Spirit of -84

I våras ringde jag CSN och för att diskutera min studieskuld. Ångesten över årsbeskedet ökar liksom exponentiellt ju mer osäkert anställd man är - jag har inga problem med att leva på typ existensminimum, det svåra är att få de pengarna att räcka till en avbetalning på minst 1000 kronor i månaden till CSN.

I vilket fall. Handläggaren jag fick prata med var så snäll och uppmuntrande på ett så självklart och laidback sätt att jag på riktigt fick tårar i ögonen. Efter att ha förklarat vilka alternativ jag hade säger han:

- Men du har ingen jätteskuld, får du bara en normal inkomst kommer det inte vara några problem för dig att betala av den.
- MENAR du verkligen det?! säger jag.
- Ja det tror jag inte kommer bli några problem.

Jag trodde knappt mina öron. Efter att jag lagt på luren lägrade sig ett lugn i min kropp och jag kände en slags tacksamhet. Märk väl att jag inte är ett uns ironisk när jag säger det.

På en osäker anställning jag hade för ett tag sedan hände något liknande. Under en hård och utdragen löneförhandling säger chefen till mig i en bisats "förr eller senare kommer du ju bli tillsvidareanställd någonstans".

Detta är alltså saker jag själv inte vågar tro på: att jag kommer kunna betala av min studieskuld, att jag någonsin kommer bli fast anställd. Jag har svårt att tro att den pessimismen var särskilt utbredd i min föräldrageneration.

Men det finns de som, med illa dolt förakt, menar att det är tragiskt med 80-talister som längtar tillbaka till det samhälle som fanns när vi föddes. Detta vurmande för ett svunnet Sverige skulle alltså vara bakåtsträvande, utvecklingsfientligt och patetiskt.

Jag tillhör nu inte dem. Det borde vara uppenbart för var och en att det snarare är djupt tragiskt att det här samhället har skapat en hel generation som längtar tillbaka istället för att se med någon slags tillförsikt eller hopp på framtiden.