Jag vill tacka alla 70-talister!

Idag fattade jag det. Jag förstod, och det var idag. Jag insåg att min åldersnoja, förutom att vara allmänt jobbig och deprimerande, också är helt felaktig.

Min rädsla för att inte ha hunnit med vad det nu borde vara vid alla olika åldrar jag har passerat, saknar helt relevans. Och det har inte att göra med att jag har lyssnat för mycket på Prem Rawat eller Deepak Chopra, slutat noja i övrigt eller gudbevars börjat ta livet med en klackspark.

Anledningen till att jag inte behöver noja mer är att jag har förstått grejen med 70-talister. Detta efter att ha gått dubbelt med en kille på min praktikplats. Han är nästan tio år äldre än mig men snackar typ som en tonåring och har mer häng på byxorna än jag.

Han har visserligen mer erfarenhet än jag, kan köra bil och programanställning på SVT. Men. Han lever ungefär på samma sätt som mig, och har inte bytt sina sneakers mot vinterskor fastän det är december.

Och nu ser jag det överallt. När jag tidigare haft ångest för att folk blir så vuxna och stadgade, kan jag nu se mig omkring i min bekantskapskrets och inte vara lika rädd för att fylla typ 32. Jag kan till och med tycka att det verkar lite trevligt

Jag som brukar spy galla över min föräldrageneration (ja, jag tycker fortfarande att 40- och 50-talisterna har jävligt mycket att vara tacksamma för) har äntligen hittat en generation att se upp till.

Det är något visst med 70-talister. 60-talisterna må ha bra smak på inredning, men de har en tendens att tycka att jeans ska sitta "i midjan" och att ett yrke är något som man "är". I allra värsta fall tycker de att artister ska skriva sina låtar själva för att ens kallas artister, och att hiphop inte är något annat än låtstöld.

70-talisterna däremot, vet att uppskatta såväl bra musik som dåliga skämt. Tack vare dem kommer jag aldrig behöva bli lika vuxen som mina föräldrar såg ut på 80-talet.

I alla fall inte de närmaste åtta, nio åren. Och hade jag haft turen att födas till man, hade det stadium och den klädstil jag befinner mig i nu kunnat vara typ, livet ut.

En nära relation till Go'kväll

Det sanna värdet av att ha nära relationer är när man inte behöver göra saker tillsammans. Man kan hänga i samma lägenhet, vistas i samma rum men göra olika saker. Någon lagar mat, någon annan kollar på youtube-klipp, en tredje hänger i soffan och stör sig på nyheterna. Och samtidigt är man tillsammans och tycker om varandra. Med risk för att låta blödig och religiös är det i sådana sammanhang jag känner någon slags tacksamhet, oklart till vem eller vad.

Det där har jag egentligen vetat länge, utan att formulera det i ord. Förrän ikväll, framför teven. Jag är hemma och sjuk i influensa, och har isolerat mig från alla mänskliga relationer med tanke på pandemirisken. Efter att ha sovit halva dan och mått allmänt överjävligt kollade jag under en stunds vakenhet på SVT:s Go'kväll.

När jag hade tittat på dagens avsnitt på ettan, och gårdagens på SVT24, förstod jag vad programmet försöker efterlikna. Det är just den där varma, mjuka känslan av att vara nära andra människor i ett avslappnat tillstånd där man känner sig trygg.

Det är därför programledaren sitter i ett mysigt hörn med den gästande författaren, och när kameran byter vinkel får man se kocken som lagar kvällsmåltiden i förgrunden. Mjuka kockhänder steker köttbitarna till precis lagom stekyta, medan programledaren ställer mjuka men ändå journalistiska frågor till författaren. Mjuk belysning över stylisten som gör om kvinnan i 55-årsåldern, och så vidare till ett klipp till Go'kvälls svar på Mannen som kan tala med hundar, där en man får hjälp med sin hund som skäller i bilen.

Så tillbaka till studion igen. Nu reser sig programledaren ur fåtöljen och får instruktioner av kocken hur han ska hjälpa till. Mortla lite pepparkorn här, röra ihop en dressing där. Så hjälps de åt att röra ihop salladen och lägga upp köttbitarna. Och titta så gott det blir!

Det är något fint och till och med lite trösterikt med det här konceptet, men samtidigt något väldigt sorgligt och deprimerande. Här sitter jag i min totala ensamhet medan SVT försöker inkludera mig i någon slags gemenskap. Om det nu är det de försöker göra.

Det är kanske snarare så att om man saknar nära relationer, kan man som substitut titta in i SVT:s konstruerade gemenskap.

För en konstruktion är den ju, om än en väldigt proffsig sådan.

Alternativa alternativ

När Cinderella Man, boxningsfilmen med Russell Crowe, gick på tv i somras var jag inte sen att haka på. Där och då kändes det som en lämplig utväg - jag behöver en alternativ karriär och precis som Russell Crowe skulle jag kunna satsa på boxning.

Jag tillhör nu inte 30-talsdepressionens arbetarklass, jag behöver inte stå och hänga på låset för att få dagjobb i hamnen. Jag har dessutom tillräckligt med högskolepoäng för att gå med i Akademikernas A-kassa för 90 kronor i månaden.

Ändå vaknar jag i gryningen, alternativt kan inte sova alls för att jag är så jävla orolig för att allt ska gå åt helvete. Jag har en känsla av att när jag snart har läst sex år på universitetet, och i allra bästa fall lyckas få till en fil kand, kommer jag vara tillbaka på exakt samma plats som innan jag började plugga.

Det kommer gå åt helvete. Jag bara vet det. Jag vet det för att jag har valt fel inte en eller två utan tre gånger. Vad detdär jättehemska som skulle kunna hända är rent konkret, har jag visserligen ingen klar bild av. Eller jo jag vet. Jag bävar för att betala tillbaka studielånet på samma inkomst jag hade innan jag började låna pengar av CSN.

Det värsta vore att börja jobba på dagis igen, precis som min mamma slutade som dagmamma efter många års studier. Men egentligen vet jag inte varför jag tänker att det skulle vara så hemskt. Det kanske skulle vara helt okej. Soft, till och med. Mindre stress än att jobba som inhoppsvikarie på random nyhetsfabrik tills man blev utlasad eller inte pallade med pressen.

I alla fall. Om jag inte ens försöker, kan jag ju inte misslyckas. Därför är det bra att ha en backupplan, och en backup till backupplanen. Problemet är att det slutar med att jag inte gör någonting fullt ut. Varken det som är min huvudsysselsättning för tillfället, eller det jag tänker är min alternativa karriär.

Och precis just nu har jag gått varvet runt, på ett sätt som blir lite absurt. Jag började med att plugga till socionom, var avundsjuk på alla som pluggade journalistik och jobbade hårt för att sälja in några texter till tidningar. Sen hoppade jag av socionomlinjen och började på JMK. Och så handlar mitt första inslag på praktiken om att fler får försörjningsstöd, och nästa handlar om att fler söker sig till natthärbärget och Frälsningsarmén.

Och när jag intervjuar personalen på natthärbärget får jag dåligt samvete. Här ska jag göra ett nyhetsinslag om det som de jobbar med på riktigt. 20 sekunder av 10 minuters intervju kommer höras i radio, och jag kommer bara bekräfta den bild som jag stör mig på att andra nyhetsmedier repeterar till leda.

Insikten som drabbar mig har drabbat mig tusen gånger förut: jag är på fel plats. Jag måste härifrån, och det fort. Folk som säger att jag gör bra eller helt okej ifrån mig vet inte vad de snackar om. Jag vet inte vart jag ska, bara att jag måste bort.

Jag står och svajar på ett sätt som inte är okej. Det skulle vara lätt att säga 80-talist, javisst, jag kunde dissa mig själv och säga att det är inte synd om mig, en person från medelklassen med lite för många val. Det står var och en fritt att dra den slutsatsen av det här, men för mig är problemet att jag har så jävla svårt att se det som just val. Att jag skulle kunna välja mellan dethär eller detdär och att det skulle vara okej. Jag är alldeles för övertygad om att det enda jag kan göra är att välja fel. Det finns något som är rätt, något som jag borde göra, och om jag bara kunde komma på det så skulle allt ordna sig till det bästa.

Boxning har jag för övrigt tränat sammanlagt tio gånger, senast för en månad sedan. Det kanske inte är min grej när allt kommer omkring, jag tror jag måste hitta ett alternativ till alternativet som var mitt alternativ, en plan D för plan C när plan B inte funkade.

Sötebrödsdagarna är över

Vaknar först halv fem, klarvaken, orolig, lyckas somna om tills klockan ringer klockan sex. Onsdagar går jag upp först tio i sju och det tycker jag numera är sovmorgon. Alla andra dagar äter jag min yoghurt som i dvala och sedan har jag ett system. Jag gör en termos med kaffe och eftersom jag inte orkar bre mackor har jag köpt Den skrattande kon-ost som jag lägger i en påse tillsammans med det torra brödet som är kvar.

Sedan plankar jag in på tunnelbanan klockan tio i sju, tänker att jag ska köpa ett SL-kort imorgon för jag åkte ju fast förut, tar blå linjen till Fridhemsplan, byter till gröna på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan och på T-centralen går jag av.

Detta är första etappen. Andra etappen består av att betvinga känslan av att jag är ute på långresa, jag är ju inte det, jag gör det här varje dag: jag går upp till Cityterminalen och tar ERSÄTTNINGSBUSSEN till den där staden en timme från Stockholm för tåget går inte på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan.

Detta är andra etappen: jag går på bussen, hittar en ledig plats och sätter i ett par öronproppar. Jag försöker sova. Bussresan tar drygt en och en halv timme. När vi väl är framme känns det som att det har varit morgon två gånger, jag har vaknat en gång hemma hos mig och en gång på bussen och båda gångerna vill jag inte vara med. Det är då jag dricker upp kaffet och eventuellt äter på det torra brödet.

