Leksaksland

I Marocko är det svårt att skaka av sig känslan av att befinna sig i ett leksaksland. Det må låta drygt och exotiserande, till och med kolonialt, att uttrycka sig så. Men - kanske är det snarare så att det är de spår som kolonialismen lämnat i landet, i kombination med diktaturen, som gör att jag får den känslan. Jag ska ge ett par exempel.

Exempel nummer ett: det läggs en oerhörd vikt vid att anlägga superordentliga parker och bevaka dem. I stad efter stad står pelargoner i raka rader, sida vid sida med palmer, bredvid perfekt klippta gräsmattor. Oftast är det strikt förbjudet att gå på gräsmattan, när vi gör det i hemstaden Beni Mellal ljuder visselpipan direkt och en vakt vinkar argt på oss.

Exempel nummer två: i varje stad finns det små taxibilar som heter just Petit Taxi, och i varje stad har taxibilarna en egen färg. Röda i Casablanca, mörkblå i rabat, orangegula i Beni Mellal, smutsgula i Marrakech och mintgröna i Mohammedia. Say no more!

Exempel nummer tre: Det finns x antal olika slags poliser, militärer och halvmilitärer, oklart hur deras uppgifter skiljer sig åt förutom att göra stan (o)säker. Inklusive piketbuss med texten "Surete National" och översättningen på arabiska som jag inte kan läsa.

Exempel nummer fyra: Alla dessa foton på kungen i olika outfits; till exempel iklädd kaftan i speceriaffären, i kostym och slips på postkontoret, i djellabah och fez på kafét.

And the list goes on på välordnade institutioner, samtidigt som fattigdomen givetvis är och förblir extrem. Frågan om vad vi ska med militäriskt prydliga parker till eller små taxibilar som matchar vår stads image samtidigt som medinan är full av misär, har jag inte riktigt fått något bra svar på.

Även i förhållande till ockupationen av Västsahara är landets officiella hållning värdigt den av ett leksaksland; medan konsekvenserna av den är på blodigaste allvar. Väldigt försiktigt frågar jag runt, ställer lite löst frågan om Västsahara och får propagandasvar: "Vi blev också koloniserade". "Alltihop beror på Algeriet, varje år tar de en bit av vårt land". "Alla i Västsahara får studiemedel och västsaharierna får dubbelt så höga löner som marockanerna!" "Innan vi kom dit 1975 var det bara öken där, och kolla nu hur utvecklat landet är!" "Flyktingläger säger du, var har du fått den informationen ifrån?" "Det är samma sak som om Lappland skulle vilja bli självständigt i Sverige, det är en absurd idé!" "Du visste inte hur det låg till med historien om Västsahara innan jag berättade för dig va, nu när du kommer hem får du sprida ordet!"

Eller den här: "Kolla på det här Youtubeklippet! Marocko gör nytt världsrekord i världens största flagga, kolla här när de inviger den i Dakhla! Coolt eller hur?"

Men. Marocko heter Al Maghrib på arabiska, och det betyder faktiskt inte soluppgångens land. Det betyder, ironiskt nog, solnedgångens land. Och själv kommer jag hem till Stockholm efter det att solen har gått upp, med 12 teglas för 2 dirham styck och en liter olivolja från Beni Mellal i bagaget, blandat med förvirring och en stor portion dåligt samvete.