Tjuvlyssnat: Vilken tv-kanal är du?

- Jag känner att kanal 5 representerar min personlighet. Alla delar som är jag finns där!
Eh, känner jag dig?
- Eller, jag är nog mer som en kombination av kanal 5, SVT2 och TV4+... Och Öppna Kanalen!
Mångfacetterad, med andra ord.
- Ja, det skulle man kunna säga. Vilken tv-kanal är du?
Vilken tv-kanal? TV1000.
- Vadå, TV1000 på natten eller?
Ja, på natten går det en massa konstiga filmer som dom visar bara ibland på de andra kanalerna, typ Red Dwarf och såna. Och Rex!
- Du menar den där polisserien med hunden?
Ja, precis.
- Fast jag skulle nog säga att du är som en kombination av TV1000 och... typ, Kunskapskanalen.

Andras familjer

Det går inte att slippa undan familjen. Även om man låter bli att umgås med sin egen, kommer man förr eller senare att behöva träffa andras familjer. Man kanske lyckas slippa fram till december, men under julen är det ovillkorligen dags för en dos familjedrama.

Jag brukade tro att det skulle vara bra och trevligt att umgås med andras familjer. De verkade så fungerande på ytan, föräldrarna hade så bra jobb, ingen var deprimerad och de gav ett så hederligt intryck! Säkert var de helylle, hade ljusa träslag i köket och jag kunde slå vad om att alla i familjen hade en hobby som skänkte mening och glädje i livet.

Eftersom min egen familj varit så uppåt väggarna knäpp antog jag att andras familjer skulle vara som tagen ur Barnen i Bullerbyn. Jag tog för givet att de skulle vara befriade från galenskap och några ton tryckt stämning. Jag hoppades att det skulle kännas befriande att besöka någon annans fina gemenskap.

Men så var det såklart inte. Jag måste erkänna att trots att andras familjer verkade så fungerande och svenniga på ytan, har de ändå fått en släng av Norén-sleven. (Med vissa undantag, givetvis.)

I andras familjer lurar andra konflikter och andra hemligheter. Där ligger andra hundar begravna, andra samtalsämnen är tabu och någon annan spelar rollen av familjens svarta får. Och den tryckta stämningen finns där också, det är bara det att jag inte förstår eller kan parera den.

Så jag klampar jag på i ullstrumporna, omedveten om vilka samtalsämnen jag ska undvika, utan ledtrådar till vilket bordsskick jag ska anamma och hur mycket jag ska prata och om vad.

Vid det här laget misstänker jag att jag har umgåtts mer med andras familjer än med min egen. Trots det har jag inte lyckats göra deras dåliga stämning till min. För det är ju så det funkar - en familj är inte en gemenskap man kan komma in i, det är en klubb för de redan invigda och andra gör sig icke besvär.

Rnb-jul

Jul och rnb är ofrånkomligen en tacky kombination. Det brukar resultera i två kategorier av låtar:

1. Superkristna låtar med välgörenhets- och familjetema. Ofta covers eller "nya versioner" på traditionella låtar som "Oh holy night", alternativt nyskriva jättetråkiga, långsamma låtar som saknar såväl melodi som rytm. Man wailar på ett seriöst sätt och sjunger gärna a capella. Genom att göra sådana här låtar vill artisterna inte bara tjäna en hacka utan också visa att de värdesätter annat än att vicka på rumpan. För att understryka den seriösa tonen är de mycket mer påklädda än vanligt.





2. Den andra kategorin är mycket roligare. Det är låtar som handlar om det rnb brukar handla om, det vill säga sex, men där man har lagt in lite jingle bells i produktionen och olika jul-ord i texten. "Julklappar", förstår man av texten, är här ett annat ord för, just det, sex. I de här produktionerna är det också ungefär lika avklätt som vanligt, med den enda skillnaden att det är tomteluvor och pälsbräm som gäller.

"Arabs are the new blacks"

Den här videon skickade min klasskamrat till mig. Jag tyckte inte bara den var kul, utan också ganska träffande. (Easy-E, jag ber om ursäkt för min dåliga humor på förhand. Men jag tror du kommer förstå.)

