Alternativa alternativ

När Cinderella Man, boxningsfilmen med Russell Crowe, gick på tv i somras var jag inte sen att haka på. Där och då kändes det som en lämplig utväg - jag behöver en alternativ karriär och precis som Russell Crowe skulle jag kunna satsa på boxning.

Jag tillhör nu inte 30-talsdepressionens arbetarklass, jag behöver inte stå och hänga på låset för att få dagjobb i hamnen. Jag har dessutom tillräckligt med högskolepoäng för att gå med i Akademikernas A-kassa för 90 kronor i månaden.

Ändå vaknar jag i gryningen, alternativt kan inte sova alls för att jag är så jävla orolig för att allt ska gå åt helvete. Jag har en känsla av att när jag snart har läst sex år på universitetet, och i allra bästa fall lyckas få till en fil kand, kommer jag vara tillbaka på exakt samma plats som innan jag började plugga.

Det kommer gå åt helvete. Jag bara vet det. Jag vet det för att jag har valt fel inte en eller två utan tre gånger. Vad detdär jättehemska som skulle kunna hända är rent konkret, har jag visserligen ingen klar bild av. Eller jo jag vet. Jag bävar för att betala tillbaka studielånet på samma inkomst jag hade innan jag började låna pengar av CSN.

Det värsta vore att börja jobba på dagis igen, precis som min mamma slutade som dagmamma efter många års studier. Men egentligen vet jag inte varför jag tänker att det skulle vara så hemskt. Det kanske skulle vara helt okej. Soft, till och med. Mindre stress än att jobba som inhoppsvikarie på random nyhetsfabrik tills man blev utlasad eller inte pallade med pressen.

I alla fall. Om jag inte ens försöker, kan jag ju inte misslyckas. Därför är det bra att ha en backupplan, och en backup till backupplanen. Problemet är att det slutar med att jag inte gör någonting fullt ut. Varken det som är min huvudsysselsättning för tillfället, eller det jag tänker är min alternativa karriär.

Och precis just nu har jag gått varvet runt, på ett sätt som blir lite absurt. Jag började med att plugga till socionom, var avundsjuk på alla som pluggade journalistik och jobbade hårt för att sälja in några texter till tidningar. Sen hoppade jag av socionomlinjen och började på JMK. Och så handlar mitt första inslag på praktiken om att fler får försörjningsstöd, och nästa handlar om att fler söker sig till natthärbärget och Frälsningsarmén.

Och när jag intervjuar personalen på natthärbärget får jag dåligt samvete. Här ska jag göra ett nyhetsinslag om det som de jobbar med på riktigt. 20 sekunder av 10 minuters intervju kommer höras i radio, och jag kommer bara bekräfta den bild som jag stör mig på att andra nyhetsmedier repeterar till leda.

Insikten som drabbar mig har drabbat mig tusen gånger förut: jag är på fel plats. Jag måste härifrån, och det fort. Folk som säger att jag gör bra eller helt okej ifrån mig vet inte vad de snackar om. Jag vet inte vart jag ska, bara att jag måste bort.

Jag står och svajar på ett sätt som inte är okej. Det skulle vara lätt att säga 80-talist, javisst, jag kunde dissa mig själv och säga att det är inte synd om mig, en person från medelklassen med lite för många val. Det står var och en fritt att dra den slutsatsen av det här, men för mig är problemet att jag har så jävla svårt att se det som just val. Att jag skulle kunna välja mellan dethär eller detdär och att det skulle vara okej. Jag är alldeles för övertygad om att det enda jag kan göra är att välja fel. Det finns något som är rätt, något som jag borde göra, och om jag bara kunde komma på det så skulle allt ordna sig till det bästa.

Boxning har jag för övrigt tränat sammanlagt tio gånger, senast för en månad sedan. Det kanske inte är min grej när allt kommer omkring, jag tror jag måste hitta ett alternativ till alternativet som var mitt alternativ, en plan D för plan C när plan B inte funkade.