I got nothing but love for ya, SVT

Jag sa upp min kabel-tv i början av sommaren. Det var ett svårt beslut. Det var mest för att jag blev så sjukt irriterad på att man betalar för skiten TVÅ gånger; först genom abonnemangsavgiften till Com Hem på nästan tvåhundra i månaden, sedan genom att man kollar på all reklam de sänder. Trots det sänder kabelkanalerna samma tv-serier som de gjort det senaste decenniet. Jag brukade sitta uppe framför teven och undra om jag var fjorton eller tjugofyra år?

Två månader senare känner jag hur stämningen i min lägenhet har förändrats. Plötsligt har det blivit så tyst. Burkskratten har tystnat, skriken från Tila Tequila har slutat höras, ingen mer svensk hiphop från ZTV.

Jag har försökt fylla tystnaden med att läsa böcker. Men jag har så svårt att koncentrera mig. Jag vill läsa fort, annars är det ingen idé. Annars har jag mest legat i soffan och lyssnat på slumpmässigt valda mp3:or och spelat mobilspelet Quadrapop. Jag har slagit mitt highscore flera gånger.

Och framförallt har jag kollat på SVT. SVT sviker i och för sig redan vid tolv-tiden på vardagar då man menar att jag ska gå och lägga mig, men det gör mig inte så mycket, jag brukar däcka före dem, typ vid elva.

Jag har tittat på SVT och jag har lärt mig massor som jag har glömt direkt efteråt. Det har varit lite som en inre resa, en nästan spirituell sådan, där jag har försökt varva ner mig till deras takt. Jag har sett massor av spännande saker: en dokumentär och intervju med Isabel Allende som var särdeles intressant för en ofrivillig freudian som mig. Jag har sett dokumentärer med namn som "Brutala ballader i Mexico". Jag har sett en intervju med Ingela Agardh, RIP, där hon berättade att hon funnit Jesus.

Jag har tittat på fler avsnitt av Cityfolk än man brukar göra på en hel livstid. Jag har tittat på Aktuellt och försökt förstå vad det här nya kriget handlar om, utan vidare resultat. Jag har sett en hel film med Richard Gere utan någon annan kanal att fly till.

Jag har också lyssnat på P1. Jag lyssnade på Göran Hägglunds hela sommarprogram, så koncentrerad att jag inte började få kväljningar fastän jag borde. Jag har hört Meny om bruna bönor och spörsmål om hur man förvarar en halv lök, jag har lyssnat på Ring P1 och hört den äldre generationen prata prata prata.

Jag har hört språk jag inte förstått, röster jag inte hört förut, jag har lärt mig saker jag inte visste att jag inte ville veta. Nya världar har öppnat sig och stängts igen. Jag har försökt integrera SVT och till min stora förvirring verkar jag vara på väg att lyckas.

Batman, Batman, Batman

Jag litar så mycket på DN-recensioner och gubbar som tycker olika saker att jag har svårt att se vad som är min egen åsikt om något och vad som är andras. De gånger jag har en bestämd åsikt om saker och ting känner jag mig som en autist. De gånger jag inte tycker som jag föreställer mig att man ska tycka om en viss typ av populärkultur, känner jag mig lite utanför.

Den här kombinationen gör att Batman-hypen blir till total förvirring i mitt huvud. Jag har alltid varit fascinerad av Batman, ända sedan jag och min syster såg tv-serie-versionen från 60-talet varje lördagmorgon och sjöng med i signaturmelodin.

Jag har också tydliga minnen från Tim Burtons Batman-filmer från 80- och 90-talet. Jag minns hur Jokern ramlar ner i ett grönt syrabad i första filmen. Jag minns hur han sedan blir opererad av en doktor i ett läskigt ruckel, utan ordentlig utrustning. Nästa film, "Batman returns", såg jag dubbad till franska med min syster och min pappa när vi var på resa genom Frankrike. Jag minns att jag efteråt sa; "vi såg Batman-filmen och den var jättedålig!" mest för att verka som om jag hade koll. I själva verket gjorde den ett starkt intryck på mig.

Än idag kommer jag ihåg Danny DeVito som pingvinen, jag minns hur han blir lockad med en rå fisk och hur han hugger en person i näsan, jag minns hur klarrött blod rinner nerför hans vita haka. Jag minns sekreteraren Selinas skrämmande förvandling till Catwoman, jag minns hennes konfrontation med Batman på hustaken.

Jag vill ha samma minnen av de nya Batman-filmerna. Så, när "Batman begins" kom på bio gick jag och såg den, och nu idag minns jag absolut ingenting av den. Och häromdagen såg jag "The Dark Knight" och förstod ingenting av andra halvan av filmen. Varken jag eller min kompis som jag såg filmen av förstod heller vad de andra i biosalongen skrattade åt. De skrattar åt Jokern, men hallå; han är ju läskig? Och båda de här filmerna har fått så bra recensioner. Varför kan inte jag också gilla dem?

