När jag tänker på Bruce Springsteen

Bruce Springsteen - Dancing In The Dark (1984) by GMRedskins

Jag är en mycket enkel person. Jag gillar amerikanska independent-filmer som utspelar sig på college eller highscool, jag har en dragning till thaiboxning och jag tycker ganska mycket om Bruce Springsteen.

En gång försökte jag skriva ett blogginlägg om att det är en myt att Bruce skulle vara så mycket bredbent rock som ryktet säger. Jag planerade att illustrera inlägget med videon till "Dancing in the dark", som i min mening mest av allt är en snygg poplåt. Upptäckte dock väldigt snart att videon börjar med att Bruce står just bredbent, och ja, fortsätter att göra det genom ungefär hela videon.

Ok, så gick den poängen förlorad. Men jag älskar "Dancing in the dark" ändå. Har till och med sjungit den på karaoke efter att en bekant redan hade sjungit "Tougher than the rest" som jag egentligen hade planerat att göra bort mig med. Och en annan grej med den låten är att jag alltid har tyckt att den handlar om att må dåligt. Sen pratade jag med Easy-E om detta som tyckte att det var intressant/flummigt att jag tyckte att den gjorde det. Hon hade alltid tyckt att den handlar om ett förhållande som blivit dåligt.

Enligt Internet handlar har dock ingen av oss rätt; låten handlar enligt auktoriteten songfacts.com om svårigheten och frustrationen i att försöka få till en hit. Men, det är klart att meningen i slutändan handlar om vad en låt betyder för var och envar.

I vilket fall. Jag har efter mycket funderingar kommit fram till att jag egentligen inte har några problem med att Bruce faktiskt är bredbent. Vilket jag ju nödgas erkänna att han faktiskt är.

Detta eftersom jag av samhället definieras som kvinna. Som feminist definierar jag mig även själv som en kvinna bland andra kvinnor i förhållande till patriarkatet, men, inuti mig känner jag ju då ingen större identifikation med vad den kvinnliga könsrollen vill att jag ska vara. Som väldigt många andra, m a o, och det är heller inte vad denna text handlar om.

Den handlar ju då om mitt förhållande till Bruce, som förra hösten under ett par veckor tog en lite lätt manisk vändning. Jag införskaffade typ hela hans diskografi, lyssnade sönder "Tunnel of love" och pratade om Bruce-låtar så fort jag fick tillfälle. Jag minns tydligt ett tillfälle när jag fick hålla mig för att inte rekommendera en vän som vid tillfället var gravid att hon borde spela Bruce för sitt då ännu ofödda barn. Någonstans där kände jag att det hela höll på att gå lite överstyr, och jag tror att jag konsumerade ännu lite mer 90-tals-rnb för att detoxa mig en aning.

Men, någonstans inom ramen för denna Bruce-period pratade jag med en manlig bekant på en fest. Han tyckte också om Bruce. Vi pratade om vilka av hans låtar och skivor vi gillar, och jag gick väl igång rätt ordentligt som jag brukade göra vid denna period. Min bekant verkade då efter ett tag lite fundersam/obekväm, och sa att han inte gillade att lyssna för mycket på Bruce på grund av att han tycker det är jobbigt att Bruce är så extremt hetero.

Jag minns att jag eventuellt kanske blev lite provocerad, vilket naturligtvis är fånigt. Jag tänkte att jag vill ju få gilla Bruce utan att behöva tänka att han är för hetero för det. All denna 90-tals-rnb:n jag älskar är ju också superhetero och det känns väldigt tråkigt om jag skulle behöva be om ursäkt för att jag gillar den pga detta.

Men. Jag förstår också detta: att lyssna på Bruce kan för mig som definieras som kvinna vara jävligt frigörande. Det är lite som att vara dragking.

När jag lyssnar på Bruce och känner in den livsstil, klädstil och tidsanda som sipprar igenom låtarna är det som att jag för en stund slipper detta ok av att tvingas vara kvinna i patriarkatet.