Detta är tredje etappen: jag går till min praktikplats. Hur det är där ska jag inte gå in på men tanken har slagit mig att jag valt fel yrke, fel bransch och överhuvudtaget fel liv.

De bjuder på automatkaffe. Jag dricker mycket av det. De bjuder på frukt. Jag äter av den.

När klockan blivit två är läget kritiskt. Jag befinner mig inuti Office Space, jag räknar timmarna, jag har tre chefer, jag är ny och superdålig på allt. Allt jag kunde glänsa med förut har liksom runnit av mig, jag vet inte hur man gör det här jobbet, jag antar att det är meningen att jag ska lära mig men det är så svårt.

Detta är fjärde etappen: klockan är tjugo i fem och jag går till en speciell korsning där jag möter en man som också pendlar från Stockholm. Jag åker i hans bil och betalar lite bensinpengar, jag har hittat honom på Internet.

Första gången jag åkte med honom var jag rädd att han skulle vara en skummis, men det visar sig att han är mycket trevlig (peppar peppar). Det visar sig också att han har spelat med ett band som uppträtt på en mycket central allmän plats i Stockholm. Gruppen var något av lokala kändisar, men de fick problem med polisen, mycket böter och nolltolerans. Nu har mannen jag åker bil med gått en högskoleutbildning och skaffat sig en säkrare jobb, jag avundas honom att han gjort rätt val men kanske inte jag.

Jag är så trött så trött men vi börjar prata om samhället och Reinfeldt och papperslösa och bostadspolitiken och Mona Sahlin och radion och körkort och svartjobb och planka.nu och vart tog solidariteten vägen eller egentligen, vi pratar om socialismen.

Detta är femte etappen: jag blir avsläppt vid en tunnelbanestation cirka klockan 17:55 i en närförort, jag åker tunnelbana, jag plankar in på fyrans buss enligt ett särskilt system, jag går till mitt hus.

Om jag har tur funkar hissen när jag kommer hem. Annars går jag tolv trappor upp. Sedan är det tre timmar tills jag ska gå och lägga mig igen.

Tillgängligt tillstånd

Första delen av sommaren tillbringade jag i det där tillståndet. Det där tillståndet av att vara mottaglig för visdomsord, aforismer, andra människors insikter och - allsköns dravel och plattityder. Det de säger till mig på tv, i tidningen, i boken, i tunnelbanan och i radion fastnar. Eftersom jag längtar efter en fras som ska förklara meningen med allt, vill jag tro på varje ord och gör det också. I ungefär en kvart, tills jag byter kanal och nästa människa talar till mig med emfas.

Och det är inte första gången. Någon gång i våras satt jag med tårar i ögonen framför Preem Rawats program på Öppna Kanalen och kände på fullaste allvar att "han har så rätt". Det höll på att hända igen med Deepak Chopra, i programmet med honom och Mike Myers på SVT förra veckan (programserien Iconoclast lyckas med de mest märkliga konstellationer).

Eftersom jag har hört en del kritik mot honom, hade jag en mycket mer skeptisk inställning till honom än till Preem Rawat. Men jag försökte ändå lyssna på hans aforismer och låta dem sjunka in.

Till exempel sa han något i stil med att livet består av tillfälligheter. Bara tillfälligheter, en lång rad, slumpmässiga. Och slutsatsen var, något underförstått, att man skulle acceptera och omfamna detta faktum. Jag ska erkänna att jag tyckte det lät så sant, och så trösterikt.

Tills jag prövade att vända på hela resonemanget. Och så insåg jag att han hade lika gärna kunnat säga motsatsen till det han sa. Typ: "livet är inget annat än en lång rad av förutbestämda, meningsfulla, logiska händelser. Det gäller bara att upptäcka det och omfamna det!"

I mina öron låter det precis lika trösterikt. Vilket innebär att Deepak Chopra och hans gelikar i praktiken skulle kunna säga nästan vad som helst och det skulle låta lika bra.

För min del betyder denna insikt att andra delen av sommaren kommer att tillbringas i någon slags bakfylla, eller ett slags uppvaknande. Jag kommer ödmjukast och något skuldmedvetet försöka avvisa andras oönskade visdomar överbord, en i taget. Och när jag har gjort mig av med allihop, ska jag vänligt men bestämt säga hejdå till min mottaglighet.

Fruar och flickvänner i DN

Po Tidholm gör en strålande sågning av Tomas Ledins konsert på Skansen. Det är en mycket bra text, särskilt om man har svårt för Tomas Ledin. En formulering fastnar dock i halsen på mig och det är denna: Sommarlediga män med seglarskor och babyblå lammullströjor över axlarna står och kramas med sina piffiga fruar.

Det är givetvis MÄN som har "piffiga fruar" och inte tvärtom. Såklart. Och jag skulle kanske inte ha reagerat så mycket på det här om det inte vore för att samma, vad ska man kalla det, tema, återkommit i DN hela sommaren. I en artikel om Stockholmsveckan på Gotland skriven av Johan Åkesson kan man läsa följande mening: (...) de nätta, bikiniklädda tjejerna som dansar likt sprattlande sillar uppe på båten ser glada ut trots trängseln.

I den artikeln fanns det också en ganska märklig vinkel. Åkesson tycks vid en första anblick ifrågasätta att det, i hans ögon, var killarna som hade pengarna och resurserna och därmed styrde på Stockholmsveckan. Han gör det med frågor som: Finns det inga tjejer här som beställer champagne och har med sig egen båt? Denna fråga ställer han dock till en man och svaret blir, föga förvånande: Det är killarna som styr, det går fem tjejer på en kille, och det är killarna som sätter i gång festerna, tjejerna hakar mest på. Så är det inte i Frankrike, där finns det många rika tjejer som betalar för sig själva, förklarar Nicklas.

Om det nu är så som Nicklas i artikeln beskriver, så är det ju bara att beklaga. Men om Johan Åkesson hade bemödat sig om att ställa denna fråga till en kvinna, hade svaret kanske blivit annorlunda. Därmed hade han också på riktigt ifrågasatt det han såg, genom att ge röst åt dem han tycker sig se vara bifigurer. Istället fortsätter kvinnorna vara just bifigurer och objekt genom hela Åkessons artikel. Hela artikeln känns liksom unken på något sätt, och jag tror knappas att det bara går att skylla på att det är så "verkligheten" ser ut på Stockholmsveckan. Det handlar snarare om vad man väljer att se, hur man tolkar det och framförallt vilka man intervjuar och därmed gör till subjekt.

Samma gäller för DN:s riktiga bottennapp: "Kvinnorna bakom männen i Volvo Ocean Race", en artikel i DN Söndag från 21/6 i år (finns tyvärr inte på nätet). Den handlade om sambos och fruar till manliga kappseglare som reser jorden runt på farliga kappseglingar.

Ja, detta är sant. Dessa fruar finns och därför kan man ju, om man vill, skriva en artikel om dem. Det finns en historia att berätta om dem, och det har DN Söndag uppenbarligen valt att göra. MEN man skulle ju också, hör och häpna, kunna tänka sig att skriva en artikel om kvinnliga kappseglare, kanske eventuellt..? Eller om män som följer sina partners runt världen..? Tyvärr är nog detta förslag som aldrig har yttrats på redaktionsmötena på DN Söndag. Alldeles för progressivt!

Att beskriva oss som flickvänner och fruar känns så otroligt 50-tal så jag saknar ord. Vid det här laget, sommaren 2009, har vi ändå kommit längre än så. Och att DN fortfarande beskriver oss så, är ett val de gör som kanske inte är så förvånande men i mina ögon extremt provocerande.

Önskvärd uppväxt

När Alicia Keys möter Ruby Dee i ett program på SVT förra veckan, får vi höra den igen: historien om maskrosblomman som sprängde sig igenom betongen. Det tar inte många minuter av programtiden förrän Keys är just där, tillbaka i uppväxten i Hell's Kitchen i Harlem.

Hon berättar med emfas, något sammanbitet men samtidigt känslofyllt, historien om sin uppväxt. Hon berättar om sin ensamstående mamma, som inte hade någonting men jobbade som en slav för att ge Keys det bästa hon bara kunde ge. Och så får vi se ett kort på mamman och Alicia Keys, tätt intill varandra, leende. Efter det ett par klipp från Keys framgångsrika karriär, sjungandes i ett par tre videor bakom pianot.

Detta är historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten. Den är upphöjd för att man, framförallt ur ett amerikanskt perspektiv, gör helt rätt om man lyckas mot alla odds. Den berättar om hårt jobb, föräldrar som offrar allt för sina barn och framgångssagan som blir sann och sensmoralen är "alla kan ta sig ur gettot bara de jobbar hårt".

Den är önskvärd, för att den berättar en fin och passande historia om en mammas kärlek till sitt barn. En mamma som jobbar dygnet runt för att barnet ska kunna förverkliga sina drömmar, för att sedan berätta historien om det för världen på tv. Detta är den ultimata uppväxthistorien, eftersom den kombinerar den amerikanska drömmen med idealbilden av en mamma.

Och vi har hört den här uppväxthistorien förut. Vid det här laget har vi hört den så många gånger, att den har vuxit till något större än sig själv. Det är den här historien kvinnorna som var gäster hos Ricki Lake förgäves försökte återberätta om sina egna liv när de argumenterade för att "I got two jobs, I pay my own bills, I raise my children to respect God and America".