I ett försök att hitta min Batman igen, ser jag om "Batman returns" med en kompis. Om någon kan ge mig magin tillbaka så är det Pingvinen, Michael Keaton och Michelle Pfeiffer.

Men inte. "Batman returns" är fruktansvärt dålig, med undantag för typ första halvtimmen. Batman själv går mest omkring och ser dum och nollställd ut. Dialogen är pinsamt dålig. Jag och min kompis enas om att problemet med samtliga Batman-filmer, gamla som nya, är att de saknar intrig.

Men tvåan är ju alltid sämre än ettan. Jag vägrar tro att Tim Burtons första Batman-film, den med Jokern, kan vara något annat än fantastisk. Och för att fortsätta tro det borde jag nog låta bli att se om den.

Monica 15 år

Jag skulle gärna vilja säga att det är verk som "Under det rosa täcket" eller åtminstone "Hello Love" som har haft störst påverkan på mig. Men tyvärr måste jag erkänna att den bok som till stor del har format min syn på hur det ska gå till här i världen är en bok vid namn "Monica 15 år".

Det var min bästis på mellanstadiet som gav mig den här boken. Den hade ett sånt där realistiskt tecknat omslag i bjärta färger och var utgiven på Wahlströms förlag. Sådana här böcker tyckte min mamma var den sämsta sortens skräp. För mig var det här alltså en ganska spännande bok - både förbjuden och lite exotisk.

"Monica 15 år" handlade om en tjej som hette Monica och var 15 år. Monica var en blyg tjej som inte var populär bland killarna. På skoldansen var hon en så kallad panelhöna, och satt med ett gäng andra tjejer i ett hörn. Hon var olyckligt kär i en populär sportkille.

Monicas utseende beskrevs ingående. Hon hade långt brunt hår som hängde rakt ner och tjocka grisskära glasögon (boken utspelade sig på 70-talet). Just det här med att ha glasögon var väldigt jobbigt för henne. Hon kände sig inte alls snygg och hade dåligt självförtroende.

Jag minns inte exakt hur det gick till, men på något sätt hittade Monica en övergiven golden retriever som var skadad och behövde hjälp. Hon tog med den till ett slags djursjukhus där hon träffade en trevlig kvinna. Monica tog sig an den skadade golden retrievern och den trevliga kvinnan tog sig an Monica.

Den trevliga kvinnan undrade varför Monica hade långt brunt hår som bara hängde slappt ner, hon med sitt ovala ansikte skulle ju passa mycket bättre i page? Monica svarade att det var för att det var modernt, alla tjejer hade sånt hår. Den trevliga kvinnan insisterade på att få klippa Monicas hår, och så fick Monica en ny fin pagefrisyr. Kvinnan tyckte också att Monica borde skaffa sig glasögon som matchade hennes färger - ett par med bruna bågar. Sagt och gjort, Monica skaffade nya glasögon också och så var makeovern ett faktum.

Nu var Monica mycket snyggare. Hon fick också bättre självförtroende av att ha räddat golden retrievern och började jobba extra på den trevliga kvinnans djursjukhus.

Sedan träffade Monica en kille. Den här killen var inte lika snygg som den populära sportkillen hon var kär i, för han hade en ganska stor näsa som såg ut som en palsternacka. Men han var lång, och i passande ålder, vilket i boken beskrevs som att han skulle vara något eller några år äldre än Monica. Han var 17 år, vilken tur!

Nu hade Monica pojkvän. Och det bästa var att nu började också den populära sportkillen uppmärksamma henne! Men nu var Monica upptagen, och hon kunde alltså vänligt men bestämt avvisa honom.

"Monica 15 år" har som sagt påverkat mig mycket. Kanske inte direkt så att jag går och väntar på att hitta en skadad golden retriever. Men den djupt obehagliga sensmoralen i historien, som handlar om den fula ankungen som blir en svan, askungesagan, förändringen som börjar på utsidan och fortsätter inuti, budskapet att man som tjej bör förändras och "förbättras" för att duga - den har jag fortfarande idag svårt att befria mig ifrån.

Mange Schmidt feat. Ken "Gömma mig"

Det är möjligt att jag har blivit påverkad av proffstyckarna. Om ingen hade sagt att det var okej att gilla Mange Schmidt, skulle jag nog inte vågat posta den här videon. (Jag är också en sucker för hans "Inget att förlora", men det fanns ingen video till den. Plus att om jag hade postat den så hade jag behövt göra en lång utläggning om hur svag jag är för "långsamma" hiphoplåtar, och det hade blivit ett helt annat inlägg som jag inte har tid med nu.)

Jag träffade en utbytesstudent

På min våning bor kulturarbetarna (jobbar i "vårdsvängen" alternativt som cykelbud, har olika projekt på gång, kreativ klädsel). På våning fem bor utbytesstudenterna.

