Sötebrödsdagarna är över

Vaknar först halv fem, klarvaken, orolig, lyckas somna om tills klockan ringer klockan sex. Onsdagar går jag upp först tio i sju och det tycker jag numera är sovmorgon. Alla andra dagar äter jag min yoghurt som i dvala och sedan har jag ett system. Jag gör en termos med kaffe och eftersom jag inte orkar bre mackor har jag köpt Den skrattande kon-ost som jag lägger i en påse tillsammans med det torra brödet som är kvar.

Sedan plankar jag in på tunnelbanan klockan tio i sju, tänker att jag ska köpa ett SL-kort imorgon för jag åkte ju fast förut, tar blå linjen till Fridhemsplan, byter till gröna på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan och på T-centralen går jag av.

Detta är första etappen. Andra etappen består av att betvinga känslan av att jag är ute på långresa, jag är ju inte det, jag gör det här varje dag: jag går upp till Cityterminalen och tar ERSÄTTNINGSBUSSEN till den där staden en timme från Stockholm för tåget går inte på grund av FUCKING jävla byggarbetet inför citybanan.

Detta är andra etappen: jag går på bussen, hittar en ledig plats och sätter i ett par öronproppar. Jag försöker sova. Bussresan tar drygt en och en halv timme. När vi väl är framme känns det som att det har varit morgon två gånger, jag har vaknat en gång hemma hos mig och en gång på bussen och båda gångerna vill jag inte vara med. Det är då jag dricker upp kaffet och eventuellt äter på det torra brödet.

Detta är tredje etappen: jag går till min praktikplats. Hur det är där ska jag inte gå in på men tanken har slagit mig att jag valt fel yrke, fel bransch och överhuvudtaget fel liv.

De bjuder på automatkaffe. Jag dricker mycket av det. De bjuder på frukt. Jag äter av den.

När klockan blivit två är läget kritiskt. Jag befinner mig inuti Office Space, jag räknar timmarna, jag har tre chefer, jag är ny och superdålig på allt. Allt jag kunde glänsa med förut har liksom runnit av mig, jag vet inte hur man gör det här jobbet, jag antar att det är meningen att jag ska lära mig men det är så svårt.

Detta är fjärde etappen: klockan är tjugo i fem och jag går till en speciell korsning där jag möter en man som också pendlar från Stockholm. Jag åker i hans bil och betalar lite bensinpengar, jag har hittat honom på Internet.

Första gången jag åkte med honom var jag rädd att han skulle vara en skummis, men det visar sig att han är mycket trevlig (peppar peppar). Det visar sig också att han har spelat med ett band som uppträtt på en mycket central allmän plats i Stockholm. Gruppen var något av lokala kändisar, men de fick problem med polisen, mycket böter och nolltolerans. Nu har mannen jag åker bil med gått en högskoleutbildning och skaffat sig en säkrare jobb, jag avundas honom att han gjort rätt val men kanske inte jag.

Jag är så trött så trött men vi börjar prata om samhället och Reinfeldt och papperslösa och bostadspolitiken och Mona Sahlin och radion och körkort och svartjobb och planka.nu och vart tog solidariteten vägen eller egentligen, vi pratar om socialismen.

Detta är femte etappen: jag blir avsläppt vid en tunnelbanestation cirka klockan 17:55 i en närförort, jag åker tunnelbana, jag plankar in på fyrans buss enligt ett särskilt system, jag går till mitt hus.

Om jag har tur funkar hissen när jag kommer hem. Annars går jag tolv trappor upp. Sedan är det tre timmar tills jag ska gå och lägga mig igen.

Tillgängligt tillstånd

Första delen av sommaren tillbringade jag i det där tillståndet. Det där tillståndet av att vara mottaglig för visdomsord, aforismer, andra människors insikter och - allsköns dravel och plattityder. Det de säger till mig på tv, i tidningen, i boken, i tunnelbanan och i radion fastnar. Eftersom jag längtar efter en fras som ska förklara meningen med allt, vill jag tro på varje ord och gör det också. I ungefär en kvart, tills jag byter kanal och nästa människa talar till mig med emfas.

Och det är inte första gången. Någon gång i våras satt jag med tårar i ögonen framför Preem Rawats program på Öppna Kanalen och kände på fullaste allvar att "han har så rätt". Det höll på att hända igen med Deepak Chopra, i programmet med honom och Mike Myers på SVT förra veckan (programserien Iconoclast lyckas med de mest märkliga konstellationer).

Eftersom jag har hört en del kritik mot honom, hade jag en mycket mer skeptisk inställning till honom än till Preem Rawat. Men jag försökte ändå lyssna på hans aforismer och låta dem sjunka in.