Men historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten är, i de allra flesta fall, inget annat än en önskedröm och en lögn. Bakom Alicia Keys återhållna tårar och korten på henne och hennes mamma på röda mattan, döljer sig inte bara alla dem från Hell's Kitchen som blev kvar och som inte lyckades få skivkontrakt trots att deras mammor jobbade som slavar. Då och då skymtar antitesen till Alicia Keys uppväxthistora fram, och den personifieras av Eminem.

Det är den besvärande och icke önskvärda uppväxten, som berättar om bitterhet, våld, ilska och mänsklig misär istället för försoning och kärlek. Den här uppväxthistorien är icke-önskvärd för att den berättar vilka fruktansvärda konsekvenser som sociala och psykiska problem kan få för ett barn. Den är besvärande för att den berättar om en mamma som föraktar sitt barn, istället för att visa kärlek.

Den här historien höjs inte upp till skyarna, för den berättar fel historia om familjen. Möjligen kan den tjäna som lite halvskandal eller freakshow, en pinsam teater med offentliga bråk mellan honom och hans mamma. Det är också tydligt att den besvärande och icke önskvärda uppväxthistorien är besvärande även för den som berättar om den, inte bara för de som lyssnar.

Eminem är antagligen väl medveten om att berättar fel historia. I "My Mom" från i våras, rappar Eminem om hur hans mamma är orsaken till hans eget drogmissbruk, men han måste samtidigt ursäkta sig. Han gör det i rader som: I know you're probably tired of hearing 'bout my mom och sorry mom, I still love you though. Och tidigare, i "Cleaning out my closet", börjar en vers med Now I would never diss my own mama just to get recognition, take a second to listen for you think this record is dissin'

Medan Alicia Keys uppväxthistoria växer till något större, blir historier som Eminems mindre än sig själva. Vi kan glädjas med Alicia Keys, det har vi lärt oss. Vi kan få tårar i ögonen av det hon berättar och det är meningen att det hon berättar ska ge oss kraft och mod att ta oss ur vårt eget personliga getto, vilket det än må vara.

Men när vi hör Eminem rappa om sin mamma, blir vi istället illa till mods för vi vet inte var vi ska placera in hans historia. Historien om fattigdom och kriminalitet är en sak, men att till det lägga en historia om en mamma som föraktar sitt barn blir bara för mycket. Och när det kommer till kritan spelar det heller ingen roll hur sant eller falskt det han säger om henne är.

Det som spelar roll är att hans historia är besvärande och inte önskvärd. Dels för att den berättar fel historia om mammor, och dels för att den vittnar om att man inte alls måste ha en mamma som offrar allt för att ta sig bort från misären och in på MTV.

Beat 'em up

Din kampsportstränare är artig, välkomnande och vill gärna ge dig en bra deal. Han är en han, mellan 1.70 och 1.75 cm lång, och inte riktigt så muskulös som du trodde han skulle vara. Om du tittar noggrannt har han kanske en kulmage eller är åtminstone lite lönnfet. Det förvånar dig lite, men på något sätt känns det ändå betryggande.

Din kamsportsträningslokal ligger inte riktigt mitt i stan men nästan, i en källarlokal på en lite undanskymd bakgata. Där luktar det gammal svett, rören är trasiga och duschen är bara nästan ren. Du får börja i nybörjargruppen, på uppvärmningen visar tränaren grundteknikerna.

Tränaren sparkar och parerar slag och han gör det snabbt, effektivt men ändå återhållsamt. Ett kort ögonblick tänker du "om jag trycker på den här knappen så gör han en sån där hög spark till". Sedan kommer du på dig själv, du är faktiskt inte inne i Double Dragon eller Final Fight, det här är tydligen på riktigt.

Det är din kompis som har dragit med dig, eller så hade du inga kompisar och behövde någonstans att vara för att hålla tankarna borta från allt det där du inte kan sluta tänka på. Du kanske träffar någon där som säger till dig att; "min tjej dumpade mig och nu var det som att jag valde mellan flaskan och thaiboxningen". Du kanske ser den personen där varje dag, flåsande, genomsvettig. Och du känner igen dig i honom.

Du känner igen dig i honom när du förtvivlat försöker hålla mitzarna rätt, du känner igen dig i honom när du nästan börjar gråta av trötthet, du känner igen dig i honom när du inte orkar slå tillbaka mer. Du känner igen dig i honom när han säger, "jag känner mig som en klyscha".

Normativ, schmormativ

Så, jag planerar att övningsköra med min pojkvän. Han är killen som kan köra bil, och jag är tjejen som han ska lära ut detta till. Könsrollsstereotypt och normativt så det förslår, med andra ord.

Trodde jag - tills vi gick handledarkursen. Denna kurs går ut på att "handledaren" och "eleven" bidrar till statens och kapitalets kassa genom att betala en avgift på mellan 600 och 1000 kronor till valfri bilskola. Det lägre priset betalar man om bilskolan inte ingår i en kartell i en medelstor svensk stad. Det högre - ja, ni förstår.

Under denna kurs, som bestod av tre timmar i en fullsmockad sal med en bilskollärare, en powerpointpresentation och så mycket automatkaffe man mäktar med, kom mina förväntningar om att vara normativ på skam. Och det rejält.

Det är ju såhär det ska gå till! tänkte jag när jag tittade mig omkring i församlingen. Den bestod, föga förvånande, av idel fjuniga tonåringar med sina medelålders föräldrar. (Oklart vilka som var i släptåg). Jag kände mig också ganska dum som inte hade räknat ut det innan.

Från en förväntad norm till en annan, med andra ord. Mycket riktigt pratades det också om hur tokigt det kan bli när man som sjuttonåring övningskör med sina föräldrar, men ingenting om övningskörningens eventuella inverkan på det heterosexuella samlivet.

Riktigt roligt blev det dock inte förrän på slutet. Då var det dags för värderingsövning, och bilskolläraren visade en fråga med olika svarsalternativ på powerpointen och sedan skulle man ställa sig i olika hörn beroende på vad man tyckte.

Frågan löd: Är det ok att föräldrarna lånar ut sin bil till sitt barn som har körkort, för att åka till en fest utanför stan där det förekommer alkohol?

Det jag tar med mig från den här upplevelsen är - förutom att jag borde ha tagit körkort med hjälp av ett par svennebananföräldrar och deras bil när jag var arton - är att det är viktigt att använda bilbälte.

Och att när man ska frakta en tjock dataskärm från 8o-talet och den inte får plats i bakluckan, bör man spänna fast den med bilbältet där bak, allt enligt Vägverkets informationsfilm.

Åka av

Bilen är en "han". En han som kan känna och vilja saker.
- Varför låter bilen sådär? frågar jag oroligt.
- Det är för att vi åker på ettan, han vill att du växlar till tvåan, det känner du, säger min bilskollärare, vi kan kalla honom för Janne.
Eller så "vill" han iväg. Det betyder att jag äntligen har hittat dragläget.

Även ratten "vill" räta på sig, och jag ska sträva efter att föra fram bilen på vägen "som en smekning". Jag förstår att det bara handlar om metaforer, men jag får problem med det där direkt. Inte bara för att jag hellre skulle vilja att bilen var en hon, utan för att jag associerar till sex direkt.

Och inte vilket sex som helst, utan såklart mans-sex. Sex i den bemärkelsen att jag börjar se fallossymboler i allt. Det blir till någon slags tvångstanke, och jag ser inget annat val än att använda mig av den tvångstanken för att komma ihåg hur jag ska hantera bilen.

Till exempel - parkeringsbromsen. När den är "uppe", ja, då är den så att säga i bruk. När den är nerböjd, eller just det, "slak", då är den ur.

Växelspaken är mer problematisk, eftersom den ju står rätt upp hela tiden. Det känns också lite privat när Janne ska visa mig hur jag ska "hålla" i växelspaken, eftersom jag petar på den alldeles för försiktigt.
- Såhär ska du göra, håll i den ordentligt med hela handen, säger han.
Fett jobbigt, needless to say, eftersom jag helst inte vill tänka på sex och Janne i samma mening.

Janne, ja. De första lektionerna gillade jag honom skarpt. Pedagogisk, tyckte jag att han var. Tills idag, när han satt vid ratten på vägen tillbaka till bilskolan och berättade om sin egen bilkörning. Hur han tänker och planerar bilkörningen. Och det hade väl varit helt i sin ordning och till och med pedagogiskt, om han inte följande ordväxling hade utspelat sig efteråt:
- Ja, man kunde ju bara önska att du skulle få samma kontroll på körningen som jag.
- Tror du jag kommer kunna få det, då?
- Nej. Det tror jag inte.
- Inte ens efter... trettio år?
- Nej alltså, det går nog inte. Man har ju olika förutsättningar, alltså.

Jag deppade lite över det där. Tills jag erinrade mig vad Janne sa när vi åkte ut till villaområdet där jag övar på att starta och stanna; han sa något om däckbyten. På lektionen före hade de fått punktering. Eleven var också en tjej.
- Alltså, om Linda hade fått punktering själv, hon hade ju aldrig klarat det. Det är för tungt. Mitt tips till dig om du får punktering är att stanna bilen vid vägkanten, ställa dig bredvid och le brett. Det är ju bra för killar ömkar ju för er tjejer, det kan man utnyttja.
- Eller så tränar jag lite styrketräning.
- ... Ja men vi är ju olika till konstitutionen, det handlar mer om det.

Bilen är en han. En han som kan känna och vilja saker. Själv är jag inget mer än en simpel tjej som för fram detta fordon av manskön åt det håll han önskar och vill, omgiven av idel fallossymboler och sexistiska referenser.

2 x Walking in Memphis

Förutom "Africa" med Toto är den här låten (båda versionerna, lika mycket) en av mina guilty pleasures.