Christian Walz versus Salem Al Fakir

Det är inte bara för att han är snygg som jag varit svag för Christian Walz ända sedan 1999 och "Lovin' is all right". Jag har verkligen tyckt att han har gjort bra och snyggt slickad musik. Jag ska villigt erkänna att jag också tyckte om förra skivan "Paint by numbers".

Fram tills nu, och den där låten "What's your name?" som går på radio. Det är nämligen omöjligt att förstå att det är hans låt. Det låter ju som Salem Al Fakir, rakt av.

Sången, produktionen, låtuppbyggnaden, rösten - allt.

Har månne Salem Al Fakirs ande intagit Christian Walz kropp? Är det det här som kallas korsbefruktning? Eller har Salem Al Fakir med våld släpat in sina klaviaturinstrument, sin fiol och sin stråkkvartett i Christian Walz studio?

Säkert är i alla fall att även Christian Walz har gått ner sig i popträsket. Med andra ord ännu en artist som inte förstår att han borde göra rnb.

Dagens Nyheter blundar för nazivåld

De senaste veckorna har jag, som tidigare faktiskt hyst respekt för Dagens Nyheter, börjat ogilla dem ur djupet av mitt hjärta.

För först bränner nazisterna ner Cyklopen. Veckan därpå hålls norra Europas största nazistmarsch i Salem. Och de som står för den största demonstrationen emot den, bemöts med samma skepsis, förakt och motstånd i de etablerade mediernas nyhetsrapportering som vanligt.

På SR och i DN hette det att "högerextrema och vänsterextrema höll varsin demonstration idag i Salem". INGENSTANS är det någon som säger som det är: här organiseras norra Europas största nazistmarsch. På grund av det ordnas en motdemonstration av den utomparlamentariska vänstern, som kraftsamlar för att protestera mot nazismen medan de flesta andra väljer att titta bort.

Bilden som träder fram för en oinsatt läsare måste ju bli att Nätverket mot rasism befinner sig i Salem typ för att det är kul. Ingen förklarar att om det inte vore för nazistmarschen, skulle givetvis inte någon motdemonstration hållas! Men behovet av att framställa nazister och högerextrema respektive vänsterfolk som lika goda kålsupare går tydligen före att göra en nyhetsrapportering värd namnet.

Men det är klart. Den utomparlamentariska vänstern ska nu en gång för alla beskrivas som stenkastande ungdomar, vettvillingar och bråkstakar. För det har DN bestämt.

Den här upptrappningen av nazistvåld som har pågått de senaste veckorna måste tas på allvar. Som tur är finns det vissa som förstår det. Och nej, de skriver inte i DN.

Duktig konsument handlar på Apoteket

Det är meningen att man ska känna sig duktig när man konsumerar prylar. Oftast gör jag det ändå inte. Jag känner motsatsen; att jag är slösaktig, att jag spenderar för mycket och tänker för lite innan. Vad ska jag med de här grejerna till? Egentligen borde jag gå hem och kasta ut lite grejer, men istället går jag och samlar på mig fler.

Förutom när jag handlar på Apoteket AB. Då känner jag mig plötsligt som en duktig konsument. Jag får för mig att på Apoteket handlar jag saker som jag verkligen behöver. Saker jag inte kan vara utan. Och undantränger effektivt att Apoteket är ett sånt där företag där stat och kapital gått samman i en extremt oskön förening.

Jag handlar tandborstar, 100-pack-tamponger, värktabletter och tandkräm. Extra duktighetskänsla ger Te-Pe tandborstar och allt, jag menar verkligen allt, i Apotekets eget märke. Oparfymerat. Skonsamt mot huden. Rätt och riktigt ph-värde. Lipider. Mjölksyra. Fluor. Kliniskt testat. Apoteket tipsar!

Jag har pratat om det här med mina vänner. De känner samma sak, att en duktighetskänsla infinner sig efter att man har handlat upp sig på Apoteket. Nästan som när man har varit hos tandläkaren.

Folkhemskänslan som Apoteket står för går inte av för hackor. Någon, jag vet inte vem, kan vara nöjd med sin PR. För jag har verkligen gått på den.

