Jag har en vän som skulle gå på personlig intervju för att eventuellt komma in på den prestigefulla utbildningen. Före dess fick han skriva en levnadsbeskrivning, som ligger till grund för intervjun sedan. Efter intervjun pratade han om hur han tänkte:
"Jag bestämde mig redan innan för att inte prata i termer av att jag haft depression och ångest. Jag bestämde mig för att inte heller prata om att jag legat på sjukhus eller ätit antidepressiv medicin. Istället använde jag ord som "jag gick igenom en svår period", "jag var lite nere", "jag gick på samtal och sedan mådde jag bättre".
Jag har en annan vän som skulle gå på anställningsintervju. Vi tränade på eventuella intervjufrågor dagen innan. När det kom till frågan "vad gör du just nu?" poängterade jag vikten av att framställa sig som en aktiv person. Jag gav henne följande råd: "Säg såhär: jag frilansar, jag sysslar med ett bokprojekt, jag jobbar extra som vårdbiträde, jag vidareutbildar mig på den här välrenommerade skolan". Jag underströk att hon inte skulle använda termer som arbetslös eller ge dem bilden av att hon var sysslolös på något sätt.
Jag är alldeles för medveten om att om vi ska spela på deras planhalva, måste vi prata som dem. Vi måste prata så att de förstår. Vi måste använda deras språk. Varje intervju är ett språktest, där vi måste få godkänt för att ha ett existensberättigande i deras värld.
Jag vet att det är så, men jag hatar det. Dessutom: om vi någonsin ska komma till den punkten där ordet depression inte längre får folk att skruva på sig; om vi ska komma till den dagen när ordet arbetslös inte längre signalerar inaktivitet, och att det skulle vara något dåligt - då måste vi ju börja använda de orden.
Det kan till och med vara så att orden deprimerad, ångest och sjukskriven är vad bög och homosexuell var igår och vad flata fortfarande är - i alla fall i arbetssökarsammanhang. Och om man någonsin ska komma ifrån hetsen och den regelrätta nazismen i vad som är önskvärt hos en människa i dessa sammanhang, är det hög tid att vi tar de orden tillbaka.
söndag 30 november 2008
fredag 28 november 2008
Eddie Murphy - Party all the time
Det finns en låt och en video som slår det mesta i genren, och det är Eddie Murphys "Party all the time"från hans album "How Could It Be" som kom 1985. Det är en mycket fin låt som förtjänar att bli ihågkommen! Notera Rick James frisyr i denna video som vad jag förstår är på fullaste allvar.
söndag 23 november 2008
"Kär kan du va själv"
Jag har en vän med en normbrytande syn på det här med att vara kär, som hon skriver om här. Det var lika delar jobbigt och intressant att läsa.
fredag 21 november 2008
"Before I was fat, now I'm all that!"
Tv-tablån har förändrats en hel del sedan jag gick på högstadiet och gymnasiet. En stor del av mina referensramar är dock kvar i den tidens storheter i rutan.
På gymnasiet tittade till exempel många i min skola många på "Sunset Beach". Jag gick i ett gymnasium där nästan alla var övre medelklass eller överklass. Det betydde att de bodde i stora villor i Saltsjö-Duvnäs där deras föräldrar hellre la pengar på svart städhjälp än kabel-tv. Stackars mina klasskamrater! De hade inte så många kanaler att välja på, så därför var de tvungna att följa "Sunset Beach" som gick på eftermiddagen på fyran.
"Sunset Beach" var en väldigt tacky såpa, känd för att folk tänkte mycket högt där och pratade för sig själva. Den var ganska mycket sämre än Glamour som är och förblir min personliga favorit i genren.
De snygga tjejerna med hög status i mitt gymnasium som hade persikolen hy, kom från överklassen och tittade snett på mig och mina vänner gillade i alla fall att prata om "Sunset Beach". De pratade om hur dålig kvalité det var på den här såpan och att alla bara läste från manus och att intrigen var så överdriven. Men fastän de tyckte den var dålig, fortsatte de följa den.
Själv hade jag kabel-tv eftersom jag bodde i lägenhet på fashionabla Lidingö, inhyst hos min halvsyster och hennes pojkvän. Det betydde att jag slapp följa "Sunset Beach" och kunde zappa mig igenom ett digert tv-utbud på eftermiddag och kvällar i deras soffa i ett tillstånd som ibland liknade dvala.
Före dess, på högstadiet, bodde jag hos min farmor och där fastnade jag för lågstatustalkshowen "Ricki Lake". Det går inget som liknar Ricki Lake på tv nuförtiden. Det är nog ganska bra det. Ett stående inslag i "Ricki Lake" var när en gäst ville berätta för sina före detta mobbare att nu hade hon minsann lyckats i livet. Det betydde att personen i fråga hade gått ner i vikt, plastikopererat sig samt skaffat tandkronor, minimala kläder och plattångat hår . De här programmen hade titlar som "Before I was fat, now I'm all that!"