SVT vs Försäkringskassan

Min jakt på en praktikplats fortsätter, och jag hade turen att bli kallad till intervju på en lokal SVT-station. Eftersom jag har en bekant som vikarierar där just nu, hade jag redan innan praktikjakten skapat mig en bild av stället.

Jag såg framför mig ett stort kontorslandskap några våningar upp i ett höghus. Receptionen skulle var hög och grå, med en ung tjej bakom luckan. Skrivborden skulle var nya och blanka, och det skulle vara fullt med folk som jobbar intensivt och stressat. Hela tiden skulle det ringa i telefonerna, och folk skulle kasta sig ut genom dörren till de nya, blank SVT-bilarna för att hinna med nästa intervju.

Det såg inte alls ut så. Stället låg istället på bottenvåningen, med slitna skyltar i fönstren där det stod "SVT Umeå" i 80-talsstil. "Kontorslandskapet" bestod av cirka sju skrivbord, där folk, bland annat min bekant, jobbade på lugnt och sansat i sin egen takt. Det var halvtomt på folk. I receptionen satt en vänlig kvinna i övre medelåldern och frågade om jag ville ha kaffe. Mitt i lokalen var en trätrappa - tänk radhusstil - som ledde upp till tjejen som jobbade halvtid med webben. Och det var ungefär allt.

Känslan jag fick var den av att befinna mig på någon slags kommunal eller statlig verksamhet - om det inte hade stått "SVT" överallt hade jag lätt kunnat tro att jag befann mig på Försäkringskassan.

Sedan slog det mig att det är ju nästan exakt det som public service är: en verksamhet, låt vara journalistik, i offentlig regi. Inte konstigt om det ser ut så också. Med andra ord är det enda jag behöver ett par sjukskötersketofflor, Löfbergs Lila-kaffe och en flaska handsprit. Sen kommer jag - om jag lyckas få praktikplatsen - att känna mig som hemma in no time.

Promoe outar sitt klassförakt

Jag har alltid haft svårt för Promoe. Jag tyckte aldrig om Looptroop heller, av samma anledning som jag störde mig på annan politiskt korrekt vänstermusik. Looptroop var såna man bara skulle tycka om, på samma sätt som man bara skulle älska Manu Chao och Tracy Chapman. Jag fattade aldrig det där. Vad jag däremot fattade var att Promoe och Looptroop var vänsterpolitiskt korrekta. Jag förstod det som att de var radikala, och hade en klassanalys av samhället.

Därför undrar jag lite hur Promoe tänker nu, när han ägnar en hel låt åt rent och skärt klassförakt. För det är väl en låt om (fördomar om) arbetarklassen han har gjort, när han i "Svennebanan" rappar saker som en riktig stilikon med silikon, bor i samma stad som du vill ifrån och kunskap från wikipedia, tonårsgraviditet och minnesluckor barn med syrran vill alltid vara kvar i fyllan?

Jag sitter inte inne med sanningen, men i mina öron verkar det inte bättre. Med det sagt, inser jag att den här låten kanske beskriver mer än bara Promoes klassförakt. Den kanske säger något om den utomparlamentariska vänsterns, och därmed delvis mitt eget, klassförakt. Där är "genuin" arbetarklasskultur som fotboll, ölhävning, sillunch på första maj och att läsa arbetarförfattarna lika med hög status - det där har redan beskrivits i "En knuten näve i fickan". Har man däremot andra intressen, som att åka på kryssning, längta till semestern i Thailand, spara pengar till silikonbröst och vara allmänt obildad står det inte lika högt i kurs.

Men nu verkar det inte direkt vara så att Promoe är ute efter att rannsaka varken sig själv, eller den rörelse han agerat soundtrack åt. Svennebanan är och förblir en låt som beskriver hur mycket Promoe stör sig på arbetarklassen och den outbildade medelklassen. De där andra, som är avundsjuka på överklassen och spyr utav dagen-efter-piller.

På fel plats

Jag var på intervju för den prestigefyllda praktikplatsen. Två personer intervjuade mig, som vanligt körde de med good cop, bad cop-rutinen. Jag var förberedd på det, min klasskamrat hade berättat att det var så det gick till. Men han jag trodde skulle vara the good cop, visade sig vara the bad cop, och tvärtom.

Jag visade mina arbetsprover och berättade. Jag tror att det jag är bra på kom fram. Det kändes inte som att jag gjorde bort mig. Nästa dag hörde de av sig och sa att, vi har valt en praktikant, det blev inte du. Först kändes det ganska jobbigt. Känslan jag fick var den av att ha gjort bort mig. Jag kände mig pinsam.

Sedan blev det ganska uppenbart för mig att det är klart att jag inte kunde få platsen. Jag har inte definierat mig själv, vad jag vill och varför. Jag har inte direkt någon erfarenhet, och plötsligt kände jag mig dum som ens sökt den platsen. Vem tror jag att jag är? Som om jag kunde stövla in på Sveriges Radio och bara, tjena, här är ert blattealibi!

Jag förstod att jag helt enkelt var fel person för dem. Rätt person har vetat i flera år att han vill bli journalist, jobbat målmedvetet för det och sysslat med massor av extracurricular activities. Rätt person är stresstålig, har jobbat som nyhetsreporter och vet vad det är som gäller. Min styrka ligger däremot någon annanstans.

Efter "tack men nej tack"-samtalet fick jag plötsligt en flashback. Jag började tänka på när jag gick i nian på högstadiet. Min engelskalärare berättade att hon kunde erbjuda en elev att gå på uttagningen till ett läger som hette "Camp Rising Sun".

Om man blev uttagen fick man åka till USA med en massa ungdomar från olika länder, där man fick lära känna varandra, sjunga sånger runt lägereldar och bada i en sjö. Och, helst av allt, sent på kvällen kanske man skulle lyssna på musik i samma freestyle som en söt kille, med varsin hörlur i örat.

Jag fick gå på den där uttagningen. Det var i en lokal någonstans i stan, jag minns inte riktigt vart. De andra ungdomarna som var där hade med sig sina föräldrar, som såg stränga ut och var där för att coacha sina barn. Jag satt och väntade i cafét, och såg hur föräldrarna satt kvar medan ungdomarna gick in på intervju en i taget. De såg stressade och målmedvetna ut.

Själv hade jag flyttat hemifrån ett år tidigare och gick till intervjun själv, precis som jag gjorde allting annat själv. När det så var min tur att bli intervjuad gick jag in i ett rum med två personer som var en slags jury. De frågade vad jag brukade göra på fritiden. Jag sa att jag brukade läsa böcker, lyssna på musik och titta på tv.

Där och då förstod jag att det var fel svar. Jag förstod också att det inte fanns något jag kunde göra för att ändra på det.

Ett par dagar senare kom så samtalet från juryn på "Camp Rising Sun". Jag hade inte gått vidare. Jag blev lite ledsen.

Ungefär som nu.

Jag i två meningar

Jag fick i uppgift att skriva en kort presentation om mig själv. Eftersom jag nyligen har skrivit ett antal "personliga brev" till personer jag inte känner (flera som jag med största sannolikhet aldrig kommer träffa), kan man tycka att det inte borde vara så svårt.

Problemet är bara att när jag spånar på saker att skriva i dendär presentationen, känns det som att jag ljuger, tror mig och försöker framställa mig som något jag inte är. Precis som i de där förbannade jävla personliga breven.

En anledning till att jag känner så är det här med automatisk skrift. När jag ska skriva något som jag inte vill skriva, kopplar jag på autopiloten. Jag vet inte hur det går till, men det händer hela tiden. Sen är jag som i trans i cirka femton minuter, och under den tiden rör sig mina händer över tangentbordet och skriver en text av sig själv.

Jag läste ett av de där personliga breven nyss som jag skrev förra veckan. Och jag svär vid Gud att jag inte hade en aning om att jag hade skrivit som jag tydligen hade gjort.

Jag har skrivit saker jag inte tycker. Jag har copy pasteat från ett brev till ett annat. Jag har beskrivit mig själv som värsta stjärnan.

Mot bakgrund av det borde det inte vara så svårt att skriva en kaxig presentation av mig själv på tre meningar. Om det inte var för att jag känner mig förmäten, förljugen och publikfriande.

Publikfriande! Där har vi det. And it's a gift and a curse.

Jag börjar fatta vad jag ska skriva, och varför. Jag lämnar autopiloten därhän och författar följande mästerverk:

"Nadia Cherqaoui är 25 år gammal och studerar på JMK i Stockholm. Hon tittar helst på kabel-tv, läser Faiza Guène, lyssnar på Brandy och äter Snickersglass. Skulle klä sig som Fresh Prince om hon bara vågade och funderar ganska mycket över hur Leila K mår idag."

Hur mycket invandrare är jag nu?

Flera av de prestigefyllda praktikplatserna som vår klass kan söka, vill gärna ha sökanden med... ja, vad är det egentligen de vill ha?

SR Ekot, vill gärna ha sökanden med "annorlunda bakgrund", SR Kalmar vill gärna ha "annan bakgrund än svensk" och SVT ABC skriver "gärna annan etnisk bakgrund för ökad mångfald". Statistiken från förra året verkar också visa att det är bra att heta till exempel Nadia Cherqaoui eller Muhammed Muhammed, för att stå sig i konkurrensen om just de praktikplatserna.

Först och främst vill jag säga att jag tycker det är en berömvärd ansträngning som SR och SVT gör - och det menar jag verkligen, jag är inte ironisk. Men det stora problemet är ju tyvärr som bekant att Stockholms Universitet, dit JMK hör, är ett av dem med störst social snedrekrytering i landet. Vilket betyder att det kommer bli extremt få Muhammed Muhammed för SR och SVT att välja mellan. (Nuförtiden är jag förresten så trött på att vara trött på att det är så, att jag inte ens tänker skriva hur trött jag är på det.)

