Välvilja

Det finns saker som olika terapeuter har sagt till mig som jag har hakat upp mig på. En gång fick jag en fråga av en terapeut om mitt boende, som ju då är på Stiftelsen Hotellhems ungdomsbostäder (inte så länge till pga de 4 åren lider mot sitt slut). "Är det ett bra boende?" frågade teapeuten.

Jag hajade till. För om jag skulle svarat att det var ett dåligt boende, vad hade han gjort då? Det är inte som att psykvården hade kunnat skaffa mig ett nytt boende.

Eller den här kommentaren: "du kan ta körkort." Ja, men det är inte som att DU kommer betala mina körlektioner. Det är inte som att DU kommer övningsköra med mig och det är kanske precis det jag skulle behöva för att KUNNA ta körkort.

Det är dock inte som att jag inte förstår att terapi syftar till något annat; att det handlar om en existensiell emancipation och inte något praktiskt stöd – och ännu mindre något ekonomiskt sådant. Men för väldigt många är det precis just det som har saknats.

Jag brukade alltså bli provocerad av den här typen av kommentarer från terapeuter. Förbannad, irriterad och frustrerad. Men nu har ilskan runnit av mig.

Istället känner jag en slags sorg. Deras välvilja – jag kunde inte ta till mig den.