Brandy "Right Here (Departed)"

Jag vet inte vilka superlativ jag ska använda för att beskriva Brandys "Right here (Departed)". Fantastisk och underbar räcker liksom inte riktigt till.

Kalla mig sentimental, men den här låten skulle jag kunna vakna till, lyssna på hela dagen och sedan lyssna på när jag somnar in.

Jag börjar också förstå varför jag har lyssnat på Brandys album "Afrodisiac" som kom 2004 typ sedan dess. Det är nog bra för mina öron att hon släppt en ny skiva i år.



Brandy - Right here mp3

Tack så mycket!

Jag vet att jag tillhör en generation och en samhällsklass som tenderar att komma ut sent på arbetsmarknaden. Om jag skulle råka glömma det, får jag då och olika brev som påminner mig om hur det ligger till.

Någon tidigare arbetsgivare har tydligen tecknat tjänstepension åt mig, och idag fick jag ett brev som berättar hur mycket jag vid 25 års ålder samlat ihop till denna i kronor och ören.

Nämligen 33 kronor.

Vitare musik

Jag tillhör dem som tycker att Robyn gjorde bättre musik i början av sin karriär. Jag tycker hon låter som allra bäst i superkommersiella "Keep this fire burning" eller funkiga "Main thing" och "Play". Jag tycker om när hon wailar, jag vill att hon ska fortsätta göra rnb.

Efter senaste skivan som kom för ett par år sen har jag dock insett att hon har gått electro för gott. Troligen kommer hon aldrig mer göra rnb, och jag har hoppats förgäves. Robyns utveckling är också något som har hyllats av musikrecensenter. Electro är tydligen lika med bra, även om jag inte för mitt liv kan förstå det. Syntfrisyr är tydligen häftigare än 90-talsläppglans och Calvin Klein-trosor som syns under ett par baggy jeans, även om jag inte tycker det.

Och efter att ha läst DN:s recension av Kanye Wests nya skiva, står det klart att trenden gäller för svart musik överhuvudtaget. Svart musik ska tydligen bara bli vitare. Spelar ingen roll om du gör hiphop eller rnb, du bör i vilket fall skaffa syntfrisyr och plocka fram autotunern för att ligga i tiden.

Radikal praktik eller brev till Maria Sveland

Maria Sveland som skrivit "Bitterfittan" har ett program i P1 som heter "Heliga Familjen". Där intervjuar hon andäktigt Birgitta Stenberg om hur det är att ha öppna relationer. Där sänds en slags radiokonst som handlar om kvinnor som sticker ifrån sina heterosexuella kärnfamiljer. Där berättar Yvonne Hirdman att familj betyder "liten husslav".

Jag har också läst en intervju med Maria Sveland. I den där lilla faktarutan stod det att hon är gift med en man, och bor och lever med honom och ett eller ett par barn i en bostadsrätt. Det stod också att hon drömmer om att bo i lägenhetskollektiv.

Och inget fel med det. Jag tycker inte att man tvunget måste leva som man lär. Jag vet att det är sjukt svårt att bryta mot samhällets normer.

Men ändå - jag blir galet provocerad. Kvinnan har i princip gjort karriär på att kritisera kärnfamiljsidealet, samtidigt som hon själv lever i en. Hon säger att hon drömmer om lägenhetskollektiv, ändå bor hon kvar i sin bostadsrätt. Vad fan ger det för budskap?

Maria Sveland, om du läser det här kan jag på rak hand ge dig tre tips på lägenhetskollektiv i Stockholmsområdet dit du kan flytta med eller utan din man.

Maria Sveland, om du läser det här kan jag tala om för dig att jag har levt och fortfarande lever ett liv utanför kärnfamiljsnormen. Först helt ofrivilligt, sedan helt självvalt. Om du vill göra en andäktig intervju med mig är det bara att slänga iväg ett mail.

Maria Sveland, om du läser det här kan jag tala om för dig att jag och mina vänner redan lever din dröm.

Maria Sveland, du är välkommen på ett besök i mitt och mina vänners liv för en crash course i ett liv med andra ideal. Sedan kanske du kan sluta drömma om ditt lägenhetskollektiv och kanske till och med våga flytta dit?