Annars kretsade "Ricki Lake" mest kring personliga konflikter, som att någons syster hade legat med någons pojkvän. Ett stående inslag i sammanhanget var då "Talk to the hand!", där en person i protest satte upp sin hand mot sin antagonist. Detta blev repliker och gester som vi mer än gärna upprepade och kastade på varandra i min högstadieklass.
Och det där har liksom hängt kvar. Eftersom jag är vuxen nu säger jag inte direkt "talk to the hand" eller "before I was fat, now I'm all that" till folk. Men jag tänker det. Lite då och då.
På gymnasiet tittade till exempel många i min skola många på "Sunset Beach". Jag gick i ett gymnasium där nästan alla var övre medelklass eller överklass. Det betydde att de bodde i stora villor i Saltsjö-Duvnäs där deras föräldrar hellre la pengar på svart städhjälp än kabel-tv. Stackars mina klasskamrater! De hade inte så många kanaler att välja på, så därför var de tvungna att följa "Sunset Beach" som gick på eftermiddagen på fyran.
"Sunset Beach" var en väldigt tacky såpa, känd för att folk tänkte mycket högt där och pratade för sig själva. Den var ganska mycket sämre än Glamour som är och förblir min personliga favorit i genren.
De snygga tjejerna med hög status i mitt gymnasium som hade persikolen hy, kom från överklassen och tittade snett på mig och mina vänner gillade i alla fall att prata om "Sunset Beach". De pratade om hur dålig kvalité det var på den här såpan och att alla bara läste från manus och att intrigen var så överdriven. Men fastän de tyckte den var dålig, fortsatte de följa den.
Själv hade jag kabel-tv eftersom jag bodde i lägenhet på fashionabla Lidingö, inhyst hos min halvsyster och hennes pojkvän. Det betydde att jag slapp följa "Sunset Beach" och kunde zappa mig igenom ett digert tv-utbud på eftermiddag och kvällar i deras soffa i ett tillstånd som ibland liknade dvala.
Före dess, på högstadiet, bodde jag hos min farmor och där fastnade jag för lågstatustalkshowen "Ricki Lake". Det går inget som liknar Ricki Lake på tv nuförtiden. Det är nog ganska bra det. Ett stående inslag i "Ricki Lake" var när en gäst ville berätta för sina före detta mobbare att nu hade hon minsann lyckats i livet. Det betydde att personen i fråga hade gått ner i vikt, plastikopererat sig samt skaffat tandkronor, minimala kläder och plattångat hår . De här programmen hade titlar som "Before I was fat, now I'm all that!"
Annars kretsade "Ricki Lake" mest kring personliga konflikter, som att någons syster hade legat med någons pojkvän. Ett stående inslag i sammanhanget var då "Talk to the hand!", där en person i protest satte upp sin hand mot sin antagonist. Detta blev repliker och gester som vi mer än gärna upprepade och kastade på varandra i min högstadieklass.
Och det där har liksom hängt kvar. Eftersom jag är vuxen nu säger jag inte direkt "talk to the hand" eller "before I was fat, now I'm all that" till folk. Men jag tänker det. Lite då och då.
tisdag 18 november 2008
Lokalpatriot
Det bor en lokalpatriot i mig. Den kommer bara fram när jag är i Danmark.
Jag var i Köpenhamn i helgen och skyltar och tidningar var som vanligt fulla av felstavningar och ordvitsar. Bussparkering stavar de "busparkering", spelautomaten marknadsförs som "Pitten - spilleautomat med kontant udbetalning" och att hunden ska kopplas skrivs "hund i snor".
Med risk för att låta som en svennebanan går det inte heller att förstå talad danska. Vi ringer fem vandrarhem och tio hotell och det är fullbokat överallt. Någon säger i andra änden av luren att det är fullt på grund av något som händer under lördagen. Men eftersom det inte går att förstå vad personen säger förstår vi inte vad det var för något som hände.
Det går omkring en massa folk som är vitklädda från topp till tå på Köpenhamns gator. Vi gissar på att det är någon match. Jag frågar tre vitklädda 20-åringar som väntar på en taxi på gatan varför de har vita kläder.
De berättar att det är en stor technofest på en arena i stan. 27 000 personer från hela Skandinavien kommer och festar. Festen heter något med "white party".
Då förstår jag inte bara varför hotellen är fulla, jag förstår också att jag tillhör en helt annan subkultur än dem som går på technofest. Jag tillhör en subkultur som inte klär sig i vitt.