Till exempel sa han något i stil med att livet består av tillfälligheter. Bara tillfälligheter, en lång rad, slumpmässiga. Och slutsatsen var, något underförstått, att man skulle acceptera och omfamna detta faktum. Jag ska erkänna att jag tyckte det lät så sant, och så trösterikt.

Tills jag prövade att vända på hela resonemanget. Och så insåg jag att han hade lika gärna kunnat säga motsatsen till det han sa. Typ: "livet är inget annat än en lång rad av förutbestämda, meningsfulla, logiska händelser. Det gäller bara att upptäcka det och omfamna det!"

I mina öron låter det precis lika trösterikt. Vilket innebär att Deepak Chopra och hans gelikar i praktiken skulle kunna säga nästan vad som helst och det skulle låta lika bra.

För min del betyder denna insikt att andra delen av sommaren kommer att tillbringas i någon slags bakfylla, eller ett slags uppvaknande. Jag kommer ödmjukast och något skuldmedvetet försöka avvisa andras oönskade visdomar överbord, en i taget. Och när jag har gjort mig av med allihop, ska jag vänligt men bestämt säga hejdå till min mottaglighet.

Fruar och flickvänner i DN

Po Tidholm gör en strålande sågning av Tomas Ledins konsert på Skansen. Det är en mycket bra text, särskilt om man har svårt för Tomas Ledin. En formulering fastnar dock i halsen på mig och det är denna: Sommarlediga män med seglarskor och babyblå lammullströjor över axlarna står och kramas med sina piffiga fruar.

Det är givetvis MÄN som har "piffiga fruar" och inte tvärtom. Såklart. Och jag skulle kanske inte ha reagerat så mycket på det här om det inte vore för att samma, vad ska man kalla det, tema, återkommit i DN hela sommaren. I en artikel om Stockholmsveckan på Gotland skriven av Johan Åkesson kan man läsa följande mening: (...) de nätta, bikiniklädda tjejerna som dansar likt sprattlande sillar uppe på båten ser glada ut trots trängseln.

I den artikeln fanns det också en ganska märklig vinkel. Åkesson tycks vid en första anblick ifrågasätta att det, i hans ögon, var killarna som hade pengarna och resurserna och därmed styrde på Stockholmsveckan. Han gör det med frågor som: Finns det inga tjejer här som beställer champagne och har med sig egen båt? Denna fråga ställer han dock till en man och svaret blir, föga förvånande: Det är killarna som styr, det går fem tjejer på en kille, och det är killarna som sätter i gång festerna, tjejerna hakar mest på. Så är det inte i Frankrike, där finns det många rika tjejer som betalar för sig själva, förklarar Nicklas.

Om det nu är så som Nicklas i artikeln beskriver, så är det ju bara att beklaga. Men om Johan Åkesson hade bemödat sig om att ställa denna fråga till en kvinna, hade svaret kanske blivit annorlunda. Därmed hade han också på riktigt ifrågasatt det han såg, genom att ge röst åt dem han tycker sig se vara bifigurer. Istället fortsätter kvinnorna vara just bifigurer och objekt genom hela Åkessons artikel. Hela artikeln känns liksom unken på något sätt, och jag tror knappas att det bara går att skylla på att det är så "verkligheten" ser ut på Stockholmsveckan. Det handlar snarare om vad man väljer att se, hur man tolkar det och framförallt vilka man intervjuar och därmed gör till subjekt.

Samma gäller för DN:s riktiga bottennapp: "Kvinnorna bakom männen i Volvo Ocean Race", en artikel i DN Söndag från 21/6 i år (finns tyvärr inte på nätet). Den handlade om sambos och fruar till manliga kappseglare som reser jorden runt på farliga kappseglingar.

Ja, detta är sant. Dessa fruar finns och därför kan man ju, om man vill, skriva en artikel om dem. Det finns en historia att berätta om dem, och det har DN Söndag uppenbarligen valt att göra. MEN man skulle ju också, hör och häpna, kunna tänka sig att skriva en artikel om kvinnliga kappseglare, kanske eventuellt..? Eller om män som följer sina partners runt världen..? Tyvärr är nog detta förslag som aldrig har yttrats på redaktionsmötena på DN Söndag. Alldeles för progressivt!

Att beskriva oss som flickvänner och fruar känns så otroligt 50-tal så jag saknar ord. Vid det här laget, sommaren 2009, har vi ändå kommit längre än så. Och att DN fortfarande beskriver oss så, är ett val de gör som kanske inte är så förvånande men i mina ögon extremt provocerande.