Jag har också en misstanke om att man som blattealibi gärna kan heta Nadia Cherqaoui, men inuti och som journalist ska man helst vara som Lina Svensson. I alla fall om man vill jobba på P1 eller säg, Rapport. Där kan du gärna heta ett invandrarnamn, men allt annat i din person ska utstråla att du är integrerad i den svenska medelklassen.

Om du vill jobba på SR Metropol däremot (nej, de hade tyvärr inga praktikplatser åt JMK i år) ska du däremot inte bara heta ett invandrarnamn, du ska också leva upp till bilden av vad en identitet som en "riktig" invandrare ska innebära.

Hur mycket invandrare man ska vara, är alltid uppe till förhandling. Och precis som i det tidigare inlägget, är det ofta inte upp till en själv att avgöra det. Det beror på vad de vill ha mig till. Ska jag fylla en kvot för statistikens skull, eller ska jag tillföra lite "mångfald"?

Det absurda är att allt det här får mig att undra om jag är tillräckligt mycket invandrare för att ingå i någon slags kvot, samtidigt som jag undrar om jag är tillräckligt svensk för att inte ingå i den kvoten.

Frågan är hur mycket eller lite invandrare just den prestigefyllda praktikplatsen jag vill söka, vill att praktikanten ska vara. Ska jag vara som Dogge Doggelito eller som Nedjma Chaouche? Kom igen, ge mig en hint!

Svensk på nåder

Det är säkert i all välmening de säger det. De är nog övertygade om att de sticker ut hakan och säger något progressivt och provocerande. Jag vet, för jag brukade säga så också.

De senaste veckorna har två av mina (helsvenska) lärare på JMK berättat för mig att jag är svensk. De säger det när ämnet kommer upp, ämnet: "Vad ska man kalla de... eh.... dem med annat etniskt ursprung". De säger att "andra generationens invandrare är fel ord, då är man ju född och uppvuxen i Sverige". De säger till mig att "men du är ju svensk!".

En av mina lärare har sagt att jag är svensk, för att på nästa lektion outa sina fördomar om invandrare. (Fast det är klart - han tycker ju bara att han är frispråkig!) Han berättar om "immigranterna", som han kallar dem, i sin förort, som handlar jättestora, importerade paket med tvättmedel. Han pratar om att här i Sverige har man ju fattat att det finns kompakt tvättmedel i små paket som man bär hem lite smidigt. Men "immigranterna" i Södertälje, de har inte hajat den grejen än.

Det är inte svårt att lägga ihop ett och ett här. Jag handlar inte jättestora paket med tvättmedel i min lärares förort. Jag bor i stan, har inte sjalett, talar inte med brytning och är inte arbetarklass. Jag passerar helt enkelt som svensk i min lärares ögon.

Därför får jag hans godkännande. Det är som att jag har klarat det där testet, Svensktestet med stort S. Jag vet, för jag klarar det där testet varje dag. Priset är en klapp på axeln och epitetet "svensk".

Meningen är att jag ska känna mig hedrad. Född och uppvuxen i Sverige, ska jag alltså ta det som en komplimang när någon 100% svensk medelålders lärare talar om för mig vad han tycker att jag är. Det är så förnedrande att jag saknar ord. Jag har nu redan outat att jag mycket hellre vill vara invandrare än svensk, väl medveten om att det knappast är en identitet som går att förvärva i efterhand. Men det är inte därför jag blir provocerad av mina lärares kategorisering av mig och såna som mig.

Jag blir provocerad av den regelrätta rasismen i det. Hur medelålders människor som har mage att kalla sig bildade tar sig rätten att tala om för någon annan vad den är, istället för att fråga vad den personen definierar sig som.

De tar sig den rätten för att de är mer svenska än jag. Och eftersom de är det, är det såklart de som sitter på sanningen för vem som är svensk, och vem som inte är det.

Jag brukade undra över varför jag kände mig obekväm med att kalla mig svensk. Jag gör inte det längre. För hur ska man kunna känna sig bekväm i att kalla sig något som man blir på nåder?

I så fall är jag mycket hellre "immigrant", kånkandes på ett stort, tyskt tvättmedelspaket från Lidl i Södertälje. Men det visste ni nog redan.

Dåtid

Min mormor har blivit kortare sen sist. Hon har växt på bredden istället och jag kommer att tänka på Muminmamman. "Jag är glad i mat, jag kan inte hålla igen", säger hon.

Jag är långt hemifrån men det är meningen att jag ska känna mig som hemma. Det är "hur trivs du med studierna" och "vad roligt att du har träffat någon" och "nu är det kaffedags!".

Området min mormor har flyttat till är helt ödsligt och alldeles platt. Det är radhus efter radhus efter kedjehus, borta vid centrum några tvåvåningshus. Allt byggt jättefort på 70-talet. Det ser inte ut som i Stockholm, men kanske som i New Jersey eller något ditåt.

Min mormors mor hade åtta syskon och kom från trakterna kring Mörrumsån. Jag har aldrig hört något så exotiskt. Min släkt är så svensk, på ett sånt där subtilt men ändå hundraprocentigt sätt. Om de är så svenska, borde inte jag vara det också?

Morfar arbetade på Elektromekano. Mormor som sidenväverska, sedan på en fabrik där hon isolerade koppartråd. Morfars far var verkmästare på kvarnstensfabriken. Själv har jag bara sett fabriksjobb på tv. Innan jag hinner säga det, säger mormor att de där fabrikerna har ju lagt ner nu. Och förresten använder man inte längre kvarnstenar när man maler mjöl nuförtiden, tillägger hon.

Sedan kommer min morbror förbi. Han har gjort en liten klassresa.

Om nio år är det hundra år sedan min mormor föddes.

3 x Ray LaMontagne

Jag är en amerikansk eller kanadensisk singer-songwriterkille. Mitt namn är Ray, Ryan eller vad som helst på R. Jag skriver textrader som "I've been thinking some of suicide, but there's bars out here for miles" och "I never learned to count my blessings, I choose instead to dwell in my disasters" utan att skämmas det minsta.

Det är jag och min gitarr, och jag spottar ur mig skiva efter skiva som låter ungefär likadant, men ändå är ganska bra. Varannan eller var tredje låt har ett tjejnamn. Annars handlar mina låtar mest om att sticka iväg, om ödsliga städer, om kärlek och om att känna sig ensam. (Låtarna passar bäst att lyssna på när man åker tåg.)

Now that I know what it is, boy

Q-Tip vet vad han gör när han samplar Ruby Andrews i "Won't trade" från förra året. Han gör det så bra att jag inte ens med kniven mot strupen skulle kunna välja vilken låt som är bäst; hans eller Ruby Andrews. (Någon gång ska jag också skriva ett inlägg om hur mycket jag älskar Q-Tip, men det får bli en annan gång - när jag har lite mer distans.)

Tack för tipset, Eazy-E!

Samantha hela veckan

Så jag har börjat kolla igenom första säsongen av Samantha Who?. Serien handlar om hur Samantha, spelad av Christina Applegate, vaknar upp med minnesförlust efter att ha varit i koma i drygt en vecka. Och eftersom jag ju är svag för töntig Vänner-humor, gillar jag den - även om det finns ett stort men.

Att kolla på Samantha är lite som att träffa ett gäng gamla vänner från förr. Och det är ju såklart ingen slump att Applegate spelar huvudrollen och att hennes ex spelas av guy next door-snyggingen Barry Watson jag minns från 7th Heaven:



Som de flesta andra komediserier jobbar Samantha Who med stereotyper. Med andra ord är det heller ingen slump att hennes töntiga kompis spelas av Melissa McCarthy från Gilmore Girls. Att hon är töntig förstås av att hon är överviktig, singel och bor med två stora hundar.



Samanthas coola kompis spelas av Jennifer Esposito, som jag personligen är väldigt svag för. Att hon är häftig förstås likaledes av att hon är smal, bitchig och fixad upp till tänderna:



Förutom det härliga typecastandet, har Samantha Who? också lyckats få in en svart person, som spelar Samanthas dörrvakt. Samantha har också en sekreterare med asiatiskt utseende, som hennes häftiga kompis gärna gör narr av.

Serien saknar pålagda skratt, istället är det Samanthas berättarröst som ska föra handlingen vidare. Och det tar bara två avsnitt innan man fattar vad det hela handlar om - dualismen, kampen mellan ont och gott.

För Samantha är precis som 90-talsklassikern Måndag hela veckan (Groundhog day) med Bill Murray. Där vaknar Bill Murrays karaktär varje morgon och inser att han återupplever en och samma dag gång på gång, bokstavligt talat. Gradvis går det upp för honom att han har varit en självisk, elak och burdus person som inte brytt sig om människorna i sin närhet. Och det han måste göra för att bryta förbannelsen med att återuppleva samma dag i evigheters evighet, är att göra bot och bättring! (Det vill säga inleda en seriös kärleksrelation med Andie MacDowell.)

På samma sätt vaknar Samantha upp efter koman och inser vilken självisk, elak och burdus person hon varit tidigare. Hon har inte brytt sig om sina nära relationer, shoppat för mycket, haft för sexuellt utmanande kläder, varit otrogen mot sin supergulliga kille, inte brytt sig om sina föräldrar och gjort karriär på andras bekostnad när hon jobbat som hänsynslös fastighetsmäklare. Och när hon inser det vill hon ändra på sig! Efter koman vill Samantha bli en god människa.

För att tala klarspråk: det är dags för bot och bättring, gott folk. Om ni vill lära er mer om vad som är viktigt i livet - om hur man ska ta hand om familjen, vännerna och Kärleksrelationen med stort K på ett bra sätt - är det bara att slå på fyran på tisdag kl 23.10!

