vis kan även föräldrarna till yngre köpare få vetskap om vad som har hänt.

Det intressanta med artikeln var att den fick till och med mig, som inte är intresserad av droger, att tänka att jaha, det här med att beställa droger på nätet, det kanske jag borde börja med? Det värsta som kan hända är att jag får ett brev som berättar att mina varor har beslagtagits. Jag fick lust att beställa hasch, inte för att jag vill bli hög, utan för att det verkar så enkelt. Jag är inte helt säker på att det var det som var DN:s poäng med artikeln.

Vad sysslar P. Diddy med egentligen?

Wyclef är inte ensam om att vara lat. P. Diddy och Snoop Dogg turnerade i våras under det obetalbara namnet "the heavy-weights of hiphop", och i mars kom de till Globen. I recensionerna efteråt i både Aftonbladet och DN kunde man läsa att P. Diddy inte kan rappa. Jag hade inte riktigt tänkt på det förrän då, men nu när jag lyssnar på hans låtar kan jag inte annat än hålla med. P. Diddy rappar inte, han gör något annat. Frågan är också om det verkligen är hiphop han sysslar med, de flesta av hans hits lutar mer åt smågungig r'n'b.

Och det är verkligen beundransvärt att han lyckats med en karriär som rappare utan att kunna rappa. På sina håll funkar det också ganska bra, som i den gamla hiphopballaden "I'll be missing you". Och även om det är Faith Evans som sjunger den tårdrypande refrängen, är det minst lika mycket P. Diddys ledsna pratrap som gör låten så sentimental. Han har ett omisskännligt smörigt sätt att uttala raderna:

Seems like yesterday we used to rock the show
I laced the track, you locked the flow
So far from hangin on the block for dough
Notorious, they got to know that
Life ain't always what it seem to be (uh-uh)

Där, ska jag erkänna, får P. Diddy mig att tro på vartenda ord han säger. Tror på honom gör jag också utan tvekan i "I don't wanna know" med Mario Winans där P. Diddy gästar. Lite svårare att ta honom på allvar har jag dock i "I need a girl" featuring Usher, trots att det är min personliga favorit med killen. Där inleder han starkt med raderna:

Yo, I'm internationally known on the microphone
I got it all, but I really need a wife at home

Jag tycker det är lika roligt varje gång jag hör den låten, särskilt som texten fortsätter i samma stil.

Men om P. Diddy nu inte rappar, vad fyller då hans röst för funktion i låtarna? Jag har funderat mycket på det. Slutligen kom jag fram till att han tillför samma sak som de wailande r'n'b-tjejer som sjunger refrängen i olika hiphoplåtar. När P. Diddy drar några rader förstår man helt enkelt att det handlar om allvarliga känslor.

Är det inte Wyclef?

Jag vet inte, vad har Busta Rhymes gjort som han borde ångra? Wyclef däremot, där har vi en som kanske har lite att skämmas för. Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att jag gillar Wyclef på riktigt, men jag vet inte om han har gjort sig förtjänt av det. Ok att han har varit med i Fugees och det är ju respekt, men efter det? Han fortsätter sin karriär med att gästa på Destiny's Child's 90-talshit "No no no" med de oförglömliga textraderna:

Yo, close your eyes, shorty
You're guaranteed to be hypnotized
By the remix that Wyclef provides
I don't care 'bout your size
Girl shake your thighs
All I'm tryin' to do
In the hood is stay alive
Make a little money with Destiny's Child
Thugs hear this song, they dance, they go wild [...]

Det som är slående i denna gästrapp är hur lat Wyclef är, de här raderna lär han ha slängt ihop i taxin på väg till studion. Och han drar sig inte heller för att säga vad det är han är ute efter, nämligen tjäna pengar med DC. Och raderna har ju inte alls med varandra att göra, vadå I don't care 'bout your size?