Den här helgen lärde jag mig också att det funkar bättre att prata engelska än svenska i Köpenhamn, att danskarna börjar äta julbord av hjärtans lust redan i mitten av november och att ett "smörrebröd" är en liten skiva rågbröd med så mycket pålägg att själva brödet inte syns.
Samt att vispgrädde heter "piskeflöde". Det är en direktöversättning av tyskans "Schlagsahne", och det om något är ett bevis för att Danmark ligger närmare Tyskland än Sverige.
Jag var i Köpenhamn i helgen och skyltar och tidningar var som vanligt fulla av felstavningar och ordvitsar. Bussparkering stavar de "busparkering", spelautomaten marknadsförs som "Pitten - spilleautomat med kontant udbetalning" och att hunden ska kopplas skrivs "hund i snor".
Med risk för att låta som en svennebanan går det inte heller att förstå talad danska. Vi ringer fem vandrarhem och tio hotell och det är fullbokat överallt. Någon säger i andra änden av luren att det är fullt på grund av något som händer under lördagen. Men eftersom det inte går att förstå vad personen säger förstår vi inte vad det var för något som hände.
Det går omkring en massa folk som är vitklädda från topp till tå på Köpenhamns gator. Vi gissar på att det är någon match. Jag frågar tre vitklädda 20-åringar som väntar på en taxi på gatan varför de har vita kläder.
De berättar att det är en stor technofest på en arena i stan. 27 000 personer från hela Skandinavien kommer och festar. Festen heter något med "white party".
Då förstår jag inte bara varför hotellen är fulla, jag förstår också att jag tillhör en helt annan subkultur än dem som går på technofest. Jag tillhör en subkultur som inte klär sig i vitt.
Den här helgen lärde jag mig också att det funkar bättre att prata engelska än svenska i Köpenhamn, att danskarna börjar äta julbord av hjärtans lust redan i mitten av november och att ett "smörrebröd" är en liten skiva rågbröd med så mycket pålägg att själva brödet inte syns.
Samt att vispgrädde heter "piskeflöde". Det är en direktöversättning av tyskans "Schlagsahne", och det om något är ett bevis för att Danmark ligger närmare Tyskland än Sverige.
onsdag 12 november 2008
Villebråd
Jag har en manlig granne som vill bjuda mig på tuggummi, en annan som vill bjuda mig på maté, en tredje som vill bjuda mig på injera och en fjärde som vill bjuda mig, period.
De brukar hitta mig i hissen, tvättstugan eller i korridoren. Det har aldrig känts särskilt trevligt. Ofta har det slutat med att jag kollat en extra gång om dörren in till mig är låst.
Jag vet att de inte tar kontakt med mig för mitt barnsliga leende, som Per Hagman skulle ha uttryckt det, och att det heller inte är så att jag är för trevlig, öppen eller för snäll. Jag vet att det inte heller hänger på hur jag ser ut.
De tar kontakt med mig för att de kan, för att jag är tjej. De frågar vad jag heter och jag svarar ovilligt, men ärligt. Sedan tar de sig rätten att komma med inviter, förslag, långa blickar. De tar sig rätten att inte läsa av mig och höra hur stelt jag svarar, hur ointresserad jag är av att prata med dem om annat än torktumlare och trasiga hissar. Och om de mot förmodan skulle märka av att jag stelnar till, skrattar de åt mig eller fortsätter stirra.
Förut slets jag mellan ett visst obehag och viljan att vara öppen och mänsklig och ta kontakt tillbaka, och känslan av att vara ett villebråd. Men i takt med att inviterna blev ihärdigare, har jag tappat lusten att ens vara trevlig.
Jag tycker ganska mycket om mitt hus men det här gör mig obehaglig till mods. Jag vill inte ha middagsinbjudningar från okända män när jag tvättar i tvättstugan klockan tio på kvällen, jag vill faktiskt bara vara i fred.
De brukar hitta mig i hissen, tvättstugan eller i korridoren. Det har aldrig känts särskilt trevligt. Ofta har det slutat med att jag kollat en extra gång om dörren in till mig är låst.
Jag vet att de inte tar kontakt med mig för mitt barnsliga leende, som Per Hagman skulle ha uttryckt det, och att det heller inte är så att jag är för trevlig, öppen eller för snäll. Jag vet att det inte heller hänger på hur jag ser ut.
De tar kontakt med mig för att de kan, för att jag är tjej. De frågar vad jag heter och jag svarar ovilligt, men ärligt. Sedan tar de sig rätten att komma med inviter, förslag, långa blickar. De tar sig rätten att inte läsa av mig och höra hur stelt jag svarar, hur ointresserad jag är av att prata med dem om annat än torktumlare och trasiga hissar. Och om de mot förmodan skulle märka av att jag stelnar till, skrattar de åt mig eller fortsätter stirra.