Alternativt damma av den här gamla rullen. Sensmoralen i den tycks ju vara lika gångbar idag som för sexton år sedan.

Ja, när jag tänker efter är det är nästan som att vakna upp och inse att inget har hänt sen 1993. Istället är vi utelämnade till att återuppleva samma dag, om och om igen.

Fullt upp

Det finns ett ideal som jag har svårt att förhålla mig till. Och det är det här med att ha "fullt upp".

Och att det ställs för höga krav på människor i dagens samhälle har jag hört till leda i tidingar och tv-program - det här med att vi ska ha så perfekt jobb, perfekt fritid, perfekta relationer, perfekt kropp och så vidare.

Men trots att det mantrat upprepas är det som att diskussionen avstannar innan den tagit fart. Sällan eller aldrig följs konstaterandet om att det finns en hets kring att ha ett perfekt liv, med någon strukturell analys eller något riktigt ifrågasättande. För varför i helvete ska man ha så fullt upp? Var ligger egenvärdet i att alltid ha ett pressat schema?

Om jag ska vara ärlig känner jag inte särskilt många människor som på riktigt tar avstånd från det där. Jag lyckas inte direkt heller med det. Jag och mina vänner må ha hur mycket strukturanalys som helst, sedan sitter vi ändå där och mår dåligt för att vi inte gör mer. Alternativt är helt utslagna för att vi gjort för mycket.

Det är inte menat som en diss mot någon. Man gör så gott man kan och jag är den första att erkänna att det är sjukt svårt att bryta mot normerna i samhället.

Men ändå. Det är ju faktiskt helt stört. Och det säger jag framförallt för att för mig är det fysiskt omöjligt att hålla det tempo som många i min närhet gör.

Det är en sak när man är tvungen att ha mycket att göra, för att man måste försörja sig. Det är svårt att klara sig på CSN, och måste man jobba så måste man, det är självklart och jag har all respekt för det.

Men. Ofta gör folk så mycket mer än det. Det är engagemang i något, det är fritidsintressen, det är träning och det är det ena med det tredje. Jag räknar och räknar och förstår inte var de får de där timmarna ifrån. När gör de allt det där? Och framförallt, när vilar de upp sig?

Själv har jag svårt att ens hinna med skolan. Och när jag hunnit med den, är jag så slut i huvudet att jag inte orkar göra så mycket mer.

Hur fan gör folk? Har de kanske två kroppar som de alternerar med? En som sover och hämtar krafterna hemma, medan den andra flänger omkring utan rast och utan ro.

Med största sannolikhet inte, men i vilket fall som helst har jag sedan länge förlorat kampen om att nå upp till idealet. Jag antar att jag är född i fel tid.

Fråga Folkhemmet

Jag antar att jag inte tillhör målgruppen, men jag kollar på Fråga Doktorn ändå. Och jag lär mig så mycket - om impotens, inkontinens och felmedicinering av dementa.

Inget ämne är för litet - eller för stort. Framförallt är det inget att skämmas för.

Programledaren Suzanne Axell är tydlig, nyfiken och galet positiv. Doktorn Gunilla Hasselgren är om möjligt ännu tydligare och extremt hurtig.

I varje program läser Suzanne Axell upp brev från tittarna. De har olika problem, en gång var det en som hade springmask. Man fick se ett foto på hur det kunde se ut, utan att känsliga tittare varnades. Och varför skulle vi varnas, det är ju inget att skämmas för!

Och när Gunilla Hasselgren svarar på frågorna är hon pedagogisk på ett nästan uttröttande sätt. Det går liksom inte att värja sig, när hon förklarar hur sjukdomarna fungerar. Hon spänner ögonen i en så att man verkligen förstår att nu är det något viktigt.

Det jag tycker är fascinerande med det här programmet är att det har en så seriös framtoning, och att det samtidigt innehåller så mycket komik. Det är så mycket UR att det blir som en parodi på sig självt.

Jag gissar att komiken är ofrivillig, men om jag skulle vara programledare för Fråga Doktorn skulle jag få skrattanfall varannan minut.

Men inte Suzanne och Gunilla inte! De tar sitt uppdrag att upplysa medborgarna om sjukdomar, hälsa och friskvård på enormt stort allvar.

Gunilla Hasselgren utstrålar dessutom en trygghet som invaggar mig i en falsk säkerhet om att vi fortfarande lever i ett folkhem.

Tio budord för Journalistisk produktion

Det är härligt att gå Journalistisk produktion på JMK! Förutom att lära sig det journalistiska hantverket, får man också lära sig en hel religion. Blattealibit har alla tio budorden!

1. Du ska inga andra gudar hava än traditionell journalistik.

2. Du ska icke hävda att det finns några intressekonflikter mellan olika grupper i samhället.

3. Du ska vara journalistiskt objektiv. Det stavas: L-I-B-E-R-A-L.

4. Du ska icke komma dragande med något genusperspektiv.

5. Du ska lämna den marxistiska analysen där den hör hemma: på 70-talet. (Och möjligen på Journalistikvetenskapen).

6. Du ska inte vara arg. Om du ska vara arg - var arg på rätt saker och på rätt sätt!

7. Du ska inte höja din röst och säga din mening, såvida du inte vill bli nedtystad av valfri lärare född på 50-talet.

8. Du ska beskriva människor som inte håller sig inom lagens råmärken, det vill säga kriminella, som paria och utan någon respekt.

9. Du ska fördöma den utomparlamentariska vänstern.

10. Du ska exotisera invandrare.

Hemkunskap

Jag hade bara hemkunskap i tvåan på lågstadiet. Jag har vaga minnen därifrån.

Hemkunskapslokalen låg i en annan byggnad en bit bort från skolan. Vi fick gå förbi brandstationen och den andra skolan som var mycket större för att komma dit. Fritidspersonalen som annars mest drällde runt följde med oss.

Första gången vi var där fick vi laga till en macka med skivbar leverpastej och äpple. Jag tyckte det var en äcklig blandning. Nästa gång vi hade hemkunskap fick vi baka scones. Efteråt fick vi äta upp maten.

Läraren minns jag helt vagt som en figur i brunt. Första gången vi var där visade hon oss det inre rummet i hemkunskapslokalen. Där fanns det en säng, en bokhylla och ett nattygsbord. Jag förstod att man skulle öva på att bädda sängar där, men jag hann aldrig vara med och göra det innan jag började i Franska skolan.

I Franska skolan hade vi franska istället för hemkunskap. Det är därför jag fortfarande inte bäddar sängar så bra. Jag har också den skolan att skylla för att jag aldrig fick lära mig att laga fisk i folie.

Ska det vara på det här viset?

Säker i förvissningen om att jag kommer få rätt, går jag tillbaka till affären och reklamerar olika saker jag köpt som gått sönder. Jag vet redan att ju säkrare och myndig man låter, desto större chans att butiken kommer laga prylen, ge mig en ny eller pengarna tillbaka. Jag vet också att när man klagat på grejer som gått sönder tillräckligt många gånger, slutar man tycka att det är jobbigt.

Istället känner jag mig väldigt duktig. (Det står nästan i paritet till hur det känns att handla på Apoteket.)

Men vad jag inte visste är att det finns ett annat samband. Ju mer jag klagar på grejer, desto fler saker jag köpt tenderar att gå sönder. Bara den senaste månaden har jag reklamerat en värmefläkt, ett par handskar, en diktafon och en adapter till mobilen.

Till slut kommer det bli så att för varje grej jag får ny, kan jag vara säker på att en annan ger upp. Det blir en slags dominoeffekt, och den har bara börjat.

Jag har också börjat fundera på var gränsen går för vilka produkter man kan reklamera. Snart, jag säger snart, är jag redo att kontakta Pfizer och säga att deras antidepressiva medicin inte direkt håller vad den lovar. Om det inte är för mycket besvär skulle jag vilja ha cirka tiotusen kronor tillbaka. Och en alternativ behandling på det, tack! (Ett årskort på valfri yogastudio skulle sitta fint!)

Fast det är klart. Om jag klagar på deras antidepp kommer ju något annat gå sönder. Jag kanske får astma eller så kanske huvudvärkstabletterna slutar funka.

Jag måste nog fundera lite till på det här.

Provocerande naiv sexsymbol (spoilervarning Mammut)

Igår såg jag Mammut. Det visar sig att Gael García Bernal spelar samma roll i den som i de andra filmerna jag minns honom från.

Det är som vanligt. Hans rollkaraktär utstrålar samma naivitet, samma uppsluppenhet och samma aningslöshet som förr. Jag får känslan av att Gael García Bernal spelar ett barn om och om igen. Ett barn som följer sina impulser och sällan eller aldrig behöver ta ansvar för konsekvenserna av sina handlingar.

Han spelar ett barn som förföljer granntjejen i The science of sleep tills hon inte vet vad hon ska ta sig till. Till en början ursäktas allt han gör, han ursäktas tills man griper efter skämskudden. För hur långt får killen gå innan någon reagerar - i själva filmen eller i verklighetens filmrecensioner?

Han spelar ett barn i Mammut som bara har råkat hamna i businessvärlden fastän han kommer från en hippiefamilj. Och nu vantrivs han där litegrann - stackars honom! I samma film spelar han ett barn som betalar den prostituerade tjejen i Thailand för att inte jobba mer just den kvällen, han vill att hon ska ta hans pengar och lova att gå direkt hem. Kvällen därpå har han ändå sex med henne, sticker innan hon har vaknat och lämnar lite dyra grejer som tack. Och trots det har jag svårt att frigöra mig från känslan av att hans rollkaraktär ändå är så sympatisk.

