En nära relation till Go'kväll

Det sanna värdet av att ha nära relationer är när man inte behöver göra saker tillsammans. Man kan hänga i samma lägenhet, vistas i samma rum men göra olika saker. Någon lagar mat, någon annan kollar på youtube-klipp, en tredje hänger i soffan och stör sig på nyheterna. Och samtidigt är man tillsammans och tycker om varandra. Med risk för att låta blödig och religiös är det i sådana sammanhang jag känner någon slags tacksamhet, oklart till vem eller vad.

Det där har jag egentligen vetat länge, utan att formulera det i ord. Förrän ikväll, framför teven. Jag är hemma och sjuk i influensa, och har isolerat mig från alla mänskliga relationer med tanke på pandemirisken. Efter att ha sovit halva dan och mått allmänt överjävligt kollade jag under en stunds vakenhet på SVT:s Go'kväll.

När jag hade tittat på dagens avsnitt på ettan, och gårdagens på SVT24, förstod jag vad programmet försöker efterlikna. Det är just den där varma, mjuka känslan av att vara nära andra människor i ett avslappnat tillstånd där man känner sig trygg.

Det är därför programledaren sitter i ett mysigt hörn med den gästande författaren, och när kameran byter vinkel får man se kocken som lagar kvällsmåltiden i förgrunden. Mjuka kockhänder steker köttbitarna till precis lagom stekyta, medan programledaren ställer mjuka men ändå journalistiska frågor till författaren. Mjuk belysning över stylisten som gör om kvinnan i 55-årsåldern, och så vidare till ett klipp till Go'kvälls svar på Mannen som kan tala med hundar, där en man får hjälp med sin hund som skäller i bilen.

Så tillbaka till studion igen. Nu reser sig programledaren ur fåtöljen och får instruktioner av kocken hur han ska hjälpa till. Mortla lite pepparkorn här, röra ihop en dressing där. Så hjälps de åt att röra ihop salladen och lägga upp köttbitarna. Och titta så gott det blir!

Det är något fint och till och med lite trösterikt med det här konceptet, men samtidigt något väldigt sorgligt och deprimerande. Här sitter jag i min totala ensamhet medan SVT försöker inkludera mig i någon slags gemenskap. Om det nu är det de försöker göra.

Det är kanske snarare så att om man saknar nära relationer, kan man som substitut titta in i SVT:s konstruerade gemenskap.

För en konstruktion är den ju, om än en väldigt proffsig sådan.