Förut slets jag mellan ett visst obehag och viljan att vara öppen och mänsklig och ta kontakt tillbaka, och känslan av att vara ett villebråd. Men i takt med att inviterna blev ihärdigare, har jag tappat lusten att ens vara trevlig.
Jag tycker ganska mycket om mitt hus men det här gör mig obehaglig till mods. Jag vill inte ha middagsinbjudningar från okända män när jag tvättar i tvättstugan klockan tio på kvällen, jag vill faktiskt bara vara i fred.
lördag 1 november 2008
You were tagged in a photo
Jag har mer Internet än jag klarar av. Med det menar jag att jag sitter framför datorn mer tid än jag egentligen kan fylla. Jag väntar liksom på att datorn ska underhålla mig, nu när de pålagda skratten från kabel-tv:n har tystnat.
Facebook underhåller mig måttligt. Istället för att själv försöka se till att något "händer", genom att skicka onödiga applications, lägga upp bilder (vilket min dator inte ens klarar av) eller skriva på folks väggar, stirrar jag mig blind på vad andra gör eller har gjort därinne.
Mest flummigt är att sitta och titta på bilder där folk man knappt känner, men ändå har som friends på FB, har blivit taggade. "Jim was tagged in an album", kanske det står, och så måste jag gå in och titta.
Bilderna är nästan alltid från hemmafester. I mina ögon, som inte känner mer än högst en människa på bilderna, ser det ut som kulisser. Det är en studiomiljö, där folk har fått drinkar och öl i handen och villigt poserar framför någons kamera som alltid tas upp vid festliga tillfällen.
Till en början är allt artigt och tillrättalagt. Festdeltagarna lutar ölen mot munnen och ler, de skjuter ner solglasögonen på näsan och tittar in i kameran, de håller om varandra vänskapligt, men inte för nära.
Sedan blir det vildare. Det kommer nu nya bilder i nya vinklar. Folk lutar sig mot dörrkarmar, står i varandras armhålor, dansar till något som måste vara Abba eller möjligtvis Ace of Base.
De blir röda i ansiktena. Bilderna blir suddigare, oskarpare. Någon snubbe låtsasslickar på någon annan snubbes kind. Folks blickar blir mer och mer tvetydiga. Det anspelas på sex och disco.
I hörnen hopas urdruckna glas.
Mitt problem är att jag inte vet vad jag ska göra av den här informationen. Jag sitter och tittar på bilder från fester jag inte har varit på, med människor jag inte känner, från platser jag aldrig har satt min fot på. Faktum är att jag inte ens vill gå på de här festerna. Bilderna fyller mig istället med en odefinierbar känsla, inte helt befriad från olust.
Men titta på dem, det måste jag göra.
Facebook underhåller mig måttligt. Istället för att själv försöka se till att något "händer", genom att skicka onödiga applications, lägga upp bilder (vilket min dator inte ens klarar av) eller skriva på folks väggar, stirrar jag mig blind på vad andra gör eller har gjort därinne.
Mest flummigt är att sitta och titta på bilder där folk man knappt känner, men ändå har som friends på FB, har blivit taggade. "Jim was tagged in an album", kanske det står, och så måste jag gå in och titta.
Bilderna är nästan alltid från hemmafester. I mina ögon, som inte känner mer än högst en människa på bilderna, ser det ut som kulisser. Det är en studiomiljö, där folk har fått drinkar och öl i handen och villigt poserar framför någons kamera som alltid tas upp vid festliga tillfällen.
Till en början är allt artigt och tillrättalagt. Festdeltagarna lutar ölen mot munnen och ler, de skjuter ner solglasögonen på näsan och tittar in i kameran, de håller om varandra vänskapligt, men inte för nära.
Sedan blir det vildare. Det kommer nu nya bilder i nya vinklar. Folk lutar sig mot dörrkarmar, står i varandras armhålor, dansar till något som måste vara Abba eller möjligtvis Ace of Base.
De blir röda i ansiktena. Bilderna blir suddigare, oskarpare. Någon snubbe låtsasslickar på någon annan snubbes kind. Folks blickar blir mer och mer tvetydiga. Det anspelas på sex och disco.
I hörnen hopas urdruckna glas.
Mitt problem är att jag inte vet vad jag ska göra av den här informationen. Jag sitter och tittar på bilder från fester jag inte har varit på, med människor jag inte känner, från platser jag aldrig har satt min fot på. Faktum är att jag inte ens vill gå på de här festerna. Bilderna fyller mig istället med en odefinierbar känsla, inte helt befriad från olust.
Men titta på dem, det måste jag göra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
