Hus och hem

Jag sitter i baksätet i min morbrors skinande blanka svarta Mercedes. Han har tagit med oss på en åktur och nu passerar vi kåkstaden i utkanten av Casablanca. Just här är den omgärdad av en mur, i muren syns ett par garageportar och i en av dem skymtar en ganska ny bil. Jag blir lite överraskad och kan inte låta bli att kommentera den kontrasten - att någon som är tvungen att bo i en kåkstad har en hyfsat ny bil.

– Ja alltså, de som bor i kåkstäderna är inte riktigt fattiga, det kostar 20 000 dirham att flytta dit, säger min morbror och jag ångrar genast att jag sagt något.

Så börjar han berätta om det han kallar beskriver som en liten maffia som utnyttjar systemet. I hans mening ligger det till såhär: den marockanska staten har i princip förbjudit kåkstäder – man vill inte att det ska finnas, målet är att människor ska bo någon annanstans. Därför erbjuder de alla som är folkbokförda i kåkstäder en viss summa pengar och en lägenhet i ett nyuppsmällt social housing-hus för att flytta därifrån.

Jag blir provocerad, protesterar och ifrågasätter att en fattig person skulle ha råd att betala 20 000 dirham för att bo i en kåkstad i ett land där minimilönen ligger på under 2000 kronor per månad och många tjänar långt mindre än så om de ens tjänar något. Och hur kan det kosta 20 000 dirham att bo i en kåkstad, varför skulle någon vilja betala det? Folk bor ju där för att de inte har något annat alternativ. Men min morbror ger sig inte.

– Vet du vad de gör? De bestämmer sig för att bygga upp en liten kåkstad någonstans, till exempel här, kolla här nere, säger min morbror och pekar med handen ut över de kala fälten som sluttar ner mot havet.

Jag ser ett litet kluster av skjul och korrugerad plåt och tvätt som hänger där.

– Och sedan, fortsätter min morbror, kommer staten och säger att det ska rivas och erbjuder dem pengar och en lägenhet för att de ska flytta. Därför bygger den här maffian upp kåkstäder och säljer husen där vidare för 20 000 dirham.

Jag börjar förstå vad han menar. De 20 000 dirhamen som det enligt min morbror kostar att bo i kåkstaden skulle man alltså helt informellt betala till någon som förstått att utnyttja systemet. De skulle alltså göra en business av det, eftersom den som köper stället vet att de kommer bli ersatta av staten.

I det här läget är det omöjligt för mig att komma med några faktiska motargument. Jag har ingen annan källa i frågan att tillgå, ingen riktig referensram och inget modersmål att läsa tidningar på för att förstå vad som händer. Jag har bara den här bilturen, det min morbror säger till mig, min maktanalys från ett annat land långt härifrån och min frustration. Vad göra? Jag tar sats och säger till min morbror:

– Men det är ju väldigt intelligent. På riktigt. Om jag vore i deras ställe skulle jag göra likadant, jag lovar.

Min pappa, som sitter i framsätet, skrattar till. Min morbror säger ingenting. Han fortsätter bara köra hem oss till sitt hus igen, komplett med två våningar, en liten trädgård, svala stengolv, vackra soffor och hembiträde.