Tjuvlyssnat

För några veckor sedan skrev jag en artikel om hur Säpo i mer än femtio år genom den så kallade tvångsmedelslagen haft rätt att lyssna av folk som inte tycker som dem. Detta utan att begära tillstånd från åklagare. I oktober utökades lagen till att gälla fler brott.

Nu har jag förstått att en kompis som jag ofta pratar med i telefon är avlyssnad. Först hörde jag bara hur det klickade till och brusar på ett sätt som jag inte har hört förut. Jag frågade min kompis varför det lät så konstigt. "Det är väl någon som lyssnar", sa han lite lamt.

Det där har inte slutat, det fortsätter: samma brus med jämna mellanrum, samma distinkta klickljud ungefär var tredje fjärde minut när vi pratar.

Jag inser att jag varit naiv som inte tagit det där på allvar förut, kompisar som inte vill prata om vissa saker i telefon, folk som tar ut batteriet ur sin avstängda mobil för att inte bli avlyssnade.

Säkerhetspolisen har följande paroll på sin hemsida: "Vi skyddar Sverige och demokratin". Det som de kallar demokrati, kanske ska tilläggas. Jag föreslår att Säpo byter slogan till: "Vi lyssnar av dig och dina vänner". Det vore mer träffande.

Jul med Sanna, Shirley och Sonja!

Jag är hemma och sjuk och fastnar framför "Jul med Sanna, Shirley och Sonja" på TV4. Det kändes som ett bra alternativ, jag har något av en fetisch för julsånger och tänkte att jag kanske skulle få utlopp för den här.

Men det är något med den här typen av program som får mig att bli helt rastlös. Det är något med den speciella visuella estetiken - Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén är alla uppklädda i vad som ser ut som Åhléns och Lindex samlade kollektion av högtidskläder och glitterplagg. De är lite lagom folkhemssexiga sådär i svart sammet och glansigt tyg med paljetter. Det verkar vara en hel del vaselin på linsen också, om man får uttrycka sig så.

Det är också något med den mycket speciella musikaliska estetiken. Julmusik i TV4:s regi ska nu av hävd inte innehålla något oväntat, opolerat eller banbrytande. Musiken verkar vara tänkt att fungera som en kuliss. Den passerar så obemärkt i mina örongångar att jag undrar om den någonsin ens har varit där. Allting är så "vackert" och "ljuvt" att det blir helt menlöst.

Mellan konsertscenerna berättar Sanna, Sonja och Shirley om vad de känner inför julen och vilka julsånger de gillar mest.

Föga förvånande älskar de julen. Julen betyder mycket för dem. En kommer också från en troende familj. Det är mycket sång och julglädje i deras familjer. Julen är så mysig. Det är så härligt när det blir mörkt och man får börja tända levande ljus, och yada yada.

Nähä? Säger ni det! Vad förvånande! Och ni trivs bra ihop också, säger ni? Jag är helt chockad... not!

Jag blir inte särskilt provocerad, bara trött och uttråkad. Jag inser att jag önskar mig ett julkonsertprogram på TV4 som är lite för smaklöst och avklätt - lite för djupa urringningar, lite för korta kjolar, lite för tajta byxor. Jag önskar mig mindre läppglans och mer färgglatt smink. Jag önskar att Shirley Clamp sa som det var: "Jag HATAR julen! Det är en högtid när jag inte är i centrum, och det är skittråkigt".

Jag önskar att Sonja Aldén sa: "Jag växte upp med två psykiskt labila crackheads till föräldrar. På julen blev vi slagna gul och blå. Min bästa jul när var vi blev omhändertagna av socialen. Jag ser det här programmet som en chans att ta revansch på de där perfekta snorungarna i min klass som mobbade oss och aldrig såg hur svårt vi hade det."

Jag önskar att Sanna Nielsen sa: "Egentligen vill jag sjunga om sex, och inte om julen. Mina stora förebilder är Mariah Carey och Linda Lampenius. "

Jag önskar att någon någon gång skulle våga ta ut svängarna och där det verkligen behövs - under julen.