Hoppas i all ödmjukhet

Det här måste vara den sämsta åldern. Hela tiden påminnas om detta med familjebildning, tvåsamhet, stressen över att skaffa barn.

Vännerna som gottar in sig i parrelationer. Och så vi som står lite utanför.

Jag tänker ibland: jag kanske borde dejta på internet? Det där happy pancake som folk pratar om, kanske vore nåt.

Och sen: men nej. Jag vill ju inte det.

Kollar runt på facebook. Gamla kompisar, gamla kursare, olika gammalt löst folk. Inser följande: jag känner mig gladare när folk jag vet varit sambos och ihop i flera år plötsligt står som "singel", än när folk blir ihop/flyttar ihop.

Och detta är inte för att jag själv vill bli ihop med dem. Det är inte heller så att jag är skadeglad. 

Men jag tycker det känns oerhört hoppingivande och positivt att livet faktiskt kan förändras, gå i en annan riktning än den förväntade, och bli riktigt jävla kul ändå.

Jag får i all ödmjukhet hoppas att 2013 blir det år då jag själv bryter mig loss.