Jag tänker att jag inte har några jobbiga känslor, inga svagheter i bemärkelsen att någon trycker ner en; jag hoppar in i min gamla Ford och jag är long gone. Jag innehar all makten i att vara SINNEBILDEN av en vit stilig karl med lagom mycket känsloliv; jag är lite känslig men inte mer än att det stör; och all känslighet jag uttrycker är bara jävligt sexig. Jag var arbetarklass, jag hade ett jobb på fabrik men nu är jag störst i världen på bredbent rock och odlar myten om mig själv. Jag har kontroll, jag har koll. Kvinnor älskar mig och män vill vara mig, och så vidare. (Jag har även körkort).

För mig är det här ungefär som att kliva ner i ett varmt bad, eller susa fram i 110 på en rak väg eller båda samtidigt. Jag ser mig inte som ett objekt för den traditionellt manliga heterosexualitet som Bruce utstrålar, för en gångs skull är jag subjektet som utövar den. Och my LORD, vad det är skönt.

För en gångs skull är jag exakt så bredbent jag vill, och, det är klart att det blir en tillfällig befrielse - för mig. Om jag däremot hade varit man hade Bruces uttryck för mig snarare blivit en pockande, påträngande påminnelse om, till exempel: 1. Patriarkatets makt och den makt jag som man i så fall skulle ha i det. 2. Det snäva, begränsande, kvävande, obegripliga i den heterosexuella mansrollen som jag skulle förväntas leva upp till. 3. Medvetenheten om att jag som man förväntas leva upp till 2. för att få tillgång till alla privilegier i 1. (t ex vara "tillräckligt manlig", passa in i "manligheten", vara "hetero"). 4. Skuld.

Men själv kan jag lyssna på "Walk like a man" och känna mig LÄTTAD. Jag känner inga begränsningar i den låten; jag känner bara att den är ungefär det vackraste och sannaste som skrivits om hur det är för mig att vara man.

Jag har varit här förut. Det må ha varit andra stigar, andra hus, andra portar och jag hade också andra nycklar, men jag har varit här förut.

Det var revor i tapeten, lätt att få tvättid, svårt att få tvättid, andra grannar, samma grannar, andra bussar, andra tunnelbanor, andras vanor.

Det var andras regler, andras åsikter, andras åsikter över mitt huvud. Men jag har varit här förut. Jag gick omkring här med mina jävla ica-kassar med clementiner och gudvetvad.

Jag räknade mina steg, halkade på snön, min tvätt fastnade i centrifugen och jag blev utelåst från tvättstugan. Jag lurpassade därutanför och väntade på en chans att komma in, eller ut, jag hoppade på bussen i farten och undkom med nöd och näppe att bli överkörd.

Jag gick omkring där som i en dvala, jag hade ingen aning om världen utanför; visste ingenting om nutidshistoria, dåtid, forntid, min namne och fan och hans moster.

Jag vaknade varje morgon med huvudvärk och en ny frisyr framför spegeln, ibland tog jag stadigt tag om en sax och omformade mig själv.

Jag funderade inte så mycket på livet tror jag men jag, jag tror jag tänkte på det här med jeansmodeller, jeansmärken och varför tjejerna i min klass hade så persikolen hy när jag såg så jävla glåmig ut.

På somrarna jobbade jag på cykel, jag gick upp före bussen började gå och hälsade på ekorrar på vägen, tallarna talade till mig men det var ingen ursäkt att komma försent; mellanchefen kom och sa till mig på sitt besvärade sätt, han ville inte ha något besvär.

Jag klarade allt fastän inget var klart för mig, jag sorterade och delade ut all post i vagnarna, jag minns att jag klarade alla kurser utan att komma ihåg något.

Böckerna står i bokhyllan och tittar på mig, ibland anklagande, oftast tysta och stumma.

Jag har varit här förut, det såg likadant ut och inte alls, jag hörde mina grannar bråka eller gå på toaletten, jag rullade runt på en mjuk matta i vardagsrummet, jag åt knäckebröd i soffan och fick bannor, jag tvättade all tvätt som inte var min, jag hade Försvarets gympadojor på mig.

Jag hade precis som nu en garderob som var jättestor, klädd i oemotståndligt blommig tapet, jag hade kunnat kliva in där och aldrig komma ut, vara nöjd just så, just där, men nu, nu nöjer jag mig med att fylla den med mina kläder.

Jag vet att jag har varit här förut, jag var här, jag lovar, jag var aldrig borta, never gone, alltid här.