Önskvärd uppväxt

När Alicia Keys möter Ruby Dee i ett program på SVT förra veckan, får vi höra den igen: historien om maskrosblomman som sprängde sig igenom betongen. Det tar inte många minuter av programtiden förrän Keys är just där, tillbaka i uppväxten i Hell's Kitchen i Harlem.

Hon berättar med emfas, något sammanbitet men samtidigt känslofyllt, historien om sin uppväxt. Hon berättar om sin ensamstående mamma, som inte hade någonting men jobbade som en slav för att ge Keys det bästa hon bara kunde ge. Och så får vi se ett kort på mamman och Alicia Keys, tätt intill varandra, leende. Efter det ett par klipp från Keys framgångsrika karriär, sjungandes i ett par tre videor bakom pianot.

Detta är historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten. Den är upphöjd för att man, framförallt ur ett amerikanskt perspektiv, gör helt rätt om man lyckas mot alla odds. Den berättar om hårt jobb, föräldrar som offrar allt för sina barn och framgångssagan som blir sann och sensmoralen är "alla kan ta sig ur gettot bara de jobbar hårt".

Den är önskvärd, för att den berättar en fin och passande historia om en mammas kärlek till sitt barn. En mamma som jobbar dygnet runt för att barnet ska kunna förverkliga sina drömmar, för att sedan berätta historien om det för världen på tv. Detta är den ultimata uppväxthistorien, eftersom den kombinerar den amerikanska drömmen med idealbilden av en mamma.

Och vi har hört den här uppväxthistorien förut. Vid det här laget har vi hört den så många gånger, att den har vuxit till något större än sig själv. Det är den här historien kvinnorna som var gäster hos Ricki Lake förgäves försökte återberätta om sina egna liv när de argumenterade för att "I got two jobs, I pay my own bills, I raise my children to respect God and America".

Men historien om den upphöjda och önskvärda uppväxten är, i de allra flesta fall, inget annat än en önskedröm och en lögn. Bakom Alicia Keys återhållna tårar och korten på henne och hennes mamma på röda mattan, döljer sig inte bara alla dem från Hell's Kitchen som blev kvar och som inte lyckades få skivkontrakt trots att deras mammor jobbade som slavar. Då och då skymtar antitesen till Alicia Keys uppväxthistora fram, och den personifieras av Eminem.

Det är den besvärande och icke önskvärda uppväxten, som berättar om bitterhet, våld, ilska och mänsklig misär istället för försoning och kärlek. Den här uppväxthistorien är icke-önskvärd för att den berättar vilka fruktansvärda konsekvenser som sociala och psykiska problem kan få för ett barn. Den är besvärande för att den berättar om en mamma som föraktar sitt barn, istället för att visa kärlek.

Den här historien höjs inte upp till skyarna, för den berättar fel historia om familjen. Möjligen kan den tjäna som lite halvskandal eller freakshow, en pinsam teater med offentliga bråk mellan honom och hans mamma. Det är också tydligt att den besvärande och icke önskvärda uppväxthistorien är besvärande även för den som berättar om den, inte bara för de som lyssnar.

Eminem är antagligen väl medveten om att berättar fel historia. I "My Mom" från i våras, rappar Eminem om hur hans mamma är orsaken till hans eget drogmissbruk, men han måste samtidigt ursäkta sig. Han gör det i rader som: I know you're probably tired of hearing 'bout my mom och sorry mom, I still love you though. Och tidigare, i "Cleaning out my closet", börjar en vers med Now I would never diss my own mama just to get recognition, take a second to listen for you think this record is dissin'

Medan Alicia Keys uppväxthistoria växer till något större, blir historier som Eminems mindre än sig själva. Vi kan glädjas med Alicia Keys, det har vi lärt oss. Vi kan få tårar i ögonen av det hon berättar och det är meningen att det hon berättar ska ge oss kraft och mod att ta oss ur vårt eget personliga getto, vilket det än må vara.

Men när vi hör Eminem rappa om sin mamma, blir vi istället illa till mods för vi vet inte var vi ska placera in hans historia. Historien om fattigdom och kriminalitet är en sak, men att till det lägga en historia om en mamma som föraktar sitt barn blir bara för mycket. Och när det kommer till kritan spelar det heller ingen roll hur sant eller falskt det han säger om henne är.

Det som spelar roll är att hans historia är besvärande och inte önskvärd. Dels för att den berättar fel historia om mammor, och dels för att den vittnar om att man inte alls måste ha en mamma som offrar allt för att ta sig bort från misären och in på MTV.