Wyclef är dock inte heller rädd att ta upp svåra teman. En favorit är tjejer som utnyttjas som gogo-dansare och strippor, dock vet jag inte om han gör det på ett särskilt seriöst eller trovärdigt sätt; i låtarna "Perfect Gentleman" och "Hey Girl". Livet i gettot behandlas i kalkonlåten "Ghetto religion" tillsammans med R. Kelly, inga kommentarer.

And the list goes on. Det bästa av allt är hans radioplåga från 2006, "Hips don't lie" med Shakira. Jag tyckte låten var jättebra innan jag förstod att Wyclef hade gjort en cover på sin egen låt. Originalet gjorde han tillsammans med en tjej som heter Claudette Ortiz på soundtracket till någon slags uppföljare till Dirty Dancing som heter "Havanna Nights" ett par år tidigare. Där heter låten "Dance like this" och är såklart bättre än i Shakiras version. Om det är "make a little money" Wyclef var ute efter även i detta fall, så lyckades han med minsta möjliga arbetsinsats, genom att återanvända en egen gammal låt. Vilket verkar vara hans motto, i likhet med många andra. Men kunde han inte åtminstone försöka göra det med lite mer stil?

Slutligen. I Dave Chapelle's "Bloc Party" är Wyclef med, och när han får besök av en skolorkester som ska uppträda tar han tillfället i akt att säga följande visdomsord: "Don't blame nothing on the white man!", och fortsätter med att berätta hur han kom till USA från Haiti med två tomma händer och sedan har lyckats med den amerikanska drömmen. Man kan tycka vad man vill om det, men själv tycker jag Lauryn Hill som sagt att hon inte gillar att vita lyssnar på hennes musik, och kritiserats för det efter noter, tar en mycket mer intressant och provocerande ståndpunkt. Hon har i alla fall rört om i grytan.

Och trots allt detta gillar jag fortfarande Wyclef, fråga mig inte varför.

Look at it or play in it

"Are we gonna look at it or play in it?" säger en av tvillingarna Olsen i 90-talsserien "Huset fullt". Det har snöat på bakgården och familjen står bara och stirrar. Men efter den repliken får familjen fart på sig och börjar leka och kasta snö på varandra. Det man kan lära sig av detta är att det finns två sätt att se på populärkultur. Den första är: look at it, och den andra är: play in it.

Den första kategorin är att vara nörd. Det är lika viktigt att veta allt om en populärkulturell företeelse som att uppleva den. Lika viktigt att veta exakt alla medlemmar, avhoppade och nuvarande, i Destiny's child som att gilla deras musik. Lika viktigt att kunna exakta citat från Seinfeld-avsnitt som att gilla själva serien. Lika viktigt att kunna hela Timbalands produktion och vad han heter egentligen som att gilla hans beats. Det är viktigare att kolla på snön än leka i den. Den andra kategorin säger kanske sig själv. Det enda viktiga är vad man gillar, att man gillar det. Inte viktigt att jämföra sin kunskap med andra. Inte alls intressant att veta massa saker för att sen kunna vinna i TP. Inte viktigt att kunna citera George Costanza i tid och otid eller veta att Kelis är ihop med Nas. Helt enkelt roligare att leka i snön än titta på den.

Men. Inom en snar framtid kommer icke-nördarnas tid vara förbi. Och felet är siter som Allmusic och Pandora:s fel. På Allmusic kan man, förutom att hitta musik som är lik den man gillar, hitta till exempel Timbalands hela produktion (han har för övrigt proddat allt ifrån "Pepsi Chart album" och bortglömda rnb-försök från andra hälften av 90-talet till Missy Elliott och Brandy). Och på gamla hederliga IMDB kan man sitta i timmar och koppla skådisar till filmer till regissörer, till filmmusik, och kanske till och med till din mamma.

Det jobbiga är att informationen går in i ena örat och stannar sedan kvar där inne någonstans. Förr eller senare blir vi nördar allihop.