I samband med att Jonas Sjöstedt tillträdde som partiledare sa han till Aftonbladet att han tyckte det var "rätt tråkigt" att bo på Östermalm. Stadsdelen var "stel", tyckte han. I artikeln stod det också att Vänsterpartiet bara hade fått 1,94 procent av rösterna där. Jag kan hålla med om att det är en helt klart "stel" röstsiffra, särskilt i jämförelse med att Moderaterna fick över 60 procent.
Ok, jag må vara sist på bollen, men jag känner att det som måste sägas måste sägas - så vänster jag är: Jonas, om du läser detta så vill jag bara säga att vi gärna kan byta, du och jag! Jag har väntat två månader på att "komma ut ur garderoben" och säga: jag älskar Östermalm! Jag vill också ha en sådan där liten gullig funkisbalkong, två minuter till jobbet och en superdyr Ica med guldfärgade kundvagnar runt hörnet - och pengar nog för att inte stirra mig rödögd på extrapriserna. Jag vill kunna promenera ner till diplomatvillorna vid vattnet i dyra tights och en latte i handen, jag vill ha en sådan där flygig lång frisyr, jag vill också ha persikolen hy som tjejerna som gick på mitt gymnasium och ett tight ass som jag har fått av att gå i en massa stentrappor utan hiss.
Jonas: jag vill ha din stuckatur, din morgonsol och din stadsdels medelinkomst. I utbyte kan du få flytta hit till miljonprogrammet i söderort. Loftgångshus! Nedre botten med jävligt ostel insyn eftersom hyresvärden inte bekostar persienner! Och på min uteplats har de före detta hyresgästerna gett bort sina gamla trädgårdsmöbler till mig, samt även en blomkruka med odefinierbart innehåll och lite möglig mossa.
Det är med andra ord mycket som är ostelt här. Dock kan jag tycka att mycket är ganska tråkigt, och om det vet jag att vi är överens. Det är till exempel tråkigt att jag fick vänta i åtta år på att få bo här. Tråkigt är också att det står en man och tigger utanför tunnelbanan varje morgon, och det är tråkigt att hyresförhandlingarna har strandat och att vi håller andan lite här för vad den retroaktiva höjningen kommer bli.
Tråkigt är också att mitt, såväl som mina föräldrars, hopp om att alla skulle få det bättre och har RÄTT att få det bättre har bytts mot en sådan politisk depression. Den samhällsutveckling som har skett sedan min uppväxt i kommunens dåförtiden någorlunda varma famn har sipprat in i min hjärna. Som så många andra grubblar jag varje dag på en sak: "hur ska JAG få det bra?" Jag oroar mig för hur JAG ska klara mig och få det bättre. Att tänka i ett VI har aldrig varit svårare, och det är just där som högern har lyckat som bäst. I takt med att samhällets trygghetssystem rasar sönder under oss blir vi oroligt upptagna med tanken på JAG JAG JAG, när VI:et i själva verket aldrig har varit viktigare.
Jag känner på ett liknande sätt kring gentrifieringen (SE BILD). Innan ordet var på mångas läppar talade jag om den med emfas; jag förfasades, jag var arg, jag var kritisk. Det är jag fortfarande.
Men jag måste erkänna att jag känner såhär, Jonas: jag när en hemlig dröm om att bli gentrifierad SOM INDIVID. De som vet brukar säga att min förort som helhet redan är på väg dit. Jag tror dem, det finns ett gentrifieringsfik här som jag själv brukar frekventera och hey, jag är medelklass och jobbar med media. Med risk för att låta förmäten - detta förtar inte min känsla av att vara så förbannat jävla utsatt. Den må vara personlig, privat, och mer kopplad till min sinnesstämning och personliga historia än min klasstillhörighet - men, det är en upplevelse jag har och har haft så länge jag kan minnas. (För övrigt missar folk inte en chans att snacka lite skit om Byälvsvägen. Vilket, för er information är rasistiskt. Beware, nästa gång någon kommer med kommentaren "jaha, där ingen vill bo" som kommentar till min adress kommer jag INTE svara artigt.)
Min hyresrätt i allmännyttan är ett styrelsemöte bort, det finns ombildningskonsulter som jobbar för att sälja ut allt jag har. Jag saknar möjlighet att med egna medel köpa en lägenhet - ändå vill jag bli gentrifierad. Det finns en dubbelhet i detta, jag motsäger mig själv, jag vet. Jag är ambivalent. Men. I en politisk verklighet där det står mellan att vara utsatt och att vara gentrifierad skulle JAG JAG JAG lätt välja det senare. För min del får gentrifieringen gärna komma och svepa med sig hela Byälvsvägen - vi är många som förtjänar att ha det sådär bra.
Men vänta, innan ni börjar kasta tomater på mig: det är klart jag vet att det inte är så det funkar. Vi kan ju inte bli gentrifierade här för vi har ju inga cash, inga fasta jobb och inga helsvenska namn. Jag är inte dum i huvudet. Om gentrifieringen tog över hela Bagis skulle vi åka ut med huvudet före.
Återstår bara en sak då, Jonas: kan inte du gentrifiera MIG som INDIVID straight up to Östermalm? Vi måste få till det där lägenhetsbytet snarast! Vore skitbra också för integrationen både här och där och ja, jag lovar att aldrig rösta på Moderaterna.
Inlägg