Istället för att bli provocerad ligger det mycket närmare till hands för mig att tänka: "Han vet ju inte bättre!" "Han FÖRSTÅR inte!" "Han är så liten och naiv, låt honom hållas!" "Han menar ju bara VÄL!"

Det måste vara för att Gael García Bernal så trovärdigt upprepar rollprestationen som det kreativa, påhittiga, lite galna barnet. Samtidigt är det där barnet gömt i en manskropp så förlåtande snygg att man förstår att han aldrig kommer behöva ställas till svars.

Men - det kanske inte är hans fel, det kanske är regissörernas och manusförfattarnas. Men å andra sidan, det kan inte vara en slump att de väljer just honom till just den här typen av roller.

Jag tycker också Bernal är snygg men jag börjar faktiskt undra vad vi ska med honom till? Har man sett en film med honom, har man sett hela hans skådespelarregister. Och det är som följer: sex utan ansvar, naivitet och ingen som helst impulskontroll.

Musik som får tyst på mig

Jag är tydligen känd för att prata sönder filmer och tv-program. Men det finns saker som får tyst till och med på mig, och det är etiopisk och eritreansk musik. Vardera land har varsitt program på Öppna Kanalen, och så fort de kör igång en musikvideo är jag fast. (Risken att avslöja mig som etnokulturtant tar jag.)

Lägenheten

Jag blev erbjuden en lägenhet av en ung jurist jag kände. Lägenheten låg på en ö med både lummig grönska och den perfekta blandningen av låg- och höghus. Husen klättrade över gröna kullar och backar och det fanns fina förortstorg i betong. Ön hette Lidingö, men i drömmen var allt mycket bättre där än i verkligheten. Det var lite som att vara utomlands.

9-våningshuset jag bodde i när jag gick på gymnasiet var rivet. I dess ställe stod ett stort komplex med nya, dyrare lägenheter. Men lägenheten jag blev erbjuden var nästan oförskämt billig - någonstans mellan 2500 och 3000 kronor i månaden skulle jag få betala.

Lägenheten växlade i storlek, men var ändå alltid minst tredubbelt så stor som de 22 kvadrat jag bor på nu. Den hade flera våningar, och en smal trappa i bambu eller något liknande ledde upp till övervåningen. Ju längre man gick omkring i lägenheten, desto mer växte den.

Det fanns en balkong där man kunde titta ut på grönskan och husen som badade i sol. Utsikten var milsvid. Jag tittade ut från balkongen och kände ett lugn och en lyckokänsla jag inte känt på länge.

Bakom köket, som var helt perfekt förutom att en ratt på spisen satt lite löst, fanns flera rum. Fler och fler rum dök upp, det var som att få flera lägenheter på en gång. I alla rum stod obäddade sängar. Det var lite stökigt, och lite grus på golvet här och där, men sammantaget var det väldigt fräscht.

Till slut vaknade jag upp i min säng igen och allt var som förut.

Nysvenska

Det finns ett antal nysvenska ord och uttryck som får nackhåren att resa sig på mig. Sannolikheten är stor att de orden används frekvent i TV4- produktioner som nyligen avslutade "Made in Sweden" eller "Bonde söker fru". Vi har halva listan!

1. "Ladda batterierna" (Används av nyliberaler, Andreas Carlsson och kanske även dina kollegor på dagiset.)

2. "Egentid" (Se ovan)"

3. "Att ha en dialog med sig själv" (Används av folk som röstar på alliansen)

4. "Unna sig" (Används av dina kollegor på dagiset)

Balsamvinäger

En kock i min närhet steker champinjoner i balsamvinäger, och gör sedan pastasås på dem. Eftersom det blev väldigt gott, tog jag genast efter. Jag lagar den där pastasåsen igen, och igen.

Mitt problem är att jag får en impuls att steka allt i balsamvinäger. Linser, broccoli, lök, vitlök, kanske även paprika och blomkål. Jag får svårt att hejda lusten att tänja på gränserna och experimentera trots bättre vetande.

Det är då jag inser att det går en fin linje mellan en lyckad smakbrytning och en misslyckad, ganska äcklig kombination.

Lika fin som linjen mellan att njuta av och missbruka balsamvinägern.

Gymkontakt, del 1

En gång i tiden tränade jag på gym. Jag gick dit och drog i spakar och snören och lyfte olika delar på maskiner. Jag tränade mest styrketräning så jag blev måttligt svettig, vilket passade mig utmärkt.

Eftersom gymmet var billigt (Friskis&Svettis) och låg på nära avstånd från söderförorterna, var det fullt av andra med invandrarbakgrund. Det passade mig också utmärkt. Jag brukade se ungefär samma killar på gymmet som på de klubbar med svart dansmusik jag gick på vid denhär tiden.

Nu har det öppnat ett nytt Friskis&Svettis-gym där jag bor. Jag var där idag och insåg att stället saknar själ. Medan mitt förra gym på söder hade en tydlig prägel som jag kände mig hemma med, är det här bara blankt och förvirrat. Det beror ju såklart mycket på att det är nytt.

Men det beror också på att Friskis&Svettis är övertygade om att de kan attrahera "alla smaker", vilket märktes på spellistan de hade till musiken i gymmet. Det var allt från schlagers till rnb-hits från förra året, vidare över någon låt med Robyn och sedan en rocklåt. Det skapade dock ingen igenkänning för mig, bara förvirring. Jag kände heller inte igen en enda av människorna som tränade där.

Inte nog med att det nya gymmet gör mig förvirrad. Stämningen där får mig också att än en gång inse att jag bor på fel sida av stan.

Myndig, myndigare, myndighet

Det slår aldrig fel. För varje ämne jag skriver en artikel om, finns det en myndighet som har just det ämnet som specialitet. Och om det inte skulle finnas just en myndighet, finns det en institution på universitetet eller liknande. Statistiken hämtar jag från SCB, och där deras statistik tar slut tar Stockholms stads utrednings- och statistikkontor AB vid.

Så också för mina käpphästar bostadspolitik och segregation.

Det är inte utan att jag känner mig uppgiven. För det finns hur mycket forskning som helst på vilka konsekvenser bristen på bostadspolitik får: man bygger bara för medelklassen. Jag intervjuade en professor i sociologi som rakt ut sa "Man har tappat tron på att man kan styra bostadspolitiken och bostadsproduktionen. Och det beror till stor del på den nyliberala kritiken mot miljonprogrammet, för efter den har allt som har med reglering att göra fått en dålig klang."

Det absurda är just det att det finns myndigheter som ska syssla med saker som regeringen inte bryr sig om längre - oavsett färg. De forskar hur mycket som helst på hur det ligger till, de kartlägger i all oändlighet, och ingenting händer.

Men full koll och kontroll på läget har de, genom ett otal myndigheter och statligt finansierade institut. Jag förstår inte riktigt vitsen med det. Om nu inte vitsen är övervakning och kontroll för sakens egen skull, och det är ju alltid intressant för regeringar - oavsett färg.

It's gonna take a lot to drag me away from you

Jag har en grej för Totos "Africa". Som tur är jag inte ensam, för det har JoJo också.

Blattealibit presenterar: Folkhemsdildon

Det kan inte ha undgått någon att Apoteket lanserade sexleksaker för ett tag sedan. Produkterna går under det helt oslagbara samlingsnamnet "Trust in lust". Namnet är dock det enda Apoteket har lyckats med.

Till att börja med säljs sexleksakerna under hyllan med namnet "Intim". Men vadå "intim"? Dildo och klitorisvibrator borde väl rimligtvis klassas som "Må bra"?

Många har också påpekat att Apotekets dildo är alldeles för dyr. 990 kronor får man betala för deras lyxiga rosavita kreation med uppladdningsbara batterier. Men vem köper en dildo för nästan tusen spänn på - Apoteket? Det känns inte helt genomtänkt.

Apoteket har helt enkelt missuppfattat sin kundkrets. Men framförallt - och det är här min idé kommer in - har de missuppfattat sin image, som antagligen kommer sitta i långt efter det att apoteksmonopolet avskaffats.

Jag föreslår härmed att Apoteket lanserar Folkhemsdildon. I hudfärgat naturgummi. Vibrerar i en hastighet. Drivs av två AA-batterier och blir din till det facila priset av 195 kronor. Vem skulle kunna banga på den?

Sci-fi-Obama

Jämt när jag tänker på Barack Obama, ser jag honom framför mig i en science-fiction-film. Ungefär såhär:

"Det är ett par decennier in i framtiden. I städerna tronar jättehöga skyskrapor, mycket högre än idag och smalare också. De är ljuslila, och himlen är rosa. Människor har uniformsliknande kläder och åker i flygande bilar. Fast inte de som är fattiga, för de går omkring på gatorna och har trasiga kläder. Det finns fortfarande shopping-malls men allt är mycket mer slimmat och snabbt och det finns faktiskt färre varor i butikerna, inte fler.

USA är fortfarande en stormakt, men har plötsligt blivit en god supermakt! En god supermakt som kan skydda oss från, säg, onda rymdvarelser, ungefär som i Independence Day.

Vid rodret av supermakten i den här science-fiction-filmen står presidenten. Han har en mörklilasvart uniform och är en snäll men kraftfull man. En svart man, misstänkt lik Barack Obama.

I den här science-fiction-filmen märker man ganska snart att Barack Obama inte har så mycket att säga till om. Han står vid rodret, men det är inte han som styr. Bakom honom står ett gäng andra män med kostymer. De är vita, och är det de som bestämmer."

Tålamod

Man måste ha tålamod. Annars skulle man ganska snart bli knäpp i huvudet. Tyvärr finns det en kvinna som prövar mitt tålamod på ett sätt som inte är okej.