Det började med att han letade efter sin postbox i entrén. Jag hjälpte honom tillrätta och skyndade sedan mot hissen. Jag noterade att han hade halvlångt hår och halva håret uppsatt i en tofs. Nästa gång jag såg honom var han på väg från grovsoprummet med ett fynd i form av en tv-bänk, när jag passerade på väg till tvättstugan. Samma tofs i håret. Vi började prata. Han var utbytesstudent från Uruguay.

Konversationen var skojfrisk, och samtidigt lite av en kamp. Han undrade varför jag envisades med att kategorisera dem som bodde i huset? Sedan gjorde han en utläggning om att man kunde kategorisera människor utifrån vilken förhållande de hade till tid - om de levde i det förgångna, i nuet eller i tanken på framtiden. Jag påpekade att nu höll han själv på att kategorisera folk. "Yes, but my way of categorizing is a bit more profound". Jag undrade i mitt stilla sinne om han hade läst "the Game", eller om han bara var lite allmänt otrevlig.

Sedan gick han och hämtade en kamrat, för att sedan be om rundvisning i tvättstugan. Jag visade runt och pratade om förtvätt och huvudtvätt och washing detergent.

Kamraten försvann upp till sig och vi begav oss mot hissen. Han bad mig om en tjänst, han behövde låna Internet för att skicka ett mail. Jag sa ok. Man måste ju hjälpas åt, och jag tyckte ändå att han var lite snygg.

När han skulle gå pratade han om att bjuda mig på te från sitt hemland någon gång. I hissen på väg ner igen bytte vi nummer, han ringde mig en signal. "That's a happy tune you've got", sa han om min ringsignal. "Yes, it is, do you know what it's called? It's called Latin Hope".

Och någonstans här gick konversationen snett. "Oh, you are saving my number as Latin Hunk? Latin Hump? I bet you have some dirty fantasies", säger han. Jag blir lite förvånad. "No, I meant the tune, the signal, it's called Latin Hope. It's you who have dirty fantasies"

Jag fick en obehaglig känsla i magen. Från och med nu tänker jag hålla mig borta från våning fem.

Vantrivsel i vården

Där jag kommer ifrån finns en lång fin tradition av att vantrivas i vård- och omsorgsyrken. Det som tänktes, men inte sades högt, var ett indignerat "varför ska jag jobba med barn eller bajs, jag är ju intellektuell?"

Nu är det ju tyvärr så att arbetsplatserna inom vård och omsorg inte gör någon skillnad på intellektuell och icke-intellektuell arbetarklass, eller för den delen intellektuella och icke-intellektuella invandrare. Samma bajs ska torkas, samma klunga barn ska vallas i lekparken, obereonde av om du har Sartre i bokhyllan eller i hemlighet när författardrömmar.

Och de i min familj vantrevs ganska länge. Så pass länge att bokhyllorna hann fyllas av "löneförmåner" i form av böcker stämplade med Huddinge Kommuns logga och kökshanddukar med texten "Stockholms läns landsting". Under tiden kom det en aldrig sinande ström av tidningen Kommunalarbetaren i brevlådan som jag och min syster läste med stort intresse.

Jag tänker på det där när jag jobbar med bajs efter drygt tre år på universitetet. Så fort jag börjat jobba vill jag därifrån. Och det är inget konstigt med det, jag är ju nästa generation i en lång fin tradition av vantrivsel i vården.

Allt om barn

Kan inte DN sluta länka till den här konstiga sajten "Allt om barn"? Det är alltid så lockande rubriker om vad man kan hitta på med bröstmjölk, till vad man ska göra när barn tittar på porr, så jag är liksom tvungen att läsa.

Så fortsätter jag läsa jag runt lite på sajten - läser krönikor till "utskällda" kärnfamiljens försvar, om hur det ska gå när morföräldrarna en dag inte orkar ställa upp, och hur det kan vara om ens barn kommer ut som homosexuella.

Men efteråt känner jag mig alltid lite smutsig. Som om jag hade tittat på porr.

Det är något som inte stämmer med "Allt om barn". Eller så är det jag som inte ingår i det diskursiva system de talar till. Jag förstår nämligen inte. Och det är inte det här med barn jag inte förstår, för det förstår jag mycket väl och har alltid förstått, men det är allt det här runtomkring.

Det jag inte förstår, är allt det här som "Allt om barn" inte förklarar, som de utgår från att alla förstår. Självklarheter, premisser, värdegrunder. Och det är inte det att jag går in för att ifrågasätta, grejen är att jag verkligen inte förstår fastän jag verkligen vill. Som det här med Familjen.

Men jag förstår verkligen inte. Vad är en Familj för något, enligt "Allt om barn"? Hur uppstår den? Och vilka har en sån?