Och det är Maud Olofsson. Det finns inte ord för att beskriva hur mycket jag stör mig på henne. Jag ser det som att Maud Olofssons sätt att prata, hennes röstläge, ansiktsuttryck och minspel förkroppsligar allt det som är människofientligt i alliansens politik.

En knapp sekund av hennes röst eller en kort glimt av hennes nuna räcker för att jag med en rysning ska sträcka mig efter fjärrkontrollen.

Konsumentkontakt

En Selecta-automat på Gärdet snodde pengar för min kompis. Hon skrev upp ID-numret på automaten, och ringde till Selecta.
-Jaha, vad bra att du sa till, då ska vi skicka en kontrollant dit. Hur mycket var det du blev av med? säger personen på Selecta.
- Tre kronor, säger min kompis.
-Jaha okej, då skickar vi ett presentkort hos Selecta på tio kronor till dig.

Samma kompis glömde en gång sin påse med träningskläder på Etnografiska muséet. Eftersom hon skulle åka bort över helgen, ringde hon dit för att ordna det hela. Mer specifikt bad hon dem att öppna påsen, ta ut handduken och hänga upp den så att den inte skulle mögla.
-Ja, jag ser handduken här, den är aprikosfärgad va? säger personen på Etnografiska muséet.
-Just det, den är det, säger min kompis.
-Okej, då hänger jag upp den.

När jag tänker på det här, känner jag att jag tycker väldigt mycket om min kompis.

Om att bo på anstalt (del femtioelva)

Kommer hem lördag natt och kan inte hitta nyckeln. Jag måste ha tappat den någonstans mellan Stadshagen och Medborgarplatsen. Det kommer några grannar som släpper in oss i porten.

Vi kommer inte längre och nu sliter jag mitt hår.

Jag har följt hotellhemmets regler och inte kopierat min nyckel, jag har bara en och nu är den borta.

I receptionen, öppen måndag till fredag, finns en dator. Där står det att man kan ringa något som heter jourenheten på ett mobilnummer, och så kommer det någon och låser upp för 200 kronor. Jag ringer. En man svarar. Han kan komma om en kvart och låsa upp, säger han, men absolut inte låna ut någon nyckel över helgen.

Om en kvart kommer det faktiskt någon, en fåordig man med en stor telefon på bröstet och många nycklar. Han kollar på mitt leg, hämtar extranyckeln till min lägenhet som tydligen finns att hämta i receptionen och låser upp min dörr.

-Fan vilken tur vi hade, om du hade bott i Alby hade du fått slå sönder fönstret för att komma in, det brukar man göra, eller vänta halva natten på en låssmed som tar två och fem. Tvåhundra, det är ju billigt ändå.
-Ja, någon nytta ska jag väl ha av att bo på anstalt.

Analog framtid

Även om saker och ting är rätt så hi-tech nuförtiden, finns det en grej med det som JMK skulle kalla "den nya kommunikationsteknologin" som mest känns 70-tal.

Och det är SMS. När det nu finns mobiler som man kan göra typ allt med, fortsätter man att skicka textmeddelanden med ett begränsat antal tecken, i svartvitt och utan bilder. Jag menar, hur nytt känns det på en skala?

För att göra skäl för att vi faktiskt har passerat år 2000 för länge sedan borde man väl åtminstone börja med videosamtal. Istället minner det som jag mest använder min mobil till om den analoga eran. SMS får mig att associera till kassettband, minicalls och förkortningen VCR.

Hybris vs självförakt

Det finns folk med en jämn och fin självkänsla. De tror på sig själva, gör skoluppgifter i tid och ser ingen anledning till att livet skulle börja jävlas med dem. Framtiden är för dem ett säkert koncept, fyllt av löften som kommer att uppfyllas när tiden är inne. De här människorna har mage att tro på sig själva.

Jag tillhör inte den kategorin. Istället brottas jag med mina två låtsaskompisar Hybris och Självförakt. De sitter som två korpar på vardera axeln. Självförakt försöker hacka ut ögonen på Hybris, medan Hybris samtidigt viskar i mitt öra att det kommer bli nåt stort av mig, helt säkert, och det helt utan ansträngning.

Jag fattade för ett bra tag sen hur det där funkar - att hybris och självförakt är två sidor av samma mynt; av att ha dålig självkänsla.

Jag har läst "Självkänsla nu!" men jag störde mig mest på den. Jag tror mycket mer på att lyssna på hiphop. Eller "The world's greatest" med R. Kelly. Jag kommer inte kunna börja på min urtråkiga skoluppgift om DNA och fingeravtryck innan jag har lyssnat tjugo gånger på den. (Och kollat på den här videon som Easy-E har gjort till den - vilken bra video du gjorde där!)

Körsbär i likör

Vissa bitar i Aladdin-asken blir alltid över, det är en gammal sanning. Ingen gillar romrussin, ägglikör, körsbär i likör och likörtryffel. Det kanske finns någon gammal mormor som gör det, men det är i alla fall ingen som jag har träffat.

När alla andra bitar är uppätna, har det hänt att jag i ren desperation gett mig på körsbär i likör. Som liten försökte jag mig på att bryta sönder den, hälla ut körsbäret och likören och skölja av chokladskalet under vattenkranen för att sedan äta upp det. Trots det satt den vidriga syntetiska likörsmaken i, både i chokladen och i min mun efteråt. Tillfredsställelsen uteblev, och jag kände mig istället lite smutsig.

När det nu är så, kan man ju fråga sig varför Marabou fortsätter att ha med de här chokladbitarna. Vill de tvinga oss att äta äckligt godis? Är de sadister? Njuter de av att se andra människor lida?

Antagligen inte. Jag tror istället att de äckliga bitarna är med för att man bättre ska uppskatta de andra bitarna. Körsbär i likör är med för att skapa ett moment av spänning, en kontrast. En smakbrytning, om man så vill. De andra bitarna verkar väldigt mycket godare om man betänker att man, ve och fasa, kunde ha en likörtryffel i munnen.

Att fortsätta producera de här äckliga bitarna är också ett smart sätt för Marabou att leda våra tankar bort från det faktum att resten av chokladasken inte heller är särskilt god.

Konvertit på retreat

Igår såg jag sista delen av "Retreat - den raka vägen" på SVT. Det var en dokumentär om sex personer i Storbritannien som åker på muslimsk retreat för att, som SVT uttrycker det, "prova på islam".

Jag blev faktiskt ganska rörd av det här programmet. Det var personligt och nära, man fick se hur en av deltagarna hittade tillbaks till sin fars religion och kallade till bön i slutet. Man fick se hur en annan fick någon slags andlig upplevelse som han helst hade velat slippa, verkade det som. Man fick se hur Aisha, rättrogen muslim från början, fick vad de andra deltagarna beskrev som en mer öppen iställning till vad som är kärnan i islam.

Men framförallt fick man se hur Pom, en ung infödd brittisk kvinna, bestämde sig för att konvertera till islam. Hon berättade att hon hela sitt liv hade haft svårt för tidsscheman och regler, att hon hade sökt efter frihet. Och att hon nu, med islam, hade funnit att det här med att ha ett strikt schema i själva verket gav en stor frihet.

Det var som sagt svårt att inte bli rörd. Men jag har en del invändningar.

För samma religion som för många är ett påbud, en statsreligion, en del av rättssystemet och något som man absolut inte väljer, blir i den här dokumentären något som folk på andra sidan jordklotet kan välja och vraka ur. Något man frivilligt kan söka sig till och uppleva som en stor frihet.

Därmed inte sagt att man inte kan uppleva sin statsreligion som andligt frigörande, det vet jag att människor gör också. Men det är klart att ett schema upplevs som fritt om det står en fritt att välja det själv.

Jag slits mellan att bli lite irriterad över att konvertiterna i programmet saknar den analysen, och en inte helt försumbar impuls att ta fram den svenska översättningen av Koranen som står och samlar damm i min bokhylla, och faktiskt läsa den.

(Sedan kan jag kanske skriva ett blogginlägg om hur jag konverterade till min fars religion på grund av ett program på SVT. Förhoppningsvis får jag jobb på Halal-tv sen.)

Ostkaka

Det händer att jag får cravings för ostkaka. Vanligtvis händer det här när jag är hemma och sjuk, eller bakis som idag.

Ostkaka är dock något som jag inte kan konsumera i rimliga mängder. Senast jag kände för att äta ostkaka köpte jag ett stort paket (600gram) och delade med en kompis. Vi mådde ganska bra efteråt. Ändå skämdes jag lite.

Idag gick jag till affären och köpte ett litet paket, på 300 gram, under föresatsen att äta halva idag och spara resten till imorgon. Men efter första portionen känner jag hur ostkakan försöker kommunicera med mig inifrån kylskåpet: ät mig nu!

Så det var bara att sätta på ugnen och värma andra hälften av paketet. Andra portionen var inte lika god som första. Efteråt mår jag sådär.

Det jag inte tycker om med det här är att jag skäms för att jag gillar ostkaka så mycket. Jag skäms för att jag vill äta ett helt paket på en gång, eftersom detta varken är GI eller ingår i kvinnoidealet. Och så mår jag lite dåligt, inte bara för att jag åt lite för snabbt, utan också för att jag får lite tjockångest.

Men det är inte det enda jag mår dåligt över. I kontrast till det mår jag också lite dåligt för att jag är en dålig feminist som inte unnar mig att äta vad jag känner för.

Det förvirrande är att jag inte vet vad som är stört i mitt förhållande till ostkakan. Är det att jag vill äta så mycket ostkaka på en gång att jag mår lite illa? Eller består det störda i att jag skäms för att jag vill äta så mycket ostkaka?

Troligen ingetdera. Men däremot är jag lite störd som överhuvudtaget befattar mig med uttrycket "dålig feminist" i det här